Varje händelse kan ses från flera olika håll. Dick Erixons blogg uppmärksammade mig på en ynnerligen läsvärd artikel i Sydsvenskan. Religionsvetaren Anna Davidsson Bremborg kommenterar den mediala kritiken mot TV-sändningen av Engla Juncosa Höglunds begravning.
Rubriken är "Gråt behöver inte vara privat". Tvärtom är TV i det här fallet inbjudna av de sörjande. I Svenska Kyrkans ordning är begravningar offentliga gudstjänster. Om människor önskar att sörja i enskildhet skall det naturligtvis respekteras. Men det måste inte vara respektlöst att låta sina tankar gå till sörjande människor under en begravning. Tvärtom säger det någonting mycket obehagligt om vårt samhälle när vi tar detta för givet och antar att tankar på mänskligt lidande, djup smärta och de yttersta tingen bör stängas ute från offentligheten, eller att medmänniskornas deltagande måste vara av destruktiv natur. Att idag utsätta sig för denna offentlighet är dock modigt och långt ifrån ofarligt. Jag hoppas innerligt att de sörjande i detta fall inte skall få anledning att ångra sig.
Saturday, May 10, 2008
Kanada som politisk förebild i Sverige
Internationellt erkända förebilder är ett vanligt argument i politiken. Mitt allmänna intryck har varit att den stora förebilden i Sverige på senare år har varit Storbritannien under New Labour - och det oavsett om det stora regeringspartiet här har varit Socialdemokratiska Arbetarepartiet eller Nya Moderaterna/Nya Arbetarpartiet.
Nu tycks emellertid Kanada vara påväg att segla upp som vår nya förebild. Jag var själv på studiersa i Montreal i januari tillsammans med en stor och promnient skara människor ihopsamlade av Botkyrka kommun för att studera kulturpolitik och framförallt Montreals kraftigt växande kulturekonomi, med betoning på bl.a. nycirkus (jag ska inte fördjupa mig i den resan just nu, men konstaterar företagsekomomen Emma Stenström på deras uppdrag skrev en utmärkt reserapport).
I SvD (här, här och här) kan man läsa att Per Schlingmann nyligen har varit i Kanada för att studera bl.a. socialpolitik och invandringspolitik. SvD framställer Kanada i ett närmast utopiskt skimrande ljus.
Min gamle kurskamrat Mikael Hellström - tidigare bosatt i Stockholm, numera doktorand i statsvetenskap vid ett Universitet i Edmonton i centrala Kanada - kommenterar artikeln för en kanadensisk publik. Han pekar på hur talande det är vad man finner anmärkningsvärt i andra länder. SvD lyfter fram det ideella arbetets betydelse i kanadensisk tjänstesektor, liksom det faktukm att invandrare får jobb när de kommer till Kanada.
När jag var där och studerade kulturpolitiken fastnade många för den höga graden av icke-offentlig finansiering i kanadensiskt kulturliv, att man kunde blanda kommersiella intäkter med offentliga. Det skall dock understrykas att även om alla delegationens svenskar nog på något plan uppfattade detta som anmärkningsvärt så var det på intet sätt så att alla uppfattade det som odelat positivt.
En annan egenskap i vissa - t.ex. SvD:s - beskrivningar av internationella föregångsländerna är trots detta frånvaron av problem. I Mikael Hellströms beskrivning ter sig läget i Kanada något mindre rosenskimrande. För att ta ett exempel så får invandrarna visserligen jobb, men inte självklart välmeriterande sådana.
En segregerad arbetsmarknad är onekligen ett problem. Man skall å andra sidan inte blunda för att människors möjlighet att försörja sig själva är ett viktigt steg i sig. Jag kan heller inte undgå att se det som ett stort steg framåt när man i svensk debatt börjar se invandrare som en potentiell tillgång för landet istället för bara som ett objejkt för regeringens beskyddarverksamhet.
Det är dock, som sagt, någonting väldigt anmärkningsvärt med att man i en svensk kontext ser det som en enorm framgång att invandrare har jobb, vilka jobb som helst. Det säger en hel del om situationen här.
När det gäller utopier så är det kanske så att Utopia är just vad ordets ursprungliga betydelse anger: en plats som icke är. Det hindrar dock inte att man kan lära av andra, och inte minst då av deras misstag.
Nu tycks emellertid Kanada vara påväg att segla upp som vår nya förebild. Jag var själv på studiersa i Montreal i januari tillsammans med en stor och promnient skara människor ihopsamlade av Botkyrka kommun för att studera kulturpolitik och framförallt Montreals kraftigt växande kulturekonomi, med betoning på bl.a. nycirkus (jag ska inte fördjupa mig i den resan just nu, men konstaterar företagsekomomen Emma Stenström på deras uppdrag skrev en utmärkt reserapport).
I SvD (här, här och här) kan man läsa att Per Schlingmann nyligen har varit i Kanada för att studera bl.a. socialpolitik och invandringspolitik. SvD framställer Kanada i ett närmast utopiskt skimrande ljus.
