Monday, December 18, 2006
Ambasadör Danielssons Förflutna
Enligt ryktet finns det tydligen mer än väntat på de så kallade Tsunamibanden. Kanske skulle man ha väntat med att utse Danielsson till ambasadör. Min personliga uppfattning är naturligtvis att det aldrig borde ha skett över huvud taget. Ett lands repressentation är det första tecknet på dess moraliska och kulturella nivå. Nu representerar Danielsson i och för sig Sverige bara vid Gustav Adolfs Torg, men ändå...
Filologins roll i samhället
Nietzsche var aldrig särskilt bebägen att inordna sig själv i akademiska fack. Av eftervärlden beskrivs han ofta som filosof. Det här är ett av de få tillfällen där han uttalar sig i sin yrkesroll:
Då jag själv är klassisk filolog till professionen måste jag medge att jag inte vet vilken funktion den klassiska filologin skulle kunna ha i vår tid om inte den att ha en otidsenlig effekt, dvs. verka mot tiden och därigenom förhoppningsvis påverka en kommande tidsålder.
(Friedrich Nietzsche 1998: Otidsenliga betraktelser).
Kanske gör jag hans profession en björntjänst genom att ta upp detta argument i en tid och ett land där den är på utdöende. Detta utdöende diskuteras förtjänstfullt av Thomas Steinfeldt, professor Luzern och skribent vid bland annat Süddeutsche Zeitung och - lustigt nog - Expressen.
Då jag själv är klassisk filolog till professionen måste jag medge att jag inte vet vilken funktion den klassiska filologin skulle kunna ha i vår tid om inte den att ha en otidsenlig effekt, dvs. verka mot tiden och därigenom förhoppningsvis påverka en kommande tidsålder.
(Friedrich Nietzsche 1998: Otidsenliga betraktelser).
Kanske gör jag hans profession en björntjänst genom att ta upp detta argument i en tid och ett land där den är på utdöende. Detta utdöende diskuteras förtjänstfullt av Thomas Steinfeldt, professor Luzern och skribent vid bland annat Süddeutsche Zeitung och - lustigt nog - Expressen.
Saturday, December 16, 2006
Legitimitetskris
Jag länkar sällan till dagspressen och läser inte DN regelbundet, särskilt inte kulturdelen, men för några dagar sedan förde Linda Leopold en intressant diskussion kring den högkulturens kris som uppstår när den nya generationen överger den till förmån för populärkulturen. Så långt har hon helt rätt. Tyvärr stannar hon dock utan att ens försöka motivera vad högkulturen är bra till eller varför. Istället avslutar hon med det numera uttjatade kravet på att frågan måste diskuteras - istället för att faktiskt diskutera den.
Då är Daniel Levins artiklar i Göteborgsposten om forskningens frihet betydligt mer lovande läsning. Han tar åtminstone bladet från munnen och erkänner att den håller på att avskaffas istället för att prata på om att fortsatt utveckling i tangentens riktning på sikt skulle kunna hota den (osv.).
---------------------
Jag skriver inte så mycket idag. Däremot har jag uppdaterat länkarkivet.
Då är Daniel Levins artiklar i Göteborgsposten om forskningens frihet betydligt mer lovande läsning. Han tar åtminstone bladet från munnen och erkänner att den håller på att avskaffas istället för att prata på om att fortsatt utveckling i tangentens riktning på sikt skulle kunna hota den (osv.).
---------------------
Jag skriver inte så mycket idag. Däremot har jag uppdaterat länkarkivet.
Monday, December 11, 2006
Snille och Smak II
Det var Gustav III som gjorde språkets utveckling till en statlig angelägenhet i och med att han grundade Svenska akademien. Hans inställning verkar ha påmint om Fredrik den Stores i det att han uppfattade det som viktigt att det egna språket fick en litteratur jämförbar med den franska men samtidigt inte accepterade språkets nuvarande form som tillräckligt högtstående. Att det var Frankrike som var förebilden märks inte minst i den av Gustav III 1786 grundade Svenska akademiens konstruktion, som tydligt avslöjar den som en kopia av Académie française. Dess syfte var som följer:
[Att] arbeta uppå Svenska språkets renhet, styrka och höghet, så uti vetenskaper, som serdeles i anseende till Skaldekonsten och Vältaligheten uti alla dess tillhörande delar, jemväl uti then, som tjenar att tolka de Himmelska Sanningar.Dess valspråk var ”Snille och smak” där snillet ansågs syfta på begåvningens skapande kraft och smak på de mer intellektuella förmögenheter som krävds för att bearbeta inspirationen. Enligt akademiens egen historieskrivning inkluderade formeln sålunda både en dionysisk och en apollinsk aspekt. Redan från början fanns ambitionen att ge ut en normativ ordbok som skulle leda till svenska språkets ytterligare utveckling och förfining. I samma syfte skulle akademien belöna framstående författare och poeter. Sambandet med språket antyder dock att det inte var litteraturens innehåll som var avgörande utan istället dess språkliga estetik och det bidrag den skulle kunna ge till att utveckla språkets ”höghet”. Vidare skulle Akademien årligen uppmärksamma en ledande svensk historisk person, bland annat genom att ge ut minnespenningar. Det handlade således om att skapa en civiliserad nationell kultur men också om att uppmärksamma rikets historia. I båda fallen handlade det om att stärka Sveriges ställning i internationell jämförelse. Synen på språket var alltså till viss del tillbakablickande monumental. I första hand betonades emellertid samtiden, det allmänmänskligt kvalitativa och, i den meningen, det tidlösa. Att man idag återigen trycker på litteraturens roll i språkförbättringen (och därmed på den rent språkliga dräkten framför dess innehåll) kan således beskrivas som en återgång till Gustav III:s språkpolitik.
