Dagens tips är en artikel om moralens natur i New York Times:
"This throws us back to wondering where those reasons could come from, if they are more than just figments of our brains. They certainly aren’t in the physical world like wavelength or mass. The only other option is that moral truths exist in some abstract Platonic realm, there for us to discover, perhaps in the same way that mathematical truths (according to most mathematicians) are there for us to discover. On this analogy, we are born with a rudimentary concept of number, but as soon as we build on it with formal mathematical reasoning, the nature of mathematical reality forces us to discover some truths and not others. (No one who understands the concept of two, the concept of four and the concept of addition can come to any conclusion but that 2 + 2 = 4.) Perhaps we are born with a rudimentary moral sense, and as soon as we build on it with moral reasoning, the nature of moral reality forces us to some conclusions but not others."
(Hittad via Gudmundsson, som fastnade för ett helt annat citat)
Saturday, January 12, 2008
Monday, January 7, 2008
Bok- och bloggtips
Dagens boktips är Peter Santesson-Wilsson statsvetenskapliga avhandling Studier i symbolpolitik från 2003 där han bland annat beskriver hur svenska bredbandssatsningar på 1990-talet kan förklaras i termer av just symbolhandlingar. Jag tror själv att detta är tämligen typiskt svensk (men inte bara svensk) teknikpolitik och att det skulle kunna vara intressant att lägga en nationell aspekt till det hela: det handlar mer om att tillfredställa en nationell självbild om att vara "först ute" och "i framkant" än om att lösa faktiska tekniska problem. Den som känner sig oövertygad om detta rekommenderas att läsa antingen Santesson-Wilsons avhandling, eller varför inte 1990-talets IT-utredning direkt. Den framstår numera som tämligen roande, vilket dock i och för sig innebär att man hade rätt i sina förutsägelser om en hastig och omfattande utveckling.
Jag kan också passa på att rekommendera Santesson-Wilsons blogg, där han bland annat landserar begreppet "lipsillssamhället", men samtidigt också väcker hopp genom att visa på att frekvensen de för detta signifikativa uttrycken "kränkt", "känns" och "upplever" tycks vara på väg att minska i den allmänna debatten. Jag tror definitivt att han har rätt i att vi har ett problem med en debatt där det talas mer om hur saker känns än om hur det är. Däremot är min första reaktion att börja fundera på vilket fluffigt ord det är som man nu börjat använda istället för "känns" och "upplever".
--------------------------------
Noterar även att Dexion skriver läsvärda saker om grundlagen. Samma källa pekar också på den oroväckande internationella trender när det gäller yttrandefriheten (med hänvisning vidare till Gudmundsson och HAX).
Samtidigt fortsätter svensk media med sin felbevakning av amerikanska presidentvalet. Jag läste i Metro för några dagar sedan om att Obama utmanar "den amerikanska politikens fixsstjärna". Det var naturligtvis Clinton man talar om, ungefär som om man till sist lyckats förtränga vem som faktiskt sitter i Vita Huset.
Jag kan också passa på att rekommendera Santesson-Wilsons blogg, där han bland annat landserar begreppet "lipsillssamhället", men samtidigt också väcker hopp genom att visa på att frekvensen de för detta signifikativa uttrycken "kränkt", "känns" och "upplever" tycks vara på väg att minska i den allmänna debatten. Jag tror definitivt att han har rätt i att vi har ett problem med en debatt där det talas mer om hur saker känns än om hur det är. Däremot är min första reaktion att börja fundera på vilket fluffigt ord det är som man nu börjat använda istället för "känns" och "upplever".
--------------------------------
Noterar även att Dexion skriver läsvärda saker om grundlagen. Samma källa pekar också på den oroväckande internationella trender när det gäller yttrandefriheten (med hänvisning vidare till Gudmundsson och HAX).
Samtidigt fortsätter svensk media med sin felbevakning av amerikanska presidentvalet. Jag läste i Metro för några dagar sedan om att Obama utmanar "den amerikanska politikens fixsstjärna". Det var naturligtvis Clinton man talar om, ungefär som om man till sist lyckats förtränga vem som faktiskt sitter i Vita Huset.