Min gamle kurskamrat Mikael Hellström - tidigare bosatt i Stockholm, numera doktorand i statsvetenskap vid ett Universitet i Edmonton i centrala Kanada - kommenterar artikeln för en kanadensisk publik. Han pekar på hur talande det är vad man finner anmärkningsvärt i andra länder. SvD lyfter fram det ideella arbetets betydelse i kanadensisk tjänstesektor, liksom det faktukm att invandrare får jobb när de kommer till Kanada.
När jag var där och studerade kulturpolitiken fastnade många för den höga graden av icke-offentlig finansiering i kanadensiskt kulturliv, att man kunde blanda kommersiella intäkter med offentliga. Det skall dock understrykas att även om alla delegationens svenskar nog på något plan uppfattade detta som anmärkningsvärt så var det på intet sätt så att alla uppfattade det som odelat positivt.
En annan egenskap i vissa - t.ex. SvD:s - beskrivningar av internationella föregångsländerna är trots detta frånvaron av problem. I Mikael Hellströms beskrivning ter sig läget i Kanada något mindre rosenskimrande. För att ta ett exempel så får invandrarna visserligen jobb, men inte självklart välmeriterande sådana.
En segregerad arbetsmarknad är onekligen ett problem. Man skall å andra sidan inte blunda för att människors möjlighet att försörja sig själva är ett viktigt steg i sig. Jag kan heller inte undgå att se det som ett stort steg framåt när man i svensk debatt börjar se invandrare som en potentiell tillgång för landet istället för bara som ett objejkt för regeringens beskyddarverksamhet.
Det är dock, som sagt, någonting väldigt anmärkningsvärt med att man i en svensk kontext ser det som en enorm framgång att invandrare har jobb, vilka jobb som helst. Det säger en hel del om situationen här.
När det gäller utopier så är det kanske så att Utopia är just vad ordets ursprungliga betydelse anger: en plats som icke är. Det hindrar dock inte att man kan lära av andra, och inte minst då av deras misstag.
Tuesday, May 6, 2008
Initiation
När jag läser Rolf Gustavssons kolumn av sin studentexamen slås jag av att det så sent som för några årtionden sedan fanns etablerade övergångsriter - i antropologisk mening - i det svenska samhället. Jag anar minnet av en studentexamen som vanns efter svåra prov, som innebar verklig ansträngning och som när den var avklarad innebar att en verklig förändring i studentens liv och som högtidlighölls med ett examensfirande drivet av stoltheten att ha åstadkommit någonting svårt och viktigt.
Själv minns jag bara ett nästan pinsamt firande där det aldrig var riktigt klart vad man hade att fira. Möjligen skulle man ha kunnat fira att man kom in på universitetet. Det var åtminstone jag stolt över – orimligt stolt rentav – men att ta sig igenom gymnasieskolan var verkligen ingenting att fira, i alla fall inte om man bortser från vad man lärt sig och vilka betyg man hade.
Studentexamen så sent som för några decennier sedan tycks ha varit någonting annat: högtidlighållandet av en prestation, firandet av att någon blivit en person med möjligheter som han eller hon inte haft tidigare, vad antropologerna kallar ”en övergångsrit”.
Nu så har vi i Sverige av någon anledning gjort oss av med övergångsriterna, en efter en. I studentexamens fall tycks det ha handlat om att man inte ville se ett firande av ett privilegium. Firandet innebar onekligen ett offentligt uppvisande av att en person hade höjt sig över mängden, och det sticker i ögonen på våra dagars jämlikhetssträvande människor.
Men det är bara ena sidan: samtidigt hade studenten inte bara höjt sig över mängden utan också – och kanske främst – över sig själv. Många skulle säga att detta är kärnan i en verklig övergångsrit eller initiation.
Nu har vi blivit ett folk utan övergångsriter; eftersom vi i allt högre grad är ett folk utan markerade övergångar. Konfirmationen har mig veterligen ingen praktisk innebörd längre, allra minst i Svenska kyrkan. I det profana samhället har den knappast haft någon speciell mening under de senaste hundra åren. Bröllop firas onekligen fortfarande. I bästa fall är de ett högtidlighållande av två människors kärlek till varandra. Det är onekligen ett gott skäl att fira. Däremot är det tveksamt om bröllopets primära funktion numera är att markera en livsförändring. De förändringar som för hundra år sedan ägde rum – eller tänktes äga rum – vid ett giftermål har numera i allmänhet redan ägt rum för det äkta paret långt tidigare. Få människor gifter sig till exempel idag utan att redan bo ihop och sova i samma säng.
När jag var ung fanns det, efter vad jag hört, övergångsriter åtminstone för homosexuella. För dem fanns prövningen att komma ut för sin omgivning, en tydlig markering där de genom modet att ge uttryck för sin identitet offentligt i omgivningens ögon blev någonting som de inte varit tidigare, och därigenom förtjänade sina likars erkännande. Detta är på många sätt bland det närmaste en verklig övergångsrit som det sena 1900-talet tycks ha presterat och som jag har hört talas om. Möjligen finns det fler. Bekanta till mig förtäljer dock att just den övergången numera börjar bli så avdramatiserat att det inte längre bjuder den typen av motstånd. Inte helt oväntat nu när till och med föreningen Heimdal demonstrerar i Prideparaden.
