Minnen från Ludvig XIV:s hov

En bok som följt mig genom hösten är Hertig de Saint-Simons Minnen från Ludvig XIV:s hov 1691-1723 i sammandrag och i svensk översättning av Stig Strömholm. Detta är den typ av verk som åstadkoms av privatintellektuella och mera sällan av universitetsanställda akademiker: den är författad av en åldrande hovman och översatt från 1600-talsfranskan av en professor emeritus i juridik. Den digra volymen på nära 500 sidor från bokförlaget Atlantis är som sagt bara ett sammandrag, och kanske så mycket som vi 1900-talsmänniskor kan mäkta med. För 2000-talet finns däremot hela verket tillgängligt på Internet, i engelsk översättning här, och möjligen också någonstans i franskt original.



När jag försöker förklara vad det är jag läser låter det omedelbart som ett jag skildrar ett omåttligt avlägset förflutet. En värld som existerade före de moderna föreställningarna om demokrati, kärlek, jämlikhet, likhet inför lagen, och kanske till och med ärlighet. Hertigen av Saint-Simon var å andra sidan en lysande stilist som med minutiös noggrannhet kunde skildra denna värld och som idag kan göra den tillgänglig för oss. Erst Jünger beskrev honom som ”en mycket stor ande”, en man som beskrev Ludvig XIV hov ungefär som man ”undersöker en stor molekyl i den organiska kemin” (utan tvekan ett ideal för Jünger). Julian Green pekar ut en episod i memoarverket som ”trettio eller fyrtio sidor som synes mig vara en av höjdpunkterna i den västerländska litteraturen.”



Jag fastnar själv för sådana episoder som hertigens beskrivning av hur han som lite över tjugo år gammal huvudman för sin ätt bestämde sig för att han skulle gifta sig, hur han i hemlighet uppvaktade sin tilltänkta hustrus far, och hur han efter avslag genomförde proceduren med en annan familj och till sist lyckades. Sin hustru träffade han inte i enrum före bröllopsnatten. Det skall tilläggas att detta var ett mycket lyckligt äktenskap: det inte bara varade livet ut. Det finns heller ingenting som tyder på att någondera parten skulle ha begått äktenskapsbrott, något som till skillnad från upplösta äktenskap var mycket vanligt. Därtill förblev hertigen och hans första tilltänkta svärfar vänner för flera decennier framåt. Själva vigseln inleddes traditionsenligt vid midnatt och följdes av ett par dagars officiella middagar, samt, inte minst, av en stor mottagning i sängkammaren morgonen efter bröllopsnatten. ”Hela Frankrike var där” som memoarförfattaren uttrycker saken. ”Hela Frankrike” – d.v.s. alla som betydde något – bestod vid den tidpunkten alltså av några tiotals personer som kunde trängas in i sovrummet i ett palats.



För den mer politiskt historiskt intresserade utgör Minnena en utmärkt skildring av Ludvig XIV:s hov på den tiden som det utgjorde centrum i Europas främsta politiska och militära stormakt. Kungen hade uppfört Versailles utanför Paris och samlat hela sitt rikes politiska elit kring sig. Det var omöjligt att få några ämbeten eller andra viktiga uppdrag utan att närvara regelbundet och under långa perioder. Allt kretsade kring kungens person och de som hade möjlighet att bestämma vilka som skulle få träffa honom var bara därigenom bland de mäktigaste männen i riket (och kvinnorna, inte minst kungens älskarinnor och andra kvinnliga bekanta hade ett betydande inflytande, medan drottningen marginaliserades).



I sitt nära 200 sidor långa förord ger Strömholm en utmärkt introduktion till det juridiska systemet i ett samhälle helt genomsyrat av juridiskt formulerade privilegier. Den moderna tanken på en nationalstat, vars medborgare är lika inför lagen, var ännu inte uppfunnen. Istället var samhället indelat i en mängd olika grupper som var och en svartsjukt bevakade sina egna gruppspecifika rättigheter, och som regelbundet processade mot varandra över juridiskt garanterade privilegier som ofta gått i arv sedan medeltiden.



