”Makten måsta utmanas i rätt ögonblick” heter det i en understräckare där Marete Mazzarella diskuterar Magnus Jiborns antologi om makt och konsten att utmana den. Hon tar sin utgångspunkt i Jiborns analys av den rumänske diktatorn Ceaușescus fall.
I Rumänien var rätt ögonblick inne i Bukarest den 21 december 1989 – men inte några dagar tidigare i Timisoara då många, många fick sätta livet till. Om en enskild person framgångsrikt utmanar makter är det framförallt för att tiden är mogen.
Jiborn (i Mazzarellas tolkning) har en del intressanta poänger samt ett helt fundamentalt fel; ett överdrivet fokus på timing och framgång som den enda väsentliga i politiken. Frågan som man måste ställa sig är om Ceaușescu skulle ha fallit 21 december om inte tusentals personer hade rest sig i Timisoara några dagar tidigare? Vem vet? Varför ska vi hävda att de misslyckades? Är det inte rimligare att hylla dem som hjältar?
Naturligtvis är det viktigt i politiken att kunna ta sina tillfällen i flykten. Men det är inte samma sak som att sitta ned och vänta på att de historiska processerna skall göra jobbet. Tvärtom finns det all anledning att lyfta fram hela det i grunden otacksamma – och i det rumänska fallet bokstavligen livsfarliga – arbete som över tid möjliggör förändring, inte bra den som till sist blir synbart framgångsrik.
Vad som ändå gör Jiborns och Mazzarellas resonemang intressant är insikten att makt - även våldsmakt - ytterst bygger på att andra accepterar makthavarens order. Ceaușescus fall är ett utmärkt exempel eftersom brytpunkten inföll när soldaterna vägrade lyda honom (historien är full av liknande fall).
Händelsen för tankarna vidare till Hannah Arendts tes om att den totalitära staten alltid vilar på sin förmåga att sätta skräck i undersåtarna och bryta sönder mellanmänskligt förtroende (bl.a. genom paranoia) och därigenom förhindra att regimen ifrågasätts. När ifrågasättandet är allmänt (och inte bara någonting som tänks men aldrig sägs) är regimen redan allvarligt hotad.
Men Arendts slutsats är en annan. Vad hon ifrågasätter är den banala ondska som begås varje gång någon väljer att inte ifrågsätta det som är uppenbart moraliskt fel; en banal onsdska som när den summeras är just det som möjliggör den totalitära staten.
Friday, October 17, 2008
Saturday, October 4, 2008
Nyliberalismens människosyn
Det påstås att ideologierna är döda. I spåren av finanskrisen tycks den ideologiska debatten emellertid ha tagit ny fart. Ett ovanligt inslag i debatten är den konservative timbroiten Roland Poirer Martinsson som nu även han anklagar nyliberalismen för finanskrisen. Till skillnad från många andra inslag i debatten tangerar diskussionen mellan honom och nyliberalismens försvarare emellertid även ideologiernas mer grundläggande principer och människosyn.
Medan nyliberalismen sedd från vänster i praktiken är att betrakta som ett samlingsnamn för vad man uppfattar som kapitalismens ideologi är den för Poirer Martinsson alltså ett hot mot kapitalismen.
Kapitalismen har vuxit fram i en sådan intim symbios med en värdekonservativ syn på samhället och människan att man knappast kan tänka sig den ena utan den andra. Det är en del av denna världsbild att alla medlemmar av gemenskapen bör underkasta sig någon form av universell moral […] En sådan attityd står i skarp kontrast till den nyliberala synen på moral: att det inte finns någon universell moral; att det står vem som helst fritt att forma sina egna livsregler; att det är anatema att kräva av andra att de också väljer samma värden.
Därför blir kapitalismens hjältar - om vi pratar om människor av kött och blod - inskränkta figurer i nyliberalernas beskrivning av samhället. Konsekvensen är att nyliberaler verkar för ett samhälle som behåller de inskränkta figurernas ekonomiska beteende, men man vill eliminera själva det sammanhang som gör det möjligt.
Konflikten sträcker sig långt utanför det ekonomiska området och illustrerar en gammal motsättning. Poirer Martinsson tar upp en mycket gammal kritik mot liberalismen, denna gång i dess konservativa form. Kritiken är dock mer än enbart konservativ och har omfattats av allt från i övrigt liberala tänkare till kontinentalfilosofiskt influerad vänster. Ytterst handlar det om att den klassiska liberalismens individ idealtypiskt sett tänks existera oberoende av sin kontext och agera rationellt oberoende av denna.
Andra menar att varje människa är en person som formas i sin kontext. Som teoretiskt antagande får detta avsevärda konsekvenser. Inte minst ställer det krav på uppfostran och utbildning. Krav som inte minst många liberaler har drivit i sin strävan att skapa reellt lika förutsättningar för individerna när dessa träder ut i vuxenlivet.
Mer strikt konservativ blir ståndpunkten när man som Poirer Martinsson trycker på de samhälleliga normernas betydelse i formandet av personligheten. Bäst har denna koppling mellan normer och kapitalism dock kanske formulerats av en liberal sociolog, nämligen Max Weber, ofta ansedd som sociologins fader. I boken Den protestantiska etiken och kapitalismens anda hävdar han att en av de historiska förklaringarna till kapitalismens uppkomst var den protestantiska arbets- och pliktetiken.
