Kulturpolitiken som valfråga

För den som undrar varför kulturpolitiken inte har blivit någon stor valfråga har Adam Svanell skrivit en bra artikel i tidskriften Fokus.. Jag måste erkänna att jag när han intervjuade mig funderade en del på vad han skulle göra av det här, men det här blev ju väldigt bra och han ger en mycket god beskrivning av problematiken.

Statsvetare och partier

”Med andra ord: moderna demokratier är i allt väsentligt partidemokratier. Borde då inte detta tämligen okontroversiella faktum reflekteras i den samhällsvetenskapliga forskningen om politik och demokrati? Borde man inte förvänta sig att en stor del av forskningsproduktionen vid våra samhällsvetenskapliga forskningsmiljöer ägnade sig just åt partiorganisationerna? Spridda svenska studier finns givetvis, men det sammantagna intrycket kvarstår: Givet partiernas centrala roll i moderna politiska system, utgör de ett styvmoderligt behandlat område inom svensk samhällsvetenskap.”

Med den självkritiken inleder gästredaktörerna Douglas Brommesson och Gissur Ó Erlingsson Statsvetenskaplig tidskrifts temanummer om de svenska partierna. Henrik Oscarsson går så långt som att kalla detta ointresse för ”snudd på tjänstefel”. Problemet är som jag ser det att det finns en rimlig bild av utvecklingen men att forskningen i viss utsträckning har tagit den för given och att den därför inte alltid är underbyggd av empiriska undersökningar som visar i vilken utsträckning som den är tillämplig i Sverige. Redaktörerna sammanfattar bilden ungefär som följer:

”Frågan som många har ställt sig är nämligen om partierna har genomgått en sådan drastisk intern omvandling att de numera inte finns till för sina medlemmars skull, utan i första hand bara intresserar sig för att fånga väljarnas röster för att komma åt riksdags- och fullmäktigeplatser (och de resurser som finns knutna till dessa). Utgångspunkten för detta sätt att resonera är att de flesta västdemokratiska partier initialt, långsamt men obönhörligen, utvecklades mot en organisationsmodell som liknade det s.k. masspartiets (Duverger 1954; Neumann 1956).5 Sinnebilden för ett massparti är ett parti som företräder välavgränsade samhällsgrupper, har höga medlemstal, vitala lokala partiorganisationer med välbesökta medlemsmöten samt en välfungerande interndemokrati [---]Partierna tycks ha gått från att vara masspartier/folkrörelsepartier till att bli catch allpartier, som kommit att utvecklats till elektorala professionella partier (Panebianco 1988) alternativt väljarpartier (Gilljam & Möller 1996) och/eller mediapartier (Gidlund & Möller 1999: 17).”

Väljarnas svar är i någon mån tydligt. Benägenheten att rösta på utmanarpartier (partier som inte är etablerade i riksdagen) ökar helt tydligt.

De följande artiklarna – en per parti – ger en översikt inte bara över riksdagspartierna utan också, implicit, över olika sätt att analysera dem. Katarina Barrling Hermansson fortsätter i sin text om Folkpartiet i samma anda som i sin avhandling om partiernas interna organisationskultur. Anders Lindblom undersöker moderat politik utifrån partiets motioner och kommer fram till att partiets förhållande till välfärdsstaten har varit relativt oförändrad de senaste 30 åren. Det här är samma metod som jag själv använde i min avhandling för att undersöka partiernas kulturpolitik. Av allt att döma är ideologiska förändringar över lag mindre tydliga i motionernas faktiska förslag än i retorik och politiska program, i synnerhet om man räknar relativt. De förslag som las av moderater när de under åttiotalet, åtminstone av somliga, uppfattades som nyliberala radikaler var knappast radikalare än de som idag läggs av mer de mer mittenorienterade nymoderaterna. Detta har dels att göra med att enskilda motioner oftare förordar mindre reformer än omfattande samhällsförändringar, och dels med att samhällsklimatet förändrats.
Merparten av texterna följer dock partiernas idéutveckling och förhållande till andra partier: Moderaternas omvandling till Nya Moderaterna, Centerns till liberalt parti, socialdemokraternas till allt mindre statsbärande osv. Inte minst intressant är Douglas Brommessons analys av kristdemokraternas vandring från en ideologi baserad på kristen universalism till en där kristdomen snarare uppfattas som en egenskap hos vår egen partikulära kultur. Slutligen analyserar Gissur Ó Erlingsson och Mikael Persson de största utomparlamentariska partierna, inte minst med utgångspunkt i vilka som är benägna att rösta på dem. Det visar sig t.ex. att de som i förra valet röstade på Junilistan, F!, Piratparitet och SD främst placerade sig i den politiska mitten eller vänstern (Det är från denna artikel som detta inläggs illustrationer är hämtade).











