Igår var det release för antologin Framtiden är nu! Kultursverige 2040 där ett trettiotal intellektuella och kulturpersonligheter hade fått några sidor på sig att dra ut linjerna och diskutera Kultursveriges utveckling på trettio års sikt. Sven Nilsson - den av redaktörerna som medverkade i liknande sammanhang för runt fyrtio år sedan - har anmärkt att visionerna denna gång kändes mer tama, helt enkelt mindre visionära. Under kvällens paneldiskussion menade Vanja Hermele, som skriver om jämstäldhetsmyter, att hennes uppgift snarare var att varna för passiviserande framstegsmyter än att tala om hur bra allting är eller kommer att bli. Johanna Koljonenen, som modererade panelen, menade efter det publika samtalets slut att det kanske var väl lite science fiction. Är 2040 kanske trots allt för nära som datum för en framtidsvision?
Faktum är att vi satte datumet för att kunna lyfta blicken från de dagspolitiska frågorna utan att hamna i ren spekulation. Istället ville vi diskutera vart vi är på väg. Det tycker jag att vi har lyckats bra med. För den som vill läsa korta framåtblickande reflektioner kring den samtida utvecklingen i kulturlivet är detta rätt bok. En mängd områden täcks in, från bibliotek till teater till stadsbyggnad till Internet. Rösterna är också tämligen många; från Bo Rothstein till Rasmus Fleischer eller Emma Stenström, eller för den delen undertecknad. Här finns både framstegsoptimism kring det kreativa samhället och kritik av kulturens ekonomisering. Själv skriver jag om statens kulturpolitik, och tror nog att omvärlden kommer att förändra sig mer än denna.
Kanske är återhållsamheten dock inte ett tecken på att ingenting händer utan på att så mycket har hänt de senaste trettio åren. Förutsägelsehorisonten har kanske kortats av och vår förmåga att visionera blivit mindre än på det radikala sjuttiotalet. Om något borde ju de senaste decenniernas tekniska, ekonomiska och politiska utveckling (jag tänker Murens fall, Internet och globalisering) ha lärt oss hur mycket som kan förändras och hur fort det kan gå. Samtidigt lär oss t.ex. studiet av svensk kulturpolitik hur mycket som ändå kan förbli oförändrat (samma museer och teatrar, men ofta omgivna av en helt ny diskurs).
Visioner om alternativa världar är kanske någonting som gör sig bättre i litteratur och andra konstformer än i debatten kring dem. Men i så fall måste kulturdebatten också ha förmågan att koppla dem till hela samhällets utveckling. Ur det perspektivet är den här kvällens diskussion en tämligen blygsam övning, men absolut inte en misslyckad sådan. Tvärtom hoppas jag att boken kan bidra till en konstruktiv kulturpolitisk debatt redan nu.
Den finns i alla händelser att köpa på bokförlaget Volante och där finns också webbteveintervjuer från evenemanget.
Den 31 januari håller SweCult en konferens kring ämnet (anmäla sig dit kan man göra här).
Thursday, November 18, 2010
Wednesday, November 17, 2010
Socialdemokratins nedgång och fall?
Socialdemokraternas nedgång är inte Mona Sahlins fel. Att socialdemokraternas nedgång pågått i drygt fyrtio år är någonting som beskrivs i bl.a. SvD där man inte minst kan se ett diagram över partiets valresultat sedan 1914 . Nedgången handlar emellertid inte enbart om valresultat. Det vi ser är Folkrörelsesveriges omvandling. För trettio år sedan hade SAP över en miljon medlemmar. Idag rör de sig kring 100 000. Nedgången är emellertid inte heller bara SAP:s. Under de senaste 20 åren har det sammanlagda medlemsantalet i riksdagspartierna mer än halverats, trots tillkomsten av tre nya partier, och även om man då inte räknar med den tidigare kollektivanslutningen av LO-medlemmar till SAP. Ser man till utvecklingen i ungdomsförbunden har den varit ännu extremare. I slutet av sjuttiotalet hade både SSU och CUF över 60 000 ungdomsmedlemmar. Idag har de mindre än 6000. MUF är idag störst och rör sig runt 10 000.