I denna värld tillhörde Saint-Simon den konservativa oppositionen, i första hand därför att han tillhörde en av de samhällsgrupper som förlorade mest på kungens politik. Hans släkt härstammade från den medeltida feodaladeln. Han var alltså en medlem av svärdsadeln och därtill en pär av Frankrike, som sådan var han redan genom arv en av de främsta 40-50 personerna i riket. Samtidigt tillhörde han också förlorarna när kungen började flytta över makt till en växande centralistisk ämbetsmannastat uppburen av medlemmar av mer nyadlade familjer. De ämbeten som svärdsadeln hade ensamrätt på förlorade ständigt i betydelse i förhållande till de som kungen kunde tillsätta efter eget gottfinnande. Det som mest stack i hertigens ögon var dock kungens gynnande av sina utomäktenskapliga barn. Det var där kontrasten blev som tydligast: bastarderna var inte medlemmar av svärdsadeln (även om kungen rutinmässigt försåg dem med högadliga titlar). Istället var de, både juridiskt och rent fysiskt, resultatet av att kungen gjorde vad han ville göra.



Som modern människa är det svårt att tro att en person vars åsikter framstod som bakåtsträvande redan på 1600-talet skulle kunna vara en skarpsinnig iakttagare. Samtidigt måste man emellertid konstatera att de Saint-Simons förståelse för samhällsförändringen åtminstone på vissa sätt var större än hans progressiva samtidas. Det var han – inte de – som insåg hur kungens centralism och kungens raserande av medeltida privilegier pekade framåt mot raserandet av den existerande samhällsformen. Om kungen kunde ställa sig över adelns privilegier för att bygga upp en mer enhetlig statsförvaltning vad var det då som hindrade andra från att ifrågasätta privilegier i samma syfte? Kungens uppbyggnad av en ämbetsmannastat pekade framåt mot en enhetlig nationalstat baserad på medborgarnas likhet istället för på enskilda gruppers specifika privilegier. I den meningen hade Saint-Simon onekligen helt rätt om vart Frankrike var på väg.



Det är också värt att notera att han även om han tillhörde oppositionen mot Ludvig XIV faktiskt utelämnar en av sin tids största skandaler, nämligen den satanistiska sammansvärjning som kungens allt mäktigare polis hävdade sig ha avslöjat på 1660-talet och som enligt vissa källor skall ha lett till att markisinnan de Montespan försköts från sin position som kungens officiella älskarinna, samma de Montespan som var mor till de av Saint-Simon så hatade kungliga bastarderna. I min vän Per Faxnelds historik över satinismen som tankefigur kan man läsa om dessa anklagelser: om hur den desperata kampen om kungens uppmärksamhet skall ha lett ledande personer att sluta avtal med Djävulen och besegla dem med barnoffer. Barn var lätta att få tag i i Frankrike på den tiden och historien tycks ha större trovärdighet än man vid första påseende kanske skulle tänka sig.



Den understryker onekligen det främmande i den värld som de Saint-Simon beskriver i sina memoarer. Inte ens han själv tar dock upp den episoden, i alla fall finns den inte med i den av Strömholm sammanställda förkortade versionen av hans memoarer. Andra sidor av hans värld var kanske inte fullt så främmande: inte bara franska presidenter ägnar sig fortfarande åt att bygga arkitektoniska monument över sig själva och närheten till makten är inte helt obetydlig ens för våra dagars människor. Att likheten inför lagen är ett privilegium värt att försvara förstår man onekligen bättre när man försöker sätta sig in i ett samhälle där det fortfarande var självklart att olika grupper i samhället skulle ha olika rättigheter.

Järnridå

Apropå hur metaforer formar tänkandet och därmed historien fastnar jag för dagens understreckare i Svenska Dagbladet. Kulturhistorikern Partick Wright har skrivit en historik över Churchills järnridåmetafor och Kim Salomon diskuterar denna i en understreckare. Salomon verkar dock mera intresserad av hur järnridåtalet i efterhand blivit en historisk milstolpe medan Wright snarast tycks nöja sig med att spåra metaforen. Frågan om om metaforen om järnridån, i likhet med t.ex. den svenska folkhemsmetaforen, format utvecklingen tycks alltså fortfarande vara oskriven. Järnridån var visserligen högst reell, men föreställningen om Östblocket som någonting väsensskilt från Väst har sannolikt haft viss betydelse, även om man kanske t.o.m. hade kunnat önska att dess betydelse blivit större i Sverige: vi hade helt enkelt kunnat betona mer att vi var på rätt sida om järnridån och pratat mindre om den Tredje Vägen. Det utgör onekligen en intressant kontrast mot USA där man på femtiotalet snarare var benägen att offra stora delar av friheten själv för att försvara den mot det röda hotet. I båda fallen rörde det sig onekligen om någonting annat än bara om geopolitik.

