De politiskt aktiva unga

Kategorin unga vuxna (16-29) hör till dem som i minst utsträckning är aktiva i föreningar och organisationer. Jag har sett statistiken förut, men överraskas fortfarande av den. I min erfarenhet är aktiva i just den åldern de som bär up flera av de mer livaktiga delarna av organisationslivet. Det är också en period som i mångas liv präglas av engagemang i politiska rörelser, studentföreningar, ungdomsorganisationer osv. … eller kanske inte så mångas liv trots allt. Ändå är det bland dessa få som åtminstone delar av framtidens maktelit kommer att hämtas. Partierna fortsätter att rekrytera ur ungdomförbunden. Att ha varit föreningsaktiv är fortfarande en merit och skapar definitivt nätverk och organisationsvana. Förvisso ser vi allt fler bloggare och andra även i den politiska offentligheten, men jag har svårt att tro annat än att de organisationsaktiva är överrepresenterade även bland dem. Det förefaller onekligen som att i synnerhet den politiska makten rekryteras ur en minskande grupp, en som dessutom tycks vara allt annat än typisk.

Dagens bloggtips: Partitester

Statsvetaren Henrik Oscarsson har skrivit en utmärkt kommentar till fenomenet partitester. Det visar sig bl.a. att hela 7% av väljarkåren tar intryck av dem när de väljer hur de ska rösta. Osscarssons kommentar är läsvärd i sin helhet. Särskilt värt att citera är dock uppräkningen av några av de saker som utelämnas av testerna:

Varför klarar inte renodlade åsiktsröstningsmodeller av att predicera partivalet bättre? Svaret är rätt enkelt: det finns en hel lista med utvärderingskriterier väljare använder sig av (och bör använda sig av) när de bestämmer sitt partival som faktiskt inte alls har med sakfrågeståndpunkter att göra. Bedömningar av duglighet och kompetens, erfarenhet, tidigare uppnådda resultat, förmåga att leda, beslutsamhet även de dagar då solen inte skiner, trovärdighet, partisammanhållning, grad av interndemokrati, förmåga att samarbeta, förhandla och kompromissa, lyhördhet, folklighet, uppträdande, egenskaper hos ledande företrädare, moraliskt handlande, pålitlighet. Ja listan kan göras hur lång som helst.

En annan sida av problemet är naturligtvis att nya partier som inte alltid är med missgynnas, något som inte minst är intressant när det framförallt är de yngsta väljarna som tar intryck av testen.

Mer lustigt är när enkätkonstruktörer avsslöjar sig. Nyligen svarade jag t.ex. på en enkät som skickats ut av något undersökningsföretag. I första hand verkade de intresserade av min inställning till socialdemokraterna i Stockolms stad och län. Så dyker det plötsligt upp en fråga om ifall jag tycker att det är problematiskt att statsministerns fru har en egen politisk karriär. Undrar om det är ett utspel som vi har att vänta när valrörelsen börjar bli smutsigare, eller om jag bidrog till att vi slapp det.

A Secular Age?

Till sommarens läsning hörde Charles Taylors monumentala A Secular Age, där han ur flera olika perpektiv behandlar de komplexa fenomen vi känner som sekularisering och sekularism, två av de mest avgörande kännetecknen hos den moderna världen. Samtidigt är detta också fenomen som det är lätt att missa komplexiteten i. En stor del av modernitetens självförståelse ligger i föreställningen att den är en enkelriktad, om än inte irreversibel, process. Så också sekulariseringen. För Taylor är sekulariseringen någonting betydligt mera komplext. Schematiskt skiljer han ut tre huvuddelar av processen:
1. Människors minskade tro på Gud (eller motsvarande).
2. Religionens minskade roll i samhället.
3. De förändrade förutsättningarna för religiös tro.