Någonting har onekligen hänt. Samtidigt ska man komma ihåg att 90% av svenskarna fortfarande är medlemmar i ideella föreningar och att villigheten till ideellt arbete inte alls har gått ned. Vad vi ser är partiernas - och i synnerhet ungdomsförbundens - kris. Det svenska civila samhället lever vidare och många organisationer frodas. Däremot är partiernas kris allvarligare för SAP, av det enkla skälet att SAP är det parti som i störst grad har förkroppsligat det Sverige och de organisationsformer som nu håller på att överges. I ett samhälle där människorna i mindre utsträckning än tidigare är lojala mot samhällsklasser och hierarkiskt uppbyggda organisationer är SAP det etablerade parti som är sämst anpassat.
Därför blir det inte helt lätt att kopiera Moderaternas omvandling till Nya Moderaterna. Moderaterna har alltid varit ett parti med relativt vag förankring i korporatismens folkrörelseorganisationer. Ett enligt forskningen tämligen centralistiskt parti som dessutom har haft ett relativt högt antal väljare per partimedlem. Kort sagt ett parti där ledningen har haft relativt goda förutsättningar för att ratta en helomvänding. SAP är i detta sammanhang Moderaternas raka motsats.
Sedan har vi marginalväljarna. Jag skulle säga att de - främst socialdemokratiska - debattörer har rätt som frågar sig vilka dessa egentligen är och konstaterar att de vi talar om är medelklassen. Det är alltså inte överraskande om dessa föredrar en i grunden borgerlig politik. Det anmärkningsvärda är snarare SAP:s tidigare ställning i ett land som domineras av en stor arbetande medelklass. Vad Alliansen gör kan beskrivas som att anpassa välfärdsstaten efter vad denna arbetande medelklass uppfattar som sina vardagsvillkor, eller åtminstone övertyga den om att man gör det. Framförallt handlar det om att hålla ekonomin och statsfinanserna sunda. Detta är också i viss mån vad Göran Persson och SAP:s högerfalang gör eller vill göra. Det är också vad Mona Sahlin misslyckades med att övertyga om att hon kan. Vill man fortsätta med den här strategin måste lösningen rimligen bli att normalisera partiet och skaffa sig en ledning som kan utmana Reinfeldt, Borg och den övriga Alliansen i trovärdighet. Detta är i sig en svår uppgift och jag har svårt att se vem som skulle kunna genomföra den just nu.
Inte heller tror jag att den partiapparat som Göran Persson lämnade efter sig har varit ideal för att producera sådana ledare. Hittills har man förlitat sig på att partiorganisationen och ungdomsorganisationerna ska kunna producera framtidens politiker (andra partier har också gjort samma sak). En ny ledare kommer i betydligt högre grad att behöva ta upp Göran Perssons vana att rekrytera externt. Frågan är dock om en sådan politik är möjlig för en ledare i opposition. Alla socialdemokratiska ledare före Sahlin har tagit över ledarskapet som statsministrar. En partiledare kan inte självständigt utse sitt verkställande utskott. Däremot kan en statsminister utse sina ministrar, i synnerhet i en enpartiregering. Frågan är alltså om den etablerade socialdemokratiska ledarskapsmodellen över huvud taget fungerar i opposition.
Vill man vara någonting annat än ett mittenparti bland andra, en mer radikal kraft i samhället, blir det emellertid ännu svårare. Framförallt måste man i så fall hitta en ny vision av samhället som kan samla de egna leden. Man måste också hitta en organisationsform där man kan kanalisera bred förankring på ett sätt som kan ersätta de tidigare folkrörelseorganisationerna. Ingetdera kan jag dock se att man har. Politik är dock ett område där man ibland blir överraskad så vi får se vad som händer. Att återigen bli ett radikalt parti skulle dock innebära att man för överskådlig framtid försatte sig i opposition, något som jag har svårt att tänka mig att en SAP ledning skulle kunna få mandat för idag.
Mest sannolikt är kanske att man inte lyckas genomdriva någon mer omfattande förändring, och att nedgången helt enkelt fortsätter.
