KulturSverige 2009

För den som intresserar sig för kulturpolitik kan det vara intressant att notera att publikationen KulturSverige 2009 nu finns tillgänglig för nedladdning. Här finns både statistik över det svenska kulturlivet och korta texter av många av de ledande forskarna på området. Nämnas kan t.ex. Eva Hemmungs Wirténs artikel om hur upphovsrätten konstant utvidgats. Andra aktuella inlägg som kan nämnas är Katja Lindqvists beskrivning av sponsringens betydelse för kulturlivet (i dagens Sverige ytterst begränsad), Ants Viirmans och Jenny Johannissons om kommuners och regioners ökande betydelse samt Erling Bjurströms diskussion kring kulturpolitik och globalisering. Undertecknad deltar med en text om hur mångkulturalismen etablerat sig i den svenska kulturpolitiken sedan mitten av nittiotalet.

Harry Potter-analys

Harold Bloom menar att "Rowling's mind is so governed by clichés and dead metaphors that she has no other style of writing." Ändå är det nog så att årets största kulturhändelse ägde rum i förrgår: premiären av en ny Harry Potterfilm, åtminstone om man med "stor kultur händelse" menar en som säger någonting om vår tid. Harry Potter har anklagats för allt ifrån sockersöt konservatism till förordande av satanism. De är också en av de största försäljningssuccéerna någonsin såväl i bokhandeln som på bioduken.

Själv har jag inte sett den senaste filmen (ännu?) men passar istället på att rekommendera bloggen Vetsagas utmärkta analys Ondska och värderderingar i Harry Potter.

Foucaults pendel och teknikhistoria

Håller på att läsa om Umberto Ecos Foucaults pendel, inte för första gången, men för första gången på många år. På pärmens insida har jag noterat "Tobias Harding Julen 1994". Det är ganska länge sen. Den första italienska utgåvan tycks ha getts ut 1988. Det är en ganska speciell känsla att följa en bok så länge. Jag vet också att den gjorde ett betydande, och av allt att döma bestående, intryck också på flera av mina bekanta redan då. Många har berättat om hur de i flera månader såg tempelherrar och mystiska gåtor överallt och hela tiden.

De kulturfenomen som Eco behandlar, och ofta travesterar, har snarast ökat i betydelse. Enligt Wikipedia lär han ha sagt att "Dan Brown is one of the characters in my novel".

Det kan vara att tiden verkligen har gått sen senast jag läste den, men nu märks det verkligen att Foucalults pendel är en 1900-talsroman. Eco föddes 1932 i Piedmont. Han är med andra ord jämnårig och av samma ursprung som Jacopo Belbo, som i romanen präglas av sina ungdomsupplevelser under inbördeskriget och som till sist förtärs av sitt intresse för ockultism och konspirationsteorier, möjligen driven av bitterhet och självförnekelse.

Jag överraskas av hur länge det dröjer innan Eco kommer in på den ockultism som brukar uppfattas som romanens huvudämne. Istället fylls de första dryga hundra till hundrafemtio sidorna av en beskrivning av det akademiska livet och dess politik som jag alltid har uppfattat som både träffande och underhållande. Däremot kan det vara så att det akademiska livet har förändrats betydligt sedan åttiotalet. Ger man t.ex. fortfarande ut avhandlingar på förlag i Italien?

Ett citat som har följt mig de senaste åren (undrar varför) är Casaubons "Jag skriver min avhandling om dem, den som skriver en avhandling om syfilis älskar till sist till och med spirochaeta pallida."

Någonting som verkligen har förändrats är datorerna. Dessa spelar också en större roll än vad jag mindes i berättelsen. Ett av de inledande hundra sidornas huvudtema är i själva verket Belbos (och, får man förmoda, Ecos) frihetskänsla i mötet med datorn. Datorn kan inte bara genomföra beräkningar med en hastighet som för medeltidens kabbalister skulle ha tagit årmiljoner. Det som verkligen fångar Belbo (och Eco?) är ensamheten i mötet med datorn; datorn som den ideale läsaren. Den man kan anförtro allt:

"Och om du skriver vad anständigheten inte tillåter, så stannar alltihop i disketten och du ger disketten en order och ingen mera kan läsa dig, storartad tillgång för hemliga agenter, du skriver meddelandet och färdigt, sen stoppar du disketten i fickan och tar dig en promenad och inte ens Troquemada kan någonsin få reda på vad du skrivit, bara du och den andre (den Andre?)."