Vad religion är, hur begreppet ska definieras, är en ständig fråga inom religionsvetenskapen. Många av våra etablerade föreställningar om detta är formulerade i en protestantisk kristen kontext och kan till nöds utsträckas till de delar av världen som präglas av de abrahamitiska religionerna, kristendom, judendom och islam. En sådan föreställning är till exempel förförståelsen om religion som någonting som handlar om relationen mellan människan och Gud. En annan är föreställningen om en avgränsning mellan en religiös samhällssvär och en profan, en föreställning som i sig har sin bakgrund i medeltidens kristna Europa och som utgör en del av bakgrunden till Västerlandets sekularisering, kanske till och med en förutsättning för den. Svårigheterna kommer när dessa definitioner och förförståelser överförs till kontexter där åtskillnaden mellan den religiösa och den profana sfären saknas, eller åtminstone ser annorlunda ut. Särskilt besvärligt blir det när man försöker skapa en definition på religion som också täcker de buddistiska och hindusiska riktningar som inte alls handlar om relationen mellan människan och en eller flera gudar, som i vissa fall inte ens erkänner existensen av vare sig en mänsklig själ eller relevansen av några gudar, men som ändå tycks uppvisa flera gemensamma drag med det fenomen vi känner som religion.

Taylor undviker emellertid flera av svårigheterna med definitionssfrågan genom att inskränka sig till Västerlandet, dvs. mer exakt till den (tidigare) katolska och protestantiska kristna världen. Detta innebär tyvärr också att han utelämnar flera frågor som i våra dagar är minst sagt relevanta, som t.ex. de som rör sekulariseringsprocesser i Indien eller i den muslimska världen. När det gäller Västerlandet är han emellertid desto mera grundlig (Ian Buruma har däremot skrivit en hel del om sekularisering i utomeuropeiska länder, t.ex. i Taming the Gods, som dock inte alls har samma djup). Religion definierar Taylor med hänvisning till det transcendenta.

Åter till Taylors tre former av sekularisering, som alla tycks ha ägt rum i Västerlandet. Den första kategorin är kanske den man först kommer att tänka på. Den är också den om är till synes lättast att föra statistik på. Det verkar mycket sannolikt att den processen har gått tämligen långt i våra samhällen. Även om de flesta svenskar idag säger sig ”tro på någonting” så är det idag få svenskar som håller den kristna trosbekännelsens samtliga satser för sanna. Samtidigt kan man fråga sig hur många som verkligen trodde på Gud i gångna tider när detta var mer eller mindre obligatoriskt. Taylor tycks mena att de gjorde det, men på ett något annorlunda sätt. Återkommer till det inom kort.

Denna första form av sekularisering ska inte, som ofta görs, blandas samman med Taylors andra kategori. Här följer han i spåren av bl.a. Max Weber och José Casanova (se tidigare inlägg). Här är det också betydligt mindre självklart åt vilket håll utvecklingen går idag. Bl.a. Casanova har argumenterat för att religiösa organisationer idag håller på att bli mer aktiva i samhällsdebatten utan att detta hotar sekulariseringen, så länge som de förblir aktörer i det civila samhället och inte försöker vinna direkt och exklusivt inflytande över staten. Det är först då som de skulle hota åtskillnaden mellan kyrka och stat. Taylor ser mer till de längre historiska linjerna, och då blir det tämligen uppenbart att de religiösa institutionernas inflytande har minskat i Västeuropa under århundradenas lopp. I förbigående nämner han också utvecklingen i Skandinavien där statskyrkorna snare tycks ha breddats, och i viss mening sekulariserats internt, istället för att successivt avskiljas från staten . I den berättelsen har Sverige i så fall bytt spår i relativt sen tid - så sent som på nittiotalet.