Någonting har onekligen hänt. Samtidigt ska man komma ihåg att 90% av svenskarna fortfarande är medlemmar i ideella föreningar och att villigheten till ideellt arbete inte alls har gått ned. Vad vi ser är partiernas - och i synnerhet ungdomsförbundens - kris. Det svenska civila samhället lever vidare och många organisationer frodas. Däremot är partiernas kris allvarligare för SAP, av det enkla skälet att SAP är det parti som i störst grad har förkroppsligat det Sverige och de organisationsformer som nu håller på att överges. I ett samhälle där människorna i mindre utsträckning än tidigare är lojala mot samhällsklasser och hierarkiskt uppbyggda organisationer är SAP det etablerade parti som är sämst anpassat.
Därför blir det inte helt lätt att kopiera Moderaternas omvandling till Nya Moderaterna. Moderaterna har alltid varit ett parti med relativt vag förankring i korporatismens folkrörelseorganisationer. Ett enligt forskningen tämligen centralistiskt parti som dessutom har haft ett relativt högt antal väljare per partimedlem. Kort sagt ett parti där ledningen har haft relativt goda förutsättningar för att ratta en helomvänding. SAP är i detta sammanhang Moderaternas raka motsats.
Sedan har vi marginalväljarna. Jag skulle säga att de - främst socialdemokratiska - debattörer har rätt som frågar sig vilka dessa egentligen är och konstaterar att de vi talar om är medelklassen. Det är alltså inte överraskande om dessa föredrar en i grunden borgerlig politik. Det anmärkningsvärda är snarare SAP:s tidigare ställning i ett land som domineras av en stor arbetande medelklass. Vad Alliansen gör kan beskrivas som att anpassa välfärdsstaten efter vad denna arbetande medelklass uppfattar som sina vardagsvillkor, eller åtminstone övertyga den om att man gör det. Framförallt handlar det om att hålla ekonomin och statsfinanserna sunda. Detta är också i viss mån vad Göran Persson och SAP:s högerfalang gör eller vill göra. Det är också vad Mona Sahlin misslyckades med att övertyga om att hon kan. Vill man fortsätta med den här strategin måste lösningen rimligen bli att normalisera partiet och skaffa sig en ledning som kan utmana Reinfeldt, Borg och den övriga Alliansen i trovärdighet. Detta är i sig en svår uppgift och jag har svårt att se vem som skulle kunna genomföra den just nu.
Inte heller tror jag att den partiapparat som Göran Persson lämnade efter sig har varit ideal för att producera sådana ledare. Hittills har man förlitat sig på att partiorganisationen och ungdomsorganisationerna ska kunna producera framtidens politiker (andra partier har också gjort samma sak). En ny ledare kommer i betydligt högre grad att behöva ta upp Göran Perssons vana att rekrytera externt. Frågan är dock om en sådan politik är möjlig för en ledare i opposition. Alla socialdemokratiska ledare före Sahlin har tagit över ledarskapet som statsministrar. En partiledare kan inte självständigt utse sitt verkställande utskott. Däremot kan en statsminister utse sina ministrar, i synnerhet i en enpartiregering. Frågan är alltså om den etablerade socialdemokratiska ledarskapsmodellen över huvud taget fungerar i opposition.
Vill man vara någonting annat än ett mittenparti bland andra, en mer radikal kraft i samhället, blir det emellertid ännu svårare. Framförallt måste man i så fall hitta en ny vision av samhället som kan samla de egna leden. Man måste också hitta en organisationsform där man kan kanalisera bred förankring på ett sätt som kan ersätta de tidigare folkrörelseorganisationerna. Ingetdera kan jag dock se att man har. Politik är dock ett område där man ibland blir överraskad så vi får se vad som händer. Att återigen bli ett radikalt parti skulle dock innebära att man för överskådlig framtid försatte sig i opposition, något som jag har svårt att tänka mig att en SAP ledning skulle kunna få mandat för idag.
Mest sannolikt är kanske att man inte lyckas genomdriva någon mer omfattande förändring, och att nedgången helt enkelt fortsätter.
