Winston Churchill m.m.

Just nu är jag så pass upptagen att blogginläggen blir färre än vad jag skulle önska. Vid sidan av läser jag Winston Churchills självbiografiska My Early Life. Klart läsvärd och klart rekommenderad. Recension kommer. Här följer dock ett kort utdrag, dels som ett prov på Churchills prosa och dels som ett exempel på den nostalgi med vilken han efter Första Världskriget (The Great War) uppenbarligen betraktade den gamla sortens krig.

Här utspelar sig en scen under aftonen före slaget vid Omdurman. Några unga kavalleriofficerare samtalar med befälhavaren på en kanonbåt som ligger ute i Nilen.

‘How are you off for drink? We have got everything in the world on board here. Can you catch?’ and almost immediately a large bottle of champagne was thrown from the gunboat to the shore. It fell in the waters of the Nile, but happily where a gracious Providence decreed them to be shallow and the bottom soft. I nipped into the water up to my knees, and reaching down seized the precious gift which we bore in triumph back to our mess.

This kind of war was full of fascinating thrills. It was not like the Great War. Nobody expected to be killed. Here and there in every regiment or battalion, half a dozen, a score, at the worst thirty or fourty, would pay forfeit; but to the great mass of those who took part in the little wars of Britain in those vanished and light-hearted days, this was only a sporting element in a splendid game. Most of us were fated to se a war where the hazards were reversed, where death was the general expectation and severe wounds were counted as lucky escapes, where whole brigades were shorn away under the steel flail of artillery and machine-guns, where the survivors of one tornado knew that they would certainly be consumed in the next or the next after that.

Everything depends upon the scale of events. We young men who lay down to sleep that night within three miles of 60,000 well-armed fanatical Dervishes, expecting every moment their violent onset or inrush and sure of fighting at latest with the dawn – we may perhaps be pardoned if we thought we were at grips with real war.

Om citatvänlighet är ett tecken på litterär begåvning var Churchill definitivt värd sitt Nobelpris. I måndags var jag t.ex. på Skuggutredningens uppläsning och noterade med viss överraskning att minst två av de upplästa förslagen citerade Churchills kultursyn med gillande. Då hade jag redan sett föreställningen Det Osynliga som bland annat illustrerades med en ganska välvillig bild av honom, uppvisad som någon som Fredrik Reinfeldt med flera borde ta mer intryck av. Det kanske inte vore helt fel.

Vad Sverige kan lära av Obama

Blivande presidenten Obamas segertal är ännu ett bevis på vilket fenomen han är. Han står som en symbol för styrkan i demokratin, inte bara för Demokraterna. Nu talar jag inte i första hand om innehållet i hans politik utan om hans sätt att vända sig utåt och inkludera alla. Det här är mannen som i sitt första tal som blivande president vänder sig till hela nationen och som fortsätter med att uttrycka sin respekt för sina tidigare motståndare och förklarar hur hans ser fram emot att samarbete med McCain och Palin för ett bättre USA (jämför med hur Bush och hans motståndare betett sig de senaste två valen), mannen som till sist vänder sig till hela världen. Det här är mannen som samtidigt kan betona religionens betydelse i samhället och samhällets öppenhet för alla religioner (se tidigare inlägg). Det är få som skulle kunna ställa fram sig själv som världens ledare med den trovärdighet som Obama nu gör.

Vad kan svensk politik lära av Obama? Just nu försöker partistrateger och PR-människor dissekera en av historiens mest lysande valkampanjer. Problemet är att det inte handlar om en metod som bara kan kopieras utan om en genuin rörelse i det amerikanska folket. Vare sig man håller med Obama eller inte måste man inse att han burits fram av en våg av folklig förändringsvilja. När valberedningen i ett svenskt parti nominerar en ordförandekandidat har denne redan vunnit (se tidigare jämförelse). Obama var inte ens sin egen partilednings kandidat. Etablissemanget hade önskat någon annan. Hans kampanj har inte handlat om att partiet förmått vanliga människor att hjälpa till med att sprida deras budskap.