Oavsett hur det är med den saken tycks vi i Sverige i början av 2000-talet befinna oss i en helt ny situation, en där den personliga utvecklingen inte längre markeras offentligt. Vad detta innebär för enskilda människors självaktning torde vara en mycket allvarlig fråga.
Själv minns jag bara ett nästan pinsamt firande där det aldrig var riktigt klart vad man hade att fira. Möjligen skulle man ha kunnat fira att man kom in på universitetet. Det var åtminstone jag stolt över – orimligt stolt rentav – men att ta sig igenom gymnasieskolan var verkligen ingenting att fira, i alla fall inte om man bortser från vad man lärt sig och vilka betyg man hade.
Studentexamen så sent som för några decennier sedan tycks ha varit någonting annat: högtidlighållandet av en prestation, firandet av att någon blivit en person med möjligheter som han eller hon inte haft tidigare, vad antropologerna kallar ”en övergångsrit”.
Nu så har vi i Sverige av någon anledning gjort oss av med övergångsriterna, en efter en. I studentexamens fall tycks det ha handlat om att man inte ville se ett firande av ett privilegium. Firandet innebar onekligen ett offentligt uppvisande av att en person hade höjt sig över mängden, och det sticker i ögonen på våra dagars jämlikhetssträvande människor.
Men det är bara ena sidan: samtidigt hade studenten inte bara höjt sig över mängden utan också – och kanske främst – över sig själv. Många skulle säga att detta är kärnan i en verklig övergångsrit eller initiation.
Nu har vi blivit ett folk utan övergångsriter; eftersom vi i allt högre grad är ett folk utan markerade övergångar. Konfirmationen har mig veterligen ingen praktisk innebörd längre, allra minst i Svenska kyrkan. I det profana samhället har den knappast haft någon speciell mening under de senaste hundra åren. Bröllop firas onekligen fortfarande. I bästa fall är de ett högtidlighållande av två människors kärlek till varandra. Det är onekligen ett gott skäl att fira. Däremot är det tveksamt om bröllopets primära funktion numera är att markera en livsförändring. De förändringar som för hundra år sedan ägde rum – eller tänktes äga rum – vid ett giftermål har numera i allmänhet redan ägt rum för det äkta paret långt tidigare. Få människor gifter sig till exempel idag utan att redan bo ihop och sova i samma säng.
När jag var ung fanns det, efter vad jag hört, övergångsriter åtminstone för homosexuella. För dem fanns prövningen att komma ut för sin omgivning, en tydlig markering där de genom modet att ge uttryck för sin identitet offentligt i omgivningens ögon blev någonting som de inte varit tidigare, och därigenom förtjänade sina likars erkännande. Detta är på många sätt bland det närmaste en verklig övergångsrit som det sena 1900-talet tycks ha presterat och som jag har hört talas om. Möjligen finns det fler. Bekanta till mig förtäljer dock att just den övergången numera börjar bli så avdramatiserat att det inte längre bjuder den typen av motstånd. Inte helt oväntat nu när till och med föreningen Heimdal demonstrerar i Prideparaden.
Oavsett hur det är med den saken tycks vi i Sverige i början av 2000-talet befinna oss i en helt ny situation, en där den personliga utvecklingen inte längre markeras offentligt. Vad detta innebär för enskilda människors självaktning torde vara en mycket allvarlig fråga.
Tuesday, April 29, 2008
Sokrates och filosofernas ansvar
Advokaten Thorulf Arwidsson återkommer idag i SvD med en artikel om rättegången mot Sokrates. Mycket läsvärt. Själv är jag av den bestämda åsikten att Sokrates var skyldig på åtminstone den ena av de två åtalspunkterna – att uppvigla ungdomen och att försöka införa nya gudar – åtminstone rättspositivistiskt sett. Han ifrågasatte statens styrelseskick och uppmanade ungdomen att göra det samma. Aten på den tiden kan närmast beskrivas som en direktdemokrati utan opolitiska domstolar och där endast en ärftlig manlig minoritet av innevånarna hade politiska rättigheter (vuxna män som tillhörde en ärftlig medborgarklass där lite mer än hälften av innevånarna ingick, och runt hälften av dem var naturligtvis kvinnor och alltså ändå utestängda).
Att döma av vad jag har läst försökte han aldrig införa några nya gudar. Av allt att döma deltog han precis som alla andra i den traditionella kulten. Däremot ifrågasatte han statens religion. Sokrates verkar ha talat om Gud i singular i ett polyteistiskt samhälle. Senare antika filosofer kom att uppfatta den traditionella religionens gudar som endast återspeglingar av denne Ende. Ur denna tanke föddes såväl nyplatonismen som hermetismen. Under flera hundra år var teologi, mystik och filosofi i viss utsträckning skilda från den offentligt utövade religionen, en situation som påminner om den som än idag råder i Indien, Kina och Japan. Sedan kom kristendomen. Men även den kunde känna igen sig i Sokrates, Platons och Aristoteles filosofiska monoteism.