Akademien var självförnyande men inhämtade kungens godkännande för sina nytillsättningar. Dess medlemmar kom att inkludera stora delar av landets politiska och intellektuella etablissemang. Den kan därför närmast betraktas som det närmaset den tiden kom en officiell litteratur- och språkpolitik. Den bestod av tre medlemskategorier:
Derföre fordras et Samhälle, sammansatt af dem, som brinnande af kärlek för vitterhet, hafa fritt följt sin böjelse och endast sysslosatt sig med dess yrken; af dem, som igenom vidsträckt lärdom stadgat sine omdömen på grunder, som tider och secler förelagt; af dem, som i Rikets högsta värf, eller i allmänna sammanlefnaden, från barnsben stadgat deras smak, genom den noggrannhet de stora ämbeten de beklädt alltid äska, eller genom det ständiga ombyte af människor deras kall kräft af dem att at omgås med, vilka nödvändigt fordra en aktsamhet i tal, et noggrant val af ord, som utgör den fina känslan, hvilken gifver vart ord sin rätta mening och föreskrifver den gräns, öfver vilken de ej kunna föras.
Med dessa utgångspunkter kom dess medlemmar att inkludera stora delar av landets politiska och intellektuella etablissemang.
Medan det politiska etablisemanget ägnade sig åt att försvara svenska språket höll de intellektuella emellertid fortfarande fast vid latinet – av praktiska skäl. Ett exempel på detta kan hämtas ur Carl von Linnés (privata och därmed svenskspråkiga) dagbok:
Man skrifwer för att gagna, om man kan, det allmänna; ju flere, ju bättre; hade jag skrifwit på swänska, hade få läsit mine skrifter, som nu tiena hela werlden.
Det är svårt att tänka sig att hans namn på växter och djur hade nått samma spridning om han namngett dem på svenska istället för latin. Å andra sidan bygger även denna typ av praktiska argument på gemenskapens premisser. Man föredrar ett språk som kan förstås av dem man önskar kommunicera med. Linné prioriterade den lärda världen framför sina landsmän. Samma sak kan sägas om dagens akademiker när de skriver på engelska. De demokratiska argumenten mot detta prioriterar istället nationalstatens per definition svenskspråkiga demos.
Stormaktstidens Sverige kan kanske däremot istället beskrivas i nationalismteoretikern Anthony D. Smiths terminologi som en etnisk stat. I en sådan finns visserligen en dominerande etnisk gemenskap som i stor utsträckning bygger sin självidentitet på identifikation med staten. Till skillnad från senare tiders nationalstater accepterar den etniska staten emellertid minoriteter som inte tillhör den egna gruppen. Dessa minoriteter knyts ofta till specifika yrkesgrupper och stånd. Frånvaron av ståndscirkulation länkas därmed samman med de etniska gruppernas stabilitet medan den ståndscirkulation som ändå förekommer också innebär att uppåtsträvande personer byter språk som ett led i sin rörelse uppåt. I det svenska fallet var svenska på en gång administrativt och kyrkligt språk och folkspråk i stora delar av riket. Samtidigt var finska folkspråk i vissa regioner. Tyska, franska, vallonska, latin och samiska var alla knutna till specifika yrken och stånd.
Tillägg 2011-09-26: Det här inlägget uppstod under bearbetningen av en längre text om det politiska försvaret av svenska språket genom tiderna där det också ingår. Den fullständiga artikeln finns nu tillgänglig här.