Istället har det handlat om att Obama personligen har visat en helt ny öppenhet mot dem som vill engagera sig som individer. Organisationen bakom kampanjen har varit ett av historiens mest välanpassade, en förebild värd att studera, men den har fungerat därför att den har stött vanliga människors initiativ och burits upp av vanliga människors engagemang och gåvor. I USA är den en, förvisso exceptionellt framgångsrik, utveckling av en existerande tradition. I Sverige är den emellertid inte en metod som skulle vara helt lätt att kopiera. Den skulle vara en revolution. Svenska partier har en gång i tiden varit verkliga folkrörelser. Idag framstår de emellertid för gemene man som elitpartier utan utrymme för meningsskiljaktigheter och konstruktiv diskussion. De personer som skulle kunna utgöra grunden för en kampanj liknande Obamas i Sverige är samma personer som de flesta partier redan kört över i FRA-frågan.

Skall den svenska demokratin förnyas måste det i första hand handla om organisationsformer, inte om kampanjmetoder. Vi varken kan eller bör kopiera det amerikanska partisystemet, men vi måste inse att våra egna partier och val måste hitta helt nya sätt att öppna sig. Det måste handla om genuin demokrati, om folkligt inflytande, öppenhet och inkludering. Jag hoppas innerligt att vi kan lära oss något av detta.

Presidentvalet i USA

Det verkar nu stå bortom allt rimligt tvivel att Barack Obama är USA:s näste president. Krisen har förstärkt misstron mot republikanerna. Samtidigt har de för McCain viktiga utrikespolitiska frågorna hamnat i skuggan av de ekonomiska.

Medialt har Obama hela tiden gjort exakt rätt. Understödd av historiens kanske dyraste valkampanj har han blivit något av ett skolexempel på hur man ska göra för att vinna en amerikansk presidentvalskampanj. Från jordens alla hörn, och inte minst från Sverige, vallfärdar skaror av PR-konsulter och partistrateger redan för att studera hur den ideala valkampanjen bedrivs. Precis som krig alltid planeras med den strategi som skulle ha vunnit de förra kriget lär vi i nästa val få se strategier som är direkta kopior av Obamas. Vinner Obama återstår bara att hoppas på att han som president verkligen lyckas med sin uttalade ambition att förena den amerikanska nationens olika kulturella och politiska grupper.

Personligen har jag hela tiden varit mera fascinerad av John McCain, just för att han har kommit så långt utan att göra ”rätt”. Hans valkampanj har rent av besrkivits som en av de värsta i modern politisk historia. Liksom politiker av den ”nya” typen – som Obama och Palin – lägger han fokus på vem han är och inte bara på vad han vill. Mycket av hans ställning beror på att hans position som krigshjälte. Samtidigt är han också helt "fel" på flera sätt. Han är en jämförelsevis dålig talare, men betydligt bättre på att improvisera, debattera och samtala. Hans politik verkar länge ha byggt på personlig instinkt snarare än på långsiktiga strategiska bedömningar. Den följer i alla händelser ingen rak försiktig linje i stil med Obamas. Istället innehåller den en rad ofta kontroversiella ställningstaganden som avståndstagandet från Bush behandling av "olagliga kombatanter", amnesti för illegala invandrare, försvar av frihandeln och kriget i Irak etc. Vissa (se t.ex. denna artikel) menar t.om. att hans problem kommit först när han till sist försökt tillfredställa det egna partiet.

Fram till relativt sent i kampanjen var han också allmänt avskydd av den stora flygel av det republikanska partiet som utgörs av den så kallade kristna högern. Nu verkar det, ironiskt nog, som att kampanjens mest bestående konsekvens blir att han har gett Sarah Palin en plattform. Här har vi en politiker som aldrig kommer att kunna sträcka sig ut mot mitten från den republikanska högerkanten. Detta hindrar dock inte att hon liksom Obama också är det slags politiker vars styrka ligger i att de i sin person kan representera hopp och framtid för sina väljare.

