Studentdemokrati

En av de intressantare sakerna med den trots allt rätt så tama studentrevolten i Stockholm 1968 är att den från början riktade sig mot socialdemokratisk utbildningspolitik. Vad det hela handlade om formulerades tämligen väl av Olof Plame i hans tal till studenterna i det ockuperade kårhuset:

Den högre utbildningens målsättning [...] är inte en exklusivitet för akademiker – det är en gemensam angelägenhet för alla medborgare. Därav följer att ett väsentligt mål för den högre undervisningen måste vara att tillgodose samhällets, i vidaste mening, behov av utbildat folk av olika kategorier (Palme i diskussion med Anders Carlberg, kårhusockupationen i Stockholm 1968).

Palmes och regeringens uppfattning var således att universiteten skulle utgöra ett slags yrkesutbildning och organiseras i enlighet med (vad regeringen uppfattade vara) samhällets behov. Lärarnas och studenternas – kårhusockupanters såväl som studentkårers och andras – var istället ett försvar för studenternas frihet sådan denna kommit att gestalta sig vid de svenska universiteten i form av examina sammansatta av fristående kurser med öppna tentamina. Detta system skulle nu ersättas med en uppsättning, av regering, riksdag och universitetskanslersämbete definierade, utbildnings­linjer. Man tänkte sig nämligen att dessa bättre än studenter och lärare skulle kunna förutsäga samhällets framtida behov av kvalificerad arbetskraft.

Mot detta stod en tämligen utbredd opposition vid de svenska universiteten. Även om student­revolten drevs av en mängd olika vänstergrupperingar med en minst lika stor mängd mål­sätt­ningar och ideologier var den tändande gnistan utbildningsministerns till­tänkta reformer av universitets­utbild­ningarna enligt utredningarna UKAS och PUKAS. Kårhusockupanternas Manifest beskrev UKAS-utredningen på följande sätt:

Stoppa UKAS! UKAS är storfinansens och statsbyråkraternas försök att ökaförtrycket av studen­t­erna, manipulera dem och enligt kapitalismens princip om profitmaximering göra det arbetande folket till undertryckta och strömlinjeformade produktionsredskap (Manifest av den 27 maj 1968).

Även om den formuleringen redan då uppfattades som väl marxistisk för en politiskt bred proteströrelse är det väl värt att märka att såväl lärare som studenter och studentorganisationer av olika politisk färg i stor utsträckning vände sig emot förslaget. Vänstergruppernas kårhus­ockupation vände sig emot en studentkår som inte kritiserade förslaget från en (enligt vänstern) tillräckligt radikal utgångspunkt och representerade således inte någon konflikt om huruvida förslaget var bra eller inte.

Kårhus­ocku­pant­erna och vänstergrupperna delade således idén om frihet till lärande med den gamla modellens före­trädare. Vad de inte stödde var emellertid den existerande professorsstyrda organi­sation som även regeringen gjorde sitt bästa för att bryta ner. Istället förordade de en akademisk ”demokrati” där studenter och lärare på varje institution genom stormötesbaserad direkt­demo­krati skulle styra sig själva. Någon Lehrfreiheit, frihet för läraren, var det således inte tal om. Tvärtom hade flera tidigare studentprotester riktat sig just mot enskilda lärare som undervisat ur allt för ”borgerliga” perspektiv. I verkligheten fick de givetvis inte igenom några av sina krav. Istället verkställdes en reviderad version av regeringens reformförslag (PUKAS). Den form av student­demokrati som med tiden kom att utvecklas följde snarast den traditionella korporativa modellen (via student­kårerna) snare än den radikala direkt­demokrati vänster­rörelsen hade förespråkat.

(citaten är hämtade via Sven-Olof Josefssons avhandling ”Året var 1968: Universitetskris och studentrevolt i Stockholm och Lund”)

-------------------------------------

Det här var ett utdrag ur en text som jag skrev för några år sedan. Jag kom att tänka på den nu i veckan när jag hörde ryktesvägen att en större svensk högskola skulle börja begära att alla som söker lärartjänster tar med sig utvärderingar skrivna av studenter de undervisat på tidigare kurser. Tydligen är detta något som studentkåren där drivit igenom. Det verkar med andra ord som att synen på demokratin vid Sveriges universitet är på väg att ta sig ännu en ny vändning.