Sokrates tycks ha menat att det moraliskt sett var staten, inte han själv, som var skyldig. Följaktligen valde han att gå i döden för sin övertygelse. För några år sedan utgick jag från denna rättegång för att sedan försöka gå i närkamp med en modern relativism som förebådades av Nietzsche. Jag försökte medvetet ta ett omodernt ställningstagande mot denna och inte minst stilistiskt ta mig ur vissa drag i dagens dominerande sätt att resonera. Det var definitivt en utmaning och jag kan inte påstå att jag lyckades fullt ut. Den betraktelsen finns nu utgiven i antologin 8 filosofiska texter.
Antologins redaktör Dan Munter skrev för några veckor sedan i DN ett mycket läsvärt generalangrepp mot hur våra dagars universitetsfilosofer och intellektuella i allmänhet förvaltar arvet efter antikens ifrågasättande filosofer. Jag och Dan oeniga om mycket. Till att börja med är Dan utilitarist och det lyser igenom. Däremot är vi helt eniga om att den intellektuelles roll inte är att gå i maktens ledband, vare sig att vara statsideologer eller hovnarrar. Inte heller är filosofens roll att peta i helt teoretiska frågeställningar för att förtjäna sin lön på universitet. Staten behöver sina kritiska granskare och samhällsdebatten behöver fördjupas.
Den enda andra historiska roll som jag kan se för filosoferna är egentligen eremitens, den som helt tar avstånd från världen och därmed kan börja lösgöra sig från dess tänkesätt. Men även den vägen har sin kritiska potential. Även det visas av de antika filosoferna. Den som tänker annorlunda än samhället visar också på hur samhället tänker. Det var för övrigt i detta som Nietzsche såg humanioras samhällsuppgift: att visa på att det idag dominerande tänkesättet inte är det enda tänkbara.
Men vi kan inte alla ställa oss utanför samhället. Dagens samhälle behöver akademiker även i andra roller. Akademin behöver akademiker med erfarenhet av andra områden än akademin. Samhället behöver intelektuella med erfarenhet från båda sidor. Svårigheten är att behålla sin integritet när man som enskild person vandrar fram och tillbaks över gränsen mellan att vara akademiker, intellektuell och statstjänare. Men den reflektionen får vänta till en annan gång. Antagligen tills efter årsskiftet.
Att döma av vad jag har läst försökte han aldrig införa några nya gudar. Av allt att döma deltog han precis som alla andra i den traditionella kulten. Däremot ifrågasatte han statens religion. Sokrates verkar ha talat om Gud i singular i ett polyteistiskt samhälle. Senare antika filosofer kom att uppfatta den traditionella religionens gudar som endast återspeglingar av denne Ende. Ur denna tanke föddes såväl nyplatonismen som hermetismen. Under flera hundra år var teologi, mystik och filosofi i viss utsträckning skilda från den offentligt utövade religionen, en situation som påminner om den som än idag råder i Indien, Kina och Japan. Sedan kom kristendomen. Men även den kunde känna igen sig i Sokrates, Platons och Aristoteles filosofiska monoteism.
Sokrates tycks ha menat att det moraliskt sett var staten, inte han själv, som var skyldig. Följaktligen valde han att gå i döden för sin övertygelse. För några år sedan utgick jag från denna rättegång för att sedan försöka gå i närkamp med en modern relativism som förebådades av Nietzsche. Jag försökte medvetet ta ett omodernt ställningstagande mot denna och inte minst stilistiskt ta mig ur vissa drag i dagens dominerande sätt att resonera. Det var definitivt en utmaning och jag kan inte påstå att jag lyckades fullt ut. Den betraktelsen finns nu utgiven i antologin 8 filosofiska texter.
Antologins redaktör Dan Munter skrev för några veckor sedan i DN ett mycket läsvärt generalangrepp mot hur våra dagars universitetsfilosofer och intellektuella i allmänhet förvaltar arvet efter antikens ifrågasättande filosofer. Jag och Dan oeniga om mycket. Till att börja med är Dan utilitarist och det lyser igenom. Däremot är vi helt eniga om att den intellektuelles roll inte är att gå i maktens ledband, vare sig att vara statsideologer eller hovnarrar. Inte heller är filosofens roll att peta i helt teoretiska frågeställningar för att förtjäna sin lön på universitet. Staten behöver sina kritiska granskare och samhällsdebatten behöver fördjupas.
Den enda andra historiska roll som jag kan se för filosoferna är egentligen eremitens, den som helt tar avstånd från världen och därmed kan börja lösgöra sig från dess tänkesätt. Men även den vägen har sin kritiska potential. Även det visas av de antika filosoferna. Den som tänker annorlunda än samhället visar också på hur samhället tänker. Det var för övrigt i detta som Nietzsche såg humanioras samhällsuppgift: att visa på att det idag dominerande tänkesättet inte är det enda tänkbara.