Intressantast är Taylor dock när han kommer in på den tredje formen av sekularisering. Vad han menar är nämligen att det idag är omöjligt att tro på samma sätt som människor gjorde så sent som för några hundra år sedan. Medeltididens människor levde enligt honom i ett universum där såväl Gud och Hans änglar som tomtar och troll var verkliga företeelser, om än inte alldagliga. Visserligen var det också på den tiden möjligt att vara ateist eller tvivlare, men människor som förblev i sådana övertygelser var exceptionella och gjorde det av eget val, och med stor ansträngning. Den värld de mötte talade emot deras övertygelse. Idag är det tvärtom. Visserligen är det i våra dagar möjligt att tro, men vi gör det med nödvändighet av eget val, åtminstone i Västvärlden (men troligen i ökande grad även i andra delar av världen). Även de som i Väst växer upp under synnerligen religiösa förhållanden vet att de omges av ett samhälle som domineras av andra föreställningar, och de kommer aldrig att kunna behålla sin tro utan att lära sig hantera detta med medveten ansträngning. Tron är aldrig längre självklar eller naiv. Detta - om något - är en monumental förändring.

Värnplikten till sist avskaffad

Värnplikten ter sig för många redan som en relikt från en förgången tid, även om majoriteten fortfarande vill ha den kvar. Det var länge sen militära registreringsskyltar var en vanlig syn på svenska bilar och länge sen men ur alla samhällsklasser kunde samlas kring lumparminnen (och därmed också utestänga sådana som jag, som aldrig har gjort lumpen). Och nu ska den alltså till sist avskaffas.

Värnplikten är av de institutioner som präglade 1900-talets Sverige. Redan från början var frågan om den allmänna värnplikten (för män) förbunden med frågan om allmän rösträtt (till en början också enbart för män). Män(niskor) med olika bakgrund och från olika samhällsklasser har levt om varandra i kaserner i månader i streck under en formbar period i livet. Jag har flera gånger hört invandrare tala om hur det faktum att invandrarungdomar gör värnplikten är ett bevis på deras tillhörighet till Sverige. De är beredda att stå upp och försvara det här landet. Nu lägger vi ned den möjligheten. Liksom så många andra möjligheter att markera tillhörighet sopas den undan. Den svenskhet som är suddig kan emellertid också bli otillgänglig.

För en tid sen skrev jag om Theda Skocpols iakttagelser om att det civila samhället i USA stärks av framgångsrika krig. I Sverige har vi inte haft några krig på mycket länge. Däremot har vi liksom USA haft en mycket hög anslutning till ideella organisationer. Vi har också haft någonting som närmast påminner om ett slags allmän mobilisering, om än under mycket fredliga och lagoma former i form av värnplikten. Mig veterligen har detta samband aldrig undersökts. Statistiken över organisationsanslutning för också med sig vissa svårigheter när det gäller att göra jämförelser över tid för längre perioder. Samtidigt är det svårt att undgå att notera att folkrörelserna upplevde en omfattande uppgång efter kriget och nådde sin höjdpunkt under de närmast följande decenierna. Under kriget hade Sverige en allmän mobilisering som omfattade stora delar av den manliga befolkningen och värnpliktsarmén har aldrig varit så omfattande som under efterkrigstiden. Få länder har också haft så högt förtroende för staten.

Värnpliktens roll i svenskt samhälle och för svensk identitet finns det fortfarande mycket att säga om. Idag är försvarsmakten en ganska avlägsen företeelse för de flesta och trots att värnplikten de senaste åren i teorin har varit mera jämställd har den i realiteten varit avskaffad ganska länge. Försvaret är helt enkelt för litet för att kunna organisera någon större del av befolkningen. Vissa har talat om någon form av civilplikt, men någon sådan har aldrig skapats. Kring de här besluten har det rått bred politisk enhet, trots att majoriteten av befolkningen alltså har varit för värnplikt.

Den myndighet under försvarsdepartementet som har fått störst medial uppmärksamhet på senare år är i själva verket (den förvisso civila) Försvarets Radioanstalt (FRA) som utan stöd av folkets majoritet har fått i uppdrag att ägna sig åt vad många uppfattar som en omfattande övervakning av den egna befolkningen. Oavsett om detta är sant eller inte så tycks det alltså som att den allmänna uppfattningen om försvaret har gått från en personlig erfarenhet av delaktighet i rikets försvar och en gemensam (i och för sig inte alltid uppskattad) erfarenhet för människor med i övrigt helt olika bakgrund till en känsla av att vara övervakad av en oklar civil myndighet. Att det här är en omfattande förändring av samhällsklimatet och relationen mellan stat och medborgare tror jag inte att vi behöver tvivla på.

