Ny bok: Tredje sektorn i Europa

Ett EU-projekt - eller i alla fall en del av ett EU-projekt - som jag har varit indragen i de senaste åren handlar om den ideella/tredje sektorns roll i sektorerna kultur, sport och social service i de fem länderna Italien, Polen, Storbritannien, Sverige och Tyskland. Det hela utgår ifrån universitetet i Münster och har varit en del - ett så kallat work package - av det betydligt större nätverksprojektet CINEFOGO, med inriktning på civilsamhället och nya former av offentlig styrning i Europa. Det är också ett av de här EU-projekten som inte främst handlar om ny forskning utan om att sammanställa och jämföra redan existerande forskning. Inte desto mindre tror jag att det har kommit ut en hel del intressanta slutsatser.

Nu så är i alla händelser den delen som jag har varit inblandad i avslutad. Det blev en bok med det lite långa namnet Third Sector Organizations Facing Turbulent Environments: Sport, Culture and Social Services in Five European Countries (här på förlagets hemsida), och det är alltså jag som har skrivit om frivilliga organisationer i kultursektorn i Sverige. Den mest slående insikten av att skriva det kapitlet var hur lite som faktiskt finns gjort på det här området. Det finns rätt mycket skrivet om olika delområden, som folkbildning och amatörkultur, men knappt någonting alls som försöker ge en samlad bild av kulturområdets civilsamhälle eller ideella organisationer.

Som bok betraktad tycks det dock vara själva jämförelserna som gör den läsvärd (inte menat som kommentar om de enskilda inläggen, som jag i de flesta fall inte sett i slutversion förrän nu). Det är slående att det finns betydande likheter i hur samma sektor är strukturerad i dessa väldigt olika länder, men också hur olika relationen mellan staten och de ideella organisationerna kan se ut. Sverige sticker t.ex. ut med att ha starka ideella organisationer som dock inte utför särskilt mycket välfärdsarbete (här är dock folkbildningen ett undantag), medan t.ex. Tyskland och Italien har välfärdssektorer där såväl katolska organisationer som organisationer med bakgrund i arbetarrörelsen svarar för betydande skattefinansierade välfärdsinsatser, och Storbritannien länge följt en mer filantropisk tradition oberoende av en tämligen centraliserad stat. Polen präglas slutligen fortfarande att under lång tid inte ha haft något oberoende civilsamhälle.

En annan iakttagelse är att forskningen i de flesta länder har varit så fokuserad på den sociala sektorn och att det i alla länder verkar ha varit mycket svårt att hitta forskning med detta perspektiv på kulturområdet, samtidigt som relationerna mellan stat, marknad och civilsamhälle i samtliga länder också tycks vara statt i förändring även på kulturområdet.

Läser vidare med intresse.

(Inlägget har även publicerats på Tema Kultur och Samhälles för övrigt varmt rekommenderade blogg)

(Bild: panorama över Münster, bildhistorik här)

Islamofobi, antipapism och yttrandefrihet

Ingen lär ha missat vare sig Lars Vilks retoriska atacker mot islam eller de betydligt mer fysiska atackerna mot Lars Vilks. Ingen lär heller ha missat de verbala atacker som i debatten utslungats mot diverse offentliga företrädare (inte minst vid Uppsala Universitet) som inte tar strid för yttrandefriheten, eller mot yttrandefrihetsförsvarare som anklagas för att försvara islamhat.

Allting tyder på att detta är en typ av diskussion som vi kommer att få leva med. Den religionens återkomst i det offentliga samtalet som många iakttagit över det senaste decenniet tycks också innebära en återkomst för attackerna mot enskilda religioner eller mot religioner i allmhänhet. Debatten kring Vilks säger en hel del om hur handfallet det svenska samhället står inför utvecklingen.

Vilks karikatyrer får nu sällskap av SSU:s tidning Tvärdrag som nyligen publicerat en karikatyr av påven som pedofil. Denna har i sin tur JK-anmälts, möjligen som ett inlägg i Vilksdebatten. SSU försvarar sig med att katoliker inte är en utsatt folkgrupp i Sverige, en sanning med modifikation eftersom de flesta katoliker i Sverige är invandrare, ofta från Latinamerika och Balkan. Naturligtvis kan karikatyren uppfattas som en politisk kritik mot katolska kyrkan som institution, snarare än mot katoliker som grupp eller som enskilda personer. Å andra sidan anspelar bildspråket på en tradition av antipapistiska attacker mot liderliga präster och deckadenta påvar som har varit etablerad i det protestantiska Nordvästeuropa i snart 500 år.

