Från Kanossa till Bologna

De lärdas republik har alltid varit någonting som oftare refererats till i festtal än i politisk diskussion. Ändå har universiteten en gång i tiden varit organiserade på ett sätt som gjorde denna beskrivning rimlig. Universiteten har varit korporationer med egna rättssystem och politisk representation. Jag mins en gång när jag var på rundvandring på universitetet i Köpenhamn. Vi fick inte bara se konsistorietrum och bibliotek. Vi besökte också den tämligen mörka underjordiska fängelsehåla där man en gång i tiden spärrade in studenter som bröt mot reglerna. Universitetet var i fullaste mening en stat i staten.

I Storbritannien hade universiteten så sent som i början av 1900-talet representation i underhuset. Den brittiske premiärministern William Gladstone representerade i decennier inte City of Oxford utan Corporation of Oxford, en valkrets som inte bestod av stadens innevånare utan av universitetets alumner, som tillsammans sände en MP till Westminster. Den siste brittiske universitetsparlamentarikern representerade University of Belfast i Nordirlands regionala parlament och försvann med detta när Margret Thatcher införde centralt styre där.

I Sverige var det en gång professorerna som hade medborgerliga rättigheter i de lärdas republik. Fram till ståndsriksdagens upplösning var de representerade i riksdagens prästerstånd (vilket onekligen har en del att säga om universitetets plats i samhället). Numera är istället regeringen representerad i universitetens styrelser. Även om regeringen nu aviserat att det skall bli ett slut på detta verkar det långt ifrån självklart att universiteten kommer att få tillbaka sådana rättigheter som att välja sina egna rektorer.

Till skillnad från katolska kyrkan har universiteten aldrig tvingat några tyska eller romerska kejsare krypa på sina bara knän till Kanossa. Ändå har människor med bas i universitetetsväsendet dock återkommande gjort sig hörda som oberoende röster i samhället. Den franske sociologen Pierre Bourdieus forskning kring universitetens interna makthierarkier tas i Sverige ofta som intäkt för att kritisera dessa. Själv tycks Bourdieu dock alltid ha varit övertygad om att universitetens maktposition i samhället är en nödvändighet för att intellektuella skall kunna använda dem som bas för att delta i samhällsdebatten. Det senare är i sig en nödvändighet i det pluralistiska samhälle som vuxit fram de senaste århundradena.

Nu är allt detta hotat. Dagens svenska universitetsprofessorer deltar sällan på ett kritiskt sätt i samhällsdebatten. De tycks alltför upptagna av att söka pengar till sitt nästa forskningsprojekt eller undvika att förorätta sina överordnade. Universiteten är på väg att förvandlats från oberoende republik till en olycklig blandning av statlig myndighet och kommersiellt företag. Det här är inte ens ett problem främst med tanke på de akademiker som väljer att inte extraknäcka som debattörer. Visserligen behövs de i det offentliga samtalet. Men vi behöver också reguljär forskning som bedrivs utan nervösa ögonkast på vad som för närvarande är politiskt korrekt. Forskningen måste kunna gå före samhällsutvecklingen inte bara hänga den i hasorna. Detta gäller inte minst forskningen inom de ämnen där resultaten är mer synliga än forskarnas åsikter, ämnen som medicin och systemvetenskap.

Det är inte så att jag önskar mig fängelsehålorna tillbaka (även om man som lärare kanske gjort det en eller annan gång). Vi behöver emellertid inte heller fler statliga myndigheter eller följsamma akademiker. Däremot vore ett genuint akademiskt oberoende guld värt, och då kanske inte främst för lärare och studenter utan för det samhälle som omger oss.

Läsning

Läste nyligen klart Eumeswil och har nu även lagt Spieltrieb åt sidan. Båda ypperligt rekommendabla böcker, både som litteratur och som samtidsskildringar. Nästa bok på listan tycks vara Atlas Shrugged, något som inte minst förvånar mig själv. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i författarinnans filosofi ”objektivismen”. De kunskaper jag har om denna härrör å andra sidan från människor som har varit helt frälsta på den, eller som talat nedlåtande om människor som varit frälsta på den. Mitt intryck torde alltså vara besläktat med det jag har av Jehovas vittnen (och faktiskt inte helt olikt detta). Eftersom jag själv är både troende och i allt väsentligt antimodernist kan det knappast förvåna att jag känner ett visst avstånd till denna materialistiska, individualistiska och modernistiska världssyn. En del spridda kommentarer från Sophia Blomqvist har dock väckt visst intresse för texten. Tillräckligt för att jag ska sätta mig ner och läsa den.

TV-Nyheterna

SVT:s nyheter ser jag numera alltmer sällan. Igår kastade jag dock ett öga på niosändningen.

Det handlar bara om att hålla koll på skatteunderlaget [...] inte något storebrorssamhälle.

Så svarar sketteverkets representant på den rimliga frågan om huruvida verkets användning av s.k. spindlar för övervakning av handel och spel på Internet kan ses som ett steg i riktning mot ett storerbrorssamhälle. Nu vill jag inte påstå att åtgärden är direkt oförsvarlig. Den här typen av nyspråk är oroande i sig. Man kan fråga sig vad ett storebrorssamhälle skulle innebära om inte ett samhälle med en kontrollstat och vad tror han egentligen att skatteunderlaget är om inte landets innevånare, antingen som privatpersoner eller som anstälda i de juridiska personer som utgör det övriga skatteunderlaget. Skall man uttrycka sig teknokratiskt skall man åtminstone veta vad man menar.