[Att] arbeta uppå Svenska språkets renhet, styrka och höghet, så uti vetenskaper, som serdeles i anseende till Skaldekonsten och Vältaligheten uti alla dess tillhörande delar, jemväl uti then, som tjenar att tolka de Himmelska Sanningar.Dess valspråk var ”Snille och smak” där snillet ansågs syfta på begåvningens skapande kraft och smak på de mer intellektuella förmögenheter som krävds för att bearbeta inspirationen. Enligt akademiens egen historieskrivning inkluderade formeln sålunda både en dionysisk och en apollinsk aspekt. Redan från början fanns ambitionen att ge ut en normativ ordbok som skulle leda till svenska språkets ytterligare utveckling och förfining. I samma syfte skulle akademien belöna framstående författare och poeter. Sambandet med språket antyder dock att det inte var litteraturens innehåll som var avgörande utan istället dess språkliga estetik och det bidrag den skulle kunna ge till att utveckla språkets ”höghet”. Vidare skulle Akademien årligen uppmärksamma en ledande svensk historisk person, bland annat genom att ge ut minnespenningar. Det handlade således om att skapa en civiliserad nationell kultur men också om att uppmärksamma rikets historia. I båda fallen handlade det om att stärka Sveriges ställning i internationell jämförelse. Synen på språket var alltså till viss del tillbakablickande monumental. I första hand betonades emellertid samtiden, det allmänmänskligt kvalitativa och, i den meningen, det tidlösa. Att man idag återigen trycker på litteraturens roll i språkförbättringen (och därmed på den rent språkliga dräkten framför dess innehåll) kan således beskrivas som en återgång till Gustav III:s språkpolitik.
Akademien var självförnyande men inhämtade kungens godkännande för sina nytillsättningar. Dess medlemmar kom att inkludera stora delar av landets politiska och intellektuella etablissemang. Den kan därför närmast betraktas som det närmaset den tiden kom en officiell litteratur- och språkpolitik. Den bestod av tre medlemskategorier:
Derföre fordras et Samhälle, sammansatt af dem, som brinnande af kärlek för vitterhet, hafa fritt följt sin böjelse och endast sysslosatt sig med dess yrken; af dem, som igenom vidsträckt lärdom stadgat sine omdömen på grunder, som tider och secler förelagt; af dem, som i Rikets högsta värf, eller i allmänna sammanlefnaden, från barnsben stadgat deras smak, genom den noggrannhet de stora ämbeten de beklädt alltid äska, eller genom det ständiga ombyte af människor deras kall kräft af dem att at omgås med, vilka nödvändigt fordra en aktsamhet i tal, et noggrant val af ord, som utgör den fina känslan, hvilken gifver vart ord sin rätta mening och föreskrifver den gräns, öfver vilken de ej kunna föras.
Med dessa utgångspunkter kom dess medlemmar att inkludera stora delar av landets politiska och intellektuella etablissemang.
Medan det politiska etablisemanget ägnade sig åt att försvara svenska språket höll de intellektuella emellertid fortfarande fast vid latinet – av praktiska skäl. Ett exempel på detta kan hämtas ur Carl von Linnés (privata och därmed svenskspråkiga) dagbok:
Man skrifwer för att gagna, om man kan, det allmänna; ju flere, ju bättre; hade jag skrifwit på swänska, hade få läsit mine skrifter, som nu tiena hela werlden.
Det är svårt att tänka sig att hans namn på växter och djur hade nått samma spridning om han namngett dem på svenska istället för latin. Å andra sidan bygger även denna typ av praktiska argument på gemenskapens premisser. Man föredrar ett språk som kan förstås av dem man önskar kommunicera med. Linné prioriterade den lärda världen framför sina landsmän. Samma sak kan sägas om dagens akademiker när de skriver på engelska. De demokratiska argumenten mot detta prioriterar istället nationalstatens per definition svenskspråkiga demos.
Stormaktstidens Sverige kan kanske däremot istället beskrivas i nationalismteoretikern Anthony D. Smiths terminologi som en etnisk stat. I en sådan finns visserligen en dominerande etnisk gemenskap som i stor utsträckning bygger sin självidentitet på identifikation med staten. Till skillnad från senare tiders nationalstater accepterar den etniska staten emellertid minoriteter som inte tillhör den egna gruppen. Dessa minoriteter knyts ofta till specifika yrkesgrupper och stånd. Frånvaron av ståndscirkulation länkas därmed samman med de etniska gruppernas stabilitet medan den ståndscirkulation som ändå förekommer också innebär att uppåtsträvande personer byter språk som ett led i sin rörelse uppåt. I det svenska fallet var svenska på en gång administrativt och kyrkligt språk och folkspråk i stora delar av riket. Samtidigt var finska folkspråk i vissa regioner. Tyska, franska, vallonska, latin och samiska var alla knutna till specifika yrken och stånd.
Tillägg 2011-09-26: Det här inlägget uppstod under bearbetningen av en längre text om det politiska försvaret av svenska språket genom tiderna där det också ingår. Den fullständiga artikeln finns nu tillgänglig här.
Saturday, December 9, 2006
snille och smak
Ärans och hjältarnas språk! Hur ädelt och manligt du rör dig!
Ren är din klang, säker som solens din gång.
Vistas på höjderna du, där åskan och stormarna tala,
Dalarnas lägre behag äro ej gjorda för dig.
