Wikipedia

Fortfarande fast i studenternas uppsatsslutspurt samtidigt som mängden egen forskning jag borde ägna mig åt istället tornar upp sig allt mer.

Hur kommer det sig att vuxna människor på universitetetsnivå får för sig att använda Wikipedia som källa i akademiska uppsatser? Jag brukar själv använda den privat och rättar den även när jag tycker att den har fel. Vid ett tillfälle har jag dessutom hittat långa stycken av en av mina egna texter där, utan källhänvisning. Jag orkade inte bråka, men la i alla fall in en hänvisning. Har man ändrat lite i den några gånger blir man instinktivt medveten om hur felbar den är. En wiki är inte bättre än sina användare. Följaktligen är den engelska versionen ett antal gånger bättre en den svenska, om inte annat så därför att dess användare är så många fler. Ändå envisas folk med att tro att den skulle kunna användas som faktakälla. Märkligt.

Nästa korståg riktar sig mot Nationalencyklopedin. Där vet man visserligen vems fel det är när saker och ting inte stämmer, men det blir man ju bara deprimerad av. Den är i alla händelser mer än lovligt tendensiös och har kanske just därför i allmänhet väldigt nära bäst före datum.

I Wikipedia är det naturligtvis ens eget fel om felaktigheterna står kvar när man är färdig. Det känns betydligt mindre störande. Snarare erbjuder den ett slags demokratiserad möjlighet för alla att känna att de gör en insats för folkbildningen. Som universitetslärare känner man sig betydligt mera nöjd när ens studenter deltar i ett sådant arbete än när de litar blint på dess resultat.

Välkommen Montenegro!

Crna Gora,
Montenegro på italienska och på de flesta andra språk,
Svarta Berget

En av Europas äldre statsbildningar återkommer till nationernas gemenskap. Ännu en statsbildning har uppstått som en följd av en folkomröstning. Till skillnad från de flesta andra statsbildningar i Östeuropa är Montenegro inte resultatet av Wilsons och Ententens gränsdragningar i Första Världskrigets efterdyningar. Det är inte resultatet av kungars eller kommunisters försök att konstruera fram nationalstater bland de multikulturella imperiernas ruiner. Istället var Montenegro den enda av Första Världskrigets ententallierade makter som upphörde som stat vid krigsslutet.

Montenegro hade visserligen inte vunnit internationelt erkännande förrän i slutet av 1800-talet. Då hade Svarta Bergets folk och deras furstbiskopar hållit stånd emot turkarna under över fyra hundra år. Det är med andra ord Balkans näst äldsta statsbildning - efter Turkiet - Europa genom EU:s stöd för den självständiga statens upprättande kommer att välkomna tillbaka.

Sekularisering

En av mina studenter skriver uppsats om kristna ungdomar. Uppsatsen är väl genomförd, men det är inte det som får mig att bryta min vana att inte diskutera de praktiska detaljerna i mitt arbete här. Istället handlar det om perspektivet, hennes självklara känsla av ett kristet liv är någonting helt annat än det liv som levs i vårt samhälle, att kristna är människor som måste ha svårt att passa in. En missförstådd minoritet kort sagt. Att de aktiva, mestadels frikyrkliga, kristna håller med henne är inte lika intressant som att hon reagerar på dem med majoritetsbefolkningens självklart toleranta reaktion på minoritetsföreträdare som visar sig mera liberala än väntat. Logiken är den avslöjade fördomens folkupplysande logik, helt logisk för den som företräder en icke-kristen majoritet med märkliga oinsatta tankar om den kristna gruppen och som närmar sig dem med en etnografisk metod och verkligen får viss inblick i hur de tänker. Ändå är det en metod där utifrånperspektivet blir oerhört tydligt. Skillnaden som uppstår mellan forskare och studieobjekt när det blir uppenbart att inte delar grundläggande perspektiv på verkligheten.

Jag slås av hur mycket som hänt det senaste decenniet. När jag gick i skolan – på åttiotalet – var kristendomen fortfarande en självklar del av samhället. Vi hade julavslutningar i kyrkan och sjöng psalmer med samma självklarhet som vi på låg- och mellanstadiet fortfarande sjöng nationalsången när vi samlades kring skolans flaggstång på svenska flaggans dag. Ändå är jag barn av sjuttiotalet och av en synnerligen sekulariserad tjänstemannafamilj i en stockholmsk medelklassförort. Det var rent av på eget initiativ som jag konfirmerades – och döptes i samband med konfirmationen. Det senare var emellertid ovanligt. Barndop var fortfarande en lika självklar del av livet som konfirmationspresenter, kyrkbröllop och kristen begravning. Jag kände aldrig någon som gick i kyrkan till vardags men kristendomen fanns ändå där i bakgrunden. Plötsligt känns det väldigt länge sen.

Jag har länge hävdat att Sverige inte längre är något kristet land. Plötsligt inser jag att jag knappt ens förstått vad det innebär.