Det återstår också att se hur Joe Biden kommer att te sig i rollen som vicepresident.
Obama verkar medvetet ha hållit honom i bakgrunden efter att genom att välja honom ha bemött kritiken om bristande erfarenhet. Hidin´ Biden har till och med beskrivits som en kampanjstrategi. De senaste perioderna har vicepresidentämbetet emellertid blivit allt viktigare. Al Gore var inte helt obetydlig. Den nuvarande perioden har sett en vicepresident som enligt många är historiens mäktigaste. Vem som väljs för den posten är, som ofta påpekats apropå Palin, inte helt oviktigt.

Slutligen kan man inte utesluta möjligheten att vi alla blir överraskade och att nästa president trots allt heter John McCain, biträdd av historiens första kvinliga amerikanska vicepresident.

Borgerliga värderingar, vilka är det?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"?

Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblogg här.) Ur statsvetenskaplig synvinkel är ett deskriptivt förhållningssätt naturligtvis fullt rimligt. Som vägledning i en normativ diskussion duger det däremot inte. Skall borgerliga partier och debattörer själva använda det måste de rimligen ha en annan utgångspunkt.

En annan utgångspunkt, företrädd av bl.a. Karl Marx, är att borgerligheten är en klass. I marxistisk analys är en ideologi överbyggnaden och klassens materiella intressen. Marx historiematerialism bygger på antagandet att intressen är objektiva och värderingar direkta resultat av dessa objektiva intressen. Få utgår idag från sådana tanker.

Däremot lever klasstänkandet i Sverige. Numera definieras det emellertid oftare utifrån föräldrarnas klasstillhörighet. Begreppet har alltså blivit allt mer färgat av kulturell bakgrund och betyder någonting annat än enbart ekonomisk status (som hos Marx). Därmed närmar man sig de perspektiv som i Max Webers efterföljd uppfattar sociala skikt som uppbygda av kulturella och sociala komponenter i minst lika hög grad som ekonomiska.

Begreppet är också klart förknippat med de värderingar som var rådande i det social skikt (i Webers mening) som utgjorde borgerligheten på 1800-talet. Då handlade det om den yrkesarbetande grupp som höll på att bryta den ärftliga aristokratins privilegier. Denna grupp hade definitivt en kultursyn, kanske rent av en ideologi, som medlemmarna skolades in i. För aristokratin var konst och kultur underhållning och arbete någonting som utfördes av andra. De egna privilegierna rättfärdigades med födslorätt. Man gjorde anspråk på dygder som prövades i strid. Borgerligheten å andra sidan baserade sina ekonomiska framgångar på arbete, handel och på utbildning. I politiska sammanhang drog 1800-talet allt mer mot en meritokrati baserad på resurser och på utbildning.

Denna borgerlighets kultursyn verkar ha karaktäriseras av en vilja att lära, att tillägna sig kulturens "bästa" former, i bästa fall oavsett ideologiskt innehåll. Konserthus, teatrar och museer världen över utgör monument över denna vilja. Man skulle kanske till och med kunna påstå att bildningen är borgerlighetens kulturella ideologi, en personlighetsutvecklingstanke som för många ersatte den protestantiska arbetsmoral som tidigare karaktäriserat borgerligheten.

Men lever denna borgerlighet fortfarande? Ser man till borgerligheten som klass, i marxistisk mening, är det svårt att se vilka som inte är borgerlighet idag. Den så kallade överklassen har definitivt uppgått i den yrkesarbetande borgarklassen. Hantverkare är egna företagare och de flesta yrken förutsätter en tämligen hög utbildning. Alla är inte välbetalda, men få kan klassas som proletärer, i ordets marxistiska mening. I den mån det finns några som inte är borgarklass får man nog börja fundera på om t.ex. permanent arbetslösa kan beskrivas som en klass.