Andra har framfört åsikten att de som upprör sig över karikatyrerna är lättkränkta och helt enkelt inte behöver se dem. Detta må vara sant när det gäller SSU:s tidskrift, som trots allt är en medlemstidning i en enskild sammanslutning, men blir mera tveksamt när det gäller ett statligt universitet. Är utövande muslimer inte välkomna vid konstnärliga institutioner? De är visserligen inte vanligen särskilt välrepresenterade där, men många skulle uppfatta det som ett problem snarare än som en lösning.

Att jag personligen blir illa berörd av de här bilderna framgår säkert. Jag tror inte heller att rena förolämpningar av det här slaget är bra för det offentliga samtalet. Samtidigt är det antagligen ännu mer destruktivt när människor argumenterar för att förbjuda åsiktsyttringar istället för att argumentera mot dem. Den demokratiskt avgörande frågan här är verkligen yttrandefriheten. Själva poängen med yttrandefrihet är att tillåta även impopulära åsikter och yttringar. En yttrandefrihet som enbart tillät okontroversiella uttalanden skulle det inte vara mycket bevänt med.

Nu torde dock de allra flesta vara överens om att yttrandefriheten ska försvaras och att brotten mot Vilks ska bestraffas. Det är helt tydligt att t.ex. Uppsala Universitet har behövt påminnas om hur viktigt detta är. Inskränkningar är helt enkelt inte acceptabla! Men den diskussionen bör heller inte skymma den andra diskussion som också måste föras om vilka tillåtna uttryck som är lämpliga.

Samhället - och då menar jag inte staten utan vi alla - måste lära sig hantera en situation där delar av befolkningen har andra värderingar än majoriteten. Då måste man acceptera att yttringar förekommer i debatten som verkar grovt förolämpande för en del. Men man måste också kunna föra ett politiskt och intellektuellt samtal där man utbyter argument och inte bara förolämpningar och polisanmälningar. Om inte den senare kategorin är den dominerande i samhället är det svårt att se hur detta över uvud taget skulle kunna fungera, oavsett hur homogent eller heterogent man upplever det vara. I verkligheten kommer det offentliga samtalet naturligtvis alltid att befinna sig någonstans emellan dessa punkter, så länge som det över huvud taget fungerar. Ska det fungera utan förbud - vilket det enligt min mening måste kunna göra i en demokrati - så ställer det större krav på de som deltar. Inte mindre.

Konsten, politiken och Anna Odell

Åtminstone om man ser till medial uppmärksamhet var det kanske decenniets konsthändelse i Sverige när Konstfackeleven Anna Odell för något år sedan iscensatte ett självmordsförsök och en intagning på psykakuten. Så vitt jag vet har det inte varit samma stora händelse i fråga om debatten kring psykvården. Däremot kan det mycket väl bli något av en milstolpe i debatten om konstens roll i samhället.

För några veckor sedan var det dags för utställning och debatt på en liten lokal vid Hornstull i Stockholm. Det var en av de där första riktigt vackra vårdagarna, och före den ekonomiska krisens återkomst dessutom. Västra Södermalm är ett fantastiskt trevligt område med en lätt bohemisk prägel och mängder av trevliga kaféer och små kulturlokaler. Det påstås också vara det journalisttätaste området i Sverige. Jag var där med en god vän, kanske mest för debatten. Vi tittar naturligtvis på utställningen också, men den hamnar något i skymundan. Men kanske är konstverket i själva verket större än så.

Debatten är mycket välregisserad. Johan Lundberg och Hanne Kjöller som är inbjudna som kritiker är två av fem personer på scenen och är uppenbarligen inte i sitt rätta element. Anna Odell framstår som överlagd och ballanserad. Publiken är helt på hennes sida. Jag blir allt mer övertygad om att vi också har blivit en del iscensättningen, av ett konstverk där dokumentationen i utställningslokalen bara är en liten del och som sträcker sig från själva iscensättningen, över mediauppståndelse och rättegång och vidare mot en ännu oavslutad utveckling.

För Anna Odell verkar det handla om att konstnärligt gestalta en upplevelse som hon tidigare har haft av psykvården, alltså inte i första hand om att provosera (som flera av hennes kritiker tycks anta). Den insikten gjorde att verket för mig framstod som betydligt mer intressant. Däremot är jag inte övertygad i den moraliska frågan. Det var väldigt tydligt att hon argumenterade utifrån ståndpunkten att hennes handlande är moraliskt rätt om de positiva effekterna av ökad uppmärksamhet på psykvården uppväger det lidande som hon åsamkar. Ett utilitaristiskt argument alltså. Jag är inte utilitarist, men den diskussionen får vänta till en annan gång. Däremot kan man fråga sig om konstens uppgift verkligen ska vara att dra medial uppmärksamhet till politiska frågor. Anna Odell tycker uppenbarligen det. Det förklarade hon mycket tydligt.