Thursday, December 27, 2007
Fantasi i konst och litteratur
Sitter och läser Peter Englunds blogg, i väntan på nöjet att läsa hans nästa bok.
När jag rotar i mellandagsreans utbud kommer jag återigen att tänka på Vetsagas utmärkta analys av utbudet av fantasylitteratur på svenska. Det är uppenbarligen någonting anmärkningsvärt antingen med svenska folkets läsvanor eller med de svenska förlagens uppfattning om dem. I andra länder skrivs och publiceras åtskilligt med fantacy som alldeles uppenbart inte är riktad till barn. Att döma av hur bra det verkar gå för SF-bokhandeln så finns det emellertid inget problem med efterfrågan ens i Sverige. Att döma av utgivningen tycks de svenska förlagen dock övertygade om att det enda som lönar sig att ge ut för vuxna läsare är deckare. I övrigt finns nämligen bara den statligt subventionerade så kallade kvalitetslitteraturen. Fantasi är tydligen bara för barn.
Alternativt kan det vara så att fler läsare än undertecknad föredrar att läsa på originalspråket när vi kan det och att det därför faktiskt inte finns någon marknad för översättningar från engelskan. I så fall är slutsatsen att svenskan inte längre förmår bära upp en litteratur med plats för flera (lönsamma) genrer. Synd bara för dem som vill skriva (eller läsa) varierad litteratur på svenska.
Lyckligtvis gick shoppingen bättre när det gäller kläder, det var rent av värt mellandagsträngseln på Ströms…
Dagens stora upplevelse – och stora rekommendation – är dock Nicholas Roerich-utställningen i Dansmuseets källare. Första gången han ställde ut i Stockholm var 1914. När H.P. Lovecraft besökte en motsvarande utställning i New York inspirerades han till novellen Mountains of Madness. Jag ska inte försöka beskriva Roerichs måleri, men åtskilliga bilder finns tillgängliga här, och naturligtvis finns utställningen kvar i Stockholm ett tag till.
När jag rotar i mellandagsreans utbud kommer jag återigen att tänka på Vetsagas utmärkta analys av utbudet av fantasylitteratur på svenska. Det är uppenbarligen någonting anmärkningsvärt antingen med svenska folkets läsvanor eller med de svenska förlagens uppfattning om dem. I andra länder skrivs och publiceras åtskilligt med fantacy som alldeles uppenbart inte är riktad till barn. Att döma av hur bra det verkar gå för SF-bokhandeln så finns det emellertid inget problem med efterfrågan ens i Sverige. Att döma av utgivningen tycks de svenska förlagen dock övertygade om att det enda som lönar sig att ge ut för vuxna läsare är deckare. I övrigt finns nämligen bara den statligt subventionerade så kallade kvalitetslitteraturen. Fantasi är tydligen bara för barn.
Alternativt kan det vara så att fler läsare än undertecknad föredrar att läsa på originalspråket när vi kan det och att det därför faktiskt inte finns någon marknad för översättningar från engelskan. I så fall är slutsatsen att svenskan inte längre förmår bära upp en litteratur med plats för flera (lönsamma) genrer. Synd bara för dem som vill skriva (eller läsa) varierad litteratur på svenska.
Lyckligtvis gick shoppingen bättre när det gäller kläder, det var rent av värt mellandagsträngseln på Ströms…
Dagens stora upplevelse – och stora rekommendation – är dock Nicholas Roerich-utställningen i Dansmuseets källare. Första gången han ställde ut i Stockholm var 1914. När H.P. Lovecraft besökte en motsvarande utställning i New York inspirerades han till novellen Mountains of Madness. Jag ska inte försöka beskriva Roerichs måleri, men åtskilliga bilder finns tillgängliga här, och naturligtvis finns utställningen kvar i Stockholm ett tag till.