Producing events without thinking about them

”I have come across men of letters who have written history without taking part in public affairs, and politicians who have concerned themselves with producing events without thinking about them. I have observed that the first are always inclined to find general causes, whereas the second, living in the midst of disconnected daily facts, are prone to imagine that everything is attributable to particular incidents, and that the wires they pull are the same as those that move the world. It is to be presumed that both are equally deceived.” (Alexis de Tocqueville).

Bloggar

Jag hittade en amerikansk blogg som på ett utmärkt sätt diskuterar vilka konsekvenser det ursprungliga upplysningstänkandet skulle få om det tillämpades på dagens biotekniska och biomedicinska frågeställningar. Jag gillar människor som är beredda att stå för konsekvenserna av sina åsikter.
--------------------------
Apropå bloggar hoppas jag att utrikesministern fortsätter skriva på sin engelskspråkiga blogg och inte helt övergår till den svenska. Det finns givetvis ingenting självklart i att en svenskspråkig blogg måste vara mindre reflekterad än en engelskspråkig, men i det här fallet är skillnaden markant. Politiker som personligen ger tänkvärda kommentarer kring världsläget direkt till medborgarna är alltför sällsynt.

¬(is→ought)

In every system of morality, which I have hitherto met with, I have always remark'd, that the author proceeds for some time in the ordinary ways of reasoning, and establishes the being of a God, or makes observations concerning human affairs; when all of a sudden I am surpriz'd to find, that instead of the usual copulations of propositions, is, and is not, I meet with no proposition that is not connected with an ought, or an ought not. This change is imperceptible; but is however, of the last consequence. For as this ought, or ought not, expresses some new relation or affirmation, 'tis necessary that it shou'd be observ'd and explain'd; and at the same time that a reason should be given; for what seems altogether inconceivable, how this new relation can be a deduction from others, which are entirely different from it.

(David Hume)

När ett snöfall blir en katastrof

Ibland känns det som att Sverige håller på att falla samman. I skrivande stund sitter jag på ett SJ-tåg som nu börjat rulla igen, bara en aning försenat. Passagerarna är därmed positivt överraskade. Det har snöat igen. Senast det var storm låg stora delar av landet strömlöst i flera dagar, eftersom elnätet fortfarande inte är anpassat för att klara svenska väderförhållanden, lika lite järnvägsnätet är anpassat för att tåla snö och vind.

Nu talar vi ändå inte om några särskilt anmärkningsvärda väderförhållanden. Tsunamin gav en fingervisning om hur taget på sängen det politiska systemet blev när någonting oförutsätt faktiskt inträffade. Tsunamin inträffade i Asien. Den svenska infrastrukturen och organisationen var alltså hundraprocentigt oskadda. Vad skulle bli resultatet om någonting allvarligt inträffade på hemmaplan, något som faktiskt skadade organisationen, som till exempel ett större terroristangrepp på Stockholm. Katastrofer kan inte få vara oförutsedda för en regering. De inträffar med jämna mellanrum. Vi kan inte veta när eller var. Däremot kan vi veta att någonting kommer att inträffa förr eller senare. Det är inte utan att man blir orolig. Våra kommunikationer är inte ens förberedda på att det snöar på vintern i Sverige.

Kulturens gränser

För någon vecka sedan besökte jag en wokshop (eller seminarium, som det hette förr i tiden) med temat ”kulturens autonomi” på Centrum för kulturpolitisk forskning. Diskussionen var mestadels rätt givande. Här är några utdrag ur mitt bidrag, på temat ”kulturens gränser”. Det är värt att notera att den här texten skrevs i slutet av förra året och att åtminstone ett av de privilegier jag räknar upp här (särbehandling vid arbetslöshet) redan har avskaffats. Det ger viss trovärdighet åt slutsatsen att föreställningen om en offentligfinansierad konstnärlig frihet som en positiv rättighet för specifika delar av befolkningen (de erkända konstnärerna) faktiskt håller på att bli ifrågasatt, för första gången på nära hundra år.