En annan tänkare som försökt skapa en moralisk underbyggnad för kapitalismen var för övrigt många timbroiters favorit Ayn Rand. Gräver man djupare kan man dock notera att hennes tänkande på den punkten inspirerats av Aristoteles. Många moderna konservativa är även de – till skillnad från Weber – inspirerade av just Aristoteles, via den katolska socialläran, men de drar då helt andra slutsatser. Även tanken på personlighetens formande i en kontext sätts numera ofta in i ett katolskt sammanhang som går tillbaka till Aristoteles, denna gång via S:t Tomas av Aquino.
Den liberalism som Poirer Martinsson angriper är kanske, ironiskt nog, inte den så kallade nyliberalismen utan tanken att ingen får eller bör ställa krav på sina medmänniskor, en tanke som idag återfinns oberoende av den politiska skalan. I grunden handlar anklagelsen om en oförmåga att se att det privata och det politiska hänger ihop: såväl politik som ekonomi utövas av människor. De formar också människorna. Ändrar vi samhället ändrar vi också människorna. Det är inte det som är faran med radikala samhällsomvandlingar: den faran ligger i stället vid att konsekvenserna oftast inte är förutsägbara.
Liksom så många andra frågor tycks den inte helt bunden av de gamla ideologierna. Nutidens frågor formas kanske istället just kring frågan om individens förhållande till omgivningen och till staten. Frågan blir nämligen politisk först när man också frågar sig vad detta innebär för moraliskt ansvar, för statens kontroll över den enskildes liv, för den normativa inslaget i utbildningen, och för vem som skall avgöra detta.
Medan nyliberalismen sedd från vänster i praktiken är att betrakta som ett samlingsnamn för vad man uppfattar som kapitalismens ideologi är den för Poirer Martinsson alltså ett hot mot kapitalismen.
Kapitalismen har vuxit fram i en sådan intim symbios med en värdekonservativ syn på samhället och människan att man knappast kan tänka sig den ena utan den andra. Det är en del av denna världsbild att alla medlemmar av gemenskapen bör underkasta sig någon form av universell moral […] En sådan attityd står i skarp kontrast till den nyliberala synen på moral: att det inte finns någon universell moral; att det står vem som helst fritt att forma sina egna livsregler; att det är anatema att kräva av andra att de också väljer samma värden.
Därför blir kapitalismens hjältar - om vi pratar om människor av kött och blod - inskränkta figurer i nyliberalernas beskrivning av samhället. Konsekvensen är att nyliberaler verkar för ett samhälle som behåller de inskränkta figurernas ekonomiska beteende, men man vill eliminera själva det sammanhang som gör det möjligt.
Konflikten sträcker sig långt utanför det ekonomiska området och illustrerar en gammal motsättning. Poirer Martinsson tar upp en mycket gammal kritik mot liberalismen, denna gång i dess konservativa form. Kritiken är dock mer än enbart konservativ och har omfattats av allt från i övrigt liberala tänkare till kontinentalfilosofiskt influerad vänster. Ytterst handlar det om att den klassiska liberalismens individ idealtypiskt sett tänks existera oberoende av sin kontext och agera rationellt oberoende av denna.
Andra menar att varje människa är en person som formas i sin kontext. Som teoretiskt antagande får detta avsevärda konsekvenser. Inte minst ställer det krav på uppfostran och utbildning. Krav som inte minst många liberaler har drivit i sin strävan att skapa reellt lika förutsättningar för individerna när dessa träder ut i vuxenlivet.
Mer strikt konservativ blir ståndpunkten när man som Poirer Martinsson trycker på de samhälleliga normernas betydelse i formandet av personligheten. Bäst har denna koppling mellan normer och kapitalism dock kanske formulerats av en liberal sociolog, nämligen Max Weber, ofta ansedd som sociologins fader. I boken Den protestantiska etiken och kapitalismens anda hävdar han att en av de historiska förklaringarna till kapitalismens uppkomst var den protestantiska arbets- och pliktetiken.
En annan tänkare som försökt skapa en moralisk underbyggnad för kapitalismen var för övrigt många timbroiters favorit Ayn Rand. Gräver man djupare kan man dock notera att hennes tänkande på den punkten inspirerats av Aristoteles. Många moderna konservativa är även de – till skillnad från Weber – inspirerade av just Aristoteles, via den katolska socialläran, men de drar då helt andra slutsatser. Även tanken på personlighetens formande i en kontext sätts numera ofta in i ett katolskt sammanhang som går tillbaka till Aristoteles, denna gång via S:t Tomas av Aquino.
Den liberalism som Poirer Martinsson angriper är kanske, ironiskt nog, inte den så kallade nyliberalismen utan tanken att ingen får eller bör ställa krav på sina medmänniskor, en tanke som idag återfinns oberoende av den politiska skalan. I grunden handlar anklagelsen om en oförmåga att se att det privata och det politiska hänger ihop: såväl politik som ekonomi utövas av människor. De formar också människorna. Ändrar vi samhället ändrar vi också människorna. Det är inte det som är faran med radikala samhällsomvandlingar: den faran ligger i stället vid att konsekvenserna oftast inte är förutsägbara.