Det här var kanske inte ens sant när det skrevs. Poängen är dock att författaren trodde på det. Det står också närmare romanens huvudtema än vad jag tidigare tänkt mig. Pendeln kretsar kring fascinationen för objektet, förtrollningen som lockar en att överge sig själv.

Att datorpassagen idag känns väsentligt mera daterad än de som handlar om tempelherrar, umbanda eller Tres är helt följdriktigt. Belbos förälskelse i datorn är lika falsk som hans övriga fascinationer. Ett sätt att läsa romanens är som ett enkelt avståndstagande ifrån konspirationsteorier och alla former av sökande efter Svaret (med stort S). Den rymmer emellertid också en respekt för det Heliga som dess ockultister saknar då de förlorar sig i sökvandet efter metoder att manipulera skapelsen. Kabbalan kan här läsas som en liknelse för de symboler som finns där men som inte är menade att maniplueras. De som däremot ser livet som någonting som ska levas - inte behärskas eller lösas som en gåta - tycks däremot immuna Den ironi som huvudpersonerna ägnar sig åt skyddar dem inte. Den som förlorar sig i materien är förlorad för all framtid.

Men det här är en roman - inte ett fördolt budskap - och som alla goda romaner lämnar den inga tydliga svar.

---

Passar alltså på att tacka mor och far för vad som tydligen var en utmärkt julklapp redan för snart femton år sedan.

Är fortfarande inte säker på om min förkärlek för typsnittet Garamond har någonting med Pendeln att göra.

Bild via Wikipedia. Historik. Jag tänker mig att det är denna bild som sitter på väggen hos Belbo, ett rosenkreuzianskt stick som bl.a. avbildar en trumpet.

Nya partier och ett fjorton år gammalt boktips

Dagens boktips för den politiskt intresserade (eller roade) en fjorton år gammal bok utgiven på ett liten förlag i Simrishamn. Boken heter Kannibalerna. Här berättar Ny Demokratis kanslichef John Holck-Bergman sin högst partiska, och av allt att döma ocensurerade, berättelse om partiets uppgång och fall. Här kan man bl.a. läsa om hur han på partiledningens uppdrag reste runt till nyvalda kommunala partiföreträdare för att hålla leden slutna och i vissa fall under hot om polisanmälan avstyra nyblivna politiker med tveksam bakgrund från direkt förskingring av kommunala medel och partikassor. Man får också en redogörelse för partiets slutgiltiga sammanbrott när Ian och Bert rök ihop med varandra, om partiledarens avgång och om hur två av varandra oberoende stämmor valde två av varandra oberoende ordföranden som till sist gick till domstol i kampen om partiets namn och kassa. Detta resulterade i sin tur att i att partiets tillgångar frystes av domstolen och förblev otillgängliga under hela valkampanjen 1994, samtidigt som partiledarna skämde ut varandra offentligt.

Den här boken kan man naturligtvis läsa som ren humor. Den kan också ha en hel del att säga om vad som händer när ett nygrundat parti, eller annan ideell organisation, växer kraftigt under kort tid och sedan är tvungna att hantera både externa och interna konflikter under press. Faktum är att inte mindre än tre nya partier äntrade riksdagen i valen 1988 och 1991. Två av dem finns kvar och är i allra högsta grad etablerade. Ny Demokrati gör det inte.

Idag står vi kanske inför en liknande situation inte mindre än fyra nya partier har de senare åren stått framstått som starka kandidater i olika val. Vi har sett två nya partier i EU-parlamenten under de två senaste valen. Junilistan är redan borta, liksom Ny Demokrati delvis på grund av inre slitningar, men i motsats till Ny Demokrati som ett resultat av allt för lite mediauppmärksamhet. Sverigedemokraterna och Fi har hittills inte lyckats komma in i vare sig riksdagen eller EU-parlamentet. Piraterna kan nu mycket väl stå inför ett tillväxtproblem som liknar det som Ny Demokrati stod inför. Ingenting tyder dock på att de skulle ha ställts inför några sådana problem ännu. Möjligen är deras ideologiska enighet i de frågor som drivs tillräckligt, åtminstone givet att de kan hålla sig borta från andra frågor där den interna oenigheten är större.