Bauman

Den framstående samhällsforskaren Zygmund Bauman tycker sig se en förändring i hur vår tids människor hanterar livets avgörande valsituationer:

Uppgiften är inte längre att uppbåda tillräckligt med styrka och beslutsamhet för att fortsätta, genom prövningar och misstag, segrar och nederlag, framåt längs den inslagna vägen. Uppgiften är att ta den minst riskfyllda avtagsvägen vid närmaste korsning, att ändra riktning innan vägen blir ofattbar eller innan vägsystemet görs om, eller innan det eftertraktade målet flyttas någon annanstans eller har förlorat sin forna lyskraft.

(Bauman: Globalisering, 2002, s. 179)

Ellen Key

För en tid sedan hade jag nöjet att höra Ronny Ambjörnsson berätta om sin kommande bok om Ellen Key. Jag har redan tidigare skrivit om Fredrika Lagergrens tes om hur visionärer som Key och Kjellén format förutsättningarna för folkhemmets uppbyggnad. Den gången (liksom i min avhandling) fokuserade jag kanske väl mycket på Kjellén, bl.a. därför att det är så mycket kontroversiellare att peka på hans betydelse än på Keys: han var radikalkonservativ manlig akademiker och hon liberal kvinna med sympatier för socialdemokratin. Efter Ambjörnssons genomgång väcks dock intresset på nytt för Keys påverkan. Det är hon som tidigt hävdade saker som att kvinnans plats på arbetsmarknaden är i vården, folkbildningens betydelse i folkhemmet och vikten av att inte låta den teoretiska kunskapen dominera i skolan. Se var vi har hamnat!


Vad jag mest fastnade för i Ambjörnssons målande framställning var dock hans beskrivning av Ellen Keys barndom och utbildning. Trots att hon uppenbarligen hade högst begränsad formell utbildning växte hon nämligen upp i ett hem där hon hade fri tillgång till sin fars rika bibliotek. Strikt disciplin i fråga om välartat uppträdande och artighetsregler kombinerades med fri tillgång till fritt flygande intellektuell diskussion såväl muntligen som skriftligen. Vill man betala priset för en strikt disciplin är det uppenbart att det här är en metod som fungerar. Den förefaller ha mer gemensamt med hur furstar och filosofer uppfostrades i forna dagar än med den formaliserade utbildningen i skolor, både på hennes tid och idag.


Hennes egen slutsats var att det var friheten som var det avgörande, inte disciplinen. Man får nog säga att hennes slutsats har fått betydande genomslag i svensk pedagogisk diskussion, även om skolan som sådan knappast ser ut som hon skulle ha önskat. Nu står vi inför ett nytt läge där hennes arvtagare inom pedagogiken står i öppen konflikt med en allt starkare opinion som med utbildningsminister Jan Björklund i spetsen kräver mer disciplin. Kanske är det snart dags att inse att det var kombinationen som var det avgörande, inte ytterligheterna.

Har Sverige för många universitet?

Den har inte rönt så mycket uppmärksamhet i den allmänna debatten, Resursutredningen, ändå kan dess förslag om de genomförs få en enorm betydelse för de hundratusentals svenskar som arbetar eller läser vid svenska universitet, och i förlängningen därmed för oss alla. Vad jag kan se efter en hastig genomläsning är att detta skulle vara en betydande förbättring. Anslagsfördelning på basis av examinerade helårsstudenter har varit oerhört skadligt för svensk högre utbildning.

Även om urvalsmetoderna kan diskuteras har de också en poäng i att vi inte behöver fler universitet. De mest inflytelserika forskningsinstitutionerna i världen är inte sådana som försöker ha expertis inom alla områden utan de som specialiserar sig. Det är inte utan att jag känner en smula för att säga "vad var det jag sa" om den här slutsatsen. Redan för sex år sedan förordade jag detta i en artikel. På den tiden var det bara studentpolitiker med konstiga åsikter som drog den slutsatsen, och då bara i tidskrifter på den politiska skalans liberala utkant. Att tala om kvalitetsskilnader eller olika lösningar för olika lärosäten var helt enkelt inte acceptabelt på den tiden.

Även om argumentationen är lite oslipad är jag ganska nöjd med hur jag argumenterade den gången. En insikt som har blivit starkare för mig de senaste åren är dock att ett universitets ålder inte i sig är en garanti för att det bedriver spetsforskning. Storlek och tradition har fördelar, men de är inte allt. Jag hoppas att de nyare forskningsmiljöerna ute i landet förstår att driva den linjen, men också att högskolorna och universiteten faktiskt satsar på de starka forskningsmiljöer de har och kan utveckla.