Liksom så många andra frågor tycks den inte helt bunden av de gamla ideologierna. Nutidens frågor formas kanske istället just kring frågan om individens förhållande till omgivningen och till staten. Frågan blir nämligen politisk först när man också frågar sig vad detta innebär för moraliskt ansvar, för statens kontroll över den enskildes liv, för den normativa inslaget i utbildningen, och för vem som skall avgöra detta.
Nyliberalismen finns inte
I USA tävlar presidentkandidaterna om att visa initiativkraft genom att lägga in 700 miljarder dollar i ett krispaket (SvD). I Frankrike förklarar presidenten att den långt gående marknadsliberalismens tid nu är över: ” tiden för laissez-faire är förbi” (SvD). I Sverige förklarar finansministern att girighet är förklaringen till krisen (E24).
Ett spöke tycks gå genom debatten – nyliberalismens spöke – men likt de flesta spöken verkar det mycket svårt att få grepp om.
Alla, från höger till vänster, från Timbro till Arena, tycks nu vara beredda att lägga skulden för finanskrisen på nyliberalernas tröskel. Men vilka är de egentligen, nyliberalerna? Ett fåtal debattörer – i Sverige med Johan Norberg i spetsen – tycks beredda att axla manteln, men de tar å andra sidan kraftigt avstånd från i stort sett alla huvudlinjer i de senaste årens finanspolitik, ofta ända tillbaka till New Deal.
Innan krisen var ”nyliberal” huvudsakligen ett skällsord som användes från vänster, och då gärna mot alla som kunde anses förespråka någon form av liberalism: från Göran Persson och Tony Blair till Fredrik Reinfeldt och vidare till George Bush. I stort sett alla ledande politiker de senaste 20 åren har vid något tillfälle utmålats som nyliberaler.
Personer som Göran Persson och Tony Blair har förvisso genomfört privatiseringar, men då har det handlat om entrepreadlösningar. Den dominerande ekonomisk-politiska linjen de senaste 20 åren har knappast handlat om att minska statens inblandning i marknaden, eller för den delen om att minska den offentligt finansierade sektorn. Istället har huvudlinjen varit – och är fortfarande - en tämligen stor offentlig inblandning i marknaden. Det som skiljer denna linje från den vänster som anklagar den för nyliberalism måste snarare sägas vara att iblandningen är till för att gynna marknadskrafterna, inte bekämpa dem. Det handlar snarast om att upprätta ett partnerskap mellan stat och kapital. Med Norbergs nyliberalism har detta på sin höjd det gemensamt att den inte är antikapitalistisk.
Min tolkning är att ”nyliberalism” i den vida mening som det faktiskt är allmänt vedertaget att använda begreppet (och därmed få med alla från Sarkozy till Per Nuder) inte kan beskrivas som en ideologi, i meningen ett sammanhängande tankesystem, men däremot som en ideologi i marxistisk mening, dvs. som en samlingsbeteckning på de idéer som tänkta härskande klassen använder för att försvara sin position (se Wikipedia för en bra beskrivning). Detta förklara varför nyliberalism ena dagen kan innebära att lägga tunnelbanan på entreprenad men fortsätta betala den med skattepengar, och andra dagen innebära motstånd mot amerikanska krispacket. Det är inte idéerna som det handlar om utan varifrån de kommer.
Att Norberg m.fl. sedan träder fram och förklarar sig representera ”nyliberalismen” må vara en bra metod för dem att föra fram sina idéer i media, men det innebär inte att dessa idéer har dominerat den politiska diskursen, i alla fall inte sedan 1800-talet. Det är t.o.m. tveksamt om den norbergska hållningen ens kan betraktas som ett extremfall av den dominerande hållningen. Synen på förhållandet mellan stat och marknad är t.ex. helt olika. Att sopa in dem under en gemensam etikett förvirrar i alla händelser diskussionen genom att göra den förment tydlig.
Är det verkligen så att krispaketen innebär ett avståndstagande från en ideologi som hittills dominerat den ekonomiska politiken. Eller är det vi ser snarare en samling kring etablerade värden och en förhoppning om starkare ledarskap?
Ett spöke tycks gå genom debatten – nyliberalismens spöke – men likt de flesta spöken verkar det mycket svårt att få grepp om.
Alla, från höger till vänster, från Timbro till Arena, tycks nu vara beredda att lägga skulden för finanskrisen på nyliberalernas tröskel. Men vilka är de egentligen, nyliberalerna? Ett fåtal debattörer – i Sverige med Johan Norberg i spetsen – tycks beredda att axla manteln, men de tar å andra sidan kraftigt avstånd från i stort sett alla huvudlinjer i de senaste årens finanspolitik, ofta ända tillbaka till New Deal.
Innan krisen var ”nyliberal” huvudsakligen ett skällsord som användes från vänster, och då gärna mot alla som kunde anses förespråka någon form av liberalism: från Göran Persson och Tony Blair till Fredrik Reinfeldt och vidare till George Bush. I stort sett alla ledande politiker de senaste 20 åren har vid något tillfälle utmålats som nyliberaler.
Personer som Göran Persson och Tony Blair har förvisso genomfört privatiseringar, men då har det handlat om entrepreadlösningar. Den dominerande ekonomisk-politiska linjen de senaste 20 åren har knappast handlat om att minska statens inblandning i marknaden, eller för den delen om att minska den offentligt finansierade sektorn. Istället har huvudlinjen varit – och är fortfarande - en tämligen stor offentlig inblandning i marknaden. Det som skiljer denna linje från den vänster som anklagar den för nyliberalism måste snarare sägas vara att iblandningen är till för att gynna marknadskrafterna, inte bekämpa dem. Det handlar snarast om att upprätta ett partnerskap mellan stat och kapital. Med Norbergs nyliberalism har detta på sin höjd det gemensamt att den inte är antikapitalistisk.