I samma nyhetssändning får man veta att kulturministern viker sig i frågan om riksantikvarieämbetets flytt till Visby. Visserligen har hon själv under sin tid i kulturutskottet varit en av de häftigaste motståndarna till åtgärden och förefaller väl medveten om att den liksom i stort sett alla andra myndighetsflyttar kommer att skada verksamheten kraftigt, leda till betydande förluster av personal och dessutom kommer att bli mycket dyr. Skälen att genomföra den handlar uteslutande om att prioritera regionalpolitik framför den som myndigheterna förväntas producera. Centerpartiet är för. Kulturministern har ändrat sig.

Ett trevligt förlag

En vän tipsade mig om H:ströms förlag. Jag tycker om små förlag. Inte heller denna gång blev jag besviken. En liten med välfylld katalog innehåller sådana saker som Udolphos mysterier av Ann Radcliff, för att inte tala om Lawrence av Arabiens rapporter från tiden närmast före första världskriget, eller Ernst Jüngers Psykonauterna, dvs hans berättelser om sina upplevelser då han under mellankrigstiden och senare prövade sådana saker som meskalin och LSD, en läsning som inte gärna kan vara annat än fascinerande när den nedtecknats av denne detaljrike skildrare av världskrigen. I samma katalog finner vi också en av min barndoms favoritböcker: Jules Vernes En världsomsegling under havet. Även denna vetenskapsoptimismens klassiker har alltså sjunkit så långt under de etablerade förlagens radar att den blir aktuell för den här typen av utgivning. Eller är det månne så att förlaget istället medvetet försöker lyfta fram kapten Nemos närmast solipcistiska individualism, ett intressant exempel som mycket väl kan ha gått under den politiska korrekthetens radar helt enkelt därför att dess förespråkare håller sig för fina för att faktiskt läsa ens klassisk ungdomslitteratur.

Bakom den här blandningen anar jag Bo Cavefors, som mycket riktigt också deltar, bland annat med ett drama med den intresseväckande titeln Uppror i Kasban, en anspelning på Jüngers skildring av den sena civilisationens skuggtid i Eumeswil får man förmoda. Jag kan emellertid inte vara annat än tvivlande inför en person som Cavefors. Å ena sidan har vi honom att tacka för att en mängd intressant litteratur finns att tillgå på svenska. Å andra sidan tycks han söka det politiskt inkorrekta för dess egen skull. Varför skulle man annars blanda S:t Ignatius av Loyola med Jünger och de Sade i en och samma katalog? Nu passar kanske även Verne och Lawrence i samma sammanhang. Detta har kanske i sig något att säga om de större förlagens utgivning. Vad mer finns det som de förnekar oss?

Andra förlagsfavoriter är Aleph och Ellerströms, som bland annat gett ut verk av Mishima och Mattias Fyhrs utmärkta biografi över H.P. Lovecraft. För övrigt påstås det att kultureliten som sedan Houellebecq avslöjat sin fascination för denne mer reaktionärt lagde misantrop och skräcknovelist gärna hänvisade till honom, numera har blivit knäpp tysta på området, sedan de insett att en bok getts ut på ämnet av litteraturvetare som verkligen läst honom.

Kulturminister

När jag för lite över en månad sen skulle gissa vem som skulle bli ny svensk kulturminister chansade jag på Lena Adeelsohn-Liljeroth. Nu visade det sig att jag fick rätt trots allt. Kultursektorn verkar andas ut trots att vi nu trots allt har en minister som är mot både TV-licensavgifter och fri entré.

Ideologi

"I ord som måste förstärkas med suffixet ”ism” avslöjar sig ett säreget anspråk, en viljemässig tendens och ofta fientlighet redan från början. Rörelsen blir häftig på substansens bekostnad. Det är ord för sekterister, människor som bara läst en bok, sådana som ”svär vid Fanan och obetingat håller på Saken”, kort sagt agenttyper, handelsresande i banaliteter. Ett samtal med någon som betecknar sig som idealist slutar ofta på något förargligt sätt. Liksom idealisten har en inskränkt föreställning om idén, och egoisten om jaget, så har realisten en inskränkt föreställning om saken. Friheten etiketteras. Det gäller också för anarkistens förhållande till anarkin.

[…]

Ett av anarkisternas tankefel ligger i att de anser människan vara av naturen god. Därmed kastrerar de samhället, likadant som teologerna (med sitt ”Gud är det goda”) kastrerar Gud själv. Det är ett saturniskt drag."

(Eumeswil 1977)

Medias granskning av demokratin

I budgetpropositionen finns mängder av förslag som berör tusentals människor och som fortfarande inte förlänats mer mediautrymme än finansministerns frisyr. Hans privatekonomi får en uppmärkssamhet som åtminstone är uppe i samma storleksordning som hela statsbudgeten. Är det så här media uppfattar sin granskningsuppgift? Är det så här SVT uppfattar relevant journalistik eller kraven på saklighet och opartiskhet? Det här övertygar verkligen om hur mycket bra saker svenska folket får för sina licenspengar och vilken tillgång detta är för svensk demokrati. Man kan verkligen förstå att Tobias Billström lärt sig uppskatta den kvalitet som SVT:s program innebär.