Här är det naturligtvis viktigt att det finns en distinktion mellan att propagera för en åsikt och att föra uppmärksamheten till en åsikt. Distinktionen är hårfin. Men den finns där. En aspekt av att verket faktiskt är intressant är också att tolkningen är relativt öppen. Mitt intryck är att den viktigaste konsekvensen faktiskt har blivit en helt annan än Odell hade väntat sig, nämligen inte alls en fördjupad diskussion kring psykvården, utan snarare en hätskare diskussion kring konsten och dess roll i samhället.

Det är på gott och ont. Den viktigaste lärdomen av det här handlar kanske snarast om hur svårt det är att styra reaktionerna på ett agerande, i synnerhet ett som väcker starka känslomässiga reaktioner. Det tycker jag heller inte att konsten ska försöka göra. Det är ett av flera sätt på vilka konst bör skilja sig från politisk propaganda: tolkningen bör vara öppen och tala till den individuella människan, inte planeras för att uppnå specifika syften.

Nu tycks debatten ha lagt sig, eller åtminstone ha överskylts i det allmänna debattrummet av valkamp och ekonomisk kris. 2010 tycks inte alls vara de kulturpolitiska debatternas år på det sätt som 2009 var det. En av de stora nyheterna var att man började diskutera konstens roll i samhället på ledarsidor och i politiska kretsar. Inte minst ifrågasättandet dök upp där. Vi får se om frågorna kommer tillbaka, och om det i så fall blir som en diskussion kring konstens roll eller helt enkelt som ett ifrågasättande av anslagen till vissa typer av konst.

För egen del så har jag på agendan bl.a. att skriva en översikgt över kulturpolitisk debatt 2009. Det är intressant.

Knutpunkt 2010

Förra helgen tillbringades med den väldigt intressanta konferensen, eller möjligen konventet, Knutpunkt (som jag nu äntligen fått tid att skriva om). Jag är inte helt säker på om jag ska betrakta detta som fritidssysselsättning, fältarbete eller forskningskonferens. Med tanke på att civilsamhälleliga strukturer kring nya kulturformer är någonting som jag forskar om så är det inte helt lätt. Stora delar får nog räknas som fritid (utmärkt fest för övrigt!), men jag la också märke till en del projekt som skulle kunna bli helt fascinerande att studera, och dessutom har jag hunnit knyta och återknyta en del spännande kontakter med spelforskare och etnologer.

Inte minst spännande var blandningen av människor. Eventet arrangerades första gången i mitten på 1990-talet. På den tiden var det ett konvent för rollspelare. Idag träffar man t.ex. på människor från finska spelforskningsinstitut, från det europeiskt finansierade mångmiljonprojektet IPerG, Emmyvinnande svenska småföretag, gränsöverskridande finsk teater, danska skolor, och från Sveriges största ungdomsorganisation, för att bara nämna några. Och så mängder av rollspelare förstås, och ganska stora överlappningar mellan kategorierna. Naturligtvis resulterar detta i spännande samtal, men också i intressanta möten och i tillfällen att ta del av nydanande experiment och event av olika sorter. Alltihop drivs fortfarande helt ideellt, om än med bidrag från bl.a. Sverok och Stiftelsen Framtidens Kultur.

Alldeles oavsett att det var oförskämt roligt så var detta nog rätt ställe att vara på om man intresserar sig för kulturområdets framtida utveckling. Vi ser exempel på nya överlappningar när nätverk som byggts upp av ideellt engagerade ungdomar i en ofta förlöjligad subkultur (lajvare och rollspelare) har utvecklat sig först i officiella ungdomsorganisationer och senare i konstfältet, i akademisk forskning, i dataspelsbranchen och i kulturföretagande. Särskilt intressant blir det när man inser att aktörerna rör sig mellan de olika svärerna och att nätverk byggs i gränslandet och i hybridformerna. Alldeles oavsett om framtidens kultur och underhållningsindustri finns här så tror jag att man redan nu kan börja ana hur strukturerna kommer att se ut, och kanske rent av hur hybridformer mellan idealitet och professionalitet kan komma att utvecklas i framtiden.

Fruktansvärt spännande helt enkelt.