Men denna allomfattande borgerlighet upprätthåller knappast den gamla bildade borgarklassens kultursyn. Dagens dominerande kultursyn har anklagats för att vara konsumistisk. Den kan också sägas vara upplevelseorienterad. Den tycks fokusera på att uppleva starka upplevelser, något som återspeglas i allt från film, och dataspel till musik och matkultur. Därmed befinner den sig tämligen långt ifrån bildningsborgerlighetens personlighetsutveckling genom koncentrerad tillgodogörelse av konst och kultur. Vår samtids sätt att använda musik som bakgrundsljud påminner rent av mer om den gamla aristokratins musikanvändning än om bildningsborgerligheten. Dansen (den vi ägnar oss åt på klubbar, inte den man ser på scen) drar snarast åt det extatiska hållet. Inte ens när vi lyssnar på klassisk musik tycks man vara ute efter samma sak som bildningsborgerligheten. Även här hänvisar allt fler till upplevelsen.

Frågan är om det överhuvudtaget är meningsfullt att tala om en samtida borgerlighet eller borgerlig ideologi, i synnerhet om man inte är konservativ och utgår ifrån de värderingar som var rådande på den tiden det verkligen fanns en borgerlighet.

Att framgångsrikt utmana makt

”Makten måsta utmanas i rätt ögonblick” heter det i en understräckare där Marete Mazzarella diskuterar Magnus Jiborns antologi om makt och konsten att utmana den. Hon tar sin utgångspunkt i Jiborns analys av den rumänske diktatorn Ceaușescus fall.

I Rumänien var rätt ögonblick inne i Bukarest den 21 december 1989 – men inte några dagar tidigare i Timisoara då många, många fick sätta livet till. Om en enskild person framgångsrikt utmanar makter är det framförallt för att tiden är mogen.

Jiborn (i Mazzarellas tolkning) har en del intressanta poänger samt ett helt fundamentalt fel; ett överdrivet fokus på timing och framgång som den enda väsentliga i politiken. Frågan som man måste ställa sig är om  Ceaușescu skulle ha fallit 21 december om inte tusentals personer hade rest sig i Timisoara några dagar tidigare? Vem vet? Varför ska vi hävda att de misslyckades? Är det inte rimligare att hylla dem som hjältar?

Naturligtvis är det viktigt i politiken att kunna ta sina tillfällen i flykten. Men det är inte samma sak som att sitta ned och vänta på att de historiska processerna skall göra jobbet. Tvärtom finns det all anledning att lyfta fram hela det i grunden otacksamma – och i det rumänska fallet bokstavligen livsfarliga – arbete som över tid möjliggör förändring, inte bra den som till sist blir synbart framgångsrik.

Vad som ändå gör Jiborns och Mazzarellas resonemang intressant är insikten att makt - även våldsmakt - ytterst bygger på att andra accepterar makthavarens order.  Ceaușescus fall är ett utmärkt exempel eftersom brytpunkten inföll när soldaterna vägrade lyda honom (historien är full av liknande fall).

Händelsen för tankarna vidare till Hannah Arendts tes om att den totalitära staten alltid vilar på sin förmåga att sätta skräck i undersåtarna och bryta sönder mellanmänskligt förtroende (bl.a. genom paranoia) och därigenom förhindra att regimen ifrågasätts. När ifrågasättandet är allmänt (och inte bara någonting som tänks men aldrig sägs) är regimen redan allvarligt hotad.

Men Arendts slutsats är en annan. Vad hon ifrågasätter är den banala ondska som begås varje gång någon väljer att inte ifrågsätta det som är uppenbart moraliskt fel; en banal onsdska som när den summeras är just det som möjliggör den totalitära staten.

Nyliberalismens människosyn

Det påstås att ideologierna är döda. I spåren av finanskrisen tycks den ideologiska debatten emellertid ha tagit ny fart. Ett ovanligt inslag i debatten är den konservative timbroiten Roland Poirer Martinsson som nu även han anklagar nyliberalismen för finanskrisen. Till skillnad från många andra inslag i debatten tangerar diskussionen mellan honom och nyliberalismens försvarare emellertid även ideologiernas mer grundläggande principer och människosyn.