Att metoder och perspektiv varierar gör att det blir svårt att jämföra partierna. Så mycket intressantare är det då att jämföra analysmetoderna. Inte mint tycker jag att det är tydligt att vi behöver en diskussion om själva partiformernas betydelse i svensk politik.

forskningens kvalitet är inte det samma som dess kvantitet

Tendensen att värdera forskning - och inte minst enskilda forskare - utifrån publikationsmängd i facktidskrifter och hur ofta man citeras där blir allt starkare. Räknandet med sådana siffror, bibliometrin, är på god väg att börja behandlas som egen vetenskap. Dagens Sydsvenskan innehåller en utmärkt debattartikel som belyser problemen med detta. Ett av de i mitt tycke allvarligaste problemen med bibliometri som modell för medelstilldelning och tjänstetillsättning är egentligen ganska enkelt: "De bibliometriska metoderna tenderar dessutom att belöna forskning som redan har stora resurser och som är följsam mot rådande trender. Bibliometrisk styrning är därför ett [...] för konservatism snarare än nytänkande och innovation." Man blir, åtminstone till en början, mer citerad om man deltar i en existerande diskussion än om man kommer med någonting nytt eller ovanligt. Ett annat argument, som inte tas upp i artikeln, är att det lönar sig allt sämre att förmedla kunskap på ett sätt som är begripligt utanför akademien, eller ens utanför den egna specialiteten. Böcker och texter på svenska är båda exempel på sådant som det lönar sig allt mindre att skriva. På många sätt är detta ett recept för mindre intressant och mindre relevant forskning.

Fler historiska felaktigheter straffbara

Professorn i historiebruk Peter Aronsson bloggar om EU:s homogenisering av lagstiftning rörande historieskrivningen kring folkmord, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten:

Senast den 28 november i år ska alla EU-länder ha anpassat sin lagstiftning mot rasism och främlingsfientlighet: “Publicly condoning, denying or grossly trivializing crimes of genocide, crimes against humanity and war crimes” ska kunna straffas med fängelse upp till tre år. [...] I Lettland kan man få 3 månader i fängelse om man skriver att Sovjet befriade landet 1944. Ett förslag på en lag i Ryssland som ger 5 månaders straff om man inte påstår motsatsen. Hur ska den rätta tolkningen av de svenska plundringarna under Trettioåriga kriget, eller över de kollektiva steglingarna av edsbrytande civilbefolkning under Skånska kriget se ut för att undvika rättslig påföljd? Det räcker inte att mäta handlingarna mot den tidens krigslagar utan det ska nu ske mot moderna uppfattningar av vad som konstituerar ett krigsbrott.

De politiskt aktiva unga

Kategorin unga vuxna (16-29) hör till dem som i minst utsträckning är aktiva i föreningar och organisationer. Jag har sett statistiken förut, men överraskas fortfarande av den. I min erfarenhet är aktiva i just den åldern de som bär up flera av de mer livaktiga delarna av organisationslivet. Det är också en period som i mångas liv präglas av engagemang i politiska rörelser, studentföreningar, ungdomsorganisationer osv. … eller kanske inte så mångas liv trots allt. Ändå är det bland dessa få som åtminstone delar av framtidens maktelit kommer att hämtas. Partierna fortsätter att rekrytera ur ungdomförbunden. Att ha varit föreningsaktiv är fortfarande en merit och skapar definitivt nätverk och organisationsvana. Förvisso ser vi allt fler bloggare och andra även i den politiska offentligheten, men jag har svårt att tro annat än att de organisationsaktiva är överrepresenterade även bland dem. Det förefaller onekligen som att i synnerhet den politiska makten rekryteras ur en minskande grupp, en som dessutom tycks vara allt annat än typisk.

