Det är kanske anmärkningsvärt men Svenska akademien åtnjuter en rätt så betydande respekt bland något så när bildade svenskar. När folkpartiet i samband med sitt kanonförslag anklagades för att vilja införa politisk styrning över kulturen var de raska med att förklara att utformningen borde skötas av en helt neutral instans. Den mest neutrala instans de kunde komma på var uppenbarligen svenska akademien.
Jag kom att tänka på detta apropå en länk som en tid cirkulerat på diverse håll på nätet, nämligen ständige sekreterarens oerhört roliga svar på en enkät han fått sig tillskickad. Ingen klagar över att han är dryg. Alla tycks erkänna hans auktoritet och större kulturella djup. Uppenbarligen är Gustav III: ambition att skapa sig en kulturell institution som inte kan ifrågasättas fortfarande mycket framgångsrik.
En av de få som faktiskt ifrågasätta akademien är f.d. ledamoten Knut Ahnlund vars kritik mot Jelineks nobelpris, som fortfarande står sig som en av de mest stilistiskt lyckade debattartiklarna på många år.
Sunday, January 7, 2007
Thursday, January 4, 2007
Wednesday, January 3, 2007
Skatteskrapan
Personligen gillade jag Skatteskrapan på Södermalm i Stockholm. Gigantisk. Grå. Fantasilös. Fullständigt okänslig för sin egen image. På många sätt en perfekt symbol för det byråkratiska system som styrt Sverige i decennier.
Dess försvinnande är också tämligen symboliskt. Skattemyndigheten flyttar in i nya trevliga lokaler upprustade för skattebetalarnas pengar. Ännu mer pengar går åt för att bygga om den före detta Skatteskrapan till – studentbostäder. Eftersom jag själv var studentaktiv en gång i tiden, och bland annat suttit i styrelsen för Stockholms studentkårers centralorganisation (SSCO), har jag en hel del negativt att säga om det här projektet.
Nya studentbostäder behövs verkligen i Stockholm. Så långt är tanken god. Sedan blir det tyvärr inga fler goda tankar. Att lägga pengar på studentbostäder på en av Stockholms dyrare adresser är – förutsägbart nog – inte den modell som ger mest studentbostäder för pengarna. Däremot blir de väldigt dyra. Vilka studenter kan betala 3500 kr. i månaden för en lägenhet? Hur kommer det sig att det förutvarande socialdemokratiska styret i Stockholm var så angeläget att gynna dem?
Visserligen kan man anföra argumentet att segregationen i innerstan bör motverkas samtidigt som bostäder och kontor bör blandas. Södermalm har emellertid just den blandningen och framstår just därför som en levande och attraktiv stadsdel. Råder det verkligen en sådan brist på ungdomar eller levande uteliv att stadsbilden har någonting att vinna på att locka just studenter till Södermalm? Är de studenter som kan betala 3500 kr i månaden för en studentlägenhet verkligen den kategori man bör locka för att motverka segregation i en stadsdel med stadigt ökande bostadspriser?
Som grädde på moset ägs de här bostäderna av offentligägda Svenska bostäder och inte – som studentbostäder i Stockholm brukat göra – Stiftelsen Stockholms Studentbostäder där studentkårerna är det dominerande intresset. Man håller alltså aktivt på att kommunalisera en verksamhet som tidigare skötts i en något så när oberoende stiftelse.
Jag har mycket svårt att se fördelar med det här projektet. Däremot är det lätt att se varför det genomfördes. Det handlar inte om att möta problemet med effektiva åtgärder utan om att möta det med så synliga åtgärder som möjligt.
Precis som förut är Skatteskrapan ett monument över svensk politik.
Dess försvinnande är också tämligen symboliskt. Skattemyndigheten flyttar in i nya trevliga lokaler upprustade för skattebetalarnas pengar. Ännu mer pengar går åt för att bygga om den före detta Skatteskrapan till – studentbostäder. Eftersom jag själv var studentaktiv en gång i tiden, och bland annat suttit i styrelsen för Stockholms studentkårers centralorganisation (SSCO), har jag en hel del negativt att säga om det här projektet.