Spegla ditt anlet i sjön, och friskt från de manliga dragen
Tvätta det främmande smink, kanske det snart är för sent. (Esaias Tegnér 1817)
Nationalismens verkliga genombrott i Sverige kom genom tysk inspiration under artonhundratalet. Sökandet efter det förflutna blev ett sökande efter svenskhetens källa – inte bara efter dess historiska ursprung. Artonhundratalet innebar ett återuppväckande av stormaktstidens götiska vurm. I likhet med Buréus och Rudbeck ägnade sig Götiska förbundets medlemmar under början av artonhundratalet åt att insamla och bevara fornfynd som runstenar och gravhögar. Till skillnad från sina föregångare var dess medlemmar diktare och litteraturpersonligheter som Geijer och Tegnér.
Fäderneslandet var i stort behov av just patriotisk dikt vid denna tid. Förlusten av Finland 1809 kom på sikt att få en effekt på svensk nationalism som påminner om den som revolutionskrigens franska ockupation hade i Tyskland. Tegnér talade om att ”inom Sveriges gränser erövra Finland åter”, dvs. återvinna – i själva verket skapa – en nationell stolthet. Exakt vilken nation det handlade om var emellertid allt annat än självklart. Under artonhundratalet var det i själva verket vanligt att nationalism i Sverige efter att blivit besviken på krig och kungamakt istället fokuserade på den språkliga gemenskapen med övriga Skandinavien. Genom att fokusera sina nationalromantiska strävanden på den för Skandinavien gemensamma vikingatiden hade man också tagit ett steg närmare att skriva ut Finland ur den svenska historien genom att sätta parenteser kring dess tid som en del av riket och söka det autentiskt svenska före erövringen av större delen av Finland. Att inom Sveriges gränser vinna Finland åter innebar med andra ord ironiskt nog att försöka glömma Finland med äran i behåll för att på så vis kunna gå vidare.
I detta sammanhang blev stavningsreformer och språkpolitik viktiga inslag i försöken att närma svenskan, norskan och danskan till varandra. Liksom den tyska enhetsrörelsen hade skandinavismen sina starkaste fästen vid universiteten. Där den hade starkast stöd bland studenterna men där viktiga kulturpersoner som Geijer också hade en viktig roll att spela både som professorer och som nationella intellektuella. Folkbildning, skandinavism och nationalism var länge tätt sammanlänkade fenomen i den svenska borgerliga offentligheten.
Svenska akademien som vid denna tid främst bestod av högre ämbetsmän och i språkfrågor konservativa språkvetare och författare var emellertid aldrig någon vän av det skandinavistiska projektet. Rörelsen för en skandinavisk stavningsreform kulminerade i det skandinaviska språkvårdsmötet i Stockholm 1869. Där var de dominerande perspektiven dels skandinavismen och dels att stavningen skulle följa uttalet. Svenska akademien gick emellertid till motattack. Dess främsta medel utgjordes av första upplagan av Svenska akademiens ordlista 1874 där man utgick ifrån de grundprinciper som lagts fast redan i akademiens barndom i och med Karl Gustaf as Leopolds stavningslära från slutet av 1700-talet. Medan Leopolds huvudsakliga framgång hade varit försvenskningen av stavningen av lånord som ”akademi” (”academi”), ”familj” (”famille”) och ”batalj” (”bataille”) syftade akademien nu istället till att motverka lånord helt och hållet. Detta var också i detta syfte som man återupptog det sedan länge avdomnande arbetet med Svenska akademiens ordbok. Man hoppades nämligen att man genom detta arbete skulle kunna påminna folket om de många svenska ord som nu fallit ur bruk till förmån för utländska synonymer. Man sökte bevara språket som nationellt minne. Förbindelsen bakåt i tiden prioriterades framför förbindelsen i rummet. I detta sammanhang tänkte man sig att sökandet skulle kunna sträcka sig så långt tillbaka som till Gustav Vasas bibel, som därmed upphöjdes till ett slags officiell kronologisk gräns för den moderna svenskans utsträckning bakåt i tiden. Därmed hade man också knutit den svenska gemenskapens utsträckning i tiden till riksgrundandet, till skillnad från göticisterna som sökte sig tillbaka till den för hela Skandinavien gemensamma vikingatid som i ett nationalromantiskt ljusdunkel lurade på andra sidan den av akademien fastställda kronologiska riksgränsen.
