Riksintresse?

Gårdagens SvD-artikel "Höga hus hotar riksintresse" känns som att jag kommenterade den redan för flera veckor sedan. "Stockholms låga siluett" och allt det där. Jag har arbetat i området kring Vasagatan och kan inte förstå att det skulle vara något skönhetsproblem om man ändrade dess karraktär. Tvärtom faktiskt. I spalten bredvid artikeln hittar man ett antal exempel på världsstäder som tycks visa att varken höghus eller brist på höghus är särskilt originellt. Däremot framstår Stockholm idag som en utspridd och segregerad stad, något som skulle kunna lösas om fler kunde bo och arbeta i innerstan, något som i sin tur kräver att man gör mycket mer för att förtäta staden. Att man kan acceptera högre hus och en ny silluett är då en grundförutsättning. Det står också helt klart att stockholmarna vill ha högre hus. Så varför inte investera i byggande så här i lågkonjunkturen?

Värnplikt och demokrati

Det är någonting märkligt med regeringens försvarspolitik. Nu säger försvarsministern öppet att han ämnar ignorera den majoritet av svenska folket som är för allmän värnplikt. Samtidigt säger han sig vara överraskad över att så många som 28% håller med honom om att den bör avskaffas (källa). Kring förra sommaren var situationen liknande i FRA-frågan. I båda fallen har partierna strävat efter konsensus sig emellan och samtidigt kommit fram till förslag som varken folkmajoriteten eller de egna kärnväljarna stöder.

Värnplikten har tydligen ett brett stöd. Den har också en lång gemensam historia med demokratin och den allmänna rösträtten. Vid 1900-talets början var det rent av en vanlig uppfattning - i synnerhet i Moderaternas föregångare högerpartiet - att rösträtt borde kopplas samman med värnplikten. Man ansåg att viljan att försvara sitt land kvalificerade för rätten att delta i styret. Många - inte minst socialdemokrater - har senare menat att våldsmakten i en demokrati måste ha bred förankring i hela folket för att inte riskera att hota demokratin. Många har också pekat på folkfostrande effekter i termer av att medborgarna lärde sig samarbeta Värnplikten blev ett slags övergångsrit då unga män kunde känna sig träda in i vuxenvärlden.

Ytterst kan den svenska demokratin ses som ett system där Sveriges medborgare har tagit sig rätten att själva styra staten Sverige. Värnplikten får sin legitimitet av åsikten att medborgarna i så fall måste vara delaktiga i att försvara den rätten då den hotas utifrån.

Från 1909 fanns verkligen också en juridisk koppling mellan rösträtt och värnplikt. Detta system blev dock kortvarigt och upphörde slutgiltigt i och med valet 1923 då kvinnlig rösträtt införts. Just som kvinnlig värnplikt, eller åtminstone mönstringsplikt, börjat diskuteras (t.ex. här) bestämmer sig nu partierna för att istället avskaffa systemet. Det återstår att se om man precis som i FRA-frågan återigen har missbedömt det folkliga engagemanget.

Å andra sidan handlar frågan inte bara om demokratisk teori och känsla av gemenskap. Min gissning är att svenska folket inte delar Försvarsberedningens uppfattning om att vi inte bör planera för att försvara oss mot militära hot i vår närhet. Ett av våra grannländer är verkligen en auktoritärt styrd stormakt som åtminstone vid ett tillfälle det senaste året har invaderat ett av sina grannländer. Även om det inte rörde sig om ett grannland som ligger i Europa eller omges av NATO-länder så berör detta rimligen Sveriges säkerhetspolitiska läge. En ny och effektiv försvarspolitik behövs alltså. Regeringen kan dock mycket väl ha rätt i att en stor mängd mobiliseringsbara soldater inte är det viktigaste i dagens läge.

Problemet är bara att man just nu saknar trovärdighet för att förankra en ny försvarspolitisk analys i befolkningen. Många litar helt enkelt inte på regeringen när den hävdar att värnplikten bör göras vilande och att man istället kommer att satsa på andra delar av försvaret. Det är allt för lätt för allmänheten att tro att det antingen handlar om en ursäkt för en ekonomiskt motiverad försvarspolitik eller om nya satsningar på massövervakning av de egna medborgarna.

Ett första steg för att återvinna regeringens trovärdighet i försvarsfrågorna borde rimligen vara att avskeda försvarsministern och ersätta honom med någon annan, lämpligen någon som kan anses ha hög förståelse för säkerhetspolitik. Rimligen skulle det också stärka trovärdigheten om han eller hon åtminstone hade erfarenheten att ha gjort lumpen.