Hur man ska lösa problemet är givetvis en helt annan fråga. Här krävs nya lösningar, men ingenting tyder på att vi har funnit dem, eller ens på att detta är en problematik som över huvud taget går att lösa.

Kronprinsessan och republikanerna

Jag var inte riktigt säker på att jag ville skriva någonting. Minst lika lockande är att åka in till stan och titta på folklivet kring bröllopet (ska sen fortsätta till en födelsedagsfest och hoppar således över det mesta av den publika biten).

Någonting som slagit mig på sista tiden är emellertid hur viktig monarkin är för människor och hur svårt många av oss, inklusive jag själv ibland har att förstå det. Jag är själv för monarkin som system, men jag har egentligen ingen personlig känsla för huset Bernadotte och den nuvarande kungafamiljen. Bevisligen är det dock många som har det.

Även monarkin drar dock fram känslor som sällan flammer upp i svenska grundlagsfrågor. Lustigt nog var det republikanska föreningen som fick mig att inse det. Jag har länge haft svårt att förstå denna uppenbara passion för monarkin som många republikaner uppenbarligen känner. Hade det handlat om de rationalistiska argument som de ofta anför så hade detta varit lätt absurt. Monarkin är helt enkelt inte någon särskilt viktig del av vårt konstitutionella system. Den fyller ingen viktig praktisk politisk funktion, i alla fall inte ytligt sett. Hela den energi som halva mediaetablisemanget av någon anledning lägger ned på att ifrågasätta monarkin (allt medan andra halvan gör mer eller mindre inställsamma kändisrepotage om dem, ibland utan att skillnaden är särskilt märkbar) kan bara förklaras om man ser till den symboliska betydelse som monarkin trots allt har.

Själv tenderar jag att se staten och grundlagen som ett slags anhopning av resultaten av en mängd olika slumphändelser och medvetna beslut som har tagits under de senaste århundradena; någonstans emellan soptunnemodellen och en organisk statssyn. Många andra intellektuella tycks närmast ha ett slags tro på staten som åtminstone potentiellt rationellt system, och det är först då som monarkin stör bilden av den perfekta moderna svenska staten, en nagel i ögat på ett sätt som mera mondana problem som bristande rättssäkerhet och omänskligt byråkratiska välfärdsinrättningar aldrig kan vara.

Trots allt vad konservativa gärna vill tro så misstänker jag emellertid att de rojalister som nu följer bröllopet ofta har en helt annan relation till det än tron på den organiska samhällssynen eller den historiska kontinuiteten (ganska många konservativa rojalister hade i själva verket rätt svårt att förlika sig med prinsen från Ockelbo).

Nej, det tycks handla om någonting annat, en mera personlig relation till kungafamiljen och dess medlemmar, kanske i synnerhet till Victoria. Maria Eriksson på SvD fångar det ganska väl i dagens ledare. Tidskriften Fokus misslyckas kapitalt med att greppa vad det handlar om och tycks tro/hoppas att det är ett hot mot monarkin. Såväl rojalister som republikaner har tänkt sig att kungahusets vanlighet är ett hot mot dess upphöjdhet. Fokus tycks dessutom tänka sig upphöjdhet i termer av Stureplansbeteende.

Jag har dock svårt att tro att Svensson i gemen gillar Stureplansbeteende eller Östermalm i någon form (inget ond om östermalmsbor, men det finns inte direkt någon brist på fördomar mot dem). Just nu representerar Victoria någonting annat än den dokusåpa som kungafamiljer ofta riskerar att reduceras till. Hon representerar också någonting annat än gamla tiders aristokrati, men kanske ändå inte så långt ifrån sagan. Inte därför att hennes liv är orealistiskt utan just på grund av att miljontals svenskar (och andra) faktiskt kan identifiera sig med hennes motgångar och glädjeämnen (i tidskriften Fokus blev jag för övrigt väldigt förtjust i denna kolumn av Johanna Koljonen som presenterar en variant av identifikation som är tydligt präglad av helt andra känslor än rojalism).