Den senaste veckan har jag däremot spenderat med att försöka hantera min del av institutionens doktorandantagning. Men det är en annan historia.

Pågående skrivande och kulturpolitiken 2040

Det har kanske har framgått att jag är mer sysselsatt med annat skrivande än med bloggen. I pipeline ligger just nu två projektansökningar till Vetenskapsrådet, med inriktning på civilsamhällelig projektorganisering respektive kyrka-statfrågan, plus ett par artiklar för konferenser och vetenskapliga tidskrifter. Huvudinriktningarna där handlar om grundandet av nya studieförbund och exakt vilken demokratisyn och politisk kompetens som befordras av moderna ungdomsorganisationer. Imorgon blir det empiriska studier.

En annan sak som jag skriver på är ett kapitelutkast om kulturpolitiken i Sverige år 2040, för en antologi om framtidens kulturliv. Trots att det blir en rätt kort text så känns det verkligen som en utmaning. Hur kan världen se ut om tretio år? Såväl katastrofscenarion och auktoritära dystopier som post-humanism tornar upp sig för min inre blick. Även om vi inte förutsätter några direkt kataklysmiska förändringar så är det ganska tydligt att kulturlivet kan komma att se radikalt annorlunda ut. Man behöver bara tänka på att dagens kulturpolitik är uppbyggd för att garantera tillgänglighet till kulturprodukter – före Internet - för att inse det. Å andra sidan är det en smula avkylande att jämföra dagens kulturpolitik med den för tretio år sedan. Den är sig ganska lik. Medieutvecklingen är sådan att kulturlivet har förändrats radikalt samtidigt som kulturpolitiken i stora drag fortsätter med samma verksamheter. Rätt fråga att ställa är kanske om detta innebär att vi står inför en radikal anpassning av kulturpolitiken eller om det antyder att man inte ska överskatta dess förändringsbenägenhet. Operan har trots allt stått där den står i över 200 år. Tretio år mer eller mindre har aldrig förut gjort någon större skillnad. Målsättningarna kommer helt klart att behöva ändras men institutionerna kan mycket väl bestå. Det är med andra ord en extremt intressant uppgift att sia om framtiden.

Kulturskaparna.com

Rasmus Fleischer gör här en intressant reflektion kring hur begreppen "konstnär", "kulturarbetare", "kulturskapare" o.s.v. har använts i svensk kulturdebatt och kulturpolitik. Avgjort läsvärt! Funderar på hur motsvarande begrepp har använts på andra språk. Med tanke på hur begreppen "creator" och "creative" har använts i engelskan på senare år - t.ex. i "creative commons" - så är det kanske inte överraskande att begreppet kulturskapare har blivit populärt just nu. Begreppet "kulturarbetare" torde däremot vara i det närmaste unikt för svenskan, och till sist på väg bort. Anledningen till reflektionen är dock nätverket kulturskaparna.com, som mycket riktigt är ett nätverk till försvar för den kommersiella upphovsrätten, den som möjliggör en marknad för immateriella produkter.

Red Toryism and the civil society

Fortsätter på temat konservativ idédebatt. Ett intressant perspektiv är det som förmedlas av den engelske Toryideologen Phillip Blond på tankesmedjan ResPublica. Vid grundandet av denna gav han en ganska god bild av ett intressant perspektiv på vad en modern konservatism skulle kunna vara. Ganska långt ifrån neo-konservatism, men kanske närmare både Burke och Toqueville. Intressant i alla fall:

What is conservatism? Various derogatory claims are often propagated. Firstly some claim that it is a mere pragmatism – that it has no ideas, guiding theme or undergirding foundation, that it is doing what works without direction or belief. Such a vapid managerialism is indeed ubiquitous, but its reach does not extend to modern conservatism. Others say the Tories are the party of vested interest – they represent the status quo, they will always defend the rich against the poor, the strong against the weak and the haves against the have-nots. Again this description captures a position, but it is not one occupied by modern conservatism. Others still say that conservatism is best expressed by a pure libertarianism, that extreme individualism, the glorification of self-interest, and the hatred of society is what best represents Tory philosophy. That again captures much, but not modern conservatism. [...]

What then is modern conservatism – what does it care about, what does it seek to conserve? Why nothing less than society itself. The project of radical transformative conservatism is nothing less than the restoration and creation of human association, and the elevation of society and the people who form it to their proper central and sovereign station.