Men vi kan inte alla ställa oss utanför samhället. Dagens samhälle behöver akademiker även i andra roller. Akademin behöver akademiker med erfarenhet av andra områden än akademin. Samhället behöver intelektuella med erfarenhet från båda sidor. Svårigheten är att behålla sin integritet när man som enskild person vandrar fram och tillbaks över gränsen mellan att vara akademiker, intellektuell och statstjänare. Men den reflektionen får vänta till en annan gång. Antagligen tills efter årsskiftet.
Sunday, April 6, 2008
Slaveriet och Västerlandets skuldproblematik
När jag nyligen läste Frances Stonor Saunders, för övrigt utmärkta, biografi över John Hawkwood stötte jag på ett fenomen som förvånade mig: tydligen var slaveriet fullt utbrett i Italien i slutet av 1300-talet; inte livegenskap eller slavliknande förhållanden, utan just slaveri. Kanske därför att jag – i bästa fall – är allmänbildad snarare än sakkunnig på perioden kändes detta faktum uppenbart anakronistiskt. Slaveri är någonting som man ofta förknippar antingen med antiken, med icke västerländska kulturer, eller med kolonialismen, inte med medeltiden eller renässansen. Men tydligen var det vanligt att man importerade slavar från det muslimska Nordafrika. Då som nu var avståndet betydligt kortare geografiskt än mentalt. Varför blir jag egentligen förvånad?
Dick Harrison recenserar i en understreckare Marcus Redikers Slavskeppet, en bok som behandlar den mer kända brittiska transatlantiska slavhandeln. Något mer ovanligt med Redikers bok är att han koncentrerar sig på själva slavskeppen; dessa kombinerade handelsföretag, flytande fängelser och utmanare av elementens makt. Slavskeppen var en upplevelse som delades av i stort sett samtliga de svarta som importerades till nya världen som arbetskraft, och som alltså rimligen måste ha haft en tämligen stor kulturhistorisk betydelse.
Lite besviken på Redikers bok, men å andra sidan mer positiv till Harrisons understreckare, blir jag när han vidgar perspektivet och reflekterar över ”vår” tendens att behandla slaveriet enbart som en del i Västerlandets historia och vår egen kollektiva skuldproblematik.
Detta är någonting som jag själv ofta stört mig på i dagens senmoderna historieframställningar. I synnerhet i historia som framställs folkbildande, glömmer ofta bort Afrikas egen historia. Man glömmer hela det komplexa spektrum av samhällen som existerade från Stora Zimbabwe i syd till det arabiska Nordafrika i norr, från Kalahariöknens jägare och samlare till imperierna Abessinien och Songhai. Istället nöjer man sig med att berätta om hur vita män som Stanley och Leopold av Belgien betedde sig illa mot mer eller mindre försvarslösa afrikaner.
Även framställningar av slavhandeln kan vara exempel på hur minnet av Afrikas historia på detta sätt blockeras. Harrison nämner att ungefär lika många slavar mellan fjorton- och nittonhundratalen exporterades från området söder om Sahara till området norr om öknen. Slavhandeln var långt ifrån något rent europeiskt projekt. Inte heller inskränker det sig till industrialismens och kolonialismens tidsepok.
Även om man accepterar det etiskt tveksamma begreppet kollektiv skuld är det ett anmärkningsvärt faktum att företrädare för dagens Västerland ägnar sig åt att reducera resten av världen till ett objekt för sina egna föreställningar om brottsliga gärningar på vilket man sedan kan projicera sin egen skuldproblematik.
Att vara skyldig till något innebär att man på något sätt gör anspråk på att ha orsakat fenomenet. Att ta på sig någon annans skult utan dennes medverkan eller erkännande av den andres val innebär rimligen att man frånkänner denne fri vilja och handlingskapacitet.
Det är också intressant att det är kolonialismen som epok som fokuseras. Här talar vi om den epok då det moderna Västerlandet ofta tänks ha uppstått. Tillsammans med industrialiseringen och upplysningen är Västerlandets erövring av världen den tidpunkt då den moderna världen blev till. Det är alltså på den formativa perioden för denna egna identitet som skuldproblematiken projiceras, inte till exempel på medeltidens förmoderna värld.
I våra dagar förefaller Västerlandet helt besatt av denna kollektiva skuld: skulden för förintelsen, skulden för kolonialismen, för rasismen, för miljöförstörelsen o.s.v. Skuldkänslorna tycks vara på god väg att bli en central punkt i hela vårt kulturliv. Är detta verkligen ett konstruktivt sätt att uppfatta omvärlden – eller oss själva?
Harrison ägnar dock inte mycket spaltutrymme åt detta utan går istället vidare till att prata om hur vi ignorerar Västerlandets skuld i förhållande till de ”slavliknande” förhållanden som drabbade de asiater som under 1800-talet ersatte slavarna som lättrörlig massarbetskraft i det brittiska imperiet.