”Konstarter som teater, litteratur, film och bildkonst föreställs ofta som gränslösa. Kulturpolitiken är allt som oftast bunden till klart avgränsade enheter såsom nationalstater, regioner och kommuner. Religiösa samfund är avgränsade i både tiden och rummet även när de strävar efter det eviga och universella. Också histor­ien, och därmed kulturarvet, är allt annat än gränslöst. Där­emot präglas varje tid av sina gräns­­dagningar. Följaktligen kan historiska gränser hjälpa oss att avslöja våra egna. Även konsten över­­bryggar gränser. Inte heller den är emellertid oproblem­atiskt gränslös. Forskning kring ämnen som orientalism och genus talar sitt tydliga språk om de ute­slut­nings­mekanismer som finns inbyggda även där. Frågan vi bör ställa oss kan således inte inskränka sig till huruvida kulturen är eller bör vara autonom utan måste även innefatta vilken kultur som är eller bör vara autonom i förhållande till vad. Den kultur som vanligen diskuteras när det talas om kulturens autonomi är den konst­närligt och vetenskapligt erkända kultur som rör sig inom specifika fält och som utövas av specifika profess­ioner. Tillträde till dessa kräver ofta en mång­årig utbildning och även om hela den moderna kulturpolitikens ideologi bygger på att deras resultat skall föras ut till allmänheten förblir stora delar av denna helt utan kontakt med denna kultur.
[…]
Även autonomibegreppet kan problematiseras ytterligare. De kulturella fältens auto­nomi rör sig i det svenska fallet ofta om att staten och kommunerna stöder verksamheten utan att ställa (illegitima) krav på den. Denna typ av stöd förutsätter dock att det finns någon form av urvalsmekanismer. Denna positiva frihet kan med andra ord betraktas som ett privi­leg­ium för­be­hållet ett fåtal. Den mest vedertagna formen utgörs kanske av olika typer av bedöm­ar­grupp­er (till exempel Filminstitutets eller de som fördelar litteraturstödet). Dessa grupper anses legitima om de rekryteras ur respektive konstnärliga profession. Ett liknande kriter­ium gäller för den konst­närliga ledningen av offentligfinansierade teatrar och musikinstitutioner, liksom för rela­tionen mellan museernas ledningar och de där relevanta professionerna. Inom det konst­närliga om­rådet spelar professionerna även en roll i förhållande till arbets­löshets­ersättningen. Här hand­lar det om de särskilda rättigheter som arbetslösa konstnärer åtnjuter; rätt­ig­heter som i stor ut­­sträck­ning exister­ar för att de skall kunna fortsätta med sina konstnärliga verksamheter även när de är arbets­lösa. Återigen handlar det inte om alla som själva uppfattar sig som konstnärer utan om dem som upp­fyller de krav som professionerna ställer i samarbete med arbetsmarknads­verket.
Man bör å andra sidan inte glömma att ramarna för dessa verksamheter sätts upp av politiken även om det sker efter att den konsulterat de professionsföreträdare och experter den erkänn­er. Vilka filmare som involv­erats i Filminstitutets bedömargrupper är kanske inte ett poli­tiskt beslut. Att film­produ­center äger denna typ av inflytande över sin egen finansiering, men inte till exempel data­spels­producenter är det däremot. Orsakerna till detta är främst historiska, det rör sig emeller­tid om en histor­isk process där politiker hela tiden ägt sista ordet. Dessa modeller har tyd­liga paralleller med motsvarande modeller inom forsknings­sektorn. I båda fallen rör det sig om att politiken åstadkommer en positiv frihet för de erkända utövarna sam­tidigt som den i viss utsträck­ning avstår från att styra innehållet i deras verksamhet. Kultur­­poli­tiken är instrumentell i den meningen att den existerar för att möjliggöra denna frihet. Detta inne­bär emellertid inte att kulturen är instrumentell, även om det ibland förekommer politiska ingrepp som instrumental­iserar den och även om dess utövare ibland själva väljer att använda sin frihet för specifika syften (något som det ligger i denna frihets natur att de kan göra).