Min tolkning är att ”nyliberalism” i den vida mening som det faktiskt är allmänt vedertaget att använda begreppet (och därmed få med alla från Sarkozy till Per Nuder) inte kan beskrivas som en ideologi, i meningen ett sammanhängande tankesystem, men däremot som en ideologi i marxistisk mening, dvs. som en samlingsbeteckning på de idéer som tänkta härskande klassen använder för att försvara sin position (se Wikipedia för en bra beskrivning). Detta förklara varför nyliberalism ena dagen kan innebära att lägga tunnelbanan på entreprenad men fortsätta betala den med skattepengar, och andra dagen innebära motstånd mot amerikanska krispacket. Det är inte idéerna som det handlar om utan varifrån de kommer.
Att Norberg m.fl. sedan träder fram och förklarar sig representera ”nyliberalismen” må vara en bra metod för dem att föra fram sina idéer i media, men det innebär inte att dessa idéer har dominerat den politiska diskursen, i alla fall inte sedan 1800-talet. Det är t.o.m. tveksamt om den norbergska hållningen ens kan betraktas som ett extremfall av den dominerande hållningen. Synen på förhållandet mellan stat och marknad är t.ex. helt olika. Att sopa in dem under en gemensam etikett förvirrar i alla händelser diskussionen genom att göra den förment tydlig.
Är det verkligen så att krispaketen innebär ett avståndstagande från en ideologi som hittills dominerat den ekonomiska politiken. Eller är det vi ser snarare en samling kring etablerade värden och en förhoppning om starkare ledarskap?
Tuesday, September 30, 2008
Filmrecension: Brideshead Revisited
Ibland är nyinspelningar inte helt lyckade. Det är möjligt att jag skulle ha gillat filmen Brideshead Revisited om den inte hade byggt på en av mina favoritböcker och en av mina favoritserier (när jag hade sett serien och börjat läsa boken skrev jag det här inlägget). Dock tror jag inte att den hade satt sig såg väl i minnet i så fall. Så bra var den inte. Som det nu är påminns jag hela tiden om aspekter i föregångarna som jag uppskattede och som nu försvunnit eller förbytts till sina motsatser, något som i och för sig är intressant.
De flesta som uppskattar Brideshead Revisited (i första hand serien) gillar de inledande delarna där unga män lever i lycklig dekadens i mellankrigstidens Oxford. De som, liksom jag, uppskattar denna skildring torde föredra serien. De som, till skillnad från mig, uppfattar detta som huvudpoängen kanske kan tänkas fördra även filmen. I filmens skildring av denna period saknas något. Jag skulle säga att det som saknas är den oskuldsfullhet som tränger igenom i såväl bokens som seriens skildring, någonting av det var nostalgiska skimmer torde ha gett upphov till seriens (och filmens) svenska titel: "En förlorad värld". Detta blir särskilt tydligt i huvudpersonens karaktär. I boken är Charles Ryder knappast huvudperson över huvud taget, endast berättare. I grund och botten är han för svag för att vara huvudperson. Saker händer honom, det är inte han som får saker att hända. I filmen är han av någon anledning drivande. Därmed får vi en skildring av hur han medvetet tränger sig in i en överklassmiljö. Han framstår med andra ord som en djupt osympatisk streber.
Även andra karaktärer framstår i nytt ljus. Ryders vän Lord Sebastian Flyte framstår som ännu svagare (eller åtminstone är framställningen mer övertydlig). Hans homosexualitet är inte bara antydd utan tydligt och stereotypt framställd. Samtidigt framställs Ryder som att han redan från början har siktet inställt på Sebastians syster Julia i ett triangeldrama som helt enkelt inte finns i boken. Istället för att Ryder överväldigas av Sebastian är det alltså istället Ryder som helt fräckt lurar Sebastian. Triangeldramat finns överhuvudtaget inte i boken, där de bägge affärerna äger rum i ett längre tidsintervall.
De religiösa teman som står i centrum för boken är nedtonade i filmen. Gudsnärvaron blir mindre uttalad och ter sig snarare som Lady Marchmains tryckande närvaro i sina barns (Julias och Sebastians) liv. När Julia väljer Gud framför Ryder är det alltså inte självklart att detta handlar om tro. Valet blir dessutom mindre anmärkningsvärt i och med att tidsperspektivet kortats ned. I boken hinner de leva tillsammans (båda fortfarande gifta på annat håll) innan hon lämnar honom. I filmen ändrar hon sig nästan genast.
På det hela taget gör filmen ett betydligt vekare intryck. Den innehåller inte mycket som kan vara kontroversiellt idag. Poängen går förlorad. Personer som utkämpar inre konflikter kring tro och identitet (vilket för mig är huvudtemat) framställs här som velande mellan starkare personers inflytanden.
Den enda skådespelarinsats som verkligen imponerar är Emma Tompsons gestaltning av Lady Marchmain. Synd bara att alla andra roller och aspekter av filmen är så svagt gestaltade att de helt faller i hennes skugga.
