Kulturpolitik

Under Cecilia Stegö-Chilós korta tid som kulturminister blev det återigen högaktuellt att diskutera hur legitim eller illegitim kultursektorn egentligen är ur ett liberalt perspektiv. Omedelbart efter tillsättningen ägnade sig den liberala bloggosfären åt att gotta sig åt de nedskärningar som kunde tänkas drabba kulturradikalerna. Samtidigt ägnade sig diverse kulturjournaliser och företrädare för kultursektorn åt att attackera henne för kulturfientlighet. Blotta misstanken att hon skulle kunna ifrågasätta sektorns legitimitet var alltså tillräckligt, något som knappast tyder på att man sitter särskilt säkert i sadeln. Massmedia gjorde också sitt bästa för att beslå sin före detta kollega med att bryta mot lagen av princip och inte - som hon själv hävdade - av rent slarv. Att sätta sin egen moral över samhällets skulle uppenbarlighen ha varit något oerhört. Det fick henne av allt att döma till sist på fall.

Frågan som vi verkligen borde ställa oss är vad kultursektorn egentligen är till för. Den nya regeringen har hittills inte presenterat några större förändringar och heller inte antytt någon ny vision. Det är lätt att tolka den nuvarande oron som en rädsla för att kejsaren skall avslöjas som naken, dvs. kultursektorn som en illegitim kvarleva av ett för vårt liberaldemokratiska samhälle främmande normsystem.

Som de flesta säkert redan gissat är kulturpolitiken ett av de områden där jag inte är renlärigt liberal, trots att jag sätter friheten tillräckligt högt för att i de flesta fall vara betydligt mer liberal än de flesta människor här i landet. Jag hör således till de människor som är övertygade om att kulturpolitik är en nödvändighet för ett gott samhälle.

I grunden handlar detta om människosyn. Det intressanta är egentligen inte kulturpolitiken som politikers styre över kulturen (något som kan vara högst problematiskt), utan snarare frågan om individens förhållande till sin kulturella kontext. För mig är det självklart att individen är en produkt av sin kontext och att de egenskaper liberalismen tillskriver människan är förvärvade egenskaper. Identiteten är ett pågående projekt inte ett avgjort faktum.

Ett fullödigt politiskt medborgarskap kräver således sådana saker som god utbildning och självreflexivitet. Detta är alltså förutsättningar för samhällets funktionalitet, inte sådant som kan väljas bort. Valfrihet och frånvaro av politisk styrning har fördelar. Emellertid måste kulturarvet upprätthållas på ett eller annat sätt, både det materiella kulturarvet och det mer svårhanterliga kulturarv som består i överförandet av levande kunskap inom till exempel musiken. Det verkar heller inte möjligt att tänka sig fri kvalitetskonst i dagens samhälle utan offentligt ekonomiskt stöd.

Under nuvarande omständigheter får vi dras med att kultur- och utbildningssektorn är skattefinansierad. Att det någonsin skulle ha varit annorlunda är en myt! Därmed inte sagt att de måste styras politiskt, bara att politiken måste se till att de fungerar om någonting tyder på att det inte skulle göra det utan politiska ingripanden. Det är ett problem när konsten likriktas, antingen detta är på grund av politisk styrning eller på grund av likriktning inom den kulturella eliten. Det kulturella arv som bevaras är givetvis resultatet av en samling historiska medvetna eller omedvetna val. Det arv som på så sätt ansamlas bör vi emellertid inte välja bort. Det vi väljer bort är nämligen ofta förlorat för alltid. Spelar ingen Bach nu kommer man heller inte att kunna göra det i framtiden.

Det är emellertid inte bra som det är. Tvärtom finns det mycket som behöver göras. Som torde ha framgått tidigare finner jag till exempel Piratpartiet vara ett intressant perspektiv, inte därför att jag håller med dem utan därför att de är första gången på mycket länge som någon i vår del av världen gör kulturpolitiken till fokus för ett politiskt parti, att det dessutom är en frihetlig kulturpolitik som förordas gör inte saken sämre. Problemet är bara att de helt missat finansieringssidan genom att göra det till sin poäng att sätta stopp för den nuvarande modellen för finansiering på marknaden. Att staten går in som huvudfinansiär av all intellektuell produktion är en närmast totalitär lösning som bör undvikas till varje pris. Med detta alternativ uteslutet framstår upphovsrätter med tillhörande inkomstmöjligheter vara ett alternativ värt att bevara. Alla stödformer innebär att vissa saker prioriteras.