Nya studentbostäder behövs verkligen i Stockholm. Så långt är tanken god. Sedan blir det tyvärr inga fler goda tankar. Att lägga pengar på studentbostäder på en av Stockholms dyrare adresser är – förutsägbart nog – inte den modell som ger mest studentbostäder för pengarna. Däremot blir de väldigt dyra. Vilka studenter kan betala 3500 kr. i månaden för en lägenhet? Hur kommer det sig att det förutvarande socialdemokratiska styret i Stockholm var så angeläget att gynna dem?
Visserligen kan man anföra argumentet att segregationen i innerstan bör motverkas samtidigt som bostäder och kontor bör blandas. Södermalm har emellertid just den blandningen och framstår just därför som en levande och attraktiv stadsdel. Råder det verkligen en sådan brist på ungdomar eller levande uteliv att stadsbilden har någonting att vinna på att locka just studenter till Södermalm? Är de studenter som kan betala 3500 kr i månaden för en studentlägenhet verkligen den kategori man bör locka för att motverka segregation i en stadsdel med stadigt ökande bostadspriser?
Som grädde på moset ägs de här bostäderna av offentligägda Svenska bostäder och inte – som studentbostäder i Stockholm brukat göra – Stiftelsen Stockholms Studentbostäder där studentkårerna är det dominerande intresset. Man håller alltså aktivt på att kommunalisera en verksamhet som tidigare skötts i en något så när oberoende stiftelse.
Jag har mycket svårt att se fördelar med det här projektet. Däremot är det lätt att se varför det genomfördes. Det handlar inte om att möta problemet med effektiva åtgärder utan om att möta det med så synliga åtgärder som möjligt.
Precis som förut är Skatteskrapan ett monument över svensk politik.
Monday, December 25, 2006
Rome
En av årets julklappar var TV-serien Rome på DVD. Det är i och för sig över ett år sedan jag såg den första gången och jag minns att jag och de vänner jag då såg den med var överförtjusta. Jag är nu nästan lika förtjust när jag ser om den. Ryktet säger att nästa säsong kommer 2007. Ser mycket fram emot den.
Ett av skälen till att jag är så förtjust är seriens historiska korrekthet. Som religionshistoriker är man rätt trött på alla dess ogenomtänkta teatrala filmversioner av antik religion. Jag skrev min b-uppsats om den romerska statsreligionens förändring i samband med övergången från republik till imperium. Även om fokus inte ligger på den aspekten (även om Caesars hybris är centralt även i serien) är skildringarna av den folkliga religionen lysande. Ofta är de baserade på historiska och arkeologiska återgivningar. Metoden att kasta förbannelser över sina fiender genom att rista in avbilder i plåt är till exempel autentisk. I andra fall är de improviserade men – som till exempel vaxhuvudena som officianterna i en ritual bär på sina egna huvuden – inspirerade av folkligt katolska seder som kan förmodas ha ett bortglömt hedniskt ursprung. Det är också märkbart hur religionen genomsyrar det dagliga livet. Statens instruktioner är heliga: utnämningar återföljs av initiationsritualer och senatens ålderman kan hävda att händelser som sker som ett resultat av mötestekniska teknikaliteter är gudarnas vilja.
Seriens Rom är också avlägset från det vi vanligen ser på film genom att vara så mycket mustigare, grymmare och ibland äckligare. Man hade kanske kunnat inkludera mer våld men lyckats mycket väl med att visa våldets integration i vardagslivet. Det har tydligen också varit en uttalad intention att visa upp en sexualitet orörd av ”judisk-kristen moral”. Jag skulle säga att det görs tämligen framgångsrikt och rätt lyckat.