De flesta som uppskattar Brideshead Revisited (i första hand serien) gillar de inledande delarna där unga män lever i lycklig dekadens i mellankrigstidens Oxford. De som, liksom jag, uppskattar denna skildring torde föredra serien. De som, till skillnad från mig, uppfattar detta som huvudpoängen kanske kan tänkas fördra även filmen. I filmens skildring av denna period saknas något. Jag skulle säga att det som saknas är den oskuldsfullhet som tränger igenom i såväl bokens som seriens skildring, någonting av det var nostalgiska skimmer torde ha gett upphov till seriens (och filmens) svenska titel: "En förlorad värld". Detta blir särskilt tydligt i huvudpersonens karaktär. I boken är Charles Ryder knappast huvudperson över huvud taget, endast berättare. I grund och botten är han för svag för att vara huvudperson. Saker händer honom, det är inte han som får saker att hända. I filmen är han av någon anledning drivande. Därmed får vi en skildring av hur han medvetet tränger sig in i en överklassmiljö. Han framstår med andra ord som en djupt osympatisk streber.
Även andra karaktärer framstår i nytt ljus. Ryders vän Lord Sebastian Flyte framstår som ännu svagare (eller åtminstone är framställningen mer övertydlig). Hans homosexualitet är inte bara antydd utan tydligt och stereotypt framställd. Samtidigt framställs Ryder som att han redan från början har siktet inställt på Sebastians syster Julia i ett triangeldrama som helt enkelt inte finns i boken. Istället för att Ryder överväldigas av Sebastian är det alltså istället Ryder som helt fräckt lurar Sebastian. Triangeldramat finns överhuvudtaget inte i boken, där de bägge affärerna äger rum i ett längre tidsintervall.
De religiösa teman som står i centrum för boken är nedtonade i filmen. Gudsnärvaron blir mindre uttalad och ter sig snarare som Lady Marchmains tryckande närvaro i sina barns (Julias och Sebastians) liv. När Julia väljer Gud framför Ryder är det alltså inte självklart att detta handlar om tro. Valet blir dessutom mindre anmärkningsvärt i och med att tidsperspektivet kortats ned. I boken hinner de leva tillsammans (båda fortfarande gifta på annat håll) innan hon lämnar honom. I filmen ändrar hon sig nästan genast.
På det hela taget gör filmen ett betydligt vekare intryck. Den innehåller inte mycket som kan vara kontroversiellt idag. Poängen går förlorad. Personer som utkämpar inre konflikter kring tro och identitet (vilket för mig är huvudtemat) framställs här som velande mellan starkare personers inflytanden.
Den enda skådespelarinsats som verkligen imponerar är Emma Tompsons gestaltning av Lady Marchmain. Synd bara att alla andra roller och aspekter av filmen är så svagt gestaltade att de helt faller i hennes skugga.
Thursday, September 25, 2008
FRA 3.0?
Aftonen tycks rymma glädjande besked om FRA. Stämmer DN:s beskrivning av den nya kompromissen förefaller det som att borgerligheten nu skulle vara på väg att enas kring ett förslag i frågan. Till sist verkar det faktiskt gå att förena integritetskraven med en fungerande signalspaning.
Mina egna farhågor har framförallt gällt vilka konsekvenser det skulle kunna få för demokratin om någon (t.ex. FRA) byggde upp sökbara register över medborgarnas kommunikation. Blir det otillåtet att granska svenska medborgares kommunikation utan domstolbeslut är den invändningen tillgodosedd. Samma sak gäller en mängd andra invändningar (Ingerö listar förslaget ändringspunkter här).
Egentligen skulle jag föredra om en konstitutionsdomstol dessutom granskade framtida förslag till ändring i lagen. Någon sådan har vi ju inte, men även på den punkten ser det ljusare ut nu än på länge eftersom Grundlagsutredningen aviserat att den skall föreslå en sådan.
För de flesta kritiker skulle jag säga att den springande punkten när det gäller FRA-lagen just nu är huruvida den trafik som inte domstolsprövats passerar in till FRA, dvs. hur man kopplar kablarna. Sophia Blomqvist i Centeruppropet illustrerade detta apropå Centrerns kompromissförslag. DN menar att även detta krav skulle vara tillgodosett. Ryktet säger dock redan att så inte är fallet. I så fall kommer debatten med all sannolikhet inte att dö. I alla fall inte i bloggosfären.
Mina egna farhågor har framförallt gällt vilka konsekvenser det skulle kunna få för demokratin om någon (t.ex. FRA) byggde upp sökbara register över medborgarnas kommunikation. Blir det otillåtet att granska svenska medborgares kommunikation utan domstolbeslut är den invändningen tillgodosedd. Samma sak gäller en mängd andra invändningar (Ingerö listar förslaget ändringspunkter här).
Egentligen skulle jag föredra om en konstitutionsdomstol dessutom granskade framtida förslag till ändring i lagen. Någon sådan har vi ju inte, men även på den punkten ser det ljusare ut nu än på länge eftersom Grundlagsutredningen aviserat att den skall föreslå en sådan.