Över lag gynnas kreativiteten och mångfalden i kulturlivet av att den som vill genomföra något har flera alternativa finansiärer att välja på, inte färre, och i synnerhet inte bara en. Att det senare skapar likriktning och sänkt kvalitet torde vara uppenbart. Den förra borgerliga regeringens upprättande av stiftelsen Framtidens Kultur som alternativ var ett steg i rätt riktning. EU:s kultursatsningar innebär ytterligare alternativ. Rimliga åtgärder för en kulturintresserad borgerlig regering vore till exempel att göra det mer skattetekniskt gynnsamt att stödja upprättandet av privata kulturfrämjande stiftelser (en form som i många länder är en betydande finansieringskälla för kulturen men som i Sverige saknas nästan helt).

I sina egna insatser för kulturen bör staten lyfta fram andra kvaliteter än i de som marknaden genomför. I vissa fall döljs prioriteringen, men i själva verket följer offentliga stödsystem aldrig samma principer som marknaden eftersom de fungerar på olika sätt. I det här förslaget väljs till exempel kvalitetskriteriet bort till förmån för ett rent språknationalistiskt kriterium (eftersom det verkar vilja stödja de svenska filmer publiken besöker). Skall det vara någon poäng med kulturpolitiska stöd är det snarare konstnärliga kvaliteter som skall stödas – eller inga alls.

Vi har en regering!

Jag har tidigare oroat mig för att den nya regeringen skulle brista i kompetens, om inte annat så i det att den riskerade att sakna medlemmar med regeringserfarenhet. Så har uppenbarligen inte varit fallet. Reinfeldt har löst problemet och rekryterat ett antal erkänt erfarna personer.

I likhet med socialdemokraterna har alliansen under valet mer eller mindre saknat utrikespolitik. Reinfeldt har nu rekryterat en utrikesminister som inte bara är den i särklass mest kompetenta kandidaten borgerligheten kunnat prestera utan som mer eller mindre redan har en egen utrikespolitik. Det säger rätt mycket om hur det stått till med Sverige de senaste åren att detta var något ingen hade räknat med!

I likhet med Persson behåller Reinfeldt EU-samordningen i statsrådsberedningen. Han har dock även rekryterat en EU-minister som faktiskt redan har en EU-politik. Hon är federalist och liberal.

Alliansen hade heller inte mycket kulturpolitik. Ny kulturminister är Cecilia Stegö-Chiló från Timbro. Att det skulle bli ett kulturdepartement var väntat, det är om inte annat ett lätt sätt att visa att man satsar på området. Ministervalet var verkligen inte väntat. Det torde redan i sig vara bland det radikalaste som hänt kulturpolitiken på decennier. Jag tror att vi kan utgå från att det kommer att hända saker här. Regeringsförklaringen ger dock inte många antydningar om vad. Jag har dock svårt att tänka mig att de skulle ha gett kulturdepartementet till Timbrochefen utan att vänta sig kontroversiella förändringar. Är det SVT som har anledning att vara oroliga?

När det gäller Leijonborg kan jag bara upprepa att den nya regeringen verkligen behöver en politik för forskning och universitet, i synnerhet om han menar allvar med sitt engagemang i globaliseringsfrågor. Vi har hittills inte hört mer än att regeringen är för ökade fakultetsanslag och att Lars Leijonborg är nöjd med sitt nya jobb.

De flesta av alliansens kärnfrågor stannar hos dem som drivit dem. Att Björklund skulle bli skolminister var knappast oväntat. Nyamko Sabuni får ta hand om invandrarfrågorna (folkpartiets vänster verkar dock helt uträknad). Kristdemokraterna får socialpolitiken och moderaterna det som är kvar av försvaret, o.s.v.

Dagens citat

At a certain point in time we can begin to speak of a dynamite civilization (it is no accident that the highest prize for cultural achievements is provided from a dynamite fund): the world is filled with the noise of explosions, diminutive explosions which set in motion myriads of machines, to the explosions which threatens continents. We walk through a panorama of pictures, which, if we have not fallen under its spell, reminds us of a large lunatic asylum - here we see an automobile race, in the course of which a car drives among the spectators like a missile, mowing some dozens of the down; and there, a ”pattern bombing”, by which a squadron of bombers rolls up a city like a carpet, in a few minutes dissolving in smoke a work of art which took a thousand years to complete. A luxury airliner crashes to the ground, wrapping itself in red flames. Crew and passangers - men, women, and children - are charred into mummies within the blazing fuselage. Beauty and radiance, jewels, silk, and diamonds evaporate in the blaze.