I viss mening har varje tid i Västvärlden sitt Rom. Rom ligger vid roten av europeisk kultur. Dess historia har därför en särskild mening. I Rome har man tryckt kombinationen av det främmande i Rom (våldet och moralen) och det vi har gemensamt med dem (det allmänmänskliga). För Shakespeare och franska revolutionens kämpar var Brutus berättelsens hjälte. För klassiska akademiker har det alltid varit Cicero. För aristokraterna antingen Caesar eller Cato. I Rome är det oklart vem som är hjälten. Moralen är relativ. Manusförfattaren verkar relatera till de aristokratiska kvinnliga karaktärerna, eller kanske till den genombrutale legionären Titus Pullo, alla karaktärer utan moral. Brutus framställs som en obotlig snobb som motvilligt dras in i intrigen av sin mor. Cato är en gnällig gubbe och Cicero en velig (möjligen intellektuell) vekling.
Den historiska korrektheten är förtjänstfullt långt driven. Samtidigt är det en smula anmärkningsvärt att man när man framställer romersk moral som främmande uppenbarligen uppskattar den sexuella friheten och kanske till och med friheten till våldsutövning, men samtidigt uppenbarligen inte alls kan relatera till de romerska republikanernas sista försök att bevara sin medborgerliga frihet, som inte bara framställs som illusorisk, utan som i själva verket knappt framställs alls.
För den som är intresserad går Rome i repris på TV5.
Ett av skälen till att jag är så förtjust är seriens historiska korrekthet. Som religionshistoriker är man rätt trött på alla dess ogenomtänkta teatrala filmversioner av antik religion. Jag skrev min b-uppsats om den romerska statsreligionens förändring i samband med övergången från republik till imperium. Även om fokus inte ligger på den aspekten (även om Caesars hybris är centralt även i serien) är skildringarna av den folkliga religionen lysande. Ofta är de baserade på historiska och arkeologiska återgivningar. Metoden att kasta förbannelser över sina fiender genom att rista in avbilder i plåt är till exempel autentisk. I andra fall är de improviserade men – som till exempel vaxhuvudena som officianterna i en ritual bär på sina egna huvuden – inspirerade av folkligt katolska seder som kan förmodas ha ett bortglömt hedniskt ursprung. Det är också märkbart hur religionen genomsyrar det dagliga livet. Statens instruktioner är heliga: utnämningar återföljs av initiationsritualer och senatens ålderman kan hävda att händelser som sker som ett resultat av mötestekniska teknikaliteter är gudarnas vilja.
Seriens Rom är också avlägset från det vi vanligen ser på film genom att vara så mycket mustigare, grymmare och ibland äckligare. Man hade kanske kunnat inkludera mer våld men lyckats mycket väl med att visa våldets integration i vardagslivet. Det har tydligen också varit en uttalad intention att visa upp en sexualitet orörd av ”judisk-kristen moral”. Jag skulle säga att det görs tämligen framgångsrikt och rätt lyckat.
I viss mening har varje tid i Västvärlden sitt Rom. Rom ligger vid roten av europeisk kultur. Dess historia har därför en särskild mening. I Rome har man tryckt kombinationen av det främmande i Rom (våldet och moralen) och det vi har gemensamt med dem (det allmänmänskliga). För Shakespeare och franska revolutionens kämpar var Brutus berättelsens hjälte. För klassiska akademiker har det alltid varit Cicero. För aristokraterna antingen Caesar eller Cato. I Rome är det oklart vem som är hjälten. Moralen är relativ. Manusförfattaren verkar relatera till de aristokratiska kvinnliga karaktärerna, eller kanske till den genombrutale legionären Titus Pullo, alla karaktärer utan moral. Brutus framställs som en obotlig snobb som motvilligt dras in i intrigen av sin mor. Cato är en gnällig gubbe och Cicero en velig (möjligen intellektuell) vekling.
Den historiska korrektheten är förtjänstfullt långt driven. Samtidigt är det en smula anmärkningsvärt att man när man framställer romersk moral som främmande uppenbarligen uppskattar den sexuella friheten och kanske till och med friheten till våldsutövning, men samtidigt uppenbarligen inte alls kan relatera till de romerska republikanernas sista försök att bevara sin medborgerliga frihet, som inte bara framställs som illusorisk, utan som i själva verket knappt framställs alls.
För den som är intresserad går Rome i repris på TV5.