Dick Harrison recenserar i en understreckare Marcus Redikers Slavskeppet, en bok som behandlar den mer kända brittiska transatlantiska slavhandeln. Något mer ovanligt med Redikers bok är att han koncentrerar sig på själva slavskeppen; dessa kombinerade handelsföretag, flytande fängelser och utmanare av elementens makt. Slavskeppen var en upplevelse som delades av i stort sett samtliga de svarta som importerades till nya världen som arbetskraft, och som alltså rimligen måste ha haft en tämligen stor kulturhistorisk betydelse.
Lite besviken på Redikers bok, men å andra sidan mer positiv till Harrisons understreckare, blir jag när han vidgar perspektivet och reflekterar över ”vår” tendens att behandla slaveriet enbart som en del i Västerlandets historia och vår egen kollektiva skuldproblematik.
Detta är någonting som jag själv ofta stört mig på i dagens senmoderna historieframställningar. I synnerhet i historia som framställs folkbildande, glömmer ofta bort Afrikas egen historia. Man glömmer hela det komplexa spektrum av samhällen som existerade från Stora Zimbabwe i syd till det arabiska Nordafrika i norr, från Kalahariöknens jägare och samlare till imperierna Abessinien och Songhai. Istället nöjer man sig med att berätta om hur vita män som Stanley och Leopold av Belgien betedde sig illa mot mer eller mindre försvarslösa afrikaner.
Även framställningar av slavhandeln kan vara exempel på hur minnet av Afrikas historia på detta sätt blockeras. Harrison nämner att ungefär lika många slavar mellan fjorton- och nittonhundratalen exporterades från området söder om Sahara till området norr om öknen. Slavhandeln var långt ifrån något rent europeiskt projekt. Inte heller inskränker det sig till industrialismens och kolonialismens tidsepok.
Även om man accepterar det etiskt tveksamma begreppet kollektiv skuld är det ett anmärkningsvärt faktum att företrädare för dagens Västerland ägnar sig åt att reducera resten av världen till ett objekt för sina egna föreställningar om brottsliga gärningar på vilket man sedan kan projicera sin egen skuldproblematik.
Att vara skyldig till något innebär att man på något sätt gör anspråk på att ha orsakat fenomenet. Att ta på sig någon annans skult utan dennes medverkan eller erkännande av den andres val innebär rimligen att man frånkänner denne fri vilja och handlingskapacitet.
Det är också intressant att det är kolonialismen som epok som fokuseras. Här talar vi om den epok då det moderna Västerlandet ofta tänks ha uppstått. Tillsammans med industrialiseringen och upplysningen är Västerlandets erövring av världen den tidpunkt då den moderna världen blev till. Det är alltså på den formativa perioden för denna egna identitet som skuldproblematiken projiceras, inte till exempel på medeltidens förmoderna värld.
I våra dagar förefaller Västerlandet helt besatt av denna kollektiva skuld: skulden för förintelsen, skulden för kolonialismen, för rasismen, för miljöförstörelsen o.s.v. Skuldkänslorna tycks vara på god väg att bli en central punkt i hela vårt kulturliv. Är detta verkligen ett konstruktivt sätt att uppfatta omvärlden – eller oss själva?
Harrison ägnar dock inte mycket spaltutrymme åt detta utan går istället vidare till att prata om hur vi ignorerar Västerlandets skuld i förhållande till de ”slavliknande” förhållanden som drabbade de asiater som under 1800-talet ersatte slavarna som lättrörlig massarbetskraft i det brittiska imperiet.
Friday, April 4, 2008
Stadsbygnad
Ett ämne som i Stockholm debatteras allt hetare är stadsbyggnad, eller åtminstone vissa specifika byggprojekt: stadsbibliotekets nya tillbyggnad anses tråkig och i konflikt med den betydligt originellare huvudbyggnaden, rivningen av Slussens trafikkarusell drar ut på tiden, och byggnaden av ännu en galleria, denna gång vid Odenplan, väcker protester, åtminstone i cyberrymden. Nu står det i alla fall klart att det inte blir något ringformigt lyxbadhus i Riddarfjärden.
Stockholm är heller inte ensamt. Allt fler städer inser stadsrummets betydelse för stadens attraktivitet. Många menar att politiker och tjänstemän ofta uppfattar det som helt entydigt vad man bör göra (Mats Brusman beskriver t.ex. i sin avhandlig hur diskussionen sett ut i Norrköping).
Debatten rymmer dock fler röster. Stadsbyggnadsforskare som Jane Jacobs menar t.ex. att städer behöver vara varierade för att kunna vara kreativa. I den numera klassiska The Death and Life of Great American Cities skrev hon redan 1961 om hur stadsplanerare höll på att fördärva levande städer genom att planera sönder dem, riva centrala delar och ersätta dem med sterila homogena miljöer. ”There is no new world one can make without the old.”
Historikern Peter Hall argumenterar i Cities in Civilisation för liknande teser ur historiskt 2500-årsperspektiv. Framgångsrika metropoler kan skiljas från provinsiella småstäder. De präglas av kulturmöten och överraskningseffekter. De har ett eget liv och sporrar sina innevånares kreativitet.
