Carl Bildt

Carl Bildts affärer går alltså inte till åtal. Flertalet konservativa och högerliberala bloggare jublade över detta för några dar sen. Man kan nästan gissa att många journalister inte är lika förtjusta. Bildt är en av de få politiker (den enda i Sverige) som inte visar några som helst tendenser att försökta ställa sig in hos journalistkåren. Han är också en av de få som väljer att gå förbi journalisterna och rikta sig direkt till väljarna genom en blogg. Innan han blev utrikesminister var detta en av de bästa analyssidorna när det gäller internationell politik (återigen utan konkurrens i Sverige). När han tillträtt låg den i träda under en period, men nu är den igång igen. Att döma av posterna präglas den fortfarande av samma skärpa.

Fram till och med sin statsministertid präglades Bildts utrikespolitiska grundsyn av en djup antikommunism. Detta framgick inte minst i polemiken mot Palme. I den nya världsordning som vuxit fram efter murens fall är skillnaden dock mindre mellan Bildts och socialdemokraternas linje. Hans insats som medlare i Bosnien kan närmast karaktäriseras som pragmatiskt neutral, vilket naturligtvis är en utmärkt inställning för en medlande diplomat. Medan Persson under en tid blev allt mer Israelvänlig blev Bildt allt mer Israelkritisk. Hans blogg antar närmast en mittenlinje i Mellanösternkonflikten. Bildt försvaras offentligt av Per Gahrton och även Lars Ohly är positivt inställd.

Kanske är det Bildt och Odenberg som står för de nya moderaternas utrikespolitik: en i stort sett traditionell svensk politik baserad på neutralitet, diplomati och, sedan något decennium, uppfattningen om militära hot mot Sverige saknas, även på lång sikt. Återigen är det folkpartiet som tar den traditionella högerlinjen i svensk politik. Denna gång är det Birgitta Olsson som lovar politisk strid om utrikesministern skulle gå för långt åt vänster.

Svenska dagbladets två uppslag om Bildt (i söndags) ger en bild av en medlem av ett slags global aristokrati, en person som inte som svensk diplomat utan i stort sett personligen skaffat sig ett kontaktnät som möjligen överträffat det som förre utrikesministern skaffade sig genom ett helt liv i regeringens tjänst. Mycket av detta kan ses som motsägelsefullt. Carl Bildt är något av ett unikum i svensk politik, men knappast i europeisk. Detta gör honom så mycket mer intressant. Sammantaget är det nog Bildt, snarare än regeringens mindre kontroversiella ansikten, som är värd att studera om man är intresserad av vilka vägar till personlig politisk framgång som finns i dagens politik.

Rome: the blogg

Jag noterar att TV-serien Romes historiska konsult bloggat under inspelningen. Bloggen innehåller en allmän samling intressanta fakta och reflexioner kring livet i det gamla Rom. Tyvärr skriver han inte där längre, men den kan fortfarande läsas. Det är trots allt inte fråga om något som kommer att bli inaktuellt innom en snar framtid.

Relegiofobi och yttrandefrihet

Maria Hagberg och Ibrahim Kakahama kräver i en debattartikel i Svenska Dagbladet att yttrandefriheten skall inskränkas för imamer i landets moskéer. Nyckelresonemanget tycks vara att ” vi har religionsfrihet. Det ska vi ha, men”… Med tesen att religion skall vara en ”privatsak” tycks de mena att människor kan få tro vad de vill om den yttersta verkligheten, men bara så länge som deras moral inte påverkar hur de ser på politiken. ” I Sverige har vi en jämställdhetslag, som vi ska följa och rätta oss efter” hävdar artikelförfattarna och drar därav slutsatsen att imamerna inte ska få ifrågasätta den. Man kan fråga sig om detta bara gäller imamer och bara när de predikar, eller om det rör sig om ett generellt förbud mot att kritisera jämstäldhetslagstiftningen. Författarna kräver vidare bland annat att imamer skall förbjudas kritisera svensk arvsrätt.

Yttrandefriheten tycks just nu inte stå högt i kurs. Per Wirtén gör emellertid i senaste numret av Arena helt om och drar sent om sider slutsatsen att man måste försvara yttrandefriheten även då det gäller osympatiska människor som till exempel karikatyrtecknare i Jyllandsposten. Detta är glädjande. Tyvärr ligger det dock en hel del i det när han tycker sig se ett mönster i de ökande kraven på inskränkningar i yttrandefriheten. Exempel han nämner är Deutsche Oper, Jyllandsposten och Historiska museet i Stockholm. Det senare exemplet är kanske inte särskilt bra. Mycket av upprördheten handlade om att konstverket förekom i kontexten av en internationell konferens. Att reagera mot svenk utrikespolitik är inte riktigt samma sak som att försöka inskränka yttrandefriheten.

Ett fall han inte nämner men som förtjänar att kommas ihåg är pingstpastorn Åke Green och hur det gick till när Sverige var nära att bli först i Europa med att börja avveckla religionsfriheten för kristna. Parallellen är i själva verket rätt stark i båda fallen handlade det om att i den politiska korrekthetens namn försöka inskränka yttrandefriheten för religiösa företrädare, dvs. inordna religionsfriheten under de sekulära dogmer som idag dominerar samhället.