En god jul
Angående julvapenvilan 1914
The Illustrated London News of January 9, 1915
SAXONS AND ANGLO-SAXONS FRATERNISING ON THE FIELD OF BATTLE AT THE SEASON OF PEACE AND GOODWILL: OFFICERS AND MEN FROM THE GERMAN AND BRITISH TRENCHES MEET AND GREET ONE ANOTHER - A GERMAN OFFICER PHOTOGRAPHING A GROUP OF FOES AND FRIENDS.
The spirit of Christmas made itself felt in at least one section of the trenches at the front, where British and German soldiers fraternised, and for a brief while, during an informal and spontaneous truce, there was "peace on earth and goodwill towards men" among those who a few hours before had been seeking each other's blood, and where bound to do so again after the truce was over. The part of the British lines where these incongruous scenes occurred, was, it is said, at a point where the enemy's trenches, only about eighty yards away, were occupied by a Saxon regiment. Further along the line, where Prussian troops were said to be stationed, there was a certain amount of fighting. It was apparently towards the British left that the truce was observed, while officers and men from both sides left their trenches and met in No Man's Land between, where, as a rule, no man dares to show so much as the top of his head. British and Germans met and shook hands, exchanged a cigar and cigarettes, newspapers and addresses, and wished each other the compliments of the season, conversing as far as possible with the aid, as interpreter, of a German soldier who had lived in America. A group of British and German soldiers, arm-in-arm, some of whom had exchanged head-gear, were photographed by a German officer. The figure on the extreme left in our drawing, for instance, is a German soldier in a British Service-cap, while the fourth figure from the left is a British soldier in his goat-skin coat wearing a Pickelhaube, or German helmet. Some of the British, it is said visited the German trenches and an Anglo-German football match was even played. The dead who lay in front of the trenches were buried, and a party of Germans brought back the body of a British officer.
(Källa: http://everything2.com/)
Denna händelse skall till skillnad från grekernas fred under de olympympiska spelen verkligen ha ägt rum, bara en gång dock. Jünger den följande julen beskrev som (i engelsk översättning) "a less than merry Christmas."
The Illustrated London News of January 9, 1915
SAXONS AND ANGLO-SAXONS FRATERNISING ON THE FIELD OF BATTLE AT THE SEASON OF PEACE AND GOODWILL: OFFICERS AND MEN FROM THE GERMAN AND BRITISH TRENCHES MEET AND GREET ONE ANOTHER - A GERMAN OFFICER PHOTOGRAPHING A GROUP OF FOES AND FRIENDS.
The spirit of Christmas made itself felt in at least one section of the trenches at the front, where British and German soldiers fraternised, and for a brief while, during an informal and spontaneous truce, there was "peace on earth and goodwill towards men" among those who a few hours before had been seeking each other's blood, and where bound to do so again after the truce was over. The part of the British lines where these incongruous scenes occurred, was, it is said, at a point where the enemy's trenches, only about eighty yards away, were occupied by a Saxon regiment. Further along the line, where Prussian troops were said to be stationed, there was a certain amount of fighting. It was apparently towards the British left that the truce was observed, while officers and men from both sides left their trenches and met in No Man's Land between, where, as a rule, no man dares to show so much as the top of his head. British and Germans met and shook hands, exchanged a cigar and cigarettes, newspapers and addresses, and wished each other the compliments of the season, conversing as far as possible with the aid, as interpreter, of a German soldier who had lived in America. A group of British and German soldiers, arm-in-arm, some of whom had exchanged head-gear, were photographed by a German officer. The figure on the extreme left in our drawing, for instance, is a German soldier in a British Service-cap, while the fourth figure from the left is a British soldier in his goat-skin coat wearing a Pickelhaube, or German helmet. Some of the British, it is said visited the German trenches and an Anglo-German football match was even played. The dead who lay in front of the trenches were buried, and a party of Germans brought back the body of a British officer.
(Källa: http://everything2.com/)
Denna händelse skall till skillnad från grekernas fred under de olympympiska spelen verkligen ha ägt rum, bara en gång dock. Jünger den följande julen beskrev som (i engelsk översättning) "a less than merry Christmas."