(Jünger 1957)

Nordiska museet

Magdalena Hillström disputerade i fredags (vid Tema Kultur och Samhälle på Linköpings universitet) på en mycket välskriven avhandling om Nordiska museets tillblivelsehistoria. Den främsta fördelen med avhandlingen är egentligen den gedigna bearbetningen av relevanta personernas brevsamlingar och liknande material. Det framgår bland annat att Nordiska museet – som började som ett privatfinansierat projekt drivet av kulturdebattören Arthur Hazelius – från början hade tämligen oklara relationer till både staten och nationen. Hazelius var redan känd för sina insatser i den språkpolitiska debatten, där han arbetat för att genom stavningsreformer föra de skandinaviska språken närmare varandra, och museets namn antyder fortfarande att det i vart fall inte rörde sig om något nationellt projekt med anknytning till svenska staten. Själva verksamheten finansierades främst av privata gåvor som i stor utsträckning samlats in från Stockholms borgerskap. Av avhandlingen framgår dessutom att representanter för statliga riksantikvarieämbetet redan från början motarbetade verksamheten eftersom den uppfattades som en konkurrent. Över lag är den här diskussionen betydligt mer givande än någon modern diskussion kring museernas roll i samhället, inte minst som den pekar på komplexiteten i både organisationen och budskapet.

Även själva disputationen var förvånansvärt intressant eftersom den innefattade en givande diskussion kring vilka intentioner man som forskare kan tillskriva historiska aktörer. Under middagen hade jag också nöjet att träffa författaren till den här artikeln om avhandlingen. Det verkar som att vi är intresserade av lite olika aspekter men för den som inte orkar läsa själva avhandlingen är det läsvärt ändå.

Kultursponsring

Den nya regeringen vill göra det lättare att göra avdrag för kultursponsring. Det är bra. Jag hoppas dock att man håller i minnet att den kvalitativa kulturen historiskt sett nästan aldrig klarat sig utan kraftigt understöd i form av skattepengar. De så omhuldade mecenaterna under renässansen och andra perioder har nästan genomgående varit representanter för adeln, kyrkan och monarkin och fått huvuddelen av sin inkomst via skatteintäkter och lagstadgade monopol. Den enda tidpunkt då kultursektorn finansierats i första hand genom försäljning på en fri marknad och genom privata donationer är 1800-talets mest ekonomiskt liberala decennier i de stater där den ekonomiska liberalismen verkligen slog igenom. Detta var ekonomier som såg helt annorlunda ut än den vi har idag.

Idomenodebatt

[Mozarts opera Idomeneo] är ett av de få Mozartverk som inte uppförs så ofta; librettot anses svagt. Det är väl därför som regissören Hans Neuenfels på Deutsche Oper i Berlin försökt pigga upp den genom att på scenen presentera de stora religiösa profeternas avhuggna huvuden: Jesus, Buddhas, Poseidons (vad nu denne havsgud gör i det gänget) och Muhammeds.På grund av den scenen har nu ledningen för operan beslutat att lägga ner föreställningen. Det motiveras av säkerhetsskäl och rädsla för islamistiska terrorhot.Är det ett bra beslut? Nej, verkligen inte. I motsats till Jyllandspostens publicering av Muhammedkarikatyrerna, som från denna högertidnings sida så uppenbart var tänkt som en ren provokation, rör det sig i fallet Mozart om ett konstnärligt sammanhang. Och alla religioners huvuden tycks rulla i operan. (Dock ingick den scenen inte i den ursprungliga operan.)
(Göran Greider i Dalademokraten)

Den här artikeln har kommenterats på flera håll nu så jag passar på att sälla mig till drevet. Göran Greider förstår uppenbarligen inte vad konst handlar om. Problemet är emellertid inte bara att han tycker att provokationer på något magiskt sätt blir okay därför att de stoppas i 1700-talsoperor, men inte om de publiceras i Jyllandsposten. Att smyga in kontroversiella ställningstaganden i etablerad konst är förvisso en gammal metod att undvika censur. Jag tror dock inte att det är det som det handlar om i det här fallet.

Problemet är istället att begreppet konst håller på att bli helt urholkat: ingen verkar egentligen veta vad det betyder. Samtidigt är det emellertid starkt nog för att legitimera en massa märkligheter. Konst kan gärna vara provokativ men allt som är provokativt är inte konst. Mozartoperor blir heller inte självklart bättre därför att man stoppar in profeters avhuggna huvuden i dem. Måste man göra det för att få uppmärksamhet tyder det snarare på att uppsättningen inte är särskilt sevärd från början.

Yttrandefrihet handlar inte om att säga allt man får säja. Tvärtom handlar det även om att acceptera andra människors rätt att säga även sådant som man själv finner plumpt och frånstötande. När det gäller Mohamedkarikatyrerna utvecklade jag det här.

Givetvis tycker jag inte att vi skall börja censurera Bibeln eller något dylikt, men jag tycker heller inte om tanken på att hålla sig med helt olika ribbor för yttrandefrihet när det rör sig om konst och när det rör sig om åsikter i allmänhet. Det skulle innebära en tämligen obehaglig återgång till att skilja mellan vad eliten och folket får säga. Då vore det betydligt bättre att slå vakt om yttrandefriheten för allas räkning och i alla sammanhang.

Internet i Kina

En intressant understreckare om Internet i Kina där det hävdas att utvecklingen på ett till synes paradoxalt sätt leder till både ökad liberalisering och ökad kontroll.