I förhållande till Danmark fallerade den svenska skandinavismen emellertid när den prövades och Sverige i samband med den tyska invasionen av Slesvig och Holsten (Schleswig-Holstein på tyska) inte sände någon som helst militär hjälp till de danska försvararna. Ändå kan man notera att svenska nationalmonument som Nordiska Museet och Skansen så sent som vid förra sekelskiftet grundades med fokus på ett löst definierat Skandinavien eller Norden snarare än på Sverige. Sedd i det ljuset är det ingenting självklart i att museibyggnadens nationalromantiska nygotik skulle representera någon specifikt svensk nationalism. Snarare innebär betoningen av det fornnordiska ett skandinaviskt eller nordiskt inslag. Det är betecknande att deras upphovsman Arthur Hazelius började sin offentlig bana som debattör i undervisningsfrågor med skandinavistiska stavningsreformer som huvudpunkten på sitt program. Det är också betecknande att projekten huvudsakligen finansierades av privata medel. Det först i och med att Nordiska Museets nuvarande byggnad öppnades – kort efter den norsk-svenska unionsupplösningen – som både den statliga och den svenska aspekten gjorde sig gällande. Det gjorde dem emellertid med besked: än idag möts besökaren av Carl Milles mastodontstaty av den åldrige Gustav Vasa med den närmast övertydliga sockelinskriptionen ”Warner Swenske”. På den tiden var budskapet ännu tydligare eftersom museets nationalromantiskt gotiska stora hall då fylldes av kungliga livrustkammarens utställning, med erövrade standar och annat stormaktstida krigsbyte som huvudattraktion.
Tillägg 2011-09-26: Det här inlägget uppstod under bearbetningen av en längre text om det politiska försvaret av svenska språket genom tiderna där det också ingår. Den fullständiga artikeln finns nu tillgänglig här.
Ren är din klang, säker som solens din gång.
Vistas på höjderna du, där åskan och stormarna tala,
Dalarnas lägre behag äro ej gjorda för dig.
Spegla ditt anlet i sjön, och friskt från de manliga dragen
Tvätta det främmande smink, kanske det snart är för sent. (Esaias Tegnér 1817)
Nationalismens verkliga genombrott i Sverige kom genom tysk inspiration under artonhundratalet. Sökandet efter det förflutna blev ett sökande efter svenskhetens källa – inte bara efter dess historiska ursprung. Artonhundratalet innebar ett återuppväckande av stormaktstidens götiska vurm. I likhet med Buréus och Rudbeck ägnade sig Götiska förbundets medlemmar under början av artonhundratalet åt att insamla och bevara fornfynd som runstenar och gravhögar. Till skillnad från sina föregångare var dess medlemmar diktare och litteraturpersonligheter som Geijer och Tegnér.
Fäderneslandet var i stort behov av just patriotisk dikt vid denna tid. Förlusten av Finland 1809 kom på sikt att få en effekt på svensk nationalism som påminner om den som revolutionskrigens franska ockupation hade i Tyskland. Tegnér talade om att ”inom Sveriges gränser erövra Finland åter”, dvs. återvinna – i själva verket skapa – en nationell stolthet. Exakt vilken nation det handlade om var emellertid allt annat än självklart. Under artonhundratalet var det i själva verket vanligt att nationalism i Sverige efter att blivit besviken på krig och kungamakt istället fokuserade på den språkliga gemenskapen med övriga Skandinavien. Genom att fokusera sina nationalromantiska strävanden på den för Skandinavien gemensamma vikingatiden hade man också tagit ett steg närmare att skriva ut Finland ur den svenska historien genom att sätta parenteser kring dess tid som en del av riket och söka det autentiskt svenska före erövringen av större delen av Finland. Att inom Sveriges gränser vinna Finland åter innebar med andra ord ironiskt nog att försöka glömma Finland med äran i behåll för att på så vis kunna gå vidare.
I detta sammanhang blev stavningsreformer och språkpolitik viktiga inslag i försöken att närma svenskan, norskan och danskan till varandra. Liksom den tyska enhetsrörelsen hade skandinavismen sina starkaste fästen vid universiteten. Där den hade starkast stöd bland studenterna men där viktiga kulturpersoner som Geijer också hade en viktig roll att spela både som professorer och som nationella intellektuella. Folkbildning, skandinavism och nationalism var länge tätt sammanlänkade fenomen i den svenska borgerliga offentligheten.