Dagens bloggtips: Partitester

Statsvetaren Henrik Oscarsson har skrivit en utmärkt kommentar till fenomenet partitester. Det visar sig bl.a. att hela 7% av väljarkåren tar intryck av dem när de väljer hur de ska rösta. Osscarssons kommentar är läsvärd i sin helhet. Särskilt värt att citera är dock uppräkningen av några av de saker som utelämnas av testerna:

Varför klarar inte renodlade åsiktsröstningsmodeller av att predicera partivalet bättre? Svaret är rätt enkelt: det finns en hel lista med utvärderingskriterier väljare använder sig av (och bör använda sig av) när de bestämmer sitt partival som faktiskt inte alls har med sakfrågeståndpunkter att göra. Bedömningar av duglighet och kompetens, erfarenhet, tidigare uppnådda resultat, förmåga att leda, beslutsamhet även de dagar då solen inte skiner, trovärdighet, partisammanhållning, grad av interndemokrati, förmåga att samarbeta, förhandla och kompromissa, lyhördhet, folklighet, uppträdande, egenskaper hos ledande företrädare, moraliskt handlande, pålitlighet. Ja listan kan göras hur lång som helst.

En annan sida av problemet är naturligtvis att nya partier som inte alltid är med missgynnas, något som inte minst är intressant när det framförallt är de yngsta väljarna som tar intryck av testen.

Mer lustigt är när enkätkonstruktörer avsslöjar sig. Nyligen svarade jag t.ex. på en enkät som skickats ut av något undersökningsföretag. I första hand verkade de intresserade av min inställning till socialdemokraterna i Stockolms stad och län. Så dyker det plötsligt upp en fråga om ifall jag tycker att det är problematiskt att statsministerns fru har en egen politisk karriär. Undrar om det är ett utspel som vi har att vänta när valrörelsen börjar bli smutsigare, eller om jag bidrog till att vi slapp det.

A Secular Age?

Till sommarens läsning hörde Charles Taylors monumentala A Secular Age, där han ur flera olika perpektiv behandlar de komplexa fenomen vi känner som sekularisering och sekularism, två av de mest avgörande kännetecknen hos den moderna världen. Samtidigt är detta också fenomen som det är lätt att missa komplexiteten i. En stor del av modernitetens självförståelse ligger i föreställningen att den är en enkelriktad, om än inte irreversibel, process. Så också sekulariseringen. För Taylor är sekulariseringen någonting betydligt mera komplext. Schematiskt skiljer han ut tre huvuddelar av processen:
1. Människors minskade tro på Gud (eller motsvarande).
2. Religionens minskade roll i samhället.
3. De förändrade förutsättningarna för religiös tro.

Vad religion är, hur begreppet ska definieras, är en ständig fråga inom religionsvetenskapen. Många av våra etablerade föreställningar om detta är formulerade i en protestantisk kristen kontext och kan till nöds utsträckas till de delar av världen som präglas av de abrahamitiska religionerna, kristendom, judendom och islam. En sådan föreställning är till exempel förförståelsen om religion som någonting som handlar om relationen mellan människan och Gud. En annan är föreställningen om en avgränsning mellan en religiös samhällssvär och en profan, en föreställning som i sig har sin bakgrund i medeltidens kristna Europa och som utgör en del av bakgrunden till Västerlandets sekularisering, kanske till och med en förutsättning för den. Svårigheterna kommer när dessa definitioner och förförståelser överförs till kontexter där åtskillnaden mellan den religiösa och den profana sfären saknas, eller åtminstone ser annorlunda ut. Särskilt besvärligt blir det när man försöker skapa en definition på religion som också täcker de buddistiska och hindusiska riktningar som inte alls handlar om relationen mellan människan och en eller flera gudar, som i vissa fall inte ens erkänner existensen av vare sig en mänsklig själ eller relevansen av några gudar, men som ändå tycks uppvisa flera gemensamma drag med det fenomen vi känner som religion.

