Korta noteringar 1

I den nyligen presenterade propositionen 2006/07:133 föreslås att personer som har utsatts för hemliga tvångsmedel, t.ex. hemlig teleavlyssning, skall underrättas om detta. "Underrättelseskyldigheten skall inte omfatta utredningar om sabotagebrott, brott mot rikets säkerhet och terroristbrott, dvs. brott som knyter an till Säkerhetspolisens verksamhetsområde." Trots detta tycks förslaget dock erbjuda större rättssäkerhet än sina föregångare.

Fortfarande aktuell?

Om den ene vill göra sin biff av kött och den andre av rödbetor, om den ene älskar ett gott bord medan den andre helst skulle vilja ta in sin näring i form av piller, om den ene vill använda sin lediga tid till promenader i bil, den andre till att odla rosor, den tredje till att samla frimärken, den fjärde för att musicera, den femte för att dväljas i böckernas värld, den sjätte för att gå på kapplöpning eller spela fotboll, det angår oss icke, lika lite som om den ene vill gå i kavaj och den andre i jackett eller den ene föredrar engelsk järnsäng framför utdragssoffa.

Per Albin Hansson, folkhemmets skapare, 1935

Realismen som eskapsim

Jag läser om en essä som Fabian Kastner skrev i Svenska Dagbladet för en dryg vecka sedan. Rubriken är ”Tekniken vantrivs i kulturen” men budskapet tycks snarare vara att kulturens företrädare vantrivs i en alltmer teknisk värld. Jag gillar slutsatsen: att den så kallade realismen i litteratur (och, får man förmoda, även i andra media) utvecklats till ett slags eskapism. I en alltmer medialiserad, för att inte säga virtuell, värld blir den etablerade realismens sätt att skildra verkligheten en flykt tillbaka till ett tänkt läge där tillvaron var lättfattlig och problemen gick att ta på.

Däremot delar jag inte alls Kastners slutsats att scence fiction-genren skulle ha vansläktats sedan den gamla goda tiden då Heinlein och andra spekulerade över framtida teknologier och deras konsekvenser. De flesta science fiction-författare har aldrig varit särskilt djupsinniga. Däremot missuppfattar Kastner utvecklingen när han talar om ”science fantasy” och dylikt som en väg bort ifrån rollen att försöka förstå utvecklingen. Som jag ser det ligger själva poängen i seriös scence fiction och liknande genrer i försöket att förstå hur tekniken kommer att påverka oss människor, dels som samhällsmedborgare och dels som biologiska varelser.

På det senare området behövs verkligen en seriös diskussion. I verkligheten tycks det dock vara väldigt få som funderar över möjligheten att mänskligheten står inför en fundamental förändring. Våra kommunikationsmönster ser idag helt annorlunda ut än vad de gjorde för bara något decennium sedan. Möjligheterna att lagra och hantera information ökar lavinartat. Den tekniska utvecklingen när det gäller möjligheterna att omgestalta mänsklig DNA visar alla tecken på att bli omfattande och möjligheten länka samman datateknik och nerver utvecklas hastigt. Konsekvenserna av detta och andra utvecklingslinjer kan visa sig mycket långtgående och kräver djupgående reflektion över vad det kommer att göra med oss som personer.

Jag kan instämma med att den diskussionen idag inte alls förs på något tillräckligt seriöst sätt eller i tillräckligt vida kretsar. Istället domineras den å ena sidan av människor som menar att förändring i sig är omoraliskt (en hållning som är orimlig så länge man inte tar avstånd från den medicinska vetenskapen som sådan) och å andra sidan människor som bara ser möjligheterna och tänker sig en framtid dominerad av friska men oförändrade människor som bara lever bättre, längre och med större resurser än tidigare generation.

T.ex. så läste jag nyligen Nick Bostroms historik över transhumanismen. Han citerar med gillande renässanshumanisten Pico della Mirandolas karaktärisering av människan:

We have made you a creature neither of heaven nor of earth, neither mortal nor immortal, in order that you may, as the free and proud shaper of your own being, fashion yourself in the form you may prefer. It will be in your power to descend to the lower, brutish forms of life; you will be able, through your own decision, to rise again to the superior orders whose life is divine.

Men han missar helt poängen och inser inte att andlig förändring hänger samman med fysisk/medicinsk förändring och att det är den förstnämnda som är den viktigaste. Frågan borde inte vara var vi skall sätta gränsen för mänsklig utveckling utan i vilken riktning vi vill att den skal gå och med vilka metoder. I så fall måste vi ha en helt annan reflekterande nivå på diskussionen om förändringens betydelse. Här tror jag att skönlitteraturen kan ha en viktig roll i presenterandet av idéer. Men jag tycker också att den hittills spelat denna roll betydligt bättre än t.ex. den akademiska filosofin.



Som relevant science fiction kan jag gärna rekommendera t.ex. Alastair Reynolds böcker, Ernst Jüngers The Glass Bees och Aldous Huxleys Brave New World.

Ingerö

Noterar att Johan Ingerö på siståne tagit upp ett antal intressanta saker om både skolor och kultur och lägger således in hans blogg i blogglistan.

Ärans och hjältarnas språk?

Upptäckte till min egen överraskning att en text om svensk språkpolitik som jag skrev en gång nu finns tillgänglig på nätet via Språkförsvaret: "Ärans och hjältarnas språk?"