Medan nyliberalismen sedd från vänster i praktiken är att betrakta som ett samlingsnamn för vad man uppfattar som kapitalismens ideologi är den för Poirer Martinsson alltså ett hot mot kapitalismen.

Kapitalismen har vuxit fram i en sådan intim symbios med en värdekonservativ syn på samhället och människan att man knappast kan tänka sig den ena utan den andra. Det är en del av denna världsbild att alla medlemmar av gemenskapen bör underkasta sig någon form av universell moral […] En sådan attityd står i skarp kontrast till den nyliberala synen på moral: att det inte finns någon universell moral; att det står vem som helst fritt att forma sina egna livsregler; att det är anatema att kräva av andra att de också väljer samma värden.

Därför blir kapitalismens hjältar - om vi pratar om människor av kött och blod - inskränkta figurer i nyliberalernas beskrivning av samhället. Konsekvensen är att nyliberaler verkar för ett samhälle som behåller de inskränkta figurernas ekonomiska beteende, men man vill eliminera själva det sammanhang som gör det möjligt.

Konflikten sträcker sig långt utanför det ekonomiska området och illustrerar en gammal motsättning. Poirer Martinsson tar upp en mycket gammal kritik mot liberalismen, denna gång i dess konservativa form. Kritiken är dock mer än enbart konservativ och har omfattats av allt från i övrigt liberala tänkare till kontinentalfilosofiskt influerad vänster. Ytterst handlar det om att den klassiska liberalismens individ idealtypiskt sett tänks existera oberoende av sin kontext och agera rationellt oberoende av denna.

Andra menar att varje människa är en person som formas i sin kontext. Som teoretiskt antagande får detta avsevärda konsekvenser. Inte minst ställer det krav på uppfostran och utbildning. Krav som inte minst många liberaler har drivit i sin strävan att skapa reellt lika förutsättningar för individerna när dessa träder ut i vuxenlivet.

Mer strikt konservativ blir ståndpunkten när man som Poirer Martinsson trycker på de samhälleliga normernas betydelse i formandet av personligheten. Bäst har denna koppling mellan normer och kapitalism dock kanske formulerats av en liberal sociolog, nämligen Max Weber, ofta ansedd som sociologins fader. I boken Den protestantiska etiken och kapitalismens anda hävdar han att en av de historiska förklaringarna till kapitalismens uppkomst var den protestantiska arbets- och pliktetiken.

En annan tänkare som försökt skapa en moralisk underbyggnad för kapitalismen var för övrigt många timbroiters favorit Ayn Rand. Gräver man djupare kan man dock notera att hennes tänkande på den punkten inspirerats av Aristoteles. Många moderna konservativa är även de – till skillnad från Weber – inspirerade av just Aristoteles, via den katolska socialläran, men de drar då helt andra slutsatser. Även tanken på personlighetens formande i en kontext sätts numera ofta in i ett katolskt sammanhang som går tillbaka till Aristoteles, denna gång via S:t Tomas av Aquino.

Den liberalism som Poirer Martinsson angriper är kanske, ironiskt nog, inte den så kallade nyliberalismen utan tanken att ingen får eller bör ställa krav på sina medmänniskor, en tanke som idag återfinns oberoende av den politiska skalan. I grunden handlar anklagelsen om en oförmåga att se att det privata och det politiska hänger ihop: såväl politik som ekonomi utövas av människor. De formar också människorna. Ändrar vi samhället ändrar vi också människorna. Det är inte det som är faran med radikala samhällsomvandlingar: den faran ligger i stället vid att konsekvenserna oftast inte är förutsägbara.