De städer Hall beskriver bär avtryck av den dominerande diskursen i de samhällen som format dem. Hans beskrivning av Stockholm som en manifestation av det svenska folkhemmet är talande. Plötsligt inser man att alla det moderna Stockholms brister – från dess extremt segregerade förorter till bostadsbrist och trista Sergelkvarter – kan förklaras som resultatet av stadsplanerares övertro på sin egen förmåga att modernisera staden.
På senare tid har många pekat på risken för att städer i Sverige skall utvecklas till ett slags byggnadshistoriska museer där miljöerna anpassas för att passa in i en idealiserad bild av historien. Denna historia kan sedan vara medeltida eller renässans. Ingenting hindrar att den modernistiska efterkrigstidens stadsbyggnation musealiseras på liknande sätt.
Tidigare i historien har stadsbebyggelsen emellertid tillåtits variera. Nya hus har ersatt gamla och gamla hus har byggts om. Det märker man inte minst i Gamla Stan, en stadsdel som i själva verket har betydligt mer kronologisk variation än de modernistiska delarna av Stockholm.
Hur hade det sett ut om man hade vågat lämna en mer blandad bebyggelse även där. Jag blev själv väldigt inspirerad när jag var i Montreal i januari. Montreal har inte Stockholms ålder – även om den är betydligt äldre än de flesta nordamerikanska städer – men den har ändå en betydande kronologisk och stilmässig variation. Det är helt klart att jag gillar att se nygotiska katedraler avteckna sig emot nordamerikanska skyskrapors spegelglas.
Det ger en känsla av att städer kan växa organiskt och av att människors kreativitet manifesterar sig i byggnaderna. Det betyder inte att vi skall sluta skydda historiska minnesmärken. Snarare betyder det att historien inte är avslutad utan går vidare. Det betyder heller inte att jag alltid är positiv till nya byggnader. Mycket av det som byggs idag är trist och förutsägbart. Det finns dock ingenting givet att t.ex. inomhusmiljöer för butiker skulle behöva se likadana ut överallt. Snarare är det en fråga om att våga profilera sig på någonting nytt och unikt. Det är det som karaktäriserar den som vinner framgång i konkurrens – men inte medelmåttorna.
Stockholm är heller inte ensamt. Allt fler städer inser stadsrummets betydelse för stadens attraktivitet. Många menar att politiker och tjänstemän ofta uppfattar det som helt entydigt vad man bör göra (Mats Brusman beskriver t.ex. i sin avhandlig hur diskussionen sett ut i Norrköping).
Debatten rymmer dock fler röster. Stadsbyggnadsforskare som Jane Jacobs menar t.ex. att städer behöver vara varierade för att kunna vara kreativa. I den numera klassiska The Death and Life of Great American Cities skrev hon redan 1961 om hur stadsplanerare höll på att fördärva levande städer genom att planera sönder dem, riva centrala delar och ersätta dem med sterila homogena miljöer. ”There is no new world one can make without the old.”
Historikern Peter Hall argumenterar i Cities in Civilisation för liknande teser ur historiskt 2500-årsperspektiv. Framgångsrika metropoler kan skiljas från provinsiella småstäder. De präglas av kulturmöten och överraskningseffekter. De har ett eget liv och sporrar sina innevånares kreativitet.
De städer Hall beskriver bär avtryck av den dominerande diskursen i de samhällen som format dem. Hans beskrivning av Stockholm som en manifestation av det svenska folkhemmet är talande. Plötsligt inser man att alla det moderna Stockholms brister – från dess extremt segregerade förorter till bostadsbrist och trista Sergelkvarter – kan förklaras som resultatet av stadsplanerares övertro på sin egen förmåga att modernisera staden.
På senare tid har många pekat på risken för att städer i Sverige skall utvecklas till ett slags byggnadshistoriska museer där miljöerna anpassas för att passa in i en idealiserad bild av historien. Denna historia kan sedan vara medeltida eller renässans. Ingenting hindrar att den modernistiska efterkrigstidens stadsbyggnation musealiseras på liknande sätt.
Tidigare i historien har stadsbebyggelsen emellertid tillåtits variera. Nya hus har ersatt gamla och gamla hus har byggts om. Det märker man inte minst i Gamla Stan, en stadsdel som i själva verket har betydligt mer kronologisk variation än de modernistiska delarna av Stockholm.
Hur hade det sett ut om man hade vågat lämna en mer blandad bebyggelse även där. Jag blev själv väldigt inspirerad när jag var i Montreal i januari. Montreal har inte Stockholms ålder – även om den är betydligt äldre än de flesta nordamerikanska städer – men den har ändå en betydande kronologisk och stilmässig variation. Det är helt klart att jag gillar att se nygotiska katedraler avteckna sig emot nordamerikanska skyskrapors spegelglas.