Ironiskt nog representerar kronprinsessan en form av vanlighet som vare sig Sahlin eller Reinfeldt eller stereotypa kändisar lyckas leverera. I den meningen representerar hon verkligen svenska folket, i den mån som någon kan göra det.

Är talet om folkrörelsernas död överdrivet? Svenskarnas engagemang är större än någonsin

Många som ägnar sig åt föreningslivet har de senaste 20 åren ofta oroat sig över folkrörelsernas död. De senaste tio åren har flera forskare gjort sitt bästa för att nyansera denna bild. En av dem som särskilt har ifrågasatt den är professor Lars Svedberg på Ersta Sköndals högskola (som är en av landets ledande forskare på området och som jag hade nöjet att samarbeta i det här tidigare nämnda bokprojektet). Tidigare i år presenterade han tillsammans med två av sina kollegor rapporten Svenskarnas engagemang är större än någonsin (pdf) . När jag nu läser om rapporten inser jag hur många vanligt förekommande vanföreställningar som de helt enkelt motbevisar. Framförallt hävdar de att svenskarnas ideella engagemang tvärtom inte bara (som väntat) hör till de högsta i världen, utan också är anmärkningsvärt stabilt:

En höggradig stabilitet i omfattningen av medborgarnas engagemang verkar också gälla för många andra europeiska länder under senare år. Att ungefär hälften av den vuxna befolkningen arbetar ideellt gör de svenska medborgarna exceptionellt aktiva i ett internationellt perspektiv. Bara i USA, Norge och Holland kan man finna liknande nivåer. Talet om ett minskat engagemang i ideellt arbete (och därmed en snabb erosion av det sociala kapitalet) har inte något generellt empiriskt stöd. Att andra studier av det ideella engagemanget (Vogel m fl, 2003) visar på ett lägre engagemang kan förklaras av att de tar sin utgångspunkt i ett folkrörelseperspektiv samtidigt som de i första hand intresserar sig för ett politiskt perspektiv, medan vi anlagt en bredare ansats. Med denna bredare ansats kan vi visa att det inte finns anledning att acceptera ensidigt negativa beskrivningar av utvecklingen. Våra data går inte att tolka på något annat sätt än att betingelserna är (fortsatt) goda för att medborgarna skall engagera sig och göra insatser inom det organiserade föreningsväsendet [...]

Vilka är då de aktiva? Yrkesarbetande och föräldrar med hemmavarande barn är ideellt aktiva i större utsträckning än andra. Mest aktiva är människor mellan 30 och 45 år gamla. Kvinnor är dock mindre aktiva än män och det är också vanligare att de avslutar sitt engagemang. De som är under 30 år är en tämligen inaktiv grupp (men aktiviteten minskar inte som många befarat). Invandrare är mindre aktiva än genomsnittet och högutbildade mer aktiva. De som är engagerade är dessutom ofta aktiva i mer än en organisation (genomsnittet bland aktiva är aktivitet i 1,8 organisationer). De som ofta går i kyrkan är oftare mycket aktiva, liksom (i något mindre utsträckning) de som identifierar sig med den politiska vänstern, de som ofta "surfar på Internet", och de vars föräldrar också är, eller har varit, ideellt aktiva. Den grupp som är mest stabilt aktiv och som oftast har styrelseuppdrag i ideella organisationer är medelålders män, som dessutom ofta är högutbildade.

Tanken att de aktiva skulle vara människor som inte har annat för sig är alltså tydligt felaktig. Andelen som själva förklarar sin aktivitet med att de vill ha något att göra är också mycket låg (8%). Av dem som aldrig varit aktiva i ideella organisationer är det däremot många som förklarar detta med att de inte har tid, vilket är anmärkningsvärt eftersom de i högre grad än de aktiva är arbetslösa och ensamstående.