Slutligen säger de nya partierna också någonting annat. Kring 1990 stod det politiska systemet i en sådan gunging att ett parti som Ny Demokrati kunde komma in i riksdagen. Frågan är om gungningen är större eller mindre idag.

Skolkatalog?

Nu har nyhetsfloden således stillnat och det är dags för den årliga nyhetstorkan. Journalisterna har ledigt och således händer ingenting i världen. På Gotland råder stiltje åtmintone fram tills medeltidsveckan.

Personligen tenderar jag att bli misstänksam emot grupper där människor säger att "alla var där". Almedalen tycks vara ett sådant sammanhang. En allt högre andel av Sveriges inflytelserika personer tycks vara där. Politikerbloggen ser ut som skolkatalogen från högstadiet. De har till och med en lista på de snyggaste killarna och tjejerna. Det här är alltså de människor som styr oss?

Det är svårt att hitta en tydligare illustration av varför vi har en sådan konsensuskultur i det politiska livet.

I morgonens Svd fastnade jag för övrigt för Merit Wagers kollumn, där vi får ett bra exempel på varför det är en dålig idé att ha en arbetsmarknad där man väljer bort såväl unga som gamla, tillsammans med merparten av dem som har konakter i länder som utvecklas till nya marknader (dvs. invandrare). Homogenitet underlättar vägen mot konsensus, men det är knappast bra för utvecklingen på lång sikt.

I Bryssel och i Stockholm

De senaste dagarna har jag varit i Bryssel och diskuterat tredje sektorn inom ramarna för ett EU finansierat forskningsprojekt, i lokaler som vi lånat av Bundesland Nortrhein Westfalens representation. Seminariet var, som väntat, utmärkt. Jag tror också att den bok som vi förhoppningsvis ska komma ut med om några månader kan bli mycket läsvärd, i synnerhet som jämförelse, men också som översikt. Vi beskriver frivilligorganisationer inom områdena kultur, sport och socialhjälp i fem europeiska länder. Säväl som jämförelse mellan länder som mellan olika sektorer kan detta bli intressant. Det är också en viktig komplettering eftersom den här typen av fortskning hittills har fokuserat så mycket på just den sociala sektorn.

Bryssel som stad var jag positivt överraskad av, kanske för att så många berättat om hur tråkig den är. I nuvarande solsken, och trots att det var ganska kvavt, framstod den emellertid som en mycket vacker stad. Det är dock anmärkningsvärt att ju fler EU-flaggorna blev desto mer modernt gråtristare blev husen. Faktum är att jag knappt en enda gång såg en EU-flagga på ett hus som bestod av någonting annat än grå sement, grå marmor, stål och/eller glas. Och då fanns det inteens i de stadsdelarna någon brist på vackra hus.

Sedan igår kväll är jag tillbaka i Stockholm. Eftermiddagen spenderades på ett kaffé vid Rolambshovsparken med att diskutera Nietzsches Den glada vetenskapen. Avgjort intressant bok. Trevlig eftermiddag.

Nietzsche om konsten

"At times we need a rest from ourselves by looking upon, by looking down upon, ourselves and, from an artistic distance, laughing over ourselves or weeping over ourselves; we must discover the hero no less than the fool in our passion for knowledge, we must occasionally find pleasure in our folly, or we cannot continue to find pleasure in our wisdom! Precisely because we are at bottom grave and serious human beings—really more weights than human beings—nothing does us as much good as a fool's cap: we need it in relation to ourselves—we need all exuberant, floating, dancing, mocking, childish, and blissful art lest we lose the freedom above things that our ideal demands of us. It would mean a relapse for us, with our irritable honesty, to get involved entirely in morality and, for the sake of the over-severe demands we make on ourselves in these matters, to become virtuous monsters and scarecrows. We should be able also to stand above morality—and not only to stand with the anxious stiffness of a man who is afraid of slipping and falling at any moment, but also to float above it and play! How then could we possibly dispense with art, and with the fool?— And as long as you are in any way ashamed before yourselves, you do not yet belong with us!"

(Nietzsche, Den glada vetenskapen, aforism nr. 107)