Wednesday, December 26, 2007
Tankar kring folkhemmets skuggsida
På min gamla institution vid Linköpings universitet hänger på ett av kontoren ett porträtt av landsfadern Per Albin Hansson, det har en viss professor hittat på aktion någonstans. Porträttet är inte särskilt välgjort och ser avgjort massproducerat ut. Man undrar hur många svenskar som på femtiotalet hade Landsfaderns bild hängande över köksbordet och hur många arbetarekommuner och kommunstyrelser som hade den på sina styrelserum och kontor, hur många svenskar som planerade folkhemsbygget med sådana bilder som en påminnelse om Hans faderligt vakande blick.
Det är sällan man tänker på det, men om man försöker att inte se saker och ting med utgångspunkt i hur de senare skulle utveckla sig, hur stor skillnad uppfattade man egentligen när det begav sig mellan Sverige och trettiotalets mellaneuropeiska diktaturer eller efterkrigstidens Östeuropa? Jag vet naturligtvis vilka skillnaderna var: Sverige hade allmän och hemlig rösträtt, något så när fri press och inga koncentrations- eller arbetsläger. Historien har visat att de skillnaderna antagligen varit ytterst relevanta. Å andra sidan hade vi tvångssteriliseringar och antisemitiska regeringsmedlemmar, och det även efter andra världskriget.
Det är möjligt att det finns betydande kulturella likheter. Tyvärr är vi ofta allt för hemmablinda för att se dem. Istället fokuserar vi på enskilda personer och på enskilda händelser. Man ägnar sig att räkna Nazistsympatisörer och pekar på Rasbiologiska Institutet som om det vore någonting avvikande. Man fokuserar också gärna på Högern, kungahuset och överklassen som alla hade betydande - gärna uttalade - sympatier för Tyskland, och som naturligtvis – och med rätta – ofta var uttalade antikommunister. Men alla dessa grupper var i minoritet. Hur var det egentligen med majoriteten? Hur var det med den fyrpartiregering som enhälligt genomförde alla Sveriges eftergifter för Nazityskland? Hur var det med de socialdemokratiska regeringar som oroade sig över krisen i befolkningsfrågan och samtidigt fortsatte med sina rasbiologiskt motiverade tvångssteriliseringar av svenska medborgare?
Hur var det egentligen med ”det goda folkhemmet” och dess ideologer?
-------------------------------------------------------------------------------------
Apropå blinda fläckar så är det skönt att – så här på årsdagen – se att arbetet med den svenska katastrofberedskapen fortsätter, men det är fortfarande åtskilligt kvar att göra. Mer om detta en annan gång.
Det är sällan man tänker på det, men om man försöker att inte se saker och ting med utgångspunkt i hur de senare skulle utveckla sig, hur stor skillnad uppfattade man egentligen när det begav sig mellan Sverige och trettiotalets mellaneuropeiska diktaturer eller efterkrigstidens Östeuropa? Jag vet naturligtvis vilka skillnaderna var: Sverige hade allmän och hemlig rösträtt, något så när fri press och inga koncentrations- eller arbetsläger. Historien har visat att de skillnaderna antagligen varit ytterst relevanta. Å andra sidan hade vi tvångssteriliseringar och antisemitiska regeringsmedlemmar, och det även efter andra världskriget.
Det är möjligt att det finns betydande kulturella likheter. Tyvärr är vi ofta allt för hemmablinda för att se dem. Istället fokuserar vi på enskilda personer och på enskilda händelser. Man ägnar sig att räkna Nazistsympatisörer och pekar på Rasbiologiska Institutet som om det vore någonting avvikande. Man fokuserar också gärna på Högern, kungahuset och överklassen som alla hade betydande - gärna uttalade - sympatier för Tyskland, och som naturligtvis – och med rätta – ofta var uttalade antikommunister. Men alla dessa grupper var i minoritet. Hur var det egentligen med majoriteten? Hur var det med den fyrpartiregering som enhälligt genomförde alla Sveriges eftergifter för Nazityskland? Hur var det med de socialdemokratiska regeringar som oroade sig över krisen i befolkningsfrågan och samtidigt fortsatte med sina rasbiologiskt motiverade tvångssteriliseringar av svenska medborgare?