De som blivit aktiva eftersom de vill påverka samhället är tämligen få (18%). Runt en tredjedel har förblivit aktiva för att få lära sig något. De allra flesta har istället blivit aktiva eftersom de vill bidra och göra en insats. I synnerhet de som stabilt är mycket aktiva har vad författarna beskriver som en civilsamhällesidentitet och värderar - naturligt nog, det ideella arbetets betydelse högre än vad svenskar i allmänhet gör.

Hur går då det här ihop med bilden av folkrörelsernas död? Nyckeln tycks ligga i skillnaden mellan att se på ideellt engagemang och att utgå ifrån vad författarna beskriver som ett folkrörelseperspektiv.

Svedberg skiljer, sin vana trogen, insatser i det civila samhällets offentlighet från ideellt arbete som sker till förmån för familj och andra närstående (privatsvär) och menar att dessa till sin natur skiljer sig från varandra. Till skillnad från vad jag skulle ha gjort kallar han de senare för informella insatser. Det är de naturligtvis, men det är också allt arbete som sker utanför formella organisationer, oavsett vem motparten är. Samtidigt sker en hel del arbete i t.ex. hobby- och idrottsorganisationer till förmån för såväl vänner som familj, vilket blir särskilt tydligt t.ex. med föräldrar som hjälper till i sina barns idrottsföreningar. Även om rapporten gör en distinktion mellan dessa typer visar det sig dock att det finns ett tydligt samband mellan att göra organiserade ideella insatser och informella insatser. Också tendensen att göra informella insatser förblir dessutom både hög och stabil.

En något mer svårfångad aspekt som rapportförfattarna försöker fånga är de ideella organisationernas professionalisering. Svenska ideella organisationer har redan från början en internationellt sett stor mängd anställda Av rapporten framgår också att det ofta är anställda som leder de ideellt engagerades insatser (så är t.ex. normen i de folkbildande organisationer som jag själv studerar. Jag tror också att jag framöver kommer att kunna bidra till att fördjupa den här bilden med ytterligare kvalitativa studier). Författarna tolkar detta som ett försök från organisationernas sida att försöka motverka engagemangets flyktighet i en alltmer individualiserad tid. I den meningen arbetar organisationerna alltså mot tiden.

Ser man till engagemangets inriktning ser man att utbildningar tar upp en större del av de engagerades tid, något som rapportförfattarna beskriver i termer av en professionalisering av det ideella arbetet, i den meningen att kompetenskrav får större betydelse i organisationerna Det kan naturligvis också vara så att utbildningar spelar en större roll i deras belöningssystem (runt en tredjedel av de aktiva ser det som ett bidragande skäl till sin aktivitet att de lär sig saker). De flesta aktivitetstyper ökar dock. Enda undantaget är insamlingsaktiviteter. Kan det vara så att Internet har minskat behovet av människor som går omkring med insamlingsbössor på stan?

Engagemanget förblir också konstant i de flesta av organisationstyper. Värt att märka är dock att det (sett över en 20-årsperiod) sjunkit i bland annat fackföreningar och kulturföreningar. Min egen misstanke är att det senare har att göra med att nya kulturformer mer sällan organiseras i föreningsform och ofta inte ens upplevs som kulturutövande (ett begrepp som vad jag förstår inte definierades i enkäten). Också insatserna i frivilliga försvarsorganisationer minskar, men ser man till de minskade resurserna för dessa inom försvarsmakten drar man lätt slutsatsen att det inte är engagemanget som är förklaringen, utan snarare att utrymmet minskat. Jag noterar också att former som till viss del är äldre än folkrörelserna - religiösa sammanslutningar och ordenssällskap - förblir stabila.