Svenska akademien som vid denna tid främst bestod av högre ämbetsmän och i språkfrågor konservativa språkvetare och författare var emellertid aldrig någon vän av det skandinavistiska projektet. Rörelsen för en skandinavisk stavningsreform kulminerade i det skandinaviska språkvårdsmötet i Stockholm 1869. Där var de dominerande perspektiven dels skandinavismen och dels att stavningen skulle följa uttalet. Svenska akademien gick emellertid till motattack. Dess främsta medel utgjordes av första upplagan av Svenska akademiens ordlista 1874 där man utgick ifrån de grundprinciper som lagts fast redan i akademiens barndom i och med Karl Gustaf as Leopolds stavningslära från slutet av 1700-talet. Medan Leopolds huvudsakliga framgång hade varit försvenskningen av stavningen av lånord som ”akademi” (”academi”), ”familj” (”famille”) och ”batalj” (”bataille”) syftade akademien nu istället till att motverka lånord helt och hållet. Detta var också i detta syfte som man återupptog det sedan länge avdomnande arbetet med Svenska akademiens ordbok. Man hoppades nämligen att man genom detta arbete skulle kunna påminna folket om de många svenska ord som nu fallit ur bruk till förmån för utländska synonymer. Man sökte bevara språket som nationellt minne. Förbindelsen bakåt i tiden prioriterades framför förbindelsen i rummet. I detta sammanhang tänkte man sig att sökandet skulle kunna sträcka sig så långt tillbaka som till Gustav Vasas bibel, som därmed upphöjdes till ett slags officiell kronologisk gräns för den moderna svenskans utsträckning bakåt i tiden. Därmed hade man också knutit den svenska gemenskapens utsträckning i tiden till riksgrundandet, till skillnad från göticisterna som sökte sig tillbaka till den för hela Skandinavien gemensamma vikingatid som i ett nationalromantiskt ljusdunkel lurade på andra sidan den av akademien fastställda kronologiska riksgränsen.
I förhållande till Danmark fallerade den svenska skandinavismen emellertid när den prövades och Sverige i samband med den tyska invasionen av Slesvig och Holsten (Schleswig-Holstein på tyska) inte sände någon som helst militär hjälp till de danska försvararna. Ändå kan man notera att svenska nationalmonument som Nordiska Museet och Skansen så sent som vid förra sekelskiftet grundades med fokus på ett löst definierat Skandinavien eller Norden snarare än på Sverige. Sedd i det ljuset är det ingenting självklart i att museibyggnadens nationalromantiska nygotik skulle representera någon specifikt svensk nationalism. Snarare innebär betoningen av det fornnordiska ett skandinaviskt eller nordiskt inslag. Det är betecknande att deras upphovsman Arthur Hazelius började sin offentlig bana som debattör i undervisningsfrågor med skandinavistiska stavningsreformer som huvudpunkten på sitt program. Det är också betecknande att projekten huvudsakligen finansierades av privata medel. Det först i och med att Nordiska Museets nuvarande byggnad öppnades – kort efter den norsk-svenska unionsupplösningen – som både den statliga och den svenska aspekten gjorde sig gällande. Det gjorde dem emellertid med besked: än idag möts besökaren av Carl Milles mastodontstaty av den åldrige Gustav Vasa med den närmast övertydliga sockelinskriptionen ”Warner Swenske”. På den tiden var budskapet ännu tydligare eftersom museets nationalromantiskt gotiska stora hall då fylldes av kungliga livrustkammarens utställning, med erövrade standar och annat stormaktstida krigsbyte som huvudattraktion.
Tillägg 2011-09-26: Det här inlägget uppstod under bearbetningen av en längre text om det politiska försvaret av svenska språket genom tiderna där det också ingår. Den fullständiga artikeln finns nu tillgänglig här.
Tuesday, December 5, 2006
Kulturpolitik
Jag har tidigare efterlyst en kulturpolitik från regeringen. Nu verkar det som att även regeringen insett behovet. Kulturministern aviserar i alla händelser att det är dags för ett antal nya utredningar av kultursektorn. Senast de statliga kulturverksamheterna utreddes på ett genomgripande sätt var det regeringen Bildt som tillsatte utredningarna. Den gången blev de flesta av dem emellertid klara först efter regeringsskiftet och det var först 1996 som de resulterade i en kulturproposition. Då blev det heller inte mycket av förändring i förslagen, även om det faktamässiga underlaget var den kvantitativt mest omfattande översikt som någonsin gjorts över svensk kultursektor. Till exempel skrevs det en hel del om behovet av att göra någonting åt det faktum att en av de vanligaste försörjningskällorna för konstnärer var en speciell form av a-kassa. Den situationen kvarstår dock. Den här gången utlovar kulturministern en övergripande proposition redan före mandatperiodens slut. Det kan bli spännande.
Samtidigt komplimenterar Högskoleverket forskningsenheten Tema Kultur och Samhälle både för dess forskares internationellt erkända meritering och för något så anmärkningsvärt som deras entreprenöranda (något som utan tvekan verkligen är en tillgång i dagens akademiska värld, även om man skulle önska att internationellt erkända forskare skulle få ägna sin kreativitet och sin skattefinansierade arbetstid åt forskning snarare än administration). Helt orelaterat ska jag i januari på en s.k. workshop om forskning kring kulturpolitik där diverse företrädare för forskningen (t.ex.. ska samtala med diverse företrädare för kultursektorn och politiken. Forskningen kring kulturpolitik växer i Europa, i stor del tack vare insatserna från ett antal större forskningsstiftelser, främst Riksbankens Jubileumsfond, European Culture Foundation och Sorosfonden. Det verkar på många sätt som att ett politikområde som de senaste decennierna varit mer än lovligt avdomnat nu till sist håller på att vakna till liv.