Terapisamhället

Lars Fr H Svendsen har skrivit en bra och för samtidskulturkritiska läsare avgjort relevant understreckare om terapisamhället:

http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_12694185.asp

Minnet av Finland

I dagarna besökte jag Åbo Akademi där vi inledde en forskarkurs om minne, historia och politik. Vi hade seminarier om minne och tolkning och besökte minnesmärken och kyrkogårdar.

Dessa reflexioner relaterar av naturliga skäl mera till historiskt och nationellt minne än till andra aspekter av våra diskussioner. Något som blev särskilt tydligt när vi besökte kyrkogården i Kimito var historiens annorlunda närvaro i Finland. Kyrkogårdens hjältegravar och minnesmärken är svåra att undvika ens när hjältarna är relativt få och placerade i ett hörn. Svenska språkets högre representation bland de döda än bland de levande är svår att inte lägga märke till för en svenskspråkig besökare från Sverige, en märklig upplevelse av att de dödas språk är mer begripligt än det som på Åbos gator talas av de levande.

I Sverige är historien redan över – eller ännu ej återkommen. Historien före Sveriges demokratisering är en annan än de händelser som ägt rum senare. Den tidigare historien presenteras ibland som en berättelse om det förtryck svenskarna sedermera överkommit – i andra sammanhang som berättelsen om ett jämlikt och relativt demokratiskt folk med lokal demokrati, tingstraditioner och välvilliga krönta landsfäder. Historien är med andra ord antingen god eller ond, men oavsett vilket förebådar den folkhemmet, antingen som antites till historien eller som dess fullbordan. Man kommer osökt att tänka på den kristna – och inte minst den Lutherska – principen att alltid tolka Gamla Testamentet i ljuset av det Nya.

I Finland är historien senare. Medan alla våldsamma skeenden i svensk historia är förlagda på säkert avstånd före Wienkongressen ruvar Finlands blodiga förflutna över 1900-talets historia, fortfarande mindre än en mansålder från samtiden. Finlands sista militära ryttarstaty porträtterar marskalken Mannerheim. I Stockholm påminner den sista ryttarstatyn betecknande nog om marskalken Bernadottes (eller kronprinsen Karl Johans) intåg i Stockholm 1809. Inte ens i samband med Frihets-/Inbördeskriget har Finland utvägen att kunna enas om skillnaden mellan hjältar och förrädare. Kyrkogården blir en plats där nationen mins och i bästa fall begraver sina förflutna konflikter. Att döma av samtal med författaren Kjell Westö och andra framgår emellertid att det fortfarande är mycket man ”inte talar om”.

Först i Vinterkrigets hjältegravar kan nationen enas i ett minne. Här föreligger en skuld, numera rent av en arvskuld. Nationalismens inneboende arvskuld är kanske primärt en skuld i den meningen att de nu levande är skyldiga sina hjältemodiga döda sin frihet, sekundärt rör det sig kanske också om en ärftlig skuld av den typ som annars förknippas med katastroföverlevande: känslan av skuld över sin egen överlevnad när så många andra dött (åtminstone den första typen framgick med all önskvärd tydlighet av vår guides minnesbaserade berättelse). I detta ligger mycket av nationalismens och patriotismens kärna: kopplingen mellan nutid, förflutenhet och framtid i en organisk helhet, de efterkommandes skuld till sina föregångare och inte minst minnet av de dödas offergärningar. Vilka som inkluderas i minne och skuld är knappast ens en orsak till, utan snarare samma sak som, vilka som inkluderas nu och i framtiden.

Kulturnyheterna tycker till om Commander in Chief

Kulturnyheterna tycker till om de amerikanska TV-serierna Commander in Chief och West Wing (för okunniga svenskars bästa omdöpt till Vita Huset). De har just uppmärksammat att TV-serier ibland påverkar verkligheten. Tänka sig.

Nu verkar ju inte Commander in Chief påverka verkligheten särskilt mycket. I "verkligheten" har visserligen en stor mängd amerikanska och europeiska kommentatorer hoppats att den skall inspirera till stöd för kvinliga presidentkandidater med åsikter som går bättre hem på Södermalm än i Mellanvästern. Det har rent av spekulerats i att personer nära en känd kvinlig New Yorksenator i själva verket står bakom serien. Om verkligheten skulle kunna prestera några kvinliga akademiker som kandidater till den amerikanska presidentposten är det emellertid inte särskilt troligt att det blir någon oberoende person till vänster om Demokraterna.

Mer trolig är kanske en viss statsvetare och utrikesminster. Kampanjen Dr. Rice for President tycks å andra sidan inte heller särskilt framgångsrik. En kandidat som är disputerad, ogift, mot abortförbud, krigsförespråkare, svart och kvinna är kanske inte särskilt sannolik, inte ens i jämförelse med en krigsförespråkande före detta presidentfru.