Wednesday, November 10, 2010
Dagens ungdom
Den senaste tiden har jag haft anledning att gå igenom en del statistik kring dagens ungdom och deras fritidsvanor. Det visar sig, som väntat, att unga idag är mindre aktiva i rikstäckande ideella ungdomsorganisationer, men kanske i synnerhet i de politiska ungdomsförbunden (diagrammet visar antal medlemmar i åldrarna 13-25 räknas, statistik från Ungdomsstyrelsen). Totalt sett är medlemskapet i ungdomsorganisationer fortfarande omfattande, medan medlemskapet i politiska ungdomsorganisationer numera är relativt begränsat.
Det visar sig också att de som trodde att Internet är ett hot mot bokläsningen verkar ha fel (möjligen mot läsningen av fackböcker som lexikon). Däremot är det möjligt att TV har fått ungdomar i åldrarna 15-24 att läsa mindre. Statistiken är dock kanske inte helt irrelevant för skolpolitiker vars prioritering är en dator per barn. Ungdomar använder av allt att döma datorer. Däremot är det mindre än hälften av dem som läser böcker en vanlig dag - och då är skolan vad jag förstår inräknad (statistiken bygger på enkäter från Nordicom och visar vad unga i åldrarna 15-24 säger sig göra en vanlig dag).
Det visar sig också att de som trodde att Internet är ett hot mot bokläsningen verkar ha fel (möjligen mot läsningen av fackböcker som lexikon). Däremot är det möjligt att TV har fått ungdomar i åldrarna 15-24 att läsa mindre. Statistiken är dock kanske inte helt irrelevant för skolpolitiker vars prioritering är en dator per barn. Ungdomar använder av allt att döma datorer. Däremot är det mindre än hälften av dem som läser böcker en vanlig dag - och då är skolan vad jag förstår inräknad (statistiken bygger på enkäter från Nordicom och visar vad unga i åldrarna 15-24 säger sig göra en vanlig dag).
Monday, November 8, 2010
Något om essäer och publika intellektuella
De intellektuellas roll i den allmänna debatten är någonting som länge har intresserat mig. Det är därför med stort intresse som jag läser denna artikel i den vetenskapliga tidskriften Culture Unbound om essäistikens roll i svensk debatt:
Själv är jag just nu fullt sysselsatt med att skriva om hur man lär sig demokrati genom aktivitet i ideella organisationer, på basis av mina intervjuer i Sverok, men då skriver jag för internationella vetenskapliga tidskrifter och hinner alltså inte med att delta i den allmänna debatten. Sådant är läget för forskare idag.
The point of departure of this paper is a lecture by Edward Said, in which he claimed it necessary for today’s intellectuals to respond to modern specialization by assuming an attitude of amateurism in public life. It can be argued that there is a historical connection between the public role of the learned amateur and the essay as a form of expression and communication. Among recent advocates of the essay, the decline of this genre in modernity has sometimes been explained by the increasing public confidence in experts and specialists. According to this view, the development of modern society has made it less legitimate for essayists to serve as generalist commentators on society and culture. However, the growing tension between amateurism and professionalism goes back at least to the nineteenth century, and it has marked the ambiguous relation of the essay and the essayist to academia and institutional discourse ever since. This paper discusses what has become of this public role of essayists in late modernity. Some examples of essayists and essayistic writing of later decades, chiefly from Sweden, serve as illustrations of a general line of argument, even though there are also comparisons between the essay in Sweden and in other countries. Among the examples of Swedish essayists put forward here are Kerstin Ekman and Peter Nilson. The reception of these writers suggests that the essayist, adopting the role as amateur, driven by devotion and interest for the larger picture, might still be a vital part of public culture today. However, it is also clear that writers like Ekman and Nilson have gained at least part of their authority from being acknowledged in other fields or genres – Ekman as a distinguished novelist and Nilson as a trained astronomer.
Själv är jag just nu fullt sysselsatt med att skriva om hur man lär sig demokrati genom aktivitet i ideella organisationer, på basis av mina intervjuer i Sverok, men då skriver jag för internationella vetenskapliga tidskrifter och hinner alltså inte med att delta i den allmänna debatten. Sådant är läget för forskare idag.