Bild: Svensk soldat under Andra Världskriget (bildhistorik).

Mål- och resultatstyrning

Filosofidoktorn Joakim Molander beskriver i en understreckare för ett par dagar sedan stora delar av mål- och resultatsstyrningens historia. För en gångs skull får man alltså en idéhistorisk beskrivning till skillnad från en kritik av samtidens mål-och resultatstyrning. Hans kritik är däremot den vanliga: de resultat man vill ha i offentlig sektor går aldrig att mäta. Problemet med mål- och resultatstyrning uppstår när den för en gångs skull fungerar, dvs. då myndigheter och andra faktiskt producerar det som beställs; då polisen arbetar för att öka antalet alkoholtester genom att välja testplatser med få skyldiga (eftersom dessa tar längre tid att hantera) eller när universiteten godkänner fler studenter genom att sänka kraven eller nivån på undervisning.

Skälen till att utvärderingar och mål- och resultatstyrning ändå kan användas har mer att göra med att den inte fungerar. Tjänstemän är ofta inriktade på att göra vad de uppfattar som sitt jobb även då detta inte lönar sig. Samtidigt är skälet till att man beställer utvärderingar ofta legitimerande snarare än att man är särskilt intresserad av resultatet. Detta kan kanske också i sig relateras till att den politiska ledningen är mer intresserad av väljarbarometrar och resultat som kan presenteras i media än av att leda och förändra verksamheten, dvs. mer intresserade av egana mätbara resultat än av den faktiska uppgiften.

På den idéhistoriska sidan noterar Molander likheter mellan mål- och resultatstyrningen och Stalins femårsplaner. Nu är stalinism ett vanligt skällsord just nu, men kanske ligger det någonting i det den här gången. Är det möjligt att den sovjetiska planekonomin för en gångs skull låg före i utvecklingen. Skälet till att offentliga sektorn behöver den här sortens legitmering är trots allt att dess interna verksamhet faktiskt lever i en planekonomi.

Anakronism

För en tid sedan skickade en bekant den här länken till mig. Av någon anledning fascineras jag av det anakronistiska i konstruktionen. Har datortekniken nu blivit så tidlös att det känns naturligt att göra den även i 1800-talsdesign? Antagligen inte. Det fascinerande är snarare själva kontrasten i ett datortekniskt föremål i en utformning från en helt annan tid. Få saker har en så enahanda design som modern teknik, som alltid måste betona sin modernitet med en design som är som hämtad från en redan föråldrad science fiction. Victorianskt ädelträ, hantverk, metallbeslag och läder signalerar å andra sidan någonting autentiskt. Kombinationen bryter förväntan på båda delarna. Vi ser någonting vi inte väntat oss att se.

Jag tror att det är av ungefär samma skäl som jag gillar estetiken i filmen Dune: en framtidsvision som samtidigt är närmast mytisk och framställd i anakronistisk gestalt. På ett sätt är visionen helgjuten. Det är våra förväntningar på hur teknik skall se ut och användas som är inskränkta och som behöver öppnas upp.

Demokratin och tiden

Just nu tillbringar jag dagarna bl.a. med den ganska angenäma uppgiften att läsa forskningsartiklar som dyker upp när man letar efter civilsamhälle, folkrörelser, bildning och demokrati i internationella forskningsdatabaser.

En intressant sak som dök upp idag var tidskriften Time & Society´s resention av W. E. Scheuermans Liberal Democracy and the Social Acceleration of Time (Johns Hopkins University Press). Scheuerman analyserar den liberala demokratin utifrån dess relationer till tid. Den lagstiftande makten är, enligt hans mening, tämligen långsiktigt framtidsorienterad. Den verkställande makter brukar tänkas som den som skall kunna agera i nuet, om än med hänsyn till framtiden. Den dömande makten är å andra sidan bakåtsyftande. Visserligen skapar den prejudikat men den den gör detta genom att bedöma fall som redan inträffat med utgångspunkt i existerande lagstiftning. Vad händer i så fall när politikens tidsperspektiv förkortas, förändringshastigheten ökar och framtidens förutsägbarhet minskar. Svaret är inte helt enkelt. Scheuerman menar att demokratin behöver förstärkas genom nya roller för det civila samhället och för elektronisk direktkontakt med medborgarna. Det är dock inte ens självklart vart utvecklingen är på väg, eller ens hur vår tidsuppfattning förändras, även om många menar att så är fallet. Frågan är i alla händelser intressant.