Vad vi måste komma ihåg är att yttrandefrihet handlar om att säkerställa att även människor vars åsikter vi inte gillar fortfarande kan komma till tals. Människor skall inte behöva se sin frihet inskränkt bara därför att människor med samma religion begår brott. Detta är en av rättssamhällets grundstenar: laglydiga människors rätt att leva sina liv och propagera för vilka åsikter de vill. Detta står på intet sätt i motsats till att bekämpa människor som faktiskt begår brott, inte så länge som detta kan fastslås i ett rättssäkert förfarande.

Bokrörlaget Aleph

Läste just på Månskensdans att bokförlaget Aleph och dess tidskrift Minothauren kommer att bli vilande. Jag har tidigare skrivit och berömt detta som ett av de verkligt bra små bokförlagen. När det gäller skräcklitteratur på svenska är detta en svår förlust. Själv läser jag ganska mycket av just gotisk skräcklitteratur men sällan svenska. Det främsta skälet till detta är att utgivning av så kallad genrelitteratur i det här landet tycks ha väldigt låg status. Det innebär att översättare ofta slarvar och att de översättningar de producerar oftare vänder sig till ungdomar snarare än till vuxna, även när detta inte gäller originalen. Språket är helt enkelt förenklat till en lägre nivå. Eftersom de stora förlagen inte erkänner att det fins något sådant som litterär kvalité i de här genrerna satsar de aldrig på de smalare författarna utan letar snarare efter kassakor bland internationella bestsellers. Bokförlaget Aleph har alltid varit ett undantag, vilket fortfarande är fallet om man ser till vad de fortfarande har i lager och planerar för sin sista utgivning. När förlaget går i vila ser det ut att bli tunt med bra svenskspråkig text inom de här områdena.

Svenska akademien

Det är kanske anmärkningsvärt men Svenska akademien åtnjuter en rätt så betydande respekt bland något så när bildade svenskar. När folkpartiet i samband med sitt kanonförslag anklagades för att vilja införa politisk styrning över kulturen var de raska med att förklara att utformningen borde skötas av en helt neutral instans. Den mest neutrala instans de kunde komma på var uppenbarligen svenska akademien.

Jag kom att tänka på detta apropå en länk som en tid cirkulerat på diverse håll på nätet, nämligen ständige sekreterarens oerhört roliga svar på en enkät han fått sig tillskickad. Ingen klagar över att han är dryg. Alla tycks erkänna hans auktoritet och större kulturella djup. Uppenbarligen är Gustav III: ambition att skapa sig en kulturell institution som inte kan ifrågasättas fortfarande mycket framgångsrik.

En av de få som faktiskt ifrågasätta akademien är f.d. ledamoten Knut Ahnlund vars kritik mot Jelineks nobelpris, som fortfarande står sig som en av de mest stilistiskt lyckade debattartiklarna på många år.

Bloggtips om EPP-ED

Den libertarianske bloggaren Henrik Alexandersson (som skriver från Bryssel) ger en intressant inblick i hur det går till när EPP-ED (European Peoples Party - European Democrats dvs. den konservativa/kristdemokratiska/liberalkonservativa partigruppen i Europaparlamentet) ska välja ny ordförande.

Skatteskrapan

Personligen gillade jag Skatteskrapan på Södermalm i Stockholm. Gigantisk. Grå. Fantasilös. Fullständigt okänslig för sin egen image. På många sätt en perfekt symbol för det byråkratiska system som styrt Sverige i decennier.

Dess försvinnande är också tämligen symboliskt. Skattemyndigheten flyttar in i nya trevliga lokaler upprustade för skattebetalarnas pengar. Ännu mer pengar går åt för att bygga om den före detta Skatteskrapan till – studentbostäder. Eftersom jag själv var studentaktiv en gång i tiden, och bland annat suttit i styrelsen för Stockholms studentkårers centralorganisation (SSCO), har jag en hel del negativt att säga om det här projektet.

Nya studentbostäder behövs verkligen i Stockholm. Så långt är tanken god. Sedan blir det tyvärr inga fler goda tankar. Att lägga pengar på studentbostäder på en av Stockholms dyrare adresser är – förutsägbart nog – inte den modell som ger mest studentbostäder för pengarna. Däremot blir de väldigt dyra. Vilka studenter kan betala 3500 kr. i månaden för en lägenhet? Hur kommer det sig att det förutvarande socialdemokratiska styret i Stockholm var så angeläget att gynna dem?

Visserligen kan man anföra argumentet att segregationen i innerstan bör motverkas samtidigt som bostäder och kontor bör blandas. Södermalm har emellertid just den blandningen och framstår just därför som en levande och attraktiv stadsdel. Råder det verkligen en sådan brist på ungdomar eller levande uteliv att stadsbilden har någonting att vinna på att locka just studenter till Södermalm? Är de studenter som kan betala 3500 kr i månaden för en studentlägenhet verkligen den kategori man bör locka för att motverka segregation i en stadsdel med stadigt ökande bostadspriser?

Som grädde på moset ägs de här bostäderna av offentligägda Svenska bostäder och inte – som studentbostäder i Stockholm brukat göra – Stiftelsen Stockholms Studentbostäder där studentkårerna är det dominerande intresset. Man håller alltså aktivt på att kommunalisera en verksamhet som tidigare skötts i en något så när oberoende stiftelse.

Jag har mycket svårt att se fördelar med det här projektet. Däremot är det lätt att se varför det genomfördes. Det handlar inte om att möta problemet med effektiva åtgärder utan om att möta det med så synliga åtgärder som möjligt.

Precis som förut är Skatteskrapan ett monument över svensk politik.