För de flesta kritiker skulle jag säga att den springande punkten när det gäller FRA-lagen just nu är huruvida den trafik som inte domstolsprövats passerar in till FRA, dvs. hur man kopplar kablarna. Sophia Blomqvist i Centeruppropet illustrerade detta apropå Centrerns kompromissförslag. DN menar att även detta krav skulle vara tillgodosett. Ryktet säger dock redan att så inte är fallet. I så fall kommer debatten med all sannolikhet inte att dö. I alla fall inte i bloggosfären.
Friday, September 5, 2008
McCain och Palin
För några månader sedan skrev jag att ett val mellan Obama och McCain skulle bli ett val mellan två kandidater som båda har siktet inställt på framtiden och med möjlighet att ena ett splittrat USA.
För att alludera på Disraelis tal om Storbritannien som två nationer framstår USA nu som två nationer inte bara i termer av en klassklyfta mellan fattiga och rika, utan också som en klyfta mellan kuststaterna och inlandet. Liksom de amerikanska media som översvämmar oss verkar svenska media dock enbart ha förståelse för den förstnämnda halvan av landet.
Idag är det framförallt McCain som framstår som en enande kandidat. Det är han som har föreslagit amnesti för illegala invandrare som lever och verkar i USA. Detta kan skapa ett betydande stöd bland latinos. Han har också stor utrikespolitisk trovärdighet och är för frihandel och för en ansvarsfull Irakpolitik (mycket tyder på att Irak skulle falla samman i inbördeskrig om USA drar tillbaka sina trupper allt för snabbt). Han var dessutom tidigt ute i miljöfrågorna.
Med sin vicepresidentkandidat Sarah Palin har han nu sträckt ut en hand till den kristna högern. Personligen är jag inte direkt någon vän av denna. Dess tendens att förespråka restriktiv morallagstiftning framstår som oerhört problematisk. Faktiskt hoppades jag inledningsvis att McCain skulle kunna bryta dess dominans över republikanska partiet. I den mån jag är negativ till Sarah Palin är det alltså inte därför att hon skulle vara någon svag kandidat. Tvärtom.
Palin är emellertid inte bara en utsträckt hand till den kristna högern. Hon kan också stärka stödet hos dem som är motståndare till en stor statsapparat. Inte minst representerar hon ett motstånd mot de politiska eliterna. För dem som har motståndet mot en stark statsmakt som huvudfråga torde det dock vara Ron Pauls stöd som är avgörande, i synnerhet om det handlar om att inte förlora marginalväljare till Libertarian Party.
Efter att ha sett Palins konventstal på YouTube är jag än mer övertygad om att hon var ett oerhört smart val. Demokratiska medias angrepp på hennes gravida sjuttonåriga dotter framstår mest som smutsiga. Tillsammans med ett ifrågasättande av om en fembarnsmor bör ägna sig åt politik får det såväl demokrater som media att framstå som mer intoleranta än den kristna höger som nu jublande accepterar henne.
Ännu mer avgörande kan det bli att Obama nu själv för upp erfarenhets på dagordningen igen. Problemet är bara att McCain har minst lika mycket senatserfarenhet som Biden - och militär erfarenhet dessutom. Samtidigt framstår det som ett fullständigt självmål att attackera Palin för att hon enbart har erfarenhet av att vara guvernör i en mycket liten delstat och då enbart mycket kort tid. Det givna svaret är att vare sig Obama eller Biden har lett några delstatsregeringar över huvud taget och att Palin under sin korta tid som guvernör har hunnit uträtta en hel del.
Hon kan till och med sägas ha bidragit till att lösa USA:s beroende av utländsk energi. I en tid då arabvärlden och Ryssland hör till USA:s huvudmotståndare är detta ur utrikespolitiskt perspektiv inte oviktigt. Eftersom även McCain har stort förtroende i utrikespolitiska sammanhang innebär detta nu en ännu svagare punkt för Obama som i stort sett saknar erfarenhet på detta område.
Att döma av McCains eget tal på partikonventet är det Palin som kommer att bli den som går till hårdast angrepp mot motståndarna. Därmed får McCain själv fria händer att försöka höja sig över partigränserna på ett sätt som få presidentkandidater fått möjlighet att göra. Paradoxalt nog kan en vicepresidentkandidat på högerkanten med andra ord ge honom en möjlighet att agera mer partiöverskridande. Nu tycks han vilja vädja till nationen (och därmed till mitteväljarna) snarare än till sitt eget partis anhängare.
Även om Obama fortfarande leder uppfattar jag det alltså som att det i stora drag ser mycket ljust ut för McCain och Palin. Vinner de har hon goda utsikter att bli USA:s första kvinnliga president, och då syftar jag inte på möjligheten att McCain inte skulle sitta perioden ut.
För att alludera på Disraelis tal om Storbritannien som två nationer framstår USA nu som två nationer inte bara i termer av en klassklyfta mellan fattiga och rika, utan också som en klyfta mellan kuststaterna och inlandet. Liksom de amerikanska media som översvämmar oss verkar svenska media dock enbart ha förståelse för den förstnämnda halvan av landet.
Idag är det framförallt McCain som framstår som en enande kandidat. Det är han som har föreslagit amnesti för illegala invandrare som lever och verkar i USA. Detta kan skapa ett betydande stöd bland latinos. Han har också stor utrikespolitisk trovärdighet och är för frihandel och för en ansvarsfull Irakpolitik (mycket tyder på att Irak skulle falla samman i inbördeskrig om USA drar tillbaka sina trupper allt för snabbt). Han var dessutom tidigt ute i miljöfrågorna.