Nytt jobb

Tack till Dexion för de vänliga orden angående mitt nya arbete för den utredning som numera också själv beskriver sig som Kulturutredningen. Att döma av starten så tror jag att det här kan bli väldigt givande. Att döma av direktiven så finns också förutsättningarna för ett verkligt nyttigt reformarbete.

För den här bloggen innebär det dock att det blir mindre tid just nu eftersom jag samtidigt skall kasta mig in i ett nytt heltidsarbete och lägga sista handen på avhandlingen (som dock lyckligtvis rör sig innom samma ämnesområde). Senare kommer jag naturligtvis också att behöva ta ställning till vad jag kan skriva här samtidigt som jag har en roll som tjänsteman. Lösningen blir nog att jag helt enkelt undviker att uttala mig personligen i de frågor jag arbetar med för att istället ägna bloggen åt andra saker som intresserar mig. Bloggens ämnesområde är som bekant betydligt mer vittfamnande än den svenska kulturpolitiken.

Postautonom konst?

Mycket av den moderna uppfattningen om konst bygger på föreställningen om konsten eller kulturen som en autonom sfär i samhället. I och med postmodernismen tycks denna föreställning ha fått sig en törn som blir svår att ta sig ur. Jag tror också att man utan att överdriva kan hävda att det vi i dag kallar kulturpolitik främst handlar om att upprätthålla denna sfär med hjälp av olika stödmetoder inriktade på dem som genom utbildning eller andra metoder lyckats vinna erkännande där, och möjligen på att göra deras produkter tillgängliga för en inte nödvändigtvis särskilt intresserad allmänhet. Allt färre människor tror emellertid på objektiva estetiska världen och de argument som en gång användes för att legitimera denna autonoma sfär blir därmed ohållbara och framstår i vissa fall som direkt absurda. Inte minst framstår många moderna konstprojekt för allmänheten ofta som rena försök att provocera, vilket lätt blir intrycket när det handlar om människor som pissar på offentlig plats eller som försöker hotta upp Mozartoperor genom att lägga till profeten Muhammeds avhuggna huvud på scenen.

Frågan är egentligen vad konst kan vara och vilken funktion den skulle kunna ha i våra dagars samhällen. Några av de intressantare spekulationer jag har stött på (men inte nödvändigtvis håller med om) handlar om post-autonom konst. Medan de senmoderna provokationsartade konstnärerna tycks verka i något slags avantgardistiskt försök att upplysa massorna uppifrån försöker de postautonoma snarare verka i samklang med de utanförstående genom att träda ut ur autonomins skyddade verkstad. Det handlar alltså om olika former av försök till dialog men i realiteten handlar det även här om att försöka bygga upp autonoma zoner utanför de som styrs av marknadens och den etablerade konstens och politikens institutionaliserade former. Det påminner därmed en hel del om försöken att bryta ned vetenskapens uppifrånperspektiv inom cultural studies.

På sitt sätt är de här projekten egentligen ett ännu mer avantgardistiska, något som understryks av att det också oftast är politiskt någonstans ute på den vänsteranarkistiska kanten. Även om de är öppna har jag också svårt att föreställa mig att även projekt av den här typen inte lätt får en elitistisk slagsida i sitt sätt att förhålla sig till den oupplysta allmänheten. Snarare än om ett försök att skapa konst efter autonomins upphörande tycks det alltså handla om att upprätta en ny autonomi, om än med med mer vittående politiska ambitioner. Jag är med andra ord inte helt förvånad över att man i dessa kretsar hittar beundrare för t.ex. högeranarkisten d’Anunzios maktövertagande i Fiume där denne bland annat problamerade att musiken är statens grundprincip (D'Annunzio är i sig intressant just för att han är så svår att begripliggöra i ett nutida sätt att förstå politik. Wikipedia beskriver honom som fascist, men det fungerar egentligen bara om man ger begreppet en annan betydelse än vad man vanligen gör idag).

Om postautonomi skulle vara början till någon form av nytt paradigm för förhållandet mellan konsten och samhället eller för konstens funktion för individen är frågan också hur den skall förstås. Jag har länge haft en intuitiv känsla av att religiös initiation skulle kunna vara en god metafor för vad en verkligt omdanande konstupplevelse skulle kunna vara. Det handlar med andra ord om en upplevelse som hjälper en att se på världen på ett nytt sätt, om att ta ett steg utanför det vardagliga sättet att betrakta den. Dess värre börjar jag inse att även esoterism är ett relativt outforskat område för religionsvetenskapen. Jag medverkar till exempel själv i ett bokprojekt med framförallt litteraturvetare och religionshistoriker på ämnet esoterism i litteraturen, men då handlar det främst om hur esoterism skildras i litterära framställningar, något som förvisso är intressant: ens sätt att betrakta den moderna kulturen ändrar sig givetvis när man sätter sig in i sådana saker som ockultismens roll i konstnärliga kretsar kring förra sekelskiftet, men det lär inte ge oss så många nya perspektiv på framtiden. Snarare sätter det fokus på faran av enkelspårighet när man försöker förstå en epok.

Naturligtvis kan det vara så att konst som någonting annat än underhållning inte är möjligt i den postmoderna världen. Kanske får vi söka efter andra vägar om vi vill träda utanför de dominerande tankestrukturernas band i materialismens, kommersialismens och den politiska korrekthetens tidevarv.

Det tål onekligen att tänkas på.