Hur var det egentligen med ”det goda folkhemmet” och dess ideologer?
-------------------------------------------------------------------------------------
Apropå blinda fläckar så är det skönt att – så här på årsdagen – se att arbetet med den svenska katastrofberedskapen fortsätter, men det är fortfarande åtskilligt kvar att göra. Mer om detta en annan gång.
Sunday, December 23, 2007
Svenska kyrkan i juletider
Jag har sällan varit någon särskilt frekvent kyrkobesökare men har på sistone i åtminstone någon mån försökt ändra på detta. Idag lyckades jag ta mig in till Storkyrkan i Stockholm och fick uppleva en stämning som stod i skarp kontrast till mina intrycka av gudstjänsterna i Täby församling, där jag bor.
Jag får en känsla av att många av Svenska kyrkans präster har svårt att relatera till sitt eget ämbete. För en eller två veckor sedan lyssnade jag på en präst som läste monotont ur Bibeln för att sedan ägna sig åt vad som närmast måste beskrivas som ett försöka översätta texten till ett sammanhang som församlingen förväntades kunna relatera till. Om det var sina åhörare han vände sig till verkade han dock ha missbedömt målgruppen i sitt försök att låta ungdomlig/folklig. Dessa bestod nämligen (i huvudkyrkan för Sveriges till medlemsantalet största församling, med 60.00 kyrkomedlemmar) av tio till tjugo personer från 60 år och uppåt, ungefär lika många konfirmander i femtonårsåldern, samt ytterligare ett litet fåtal personer i åldrarna däremellan. För de äldre måste han ha framstått som närmast vanvördig och för de yngre kanske främst som närmast anakronistisk i sina försök att låta ungdomlig.
Personligen vill jag inte ha detta. Det är möjligt att det är ett personligt fel att jag har svårt att respektera människor som beter sig så här, men för mig förefaller hela beteendet både desperat och missriktat som strategi om man vill vända den negativa trenden för Svenska kyrkan. Jag tror dock att problemet går djupare än så. Ämbetet som präst hör till de samhälleliga positioner som är mest väletablerade i vår kultur. I runt tusen år har kristna präster tjänstgjort som andliga – och ofta världsliga – vägledare. I gudstjänsten representerar de i viss mening Kristus. Detta är något som förpliktigar. Det är svårt att inte få en känsla av att ceremonin och därmed det Heliga förringas när prästerna försöker betona deras vardaglighet.
Inget av detta i Storkyrkan dock. Miljön och musiken skapar en stämning som är svårslagen. Inte ens nu på fjärde advent var kyrkan ens i närheten av att vara fullsatt. Seden att klä sig söndagsfin inför kyrkobesök tycks också vara i det närmaste försvunnen i Sverige. Ändå var stämningen tydligt märkbar. Prästen Helena Hedblom hade heller inga problem med att fylla upp sitt ämbete, vilket var särskilt märkbart med tanke på att hon i sin predikan bland annat behandlade det vardagliga i själva julevangeliet: att Gud blir människa och föds i ett enkelt stall, ett tema som hon dessutom framhävde som särskilt centralt i den lutherska kristenheten.
Det här är kanske också kärnan i det problem som den västliga kristenheten står inför idag: Gud måste kunna vara närvarande i de troendes vardag och samtidigt kunna erkännas som övervärldslig och obegriplig. Om andra historiska kyrkor kan anklagas för att göra Gud för upphöjd och onåbar så är Svenska kyrkan den första sedan romartiden som har problem med att erkänna Kristi gudomlighet och vars företrädare ganska ofta kan höras beskriva honom som en god människa – men inget mer. Inte heller det är mycket till kristendom.