Själv medverkar jag i nästa nummer av den någon mindre illustra Nordisk Kulturpolitisk Tidskrift med en artikel om relationen till tid och historia i svenska statens försvar av svenska språket (Tillägg 2011-09-26: nu tillgänglig här).

Machiavelli populariseras i Sverige

Jag läser i SvD om Natur&Kulturs nyutgåva av Machiavellis klassiska Fursten som de nu ger såväl i bokform som i ljudboksform uppläst av Mikael Persbrandt. Funderar på om detta skall bli den första ljudbok jag köper för eget bruk, någonsin.

Samtidigt ger bokförlaget Atlantis ut Republiken : diskurser över de tio första böckerna av Titus Livius, som Machiavelli själv torde ha betraktat som sitt huvudverk. Här handlar det inte om hur en furste bör gå till väga för att uppnå makt utan om hur politik bedrivs i republiker. Kanske skulle man kunna säga att den handlar om hur en republik, dvs ett samhälle som består av medborgare och inte styrs av en enskild furste, kan fås att fungera över tid.

Typiskt nog är det fortfarande Fursten som röner störst uppmärksamhet, något som inte minst märks om man tittar på utbudet av böcker av och om Machiavelli på t.ex. Bokus eller Adlibris.

För ett par år sedan skrev jag om den neokonservative tänkare Leo Strauss och dennes inställning till Machiavelli. Man skulle kunna beteckna den som ett förordande av att agera machiavelliskt för att bekämpa machiavellismen, en i mitt tycke väldigt tveksam tanke.

Undrar om det bör ses som ett tecken i tiden att Machiavelli nu är på väg att aktualiseras i Sverige? Låt oss hoppas att det i så fall är ett steg mot att problematisera samtiden med hjälp av denna dubiösa men också mycket klarsynte tänkare.

Bild: Staty i Uffizierna (bildhistorik här).

"Civilsamhället"

Sitter och försöker hitta en akademiskt gångbar definition av begreppet "civilsamhälle". Ernest Gellner är en av mina gamla favoriter när det gäller nationalismteori. Även hans definition av civilt samhälle tycks fullt gångbar:

den samling av olika icke-statliga institutioner som är starka nog att väga upp staten och som, utan att förhindra staten från att utöva sin roll som upprätthållare av fred och medlare mellan betydande intressen, trots det kan förhindra den från att dominera och atomisera samhället.

Det skall kanske understrykas att Gellner inte är så naiv att han tror att staten nödvändigtvis strävar efter att fylla den roll som pekas ut här, även om han tycks mena att den i moderna samhällen har den funktionen.

Det fascinerande, men också besvärliga, med begreppet civilt samhälle är kanske just spännvidden i att det å ena sidan kan beteckna en del av samhället och en viss typ av samhälle. Den senare varianten är den som står närmast det medeltida begreppet societas civilis. Motsatsen är då inte staten utan det icke-civila samhället. Den yttersta motsatsen är kanske krig, kaos och anarki, dvs. frånvaron av samhälle i egentlig mening. Men motsatsen är också den totalitära staten. Det är inte bara ett sammanträffande att begreppet totalt krig myntades i Nazityskland. Detta är också helt i linje med Hannah Arendts tes att den totalitära staten alltid bygger på att hålla det egna samhället på gränsen till kaos och därigenom förhindra uppkomsten av ett civilt samhälle som kan göra motstånd.

Just nu sitter jag och läser Mary Kaldors utmärkta Det globala civilsamhället, en bok som spänner över begreppets hela bredd, kanske föga förvånande med tanke på att hon gjort sig känd som just teoretiker kring "nya" krig. Hennes beskrivning är också intressant:

Civilsamhället har blivit transnationellt. Det är fortfarande åtskilt från vinstbaserade organisationer om de inte utgör ett medel för offentliga påtryckningar, men dess fokus är offentliga angelägenheter, inte marknaden. På samma sätt är det åtskilt från staten, trots att det kan inbegripa statligt finansierade aktioner om dessa kan agera helt självständigt. Till skillnad från tidigare definitioner är familjen inte undantagen eftersom det som tidigare sågs som privata angelägenheter - kvinnors rättigheter, sexuella minoriteters rättigheter, våld i hemmet - har blivit en del av den offentliga debatten.

Definitionen är intressant inte minst eftersom den i högre grad gör civilsamhällets avgränsningar gentemot stat, marknad och privatliv till en empirisk fråga om praktiker och om i vilken grad dessa uppfattas som offentliga i ett givet samhälle, istället för till en fråga om organisationsform.

2009-03-10: Bild: termen societas civilis tycks ha införts i latinet av talaren Marcus Tullius Cicero (bildhistorik här).