Det ger en känsla av att städer kan växa organiskt och av att människors kreativitet manifesterar sig i byggnaderna. Det betyder inte att vi skall sluta skydda historiska minnesmärken. Snarare betyder det att historien inte är avslutad utan går vidare. Det betyder heller inte att jag alltid är positiv till nya byggnader. Mycket av det som byggs idag är trist och förutsägbart. Det finns dock ingenting givet att t.ex. inomhusmiljöer för butiker skulle behöva se likadana ut överallt. Snarare är det en fråga om att våga profilera sig på någonting nytt och unikt. Det är det som karaktäriserar den som vinner framgång i konkurrens – men inte medelmåttorna.
Tuesday, April 1, 2008
En ny utbildningspolitik?
Läser man listorna över nya utredningar som levereras in till utbildningsdepartementet får man lätt intrycket att en ny utbildningspolitik är i vardande.
För bara några dagar sedan presenterades ett förslag till samlad organisation för de postgymnasiala utbildningar som inte ingår i högskolor och universitet. Idag kallas de KY-utbildningar, kompletterande utbildningar etc (här). Tidigare har förslag framlagts bl.a. om ett nytt gymnasiesystem och om att lägga ned Myndigheten för skolutveckling och stärka Skolverket. Det tycks kort sagt finnas goda förutsättningar för Björklund att sjösätta en helt ny skolpolitik.
På universitets- och högskoleområdet ser det vid första påseende lika dant ut. Resursutredningen har lagt fram förslag om att avpolitisera fördelningen av pengar mellan universitet och högskolor. En annan utredning diskuterar hur deras frihet skall kunna stärkas på andra sätt. En tredje föreslår att alla de statliga myndigheter myndigheter som idag sysslar med forskningsfinansiering ska slås samman till en enda.
Den förstnämnda utredningen levererades dock för flera månader sedan och ännu har ingenting hänt. Om den sistnämnda uttryckte ansvarige ministern Leijonborg viss skepsis redan kort efter att den kom. Den har också redan kritiserats för att vara centralistisk. Frågan är alltså vart vi är på väg och hur en ny forskningspolitik skall se ut.
Eftersom jag personligen sedan länge menar att forskningens frihet kan försäkras enbart i ett pluralistiskt system med flera tänkbara finansiärer att vända sig till hoppas jag naturligtvis på en ny politik, men inte på vilken politik som helst.
Om det är vad man är ute efter finns det kanske å andra sidan även andra politiska frågor som man bör intressera sig för: inte minst skattefrågorna. I de flesta läder finns alternativa finansiärer i form av forskningsstiftelser. I Sverige är dessa relativt få och relativt små. I andra länder byggs de vanligen upp med hjälp av donationer. I andra länder är dessa vanligen avdragsgilla.
Allting tyder på att detta är ett viktigt område att titta på om man vill försäkra sig om ett starkare och friare universitetsväsende i Sverige. Även ett statligt engagemang är dock viktigt om friheten skall kunna garanteras.
Tidigare synpunkt på frågan
För bara några dagar sedan presenterades ett förslag till samlad organisation för de postgymnasiala utbildningar som inte ingår i högskolor och universitet. Idag kallas de KY-utbildningar, kompletterande utbildningar etc (här). Tidigare har förslag framlagts bl.a. om ett nytt gymnasiesystem och om att lägga ned Myndigheten för skolutveckling och stärka Skolverket. Det tycks kort sagt finnas goda förutsättningar för Björklund att sjösätta en helt ny skolpolitik.
På universitets- och högskoleområdet ser det vid första påseende lika dant ut. Resursutredningen har lagt fram förslag om att avpolitisera fördelningen av pengar mellan universitet och högskolor. En annan utredning diskuterar hur deras frihet skall kunna stärkas på andra sätt. En tredje föreslår att alla de statliga myndigheter myndigheter som idag sysslar med forskningsfinansiering ska slås samman till en enda.
Den förstnämnda utredningen levererades dock för flera månader sedan och ännu har ingenting hänt. Om den sistnämnda uttryckte ansvarige ministern Leijonborg viss skepsis redan kort efter att den kom. Den har också redan kritiserats för att vara centralistisk. Frågan är alltså vart vi är på väg och hur en ny forskningspolitik skall se ut.
Eftersom jag personligen sedan länge menar att forskningens frihet kan försäkras enbart i ett pluralistiskt system med flera tänkbara finansiärer att vända sig till hoppas jag naturligtvis på en ny politik, men inte på vilken politik som helst.
Om det är vad man är ute efter finns det kanske å andra sidan även andra politiska frågor som man bör intressera sig för: inte minst skattefrågorna. I de flesta läder finns alternativa finansiärer i form av forskningsstiftelser. I Sverige är dessa relativt få och relativt små. I andra länder byggs de vanligen upp med hjälp av donationer. I andra länder är dessa vanligen avdragsgilla.
Allting tyder på att detta är ett viktigt område att titta på om man vill försäkra sig om ett starkare och friare universitetsväsende i Sverige. Även ett statligt engagemang är dock viktigt om friheten skall kunna garanteras.
Tidigare synpunkt på frågan
Subscribe to:
Posts (Atom)