(För övrigt så tycker jag att det kan bli intressant att se vad Svenska kyrkan kan göra av evangeliets släktskapsparadox: det talas mycket i evangeliet om att Jesus var av Davids ätt, men samtidigt hävdas det att han var Guds (och i viss mening Marias) son. Eftersom släktskap räknades på fädernet blir det alltså paradoxalt att han samtidigt skulle vara av Davids ätt när den släktskapen räknas via Josef. När Helena Hedblom i sin predikan drar paralleller mellan den heliga familjen och våra dagars nya familjekonstellationer kan det säkerligen uppfattas som hädiskt av somliga, men det kan också innebära att man är på väg att lyfta fram en aspekt av bibeltexten som sällan eller aldrig har förts fram tidigare och som ytterligare betonar Marias roll som person).
-----------------------------------------
För den som intresserar sig för politiseringen av religiösa helgdagar finns för övrigt en utmärkt artikel om nazisternas förhållande till kristendomen här, med särskild fokus på julfirande i Tredje Riket.
Jag får en känsla av att många av Svenska kyrkans präster har svårt att relatera till sitt eget ämbete. För en eller två veckor sedan lyssnade jag på en präst som läste monotont ur Bibeln för att sedan ägna sig åt vad som närmast måste beskrivas som ett försöka översätta texten till ett sammanhang som församlingen förväntades kunna relatera till. Om det var sina åhörare han vände sig till verkade han dock ha missbedömt målgruppen i sitt försök att låta ungdomlig/folklig. Dessa bestod nämligen (i huvudkyrkan för Sveriges till medlemsantalet största församling, med 60.00 kyrkomedlemmar) av tio till tjugo personer från 60 år och uppåt, ungefär lika många konfirmander i femtonårsåldern, samt ytterligare ett litet fåtal personer i åldrarna däremellan. För de äldre måste han ha framstått som närmast vanvördig och för de yngre kanske främst som närmast anakronistisk i sina försök att låta ungdomlig.
Personligen vill jag inte ha detta. Det är möjligt att det är ett personligt fel att jag har svårt att respektera människor som beter sig så här, men för mig förefaller hela beteendet både desperat och missriktat som strategi om man vill vända den negativa trenden för Svenska kyrkan. Jag tror dock att problemet går djupare än så. Ämbetet som präst hör till de samhälleliga positioner som är mest väletablerade i vår kultur. I runt tusen år har kristna präster tjänstgjort som andliga – och ofta världsliga – vägledare. I gudstjänsten representerar de i viss mening Kristus. Detta är något som förpliktigar. Det är svårt att inte få en känsla av att ceremonin och därmed det Heliga förringas när prästerna försöker betona deras vardaglighet.
Inget av detta i Storkyrkan dock. Miljön och musiken skapar en stämning som är svårslagen. Inte ens nu på fjärde advent var kyrkan ens i närheten av att vara fullsatt. Seden att klä sig söndagsfin inför kyrkobesök tycks också vara i det närmaste försvunnen i Sverige. Ändå var stämningen tydligt märkbar. Prästen Helena Hedblom hade heller inga problem med att fylla upp sitt ämbete, vilket var särskilt märkbart med tanke på att hon i sin predikan bland annat behandlade det vardagliga i själva julevangeliet: att Gud blir människa och föds i ett enkelt stall, ett tema som hon dessutom framhävde som särskilt centralt i den lutherska kristenheten.
Det här är kanske också kärnan i det problem som den västliga kristenheten står inför idag: Gud måste kunna vara närvarande i de troendes vardag och samtidigt kunna erkännas som övervärldslig och obegriplig. Om andra historiska kyrkor kan anklagas för att göra Gud för upphöjd och onåbar så är Svenska kyrkan den första sedan romartiden som har problem med att erkänna Kristi gudomlighet och vars företrädare ganska ofta kan höras beskriva honom som en god människa – men inget mer. Inte heller det är mycket till kristendom.