Ett Dockhem

Veckans i särklass bästa kommentar till svensk teater finns att läsa på Svenskläraren Kommenterar som igår skrev synnerligen bra med utgångspunkt i tendensen att omotiverat flytta historiska dramer till nutid.

Demokrati, moral och gamla skandaler

Att förtroendet för politikens etablerade institutioner och aktörer sjunker tycks vara bortom allt tvivel. Politiker är långt ifrån en av de mest förtroendeingivande grupperna i samhället. Statsvetare och statliga företrädare betraktar ofta detta som ett hot mot demokratin och rekommenderar förtroendeskapande åtgärder. Frågan är emellertid om inte problemet ligger på annat håll. Om medborgarna är de som skall ha makten i en demokrati och medborgarna inte har fullt förtroende för de politiska institutionerna, innebär det då inte att det är de politiska institutionerna som det är fel på? Gör de sig verkligen förtjänta av vårt förtroende?

Journalister verkar sällan anse detta. Politiker avslöjas ständigt med mer eller mindre skandalöst beteende. Samtidigt är det ett känt faktum att mycket av detta skandalösa beteende består av sådant som är relativt vanligt – skattefusk, obetald TV-licens, fortkörning, svartjobb etc – i flera fall saker som majoriteten av folket ägnar sig åt och vanligen inte tycker är särskilt allvarligt. Innebär detta att politiker för att vinna vårt förtroende måste vara mer laglydiga än andra medborgare?

Rent principiellt sett har riksdag och regering ett särskilt förhållande till lagstiftningen: det är de som utarbetar och stiftar lagar. Det förefaller som högst rimligt att den som stiftar lagar för andra åtminstone själv efterlever dem. Å andra sidan går mediadrevet numera gärna in för försyndelser som ägde rum för tämligen länge sedan. Det som håller på att växa fram är närmast ett slags registerjournalistik där det journalistiska arbetet främst går ut på att göra sökningar på nya ministrar i register över TV-licensbetalare och dylikt. Innebär detta att politiker måste ha ett rent förflutet ur alla (spårbara) aspekter?

I rättsväsendet brukar man ju förlåta brottslingar efter en tid med hjälp av preskriptionstider. Människor förändras. Det är inte alltid lämpligt att straffa dem för vad de gjorde för tjugo år sedan. Det är också möjligt att lära av sina misstag och ändra principiella slutsatser (ministern Tobias Billström anförde t.ex. att han tidigare ansett det rätt att vägra betala TV-licensen eftersom han inte ansåg denna avgift legitim, men att han numera ändrat uppfattning och anser att lagar skall följas).

Samtidigt som krav reses på politiker utan brottsligt förflutet tycks det paradoxalt nog också vara på väg att etableras en idé om att tidigare försyndelser förlåtes bara genom att tillträdande ministrar och andra berättar om dem när de tillträder. Ett slags offentlig bikt med andra ord, men till skillnad från den katolska biktceremonin ställs inga krav på ånger, själva berättandet tycks istället säkra förlåtelsen rent magiskt bara genom att ritualen genomgås.

De moraliska aspekterna av dessa frågor torde vara centrala för demokratins framtid. Samtidigt slås man av att det knappast är moral som diskuteras. Istället rör det sig om en rent journalistisk logik. Om registerjournalistiken håller på att bli dominant är detta avgörande eftersom själva mängden registrerad och sökbar information om varje enskild människa ökar lavinartat. Är detta verkligen den intressantaste formen av journalistik?

Bakom den journalistiska logiken finns emellertid också en politisk logik som är än mer problematisk. Jag har tidigare kommenterat väljarnas låga inflytande över hur politiker och politiska tjänstemän tillsätts (t.ex. här). Väljarna väljer partier men påverkar egentligen inte enskilda tillsättningar. Riskerna är att partierna börjar arbeta efter ett slags uteslutningsmetod och bara skjuta fram personer som inte riskerar att utsättas för skandaler. Personligen skulle jag föredra politiker vars goda egenskaper vägde upp de dåliga och som hade förmågan att rida ut skandaler. I tangentens riktning finner vi istället politiker som drar öronen åt sig och vars främsta merit är frånvaron av synbara dåliga egenskaper – inte närvaron av tydliga bra egenskaper.