Vid sidan om den statliga kulturpolitiken existerar flera andra aktörer. I början av 1970-talet förefaller till exempel kommunerna ha varit relativt följsamma i sitt förhållande både till de nationellt organiserade kulturella professionerna och till statsmakterna. Idag blir de allt mer själv­ständ­iga i sin kulturpolitik, sådan denna gestaltar sig i kommunala teatrar och museer osv. Sam­tidigt blir EU alltmer aktivt i kulturpolitiska sammanhang. I många länder spelar civil­sam­hället dessutom en viktig roll som garant för den ickekommersiella kulturens autonomi. I USA har det främst varit privata stiftelser som stått för finansieringen av alltmer oberoende kulturella professioner, museer, teatrar osv. Även i Sverige spelar stiftelserna en växande roll. Även om flera av de största är grundade av stats­makterna agerar de i flera fall inter- (eller snarare trans-) nationellt i en utsträckning som statsmakterna själva varken kunnat eller velat göra.
Samtidigt existerar också andra statliga skydd som är mera allmängiltiga än den ovan beskriv­na autonomin. Ett sådant är de lägre momssatserna för böcker, ett slags skatte­subven­tion­ering som stödjer produktionen av böcker i allmän­het, men som inte inskränker sig till de för­fatt­are som enligt ett eller annat kriterium kan anses kvali­­ta­tiva (som t.ex. de som erhåller litteratur­stöd). Däremot ligger det en kulturpolitisk av­väg­ning i att det är just bokförsäljning som åtnjuter detta privilegium. Liknande avgränsningar skulle behöva göras till exempel om gåvor till kulturella verksam­heter blev avdragsgilla, även om detta samtidigt skulle flytta bestämmanderätten om exakt vem som skulle få dessa gåvor till givaren, och därmed öka den kulturella sektor där staten och fram­för­allt professionsföreträdarna saknar direkt inflyt­ande.
Religionsfriheten och yttrandefriheten sådana dessa befästs i grundlagen är negativa frihet­er, statens skydd av dessa består med andra ord bara av de juridiska regleringar som krävs för att hindra att någon aktivt inskränker dem. Dessa friheter tillkommer oss alla, inte enbart erkända kultur­utövare. Deras gränser är nationalstatens, inte de kulturella fältens. Därmed inte sagt att yttrande­fri­heten skulle gälla alla åsikter (t.ex. undantar lag­stift­­ningen om hets mot folkgrupp sådana som anses kränk­ande för vissa utpekade kategorier av männi­skor). Även upphovsrätten, oavsett vad man kan anse om den i övrigt, har varit en förut­sätt­ning för marknaden för bland annat litteratur och musik, sådana dessa gestaltat sig det senaste seklet. Givetvis innehåller även denna lag­stift­ning avgräns­ningar. Det faktum att den nu utvidgas sam­­tidigt som den i allt högre grad ifråga­sätts torde i själva verket vara den för kulturen mest centrala politiska frågan just nu. Ändå är det markant att den i likhet med den negativa yttrande- och religionsfriheten endast sällan diskuteras i relation till den traditionella kultur­poli­tiken, eller för den delen av kultur­politiker.
För kulturen avgörande politik bedrivs alltså utanför kultur­politiken i snäv mening och till fördel för kultur som inte inkluderas i de kultur­ella fälten, men som av allt att döma har en minst lika stor förmåga att engagera. I ett sådant läge måste vi fråga oss hur kultur­poli­tiken och de kulturella fälten avgränsas och hur de relaterar till sin omgivning. I min avhandling studerar jag hur kultur­poli­tik­en avgränsas och organiseras, inte minst nation­ellt, och vilka värden den relaterar till. Vi måste också fråga oss hur relevant den är i förhållande till kulturen i övriga samhället. Bör de organisatoriska gräns­erna flyttas? För att kunna besvara den frågan måste man både empiriskt jämföra frihetsskyddet i och utanför fälten och diskutera huruvida skillnaderna är motiverade. Dessa svar kan bli – och borde vara – centrala för både kulturpolitikens och kultur­ens framtid.”