Med sin vicepresidentkandidat Sarah Palin har han nu sträckt ut en hand till den kristna högern. Personligen är jag inte direkt någon vän av denna. Dess tendens att förespråka restriktiv morallagstiftning framstår som oerhört problematisk. Faktiskt hoppades jag inledningsvis att McCain skulle kunna bryta dess dominans över republikanska partiet. I den mån jag är negativ till Sarah Palin är det alltså inte därför att hon skulle vara någon svag kandidat. Tvärtom.
Palin är emellertid inte bara en utsträckt hand till den kristna högern. Hon kan också stärka stödet hos dem som är motståndare till en stor statsapparat. Inte minst representerar hon ett motstånd mot de politiska eliterna. För dem som har motståndet mot en stark statsmakt som huvudfråga torde det dock vara Ron Pauls stöd som är avgörande, i synnerhet om det handlar om att inte förlora marginalväljare till Libertarian Party.
Efter att ha sett Palins konventstal på YouTube är jag än mer övertygad om att hon var ett oerhört smart val. Demokratiska medias angrepp på hennes gravida sjuttonåriga dotter framstår mest som smutsiga. Tillsammans med ett ifrågasättande av om en fembarnsmor bör ägna sig åt politik får det såväl demokrater som media att framstå som mer intoleranta än den kristna höger som nu jublande accepterar henne.
Ännu mer avgörande kan det bli att Obama nu själv för upp erfarenhets på dagordningen igen. Problemet är bara att McCain har minst lika mycket senatserfarenhet som Biden - och militär erfarenhet dessutom. Samtidigt framstår det som ett fullständigt självmål att attackera Palin för att hon enbart har erfarenhet av att vara guvernör i en mycket liten delstat och då enbart mycket kort tid. Det givna svaret är att vare sig Obama eller Biden har lett några delstatsregeringar över huvud taget och att Palin under sin korta tid som guvernör har hunnit uträtta en hel del.
Hon kan till och med sägas ha bidragit till att lösa USA:s beroende av utländsk energi. I en tid då arabvärlden och Ryssland hör till USA:s huvudmotståndare är detta ur utrikespolitiskt perspektiv inte oviktigt. Eftersom även McCain har stort förtroende i utrikespolitiska sammanhang innebär detta nu en ännu svagare punkt för Obama som i stort sett saknar erfarenhet på detta område.
Att döma av McCains eget tal på partikonventet är det Palin som kommer att bli den som går till hårdast angrepp mot motståndarna. Därmed får McCain själv fria händer att försöka höja sig över partigränserna på ett sätt som få presidentkandidater fått möjlighet att göra. Paradoxalt nog kan en vicepresidentkandidat på högerkanten med andra ord ge honom en möjlighet att agera mer partiöverskridande. Nu tycks han vilja vädja till nationen (och därmed till mitteväljarna) snarare än till sitt eget partis anhängare.
Även om Obama fortfarande leder uppfattar jag det alltså som att det i stora drag ser mycket ljust ut för McCain och Palin. Vinner de har hon goda utsikter att bli USA:s första kvinnliga president, och då syftar jag inte på möjligheten att McCain inte skulle sitta perioden ut.
Thursday, September 4, 2008
World Values Survey
På sistone har jag ägnat en hel del tid åt att sätta mig in i det globala forskningsprojektet World Values Survey. I runt 80 länder har 1000-2000 personer vid flera tillfällen under en 25-årsperiod besvarat enkäter i syfte att kartlägga deras värderingar. Världsledande forskare som Ronald Inglehart och Christian Welzel har sedan gett sig i kast med materialet. Tydligen är Sverige exceptionellt.
Liksom de flesta kvantitativt orienterade samhällsforskare utgår Inglehart och hans kollegor ifrån att världens utveckling kan tolkas som en ständigt fortgående modernisering. I Sverige är denna ovanligt långt gången. Vi har passerat industrisamhället och är på väg in i en postindustriell era.
Med industrisamhället passerar vi en epok dominerad av materialism och sekulära auktoriteter. I stora delar av världen präglas tillvaron fortfarande av strävan efter överlevnad. Under industrialismen var yrkesarbetet fortfarande centralt för i synnerhet männens liv. I Sverige och i andra postindustriella länder går vi nu istället in i en period präglad av individens strävan efter självförverkligande. Ingenstans i världen identifierar sig människor så lite med sitt arbete som i Sverige.
När man jämför länderna visar det sig emellertid att de inte enbart grupperar sig längs en linje från de minst utvecklade till de modernaste. Istället visar det sig att de kan delas in i kulturella grupper och att länder med olika kulturell historia utvecklar sig på olika sätt. Dessa grupper kan placeras in på en "karta".
Enligt Inglehart och Welzel finns t.ex. ingen anledning att tro att utvecklingen mot jämlikhet kommer att se lika dan ut i de muslimska länderna som den har gjort i de västerländska. Hur utvecklingen kommer att se ut är dock någonting som man är oenig om inom projektet.
Samma sak gäller sekulariseringen som sådan. Å ena sidan finner man de som väntar sig en fortsatt sekularisering. Å andra sidan de som väntar sig att religiositeten skall återkomma, men i ny form; inte som en samhällelig auktoritet utan som ett uttryck för den enskilda människans strävan.