Samtidigt komplimenterar Högskoleverket forskningsenheten Tema Kultur och Samhälle både för dess forskares internationellt erkända meritering och för något så anmärkningsvärt som deras entreprenöranda (något som utan tvekan verkligen är en tillgång i dagens akademiska värld, även om man skulle önska att internationellt erkända forskare skulle få ägna sin kreativitet och sin skattefinansierade arbetstid åt forskning snarare än administration). Helt orelaterat ska jag i januari på en s.k. workshop om forskning kring kulturpolitik där diverse företrädare för forskningen (t.ex.. ska samtala med diverse företrädare för kultursektorn och politiken. Forskningen kring kulturpolitik växer i Europa, i stor del tack vare insatserna från ett antal större forskningsstiftelser, främst Riksbankens Jubileumsfond, European Culture Foundation och Sorosfonden. Det verkar på många sätt som att ett politikområde som de senaste decennierna varit mer än lovligt avdomnat nu till sist håller på att vakna till liv.
Saturday, December 2, 2006
Brideshead Revisited
Min favoritteveserie på sistone har alldeles tveklöst varit den engelska åttiotalsserien Brideshead Revisited, efter Evelyn Waughs roman med samma namn. Jag noterar också att den på nätet beskrivits som allt från ”katolsk propagandafilm" till berättelse om "young men who discover themselves through the pleasures of high living, decadence, tragedy, wine and quails’ eggs."Det intressanta är naturligtvis att den är båda delarna, dvs katolsk och dekadent, inte propaganda.
Brideshead Revisited handlar om hur den unge engelske ateisten Charles Ryder i mellankrigstidens Oxford kommer i kontakt med den högadliga katolska familjen Flyte. Tiden i Oxford är lysande skildrad. Ryder förflyttas från sin tämligen gråa miljö till en värld av heldagsluncher, champagne och vaktelägg. Minnesvärda scener innefattar hur han förklarar för en småborgerlig släkting att han visserligen inte gjort slut på terminens underhåll ännu, men att han planerar att göra det åtminstone innan halva terminen passerat, samt att han verkligen uppskattar att börja sina dagar med några glas god champagne. En annan lysande scen innefattar hur den homosexuelle dandyn Anthony Blanche deklamerar klassisk poesi för förbipasserande studenter från collegets balkong genom en megafon.
Denna oskuldsfullt dekadenta ungdom bildar längre fram en nostalgisk fond som gör poänglösheten i personernas senare liv så mycket tydligare. Redan här märks emellertid skuggan av vad som skall komma. Ryder blir uppriktigt förvånad över att hans katolska vänners konversationer ständigt tycks komma in på religion, något som aldrig händer i andra sammanhang. Religion uppfattas som bekant - liksom politik - inte som ett väluppfostrat samtalsämne i engelska eller engelskinfluerade sammanhang.
Med tiden mörknar berättelsen alltmer. Lord Sebastian Flyte förfaller i allt djupare alkoholism. Charles Ryders konstnärsambitioner grusas visserligen inte. Vad som händer är egentligen värre. Han lyckas etablera sig som erkänd, om än ytterst medelmåttig, konstnär men inser själv att han helt saknar egentlig talang. Han söker desperat efter inspiration. Hans äktenskap är i stort sett helt känslolöst. Anthony sätter träffsäkert fingret på problemet och beskriver (med extremt släpigt brittiskt uttal) hans mest beundrade verk som "charm discuised as a tiger ... charm is the great English blight... it kills everything... it kills love... and I am afraid, my dear Charles, that it has killed you ."
Genom alltihop tränger ett djupt katolskt tema. Hela serien kan läsas som kretsande kring sakramentalläran. De flesta karaktärerna prövar på ett eller annat sätt ett liv utanför sakramenten. Lady Julia Flyte avfaller helt från katolicismen, och därmed från nattvardsgången, samtidigt som hennes äktenskap varken är erkänt eller lyckligt. Flera av dem lever ett liv i synd, i direkt överträdelse av katolicismens syn på äktenskapet obrytbarhet.
I sista avsnittet är de centrala temana äktenskapet och sista smörjelsen. Sebastians och Julias far, Lord Marchmain kommer tillbaka till Castle Brideshead för att dö men vägrar in i det sista att acceptera sakramentet och återfinna sin tro. Andra huvudpersoner slits mellan äktenskapsbrottet och viljan att återfinna Gud. Ryder har i slutet funnit tron men förefaller knappast uppfattas som särskilt lycklig. Sebastian beskrivs som helig i sin kamp med sin egen alkoholism där han ständigt kämpar för att ta sig fram till Gud men också ständigt återfaller. Ett dekadent helgon.