Clinton och Sahlin

Före detta presidentfrun Hilary Clinton har nu tagit ytterligare ett steg mot att kandidera till USA:s president. Före detta vice statsministern Mona Sahlin kommer att kandidera till ordförande i SAP och därmed också till posten som Sveriges statsminister. Båda har fram tills nu undvikit att uttala sig särskilt bindande om huruvida de kandiderar, men båda har länge antagits stå till förfogande. Jag ska inte uttala mig om deras kvalifikationer (även om jag tycker att det är uppenbart att Clinton åstadkommit mera än Mona, även om man bortser från att hon har haft betydligt mera att säga till om, redan innan hon hade några egna politiska poster). Istället kan det vara på sin plats att reflektera lite över demokratin med en jämförande kommentar. Jag har svårt att tänka mig två procedurer som är mer olika, åtminstone inte om man ska hålla sig inom den demokratiska västvärlden.

I SAP är valberedningens arbete slutet och inte särskilt mycket hade läckt ut innan man öppet frågade Sahlin om hon var intresserad av att kandidera. Valberedningen frågar alltså bara en person (officiellt i alla fall) och alla utgår ifrån att den personen kommer att bli vald till partiordförande och kandidera till statsministerposten. Ingen tycks kunna föreställa sig att kongressen skulle kunna rösta på någon annan eller att någon annan skulle ställa upp. Hela proceduren har skett bakom stängda dörrar. När Demokraterna i USA håller sin kongress kommer valet av partiets presidentkandidat (som inte är identisk med dess ordförande) att vara avgjort även där, men det kommer att vara avgjort eftersom partiets sympatisörer kommer att ha valt kandidaten i öppna primärval (i vissa delstater med rösträtt för partimedlemmar, i andra fall öppna för alla medborgare).

Nu vill jag inte påstå att socialdemokraterna skulle vara ett för svenska förhållanden unikt slutet parti. Alla svenska partier har ungefär samma modell och som så ofta annars när det är så tycks få kunna förställa sig att det skulle kunna vara annorlunda. Om något skiljer sig SAP:s valprocess genom att den åtminstone har granskats av media. Hela proceduren har dock kännetecknats av att media diskuterat ett antal kandidater som media kan tänka sig skulle kunna ställa upp. Huvudkriteriet har dessutom varit vilka av dem media kunnat tänka sig skulle kunna bli framgångsrika som kandidater, partiledare och statsministrar. Den springande punkten har alltså aldrig varit vad väljarna eller ens socialdemokraternas (inte heller tillfrågade) medlemmar tycker, utan vad man i media på mer eller mindre goda grunder tror att de skulle kunna tycka. Det förhärskande principen har varit uteslutandemetoden och man har följaktligen lyckats vaska fram en ledare som även offentligt uppfattas som ett fjärdehandsval.

Ingenting tyder på att valberedningen skulle ha tänkt annorlunda. Ingenting tyder på att några hittills oväntade personer skulle ha hörts eller diskuterats. Tvärtom har valberedningen i förhållande till media inte överraskat alls. Man får förmoda att representanter för distrikten hörts av valberedningen i slutna former och kan kanske gissa att även en del andra kunnat föra fram sina synpunkter mer inofficiellt.

I en tid när allt färre blir medlemmar i partier och deras sidoorganisationer är det anmärkningsvärt att man bevarar ett system som så en uppenbart placerar makten i händerna på en liten elit. Ingenting tyder heller på att någon majoritet av de svenska väljarna verkligen skulle välja parti efter partiledare eller statsministerkandidat. Några gör det säkert, men det är i de allra flesta fall inte huvudargumentet. Väljare och medlemmar har med andra ord mycket lite inflytande över vem som leder partierna och landet.

Nu vill jag inte påstå att det amerikanska systemet skulle vara genomgående bättre. I själva verket delar det flera av sina nackdelar med det svenska. Det står till exempel helt klart att personer med kontakter (i det fallet särskilt kontakter med möjliga kampanjfinansiärer) har enorma fördelar. Clintons kandidatur kommer i själva verket att säga åtskilligt om hur viktigt ett känt namn är i den processen. Inte heller i det socialdemokratiska sammanhanget har någon utanför det redan existerande etablissemanget diskuterats (så vitt vi vet). På den punkten är skillnaderna med andra ord mycket små. Ser man på den process som just nu pågår i de amerikanska partierna där kandidaterna öppet försöker locka till sig stöd för sina kandidaturer (och till och med pressenterar program för den politik de skulle vilja bedriva) är det svårt att inte på något plan uppfatta den som mer demokratisk än den som redan tycks vara avslutad i SAP:s valberednings slutna rum.

Jag ska inte uttala mig om SAP:s demokratiska inre liv (det hör inte till god toni Sverige) men jag kan ändå konstatera att om något svenskt parti var beredda att öka sina medlemmars inflytande över den här typen av frågor så skulle jag vara betydligt mera hågad att gå med i det partiet.