Taylor undviker emellertid flera av svårigheterna med definitionssfrågan genom att inskränka sig till Västerlandet, dvs. mer exakt till den (tidigare) katolska och protestantiska kristna världen. Detta innebär tyvärr också att han utelämnar flera frågor som i våra dagar är minst sagt relevanta, som t.ex. de som rör sekulariseringsprocesser i Indien eller i den muslimska världen. När det gäller Västerlandet är han emellertid desto mera grundlig (Ian Buruma har däremot skrivit en hel del om sekularisering i utomeuropeiska länder, t.ex. i Taming the Gods, som dock inte alls har samma djup). Religion definierar Taylor med hänvisning till det transcendenta.

Åter till Taylors tre former av sekularisering, som alla tycks ha ägt rum i Västerlandet. Den första kategorin är kanske den man först kommer att tänka på. Den är också den om är till synes lättast att föra statistik på. Det verkar mycket sannolikt att den processen har gått tämligen långt i våra samhällen. Även om de flesta svenskar idag säger sig ”tro på någonting” så är det idag få svenskar som håller den kristna trosbekännelsens samtliga satser för sanna. Samtidigt kan man fråga sig hur många som verkligen trodde på Gud i gångna tider när detta var mer eller mindre obligatoriskt. Taylor tycks mena att de gjorde det, men på ett något annorlunda sätt. Återkommer till det inom kort.

Denna första form av sekularisering ska inte, som ofta görs, blandas samman med Taylors andra kategori. Här följer han i spåren av bl.a. Max Weber och José Casanova (se tidigare inlägg). Här är det också betydligt mindre självklart åt vilket håll utvecklingen går idag. Bl.a. Casanova har argumenterat för att religiösa organisationer idag håller på att bli mer aktiva i samhällsdebatten utan att detta hotar sekulariseringen, så länge som de förblir aktörer i det civila samhället och inte försöker vinna direkt och exklusivt inflytande över staten. Det är först då som de skulle hota åtskillnaden mellan kyrka och stat. Taylor ser mer till de längre historiska linjerna, och då blir det tämligen uppenbart att de religiösa institutionernas inflytande har minskat i Västeuropa under århundradenas lopp. I förbigående nämner han också utvecklingen i Skandinavien där statskyrkorna snare tycks ha breddats, och i viss mening sekulariserats internt, istället för att successivt avskiljas från staten . I den berättelsen har Sverige i så fall bytt spår i relativt sen tid - så sent som på nittiotalet.

Intressantast är Taylor dock när han kommer in på den tredje formen av sekularisering. Vad han menar är nämligen att det idag är omöjligt att tro på samma sätt som människor gjorde så sent som för några hundra år sedan. Medeltididens människor levde enligt honom i ett universum där såväl Gud och Hans änglar som tomtar och troll var verkliga företeelser, om än inte alldagliga. Visserligen var det också på den tiden möjligt att vara ateist eller tvivlare, men människor som förblev i sådana övertygelser var exceptionella och gjorde det av eget val, och med stor ansträngning. Den värld de mötte talade emot deras övertygelse. Idag är det tvärtom. Visserligen är det i våra dagar möjligt att tro, men vi gör det med nödvändighet av eget val, åtminstone i Västvärlden (men troligen i ökande grad även i andra delar av världen). Även de som i Väst växer upp under synnerligen religiösa förhållanden vet att de omges av ett samhälle som domineras av andra föreställningar, och de kommer aldrig att kunna behålla sin tro utan att lära sig hantera detta med medveten ansträngning. Tron är aldrig längre självklar eller naiv. Detta - om något - är en monumental förändring.