(För övrigt så tycker jag att det kan bli intressant att se vad Svenska kyrkan kan göra av evangeliets släktskapsparadox: det talas mycket i evangeliet om att Jesus var av Davids ätt, men samtidigt hävdas det att han var Guds (och i viss mening Marias) son. Eftersom släktskap räknades på fädernet blir det alltså paradoxalt att han samtidigt skulle vara av Davids ätt när den släktskapen räknas via Josef. När Helena Hedblom i sin predikan drar paralleller mellan den heliga familjen och våra dagars nya familjekonstellationer kan det säkerligen uppfattas som hädiskt av somliga, men det kan också innebära att man är på väg att lyfta fram en aspekt av bibeltexten som sällan eller aldrig har förts fram tidigare och som ytterligare betonar Marias roll som person).
-----------------------------------------
För den som intresserar sig för politiseringen av religiösa helgdagar finns för övrigt en utmärkt artikel om nazisternas förhållande till kristendomen här, med särskild fokus på julfirande i Tredje Riket.
Monday, December 17, 2007
Harvard, stiftelser och det amerikanska universitetssystemet
Läste en kulumn i Financial Times som säger en hel del om det amerikanska universitetsväsendet genom att diskutera en nyligen genomförd reform på Harvard. Studenter vars familjer inte tjänar mer än $180.000 /år skall inte längre behöva betala mer än 10% av sin inkomst till Harvard. Det privatfinansierade universitetet och den stiftelse som står bakom det står för kostnaden. Författaren spekulerar över att orsaken till detta kan vara kongressens nyfunna intresse för universitetsstiftelsernas status som allmännyttiga, en status som i sin tur bland annat är avgörande för skattelättnaderna i samband med gåvor riktade till dem.
Detta illustrerar med all önskvärd tydlighet de styrande effekterna med att ha särskilda skattelättnader för sådana stiftelser och för gåvor till dem. Det illustrerar också att kostnaden i det amerikanska universitetsväsendet är placerade på dem som utbildar sig samtidigt som detta inte enbart gynnar de rika. Åtgärden bidrar till att skapa social rörlighet mellan samhällsklasserna samtidigt som den - just därför - bidrar till att stärka meritokratin i samma samhälle.
Det är också väl värt att märka att Harvard lever på sina studenters framgångar mer än på att ta ut avgifter för deras studier: stiftelsens huvuditillgång är det sammanlagda akumulerade kapitalet av de gåvor som som tidigare studenter skänkt universitetet genom åren. Universitetet har alltså ett rent ekonomiskt intresse av att investera i potentiellt framgångsrika studenter, inte bara i att locka till sig barn till rika personer som man kan ta betalt av. Det är inte bara i fråga om kvalitet som Harvard University befinner sig ljusår från det svenska universitetsväsendet.
Detta illustrerar med all önskvärd tydlighet de styrande effekterna med att ha särskilda skattelättnader för sådana stiftelser och för gåvor till dem. Det illustrerar också att kostnaden i det amerikanska universitetsväsendet är placerade på dem som utbildar sig samtidigt som detta inte enbart gynnar de rika. Åtgärden bidrar till att skapa social rörlighet mellan samhällsklasserna samtidigt som den - just därför - bidrar till att stärka meritokratin i samma samhälle.
Det är också väl värt att märka att Harvard lever på sina studenters framgångar mer än på att ta ut avgifter för deras studier: stiftelsens huvuditillgång är det sammanlagda akumulerade kapitalet av de gåvor som som tidigare studenter skänkt universitetet genom åren. Universitetet har alltså ett rent ekonomiskt intresse av att investera i potentiellt framgångsrika studenter, inte bara i att locka till sig barn till rika personer som man kan ta betalt av. Det är inte bara i fråga om kvalitet som Harvard University befinner sig ljusår från det svenska universitetsväsendet.
Monday, December 10, 2007
Humanistiskt artikeltips
I mitt förra inlägg uttryckte jag viss skepsis över möjligheten att bedriva vissa typer av forskning vid dagens svenska universitet. Jag noterar dock att en av landets tvivelsutan största klassiskt humanistiska begåvningar nyligen antagits som doktorand vid ett svenskt universitet. Att döma av den här och den här artikeln verkar han dock närmst ännu mer skeptiskt till humaniorans situation i dagens moderna värld än vad jag är. Jag önskar honom all lycka.
Subscribe to:
Posts (Atom)