Conservatism at its best has always been a care for the world and for those who live in it. Conservatives led the campaign against slavery. Conservatives such as Richard Oastler and Anthony Ashley Cooper, the 7th Earl of Shaftesbury, led the factory reform movement which campaigned throughout much of the 19th century for a reduction in working hours for women and children; in 1867 the second great reform bill under Disraeli was far more radical than that envisaged by Gladstone and it increased the franchise by 88%; and in the twentieth century the conservatives extended pensions under Baldwin, in the 1920’s Noel Skelton – terrified by collectivisation and influenced by Belloc and Chesterton – first spoke of a property-owning democracy, a tenant of fundamental and transformative Toryism repeated by Eden and Churchill and Mrs Thatcher. [...]

There is much that is right with the state and there is much that is wrong. What is right is that the state embodies in structured form a common concern – it represents the coalesced will of the people that there is a level below which you cannot fall and an undertaking that we as a body politic have a stake, a care and indeed a provision for you and every other citizen. In that sense, the welfare state really does represent the best of us. In that sense, the great triumph of the left is indeed the 1945 Labour government which laid the foundation of the modern welfare state. But what the working class thought would save and secure became something that gradually and over time eventually helped to destroy them. Why? Because the state, instead of supporting society, abolished it. The welfare state nationalised society because it replaced mutual communities with passive fragmented individuals whose most sustaining relationship was not with his or her neighbour or his or her community but with a distant and determining centre. Moreover, that state relationship was profoundly individuating – unilateral entitlement individuated and replaced bilateral relationship.

The working class did not ask for this. They wanted something far more reciprocal, more mutual and more empowering. All existing working class welfare organisations were sidelined by a universal entitlement guaranteed by the state based upon centralised accounts of need. Local requirements, organisation or practices were simply ignored and thus rendered redundant. Thus, the welfare state began the destruction of the independent life of the British working class. The populace became a supplicant citizenry dependent upon the state rather than themselves, and the socialist state aborted indigenous traditions of working class self–help, reciprocity and social insurance. Rather than working with each another in order to alter their situation or change their neighbourhood or city, relying on the welfare state only to get them through a temporary rough patch, working class people increasingly became permanent passive recipients of centrally determined benefits. As such, welfare ceased to function as a safety net through which people could not fall, becoming instead a ceiling through which the supplicant class – cut off from earlier working class ambition and aspiration – could not break. This ‘benefits culture’ can be tied directly to the thwarting of working class ambition by a middle class elite that formed the machinery of the welfare state, yes to alleviate poverty, but also to deprive the poor of their irritating habit of autonomous organisation.

The new civil state would restore what the welfare state has destroyed – human association. This new civil state will turn itself over to its citizens; it will foster the power of association and allow its citizens to take it over rather as it had originally taken over them. A new power of association could be delivered to all citizens so that if they are indeed in an area that receives public services in a form that can be identified both by sector and by type; and if area-specific budgetary transparency is delivered such that each place knows what is being spent on it; then if those services are less than they should be in terms of quality, design or applicability; then there should be a new civil power of pre-emptory budgetary challenge that is given to any associative group that claims to represent those in its area – to take over the budget of that service so that they can deliver what is required to those who need by those who care. So envisaged this would allow citizen groups – if they meet appropriate and proper standards of civic representation and organisational efficacy – to take over the state in their own areas to either be commissioners of their own services or run them for themselves and each other. They could do this with welfare so as to tie local need to local provision and so make jobs for themselves – where none existed before – or indeed they could manage, run and own, as an estate or specifiable area, the services that had previously failed them so they would not fail themselves or each other. So conceived the monolithic state could gradually be broken down into an associative state where citizens took over and ran their own services so that universality would not be compromised but in fact would be more achieved, as each particular area or need would finally be in a position to meet that need by delivering, via this new power of budgetary challenge, the services by and to the new associative state. [...]

These associations themselves are not post-modern verities. They are not arbitrary collections of whim and sophistry arrayed against the void. They are not oppositional groups that pit opinion against opinion and so rewrite and replay the conflict expressed at the individual level. They are groups that take a view on objective value. They are organisations that attempt to discern what is right and what should be done in any given situation. As essentially conserving and conservative, they must believe in something worth preserving or else they would be permanent revolutionaries believing that nothing is inherently valuable or good so that nothing need be preserved. On the contrary, because they believe in something valuable, they can offer it to others, because without an account of value there can be no proper distribution of what is valuable.

The associative society is like this: it is good men and women taking responsibility and trying to ascertain the common good. And because they acknowledge that there is such a thing then, in contrast to the liberal thesis of liberty arising from permanent conflict, they can make common cause with those that differ and create a free and equal society based on such a debate. [...]