Även sekulariseringen skiljer sig dessutom mellan olika grupper av länder. Inte minst skiljer sig den anglosaxiska världen från (övriga) Europa. I de anglosaxiska länderna är religionen fortfarande viktig.
Det är emellertid vi som är undantaget och USA som ligger närmare det globalt normala. Inte heller är det vår del av mänskligheten som växer. Tvärtom minskar ”de mest moderna” delarna av världen i andel av jordens befolkning eftersom befolkningstillväxten är så pass mycket högre annorstädes.
Det är inte heller givet att varje kulturs karaktäristika förblir de samma över tid. Istället handlar det om en tröghet som inte minst omfattar grupperingen av länder som sådan. Så liknar till exempel värderingarna i det protestantiska Nordvästeuropas länder fortfarande varandra. Däremot har de förändrats över tid. Om Weber hade rätt i att detta område en gång präglades av en hård protestantisk arbetsetik har denna nu förbytts till sin motsats. Numera är innevånarna i vår del av världen de som minst intresserar sig för sitt arbete.
Nu är analysen emellertid inte helt opartisk. Beskrivningen av Europa är emellertid den del som torde vara mest pålitlig. Som religionshistoriker noterar jag t.ex. att mätningen av sekulariseringen av människors värderingar baserar sig på den minskande betydelsen hos värderingar som på sin höjd kan anses utmärka religiösa människor i den kristna världen, och då främst i de katolska länderna. Trovärdigheten i bedömningarna av andra delar av världen kan alltså anses sämre.
Man kan också fråga sig hur mycket man kan läsa in i svaren på frågor som kan besvaras med ja eller nej när en förståelse snarare skulle kräva en mer omfattande kvalitativ analys. Samtidigt äger den här typen av data en viss förmåga att fascinera. Någonting säger de antagligen. Frågan är bara vad och hur mycket.
Liksom de flesta kvantitativt orienterade samhällsforskare utgår Inglehart och hans kollegor ifrån att världens utveckling kan tolkas som en ständigt fortgående modernisering. I Sverige är denna ovanligt långt gången. Vi har passerat industrisamhället och är på väg in i en postindustriell era.
Med industrisamhället passerar vi en epok dominerad av materialism och sekulära auktoriteter. I stora delar av världen präglas tillvaron fortfarande av strävan efter överlevnad. Under industrialismen var yrkesarbetet fortfarande centralt för i synnerhet männens liv. I Sverige och i andra postindustriella länder går vi nu istället in i en period präglad av individens strävan efter självförverkligande. Ingenstans i världen identifierar sig människor så lite med sitt arbete som i Sverige.
När man jämför länderna visar det sig emellertid att de inte enbart grupperar sig längs en linje från de minst utvecklade till de modernaste. Istället visar det sig att de kan delas in i kulturella grupper och att länder med olika kulturell historia utvecklar sig på olika sätt. Dessa grupper kan placeras in på en "karta".
Enligt Inglehart och Welzel finns t.ex. ingen anledning att tro att utvecklingen mot jämlikhet kommer att se lika dan ut i de muslimska länderna som den har gjort i de västerländska. Hur utvecklingen kommer att se ut är dock någonting som man är oenig om inom projektet.
Samma sak gäller sekulariseringen som sådan. Å ena sidan finner man de som väntar sig en fortsatt sekularisering. Å andra sidan de som väntar sig att religiositeten skall återkomma, men i ny form; inte som en samhällelig auktoritet utan som ett uttryck för den enskilda människans strävan.
Även sekulariseringen skiljer sig dessutom mellan olika grupper av länder. Inte minst skiljer sig den anglosaxiska världen från (övriga) Europa. I de anglosaxiska länderna är religionen fortfarande viktig.
Det är emellertid vi som är undantaget och USA som ligger närmare det globalt normala. Inte heller är det vår del av mänskligheten som växer. Tvärtom minskar ”de mest moderna” delarna av världen i andel av jordens befolkning eftersom befolkningstillväxten är så pass mycket högre annorstädes.
Det är inte heller givet att varje kulturs karaktäristika förblir de samma över tid. Istället handlar det om en tröghet som inte minst omfattar grupperingen av länder som sådan. Så liknar till exempel värderingarna i det protestantiska Nordvästeuropas länder fortfarande varandra. Däremot har de förändrats över tid. Om Weber hade rätt i att detta område en gång präglades av en hård protestantisk arbetsetik har denna nu förbytts till sin motsats. Numera är innevånarna i vår del av världen de som minst intresserar sig för sitt arbete.
Nu är analysen emellertid inte helt opartisk. Beskrivningen av Europa är emellertid den del som torde vara mest pålitlig. Som religionshistoriker noterar jag t.ex. att mätningen av sekulariseringen av människors värderingar baserar sig på den minskande betydelsen hos värderingar som på sin höjd kan anses utmärka religiösa människor i den kristna världen, och då främst i de katolska länderna. Trovärdigheten i bedömningarna av andra delar av världen kan alltså anses sämre.
Man kan också fråga sig hur mycket man kan läsa in i svaren på frågor som kan besvaras med ja eller nej när en förståelse snarare skulle kräva en mer omfattande kvalitativ analys. Samtidigt äger den här typen av data en viss förmåga att fascinera. Någonting säger de antagligen. Frågan är bara vad och hur mycket.
Subscribe to:
Posts (Atom)