Wednesday, December 20, 2006
Grundlagen III
Marita Ulvskog vill sänka riksdagens mandatperioder till tre år. Även andra politiker visar en anmärkningsvärd oförmåga att tänka längre än till nästa val. Är ännu mer kortsiktigt tänkande verkligen vad vi behöver i politiken?
---------------------------------------
Bloggtips: Svensk familjepolitik har länge irriterat mig. Sophia Blomqvist kommenterar den här. Det är bara en beskrivning av ett enda fall. Men den säger en hel del. Kommentaren är nästan ännu bättre än själva inlägget.
---------------------------------------
Bloggtips: Svensk familjepolitik har länge irriterat mig. Sophia Blomqvist kommenterar den här. Det är bara en beskrivning av ett enda fall. Men den säger en hel del. Kommentaren är nästan ännu bättre än själva inlägget.
Kulturarbetare som lever på A-kassa
Vissa tidningar och bloggar rymmer anmärkningsvärda aggressioner mot ”kulturarbetare som lever på a-kassa”. Andra talar om svek (men vem är det som har svikit vem? Vem sviker regeringen när den faktiskt uppfyller sina vallöften?). Kulturministern hävdar sig (enligt SvD)tro att konsekvenserna inte ska behöva bli så allvarliga. Det sista påståendet är bland de mer anmärkningsvärda. Visserligen kan man hävda att man som frilansare borde vänja sig vid att leva på den betalning man får för sina färdiga produkter och att de som inte kan det borde skaffa sig ett annat jobb. Problemet är bara att de som köper tjänster av teatergrupper och liknande satt i system att anpassa betalning och tider efter antagandet att de ska leva på a-kassa under mellantiden och försörja sig på det sättet medan de repeterar och förbereder sig. Även (och kanske särskilt) den mest inbitet marknadsekonomiskt tänkande iakttagare borde inse att sådant kan sättas i system där ett fåtal aktörer på uppdragstagarsidan helt dominerar marknaden. I det här fallet är de dominanta aktörerna alla delar av den offentliga sektorn och den i särklass största enskilda finansiären av kulturverksamhet är staten. Chef för den verksamheten är kulturministern. Det är alltså hon som borde vara medveten om att konsekvenserna kommer att bli omfattande och allvarliga.
En grupp har tydligen tillsats för att övervaka konsekvenserna för kultursektorn. Jag kan redan nu berätta vad den kommer att komma fram till (givet att den gör sitt jobb ordentligt). Färre kulturskapare kommer att få råd att fortsätta. Den offentliga sektorn kommer att bli tvungen att i högre grad betala för de kulturprodukter den beställer (och hittills faktiskt betalat på det förnedrande och allmänt ineffektiva sättet att försörja utövarna med a-kassa, om än på relativt förmånliga villkor). Som resultat kommer den offentliga sektorn antingen bli tvungen att minska det kulturutbud den finansierar eller öka kulturbudgeten.
------------------
För övrigt så är Marie Antoinette antingen en rätt ytlig film med snygg rekvisita, eller den elakaste kommentaren till vår samtid som producerats på flera decennier.
En grupp har tydligen tillsats för att övervaka konsekvenserna för kultursektorn. Jag kan redan nu berätta vad den kommer att komma fram till (givet att den gör sitt jobb ordentligt). Färre kulturskapare kommer att få råd att fortsätta. Den offentliga sektorn kommer att bli tvungen att i högre grad betala för de kulturprodukter den beställer (och hittills faktiskt betalat på det förnedrande och allmänt ineffektiva sättet att försörja utövarna med a-kassa, om än på relativt förmånliga villkor). Som resultat kommer den offentliga sektorn antingen bli tvungen att minska det kulturutbud den finansierar eller öka kulturbudgeten.
------------------
För övrigt så är Marie Antoinette antingen en rätt ytlig film med snygg rekvisita, eller den elakaste kommentaren till vår samtid som producerats på flera decennier.
Subscribe to:
Posts (Atom)