Liksom så många andra frågor tycks den inte helt bunden av de gamla ideologierna. Nutidens frågor formas kanske istället just kring frågan om individens förhållande till omgivningen och till staten. Frågan blir nämligen politisk först när man också frågar sig vad detta innebär för moraliskt ansvar, för statens kontroll över den enskildes liv, för den normativa inslaget i utbildningen, och för vem som skall avgöra detta.

Nyliberalismen finns inte

I USA tävlar presidentkandidaterna om att visa initiativkraft genom att lägga in 700 miljarder dollar i ett krispaket (SvD). I Frankrike förklarar presidenten att den långt gående marknadsliberalismens tid nu är över: ” tiden för laissez-faire är förbi” (SvD). I Sverige förklarar finansministern att girighet är förklaringen till krisen (E24).

Ett spöke tycks gå genom debatten – nyliberalismens spöke – men likt de flesta spöken verkar det mycket svårt att få grepp om.

Alla, från höger till vänster, från Timbro till Arena, tycks nu vara beredda att lägga skulden för finanskrisen på nyliberalernas tröskel. Men vilka är de egentligen, nyliberalerna? Ett fåtal debattörer – i Sverige med Johan Norberg i spetsen – tycks beredda att axla manteln, men de tar å andra sidan kraftigt avstånd från i stort sett alla huvudlinjer i de senaste årens finanspolitik, ofta ända tillbaka till New Deal.

Innan krisen var ”nyliberal” huvudsakligen ett skällsord som användes från vänster, och då gärna mot alla som kunde anses förespråka någon form av liberalism: från Göran Persson och Tony Blair till Fredrik Reinfeldt och vidare till George Bush. I stort sett alla ledande politiker de senaste 20 åren har vid något tillfälle utmålats som nyliberaler.

Personer som Göran Persson och Tony Blair har förvisso genomfört privatiseringar, men då har det handlat om entrepreadlösningar. Den dominerande ekonomisk-politiska linjen de senaste 20 åren har knappast handlat om att minska statens inblandning i marknaden, eller för den delen om att minska den offentligt finansierade sektorn. Istället har huvudlinjen varit – och är fortfarande - en tämligen stor offentlig inblandning i marknaden. Det som skiljer denna linje från den vänster som anklagar den för nyliberalism måste snarare sägas vara att iblandningen är till för att gynna marknadskrafterna, inte bekämpa dem. Det handlar snarast om att upprätta ett partnerskap mellan stat och kapital. Med Norbergs nyliberalism har detta på sin höjd det gemensamt att den inte är antikapitalistisk.

Min tolkning är att ”nyliberalism” i den vida mening som det faktiskt är allmänt vedertaget att använda begreppet (och därmed få med alla från Sarkozy till Per Nuder) inte kan beskrivas som en ideologi, i meningen ett sammanhängande tankesystem, men däremot som en ideologi i marxistisk mening, dvs. som en samlingsbeteckning på de idéer som tänkta härskande klassen använder för att försvara sin position (se Wikipedia för en bra beskrivning). Detta förklara varför nyliberalism ena dagen kan innebära att lägga tunnelbanan på entreprenad men fortsätta betala den med skattepengar, och andra dagen innebära motstånd mot amerikanska krispacket. Det är inte idéerna som det handlar om utan varifrån de kommer.

Att Norberg m.fl. sedan träder fram och förklarar sig representera ”nyliberalismen” må vara en bra metod för dem att föra fram sina idéer i media, men det innebär inte att dessa idéer har dominerat den politiska diskursen, i alla fall inte sedan 1800-talet. Det är t.o.m. tveksamt om den norbergska hållningen ens kan betraktas som ett extremfall av den dominerande hållningen. Synen på förhållandet mellan stat och marknad är t.ex. helt olika. Att sopa in dem under en gemensam etikett förvirrar i alla händelser diskussionen genom att göra den förment tydlig.

Är det verkligen så att krispaketen innebär ett avståndstagande från en ideologi som hittills dominerat den ekonomiska politiken. Eller är det vi ser snarare en samling kring etablerade värden och en förhoppning om starkare ledarskap?