Bridesheads kanske mest grundläggande tema är att den katolska läran verkligen är sann. Skälet till att de konstant återkommer till ämnet är att det utgör en del av deras värld. Till och med de som avfaller bär med sig insikten om katolicismens sanning, även om de just då inte klarar av att ta konsekvenserna av den. Om detta är propaganda är den mycket dålig. Jag tvivlar starkt på att någon kan uppfatta detta som ett argument för att tro på katolicismen. Det är emellertid inte poängen. Det är litteratur inte propaganda. Syftet är snarast att reflektera över tillvaron och över vissa av dess förutsättningar. Oavsett om man tror på det är den mycket vackert.
-------------------------------
En annan gammal teveserie jag återupptäckt under hösten är Aeon Flux. Mycket bra.
Katolsk dekadens - men knappast dekadent katolicism - kan man till exempel även hitta i Joris-Karl Huysmans senare verk.
Brideshead Revisited handlar om hur den unge engelske ateisten Charles Ryder i mellankrigstidens Oxford kommer i kontakt med den högadliga katolska familjen Flyte. Tiden i Oxford är lysande skildrad. Ryder förflyttas från sin tämligen gråa miljö till en värld av heldagsluncher, champagne och vaktelägg. Minnesvärda scener innefattar hur han förklarar för en småborgerlig släkting att han visserligen inte gjort slut på terminens underhåll ännu, men att han planerar att göra det åtminstone innan halva terminen passerat, samt att han verkligen uppskattar att börja sina dagar med några glas god champagne. En annan lysande scen innefattar hur den homosexuelle dandyn Anthony Blanche deklamerar klassisk poesi för förbipasserande studenter från collegets balkong genom en megafon.
Denna oskuldsfullt dekadenta ungdom bildar längre fram en nostalgisk fond som gör poänglösheten i personernas senare liv så mycket tydligare. Redan här märks emellertid skuggan av vad som skall komma. Ryder blir uppriktigt förvånad över att hans katolska vänners konversationer ständigt tycks komma in på religion, något som aldrig händer i andra sammanhang. Religion uppfattas som bekant - liksom politik - inte som ett väluppfostrat samtalsämne i engelska eller engelskinfluerade sammanhang.
Med tiden mörknar berättelsen alltmer. Lord Sebastian Flyte förfaller i allt djupare alkoholism. Charles Ryders konstnärsambitioner grusas visserligen inte. Vad som händer är egentligen värre. Han lyckas etablera sig som erkänd, om än ytterst medelmåttig, konstnär men inser själv att han helt saknar egentlig talang. Han söker desperat efter inspiration. Hans äktenskap är i stort sett helt känslolöst. Anthony sätter träffsäkert fingret på problemet och beskriver (med extremt släpigt brittiskt uttal) hans mest beundrade verk som "charm discuised as a tiger ... charm is the great English blight... it kills everything... it kills love... and I am afraid, my dear Charles, that it has killed you ."
Genom alltihop tränger ett djupt katolskt tema. Hela serien kan läsas som kretsande kring sakramentalläran. De flesta karaktärerna prövar på ett eller annat sätt ett liv utanför sakramenten. Lady Julia Flyte avfaller helt från katolicismen, och därmed från nattvardsgången, samtidigt som hennes äktenskap varken är erkänt eller lyckligt. Flera av dem lever ett liv i synd, i direkt överträdelse av katolicismens syn på äktenskapet obrytbarhet.
I sista avsnittet är de centrala temana äktenskapet och sista smörjelsen. Sebastians och Julias far, Lord Marchmain kommer tillbaka till Castle Brideshead för att dö men vägrar in i det sista att acceptera sakramentet och återfinna sin tro. Andra huvudpersoner slits mellan äktenskapsbrottet och viljan att återfinna Gud. Ryder har i slutet funnit tron men förefaller knappast uppfattas som särskilt lycklig. Sebastian beskrivs som helig i sin kamp med sin egen alkoholism där han ständigt kämpar för att ta sig fram till Gud men också ständigt återfaller. Ett dekadent helgon.
Bridesheads kanske mest grundläggande tema är att den katolska läran verkligen är sann. Skälet till att de konstant återkommer till ämnet är att det utgör en del av deras värld. Till och med de som avfaller bär med sig insikten om katolicismens sanning, även om de just då inte klarar av att ta konsekvenserna av den. Om detta är propaganda är den mycket dålig. Jag tvivlar starkt på att någon kan uppfatta detta som ett argument för att tro på katolicismen. Det är emellertid inte poängen. Det är litteratur inte propaganda. Syftet är snarast att reflektera över tillvaron och över vissa av dess förutsättningar. Oavsett om man tror på det är den mycket vackert.
-------------------------------
En annan gammal teveserie jag återupptäckt under hösten är Aeon Flux. Mycket bra.
Katolsk dekadens - men knappast dekadent katolicism - kan man till exempel även hitta i Joris-Karl Huysmans senare verk.
Subscribe to:
Posts (Atom)