Mer överraskande är att också det politiska engagemanget förblir stabilt. Här börjar vi dock närma oss skälen till att jag själv trots allt inte delar anser att hotet mot den traditionella relationen mellan folkrörelserna och staten skulle vara avvärjt (även om jag verkligen inte tvivlar på att svenskarnas ideella engagemang skulle vara fortsatt högt). Det som minskat är medlemsantalen i de politiska partierna - och i synnerhet i deras ungdomsförbund - inte i första hand antalet aktiva medlemmar (rapporten tittar heller inte särskilt på de politiska ungdomsorganisationerna). Faktiskt visar det sig att engagemanget i politiska organisationer aldrig har varit någon hög andel av de ideella aktiviteterna i Sverige. Vad det handlar om är i så fall det lojala stödet till enskilda partier.

Rapporten visar också att antalet aktiva i kvinnororganisationer, fredsorganisationer och miljöorganisationer visserligen är stabilt men också lågt, alla lägre än 1% av befolkningen. De organisationer som ibland pekas ut som bärare av en ny typ av politiskt engagemang fångar det alltså inte. De väsentligt större grupper människor som sympatiserar med dessa ståndpunkter väljer alltså att inte engagera sig som medlemmar. Intressant nog visar rapporten att andelen som engagerar sig ideellt utan att bli medlemmar i de organisationer de arbetar ideellt för ökar.

Tillsammans med ett minskande engagemang i facket innebär de minskande medlemstalen i de politiska partierna att de organisationer som den svenska modellens samarbete mellan stat och folkrörelser i första hand byggt på är de som försvagats mest. Det innebär däremot inte att en ny eller förändrad modell för samarbete mellan stat och ideella organisationer skulle vara omöjlig. Tvärtom.

En annan intressant fråga är om de som nu är unga och har vuxit upp med Internet i samma utsträckning som tidigare generationer kommer att engagera sig i ideella organisationer när de kommer upp i den exceptionellt organisationsengagerade åldern över 30 år. Det är faktiskt fullt möjligt, vi som mötte Internet i tonåren har tydligen gjort det. Å andra sidan är det Internetgenerationen som redan har brutit med de politiska ungdomsförbunden (Ung Pirat undantaget).

För egen del är jag mycket nöjd med att studera organisationer som är framgångsrika i att engagera ungdomar och invandrare. Det blir återigen tydligt hur ovanligt detta är.

Universitetspolitiska förändringar

En intressant utveckling under alliansregeringen har varit reformeringen av högskolesystemet. I mars lades en proposition om ökad frihet för universitet och högskolor. Även om man inte går fullt så långt som Autonomiutredningen förordade så ökar nu friheten för universitet och högskolor. Högskolorna förblir visserligen statliga myndigheter men regeringen ökar nu deras frihet i organisations- och anställningsfrågor. Jag har hela tiden varit positiv till detta. Jag uppskattar också att ett av de krav som regeringen fortfarande ställer på anställningar är att akademiska sådana ska ske på kollegial basis, d.v.s. att bedömningar ska utföras av personer med vetenskaplig komptetens (eller konstnärlig kompentns när det gäller konstnärliga utbildningar). Nu handlar det om vad universiteten och högskolorna gör med detta. Huruvida vi kommer att ha fungerande forskning och utbildning i framtiden ligger nu i hög grad i universitetsledningarnas händer.

En annan aspekt av detta är att utvärderingarna blir ett mer avgörande styrmedel i statens förhållande till lärosätena. Det är i det ljuset man bör se det när universitetskanslern Anders Flodström för ett par dagar sedan avgick med anledning av "en förtroendeklyfta, som inte går att överbrygga, mellan honom och departementets ledning avseende ett nytt kvalitetssystem" (som enligt honom fokuserar på studenternas självständiga arbeten på bekostnad av andra delar av utbildningen). Enligt Utbildningsdepartementet har han istället åtagit sig att på regeringens uppdrag utreda hur kvalitetsbaserad resursfördelning av forskningsmedel till universitet och högskolor ska kunna bygga på utvärderingar.