Wednesday, October 13, 2010
Henrik Berggren och Olof Palme
Har nu läst de första 250 sidorna i Henrik Berggrens lätt monumentala biografi över Olof Palme. Till en början förundrades jag över att han börjar minst 100 år före Palmes födelse med att beskriva dennes familjebakgrund. Det är en början som på många sätt är överraskande klassisk för en biografi. Berggrens beskrivning över den uppåtstigande ätten Palmes liv i industrialismens svenska borgerlighet verkade dock inte självklart relevant. Tesen är dock att Palmes framtidstro tydligt präglades av en familjebakgrund som inte bara var högborgerlig - i viss utsträckning direkt aristokratisk - utan också präglad av internationalism, liberalism och framtidstro.
Själv fastnar jag mera för beskrivningen av det politiska landskapet i femtiotalets Sverige och av Palmes egen väg genom det. Folkhemmet, eller snarare den socialdemokratiska välfärdsstaten håller på att växa fram när Palme återkommer ifrån studenttiden i USA. Berggren har antagligen rätt i att den relevanta politiska skiljelinjen för honom inte stod mellan höger och vänster utan mellan framtidstro och skepsis. Palme själv var antagligen mer New Deal-liberal än svensk socialdemokrat vid sin återkomst till Sverige. Personligheter som Tingsten, Lindbom och Moberg ingår å andra sidan i Berggrens beskrivning av den framväxande välfärdsstatens kritiker, antingen skälen till detta var Tingstens liberala kulturradikalism, Lindboms bildningshumanism grundad i folkrörelserna (som med tiden skulle utvecklas i allt mer konservativ riktning), eller Mobergs bondeindividualism. Ingen av dessa linjer hade emellertid en framtidsvision. I Berggrens berättelse framstår de som reaktiva.
För Palme var politik emellertid att vilja, en fras som i Bergrens tolkning ter sig Nietzscheanskt präglad, som ett slags korsning mellan existentialism och vetenskapstro. Palme blir därmed ett närmast idealiskt studieobjekt i Bergrens egen bild av Sverige och svenskarna, en fortsättning på hans egen och Lars Trägårdhs Är svensken människa? där svensk politisk kultur beskrivs som "statsindividualistisk", dvs. baserad på föreställningen om välfärdsstaten som den individuella frihetens garrant. Palme är statsidividualismen personifierad. Femtiotalet blir också ett brott där mellankrigstidens folkhem övergår i efterkrigstidens välfärdsstag. Folkhemmet hade varit en i egentlig mening korporativ stat där klasserna och deras företrädare tänktes samexistera i konsensus (Arbetarepartiet, Bondeförbundet och Högern var i stort sett rena klasspartier och konkurerade därmed inte ens med varandra). Det tycktes t.o.m. rimligt att tala om att arbetarklassen borde behålla sina begåvningar i en intern karriär- och utbildningsväg med studiecirklar, folkhögskolor och förtroendeposter istället för högre studier och klassresa. I efterkrigstidens välfärdsstat var detta redan orimligt. Nu handlade det om att bygga ett statsindividualistiskt samhälle, ett samhälle där staten skulle ge alla svenskar frihet och lika möjligheter. Det var denna politik som Palme med tiden skulle driva som ecklesiastikminister, statsminister och partiledare.
Också Palmes egen karriärväg är slående i det att han inte alls var någon produkt av folkrörelsernas interna bildningsarbete. Palme hade gått i de bästa skolorna och visserligen formades han i Sveriges Förenade Studentkårer (SFS), men dit hade han från början rekryterats som tjänsteman för att sedan bli förtroendevald. På samma sätt skulle han rekryteras av Erlander för att bli dennes assistent och sedermera betrodde rådgivare, och först sedan förtroendevald. Faktum är att han blev riksdagsman genom att Erlander såg till att få honom utnämnd till en plats i Första Kammaren (för Jönköpings län, där han aldrig bott), en karriärväg som han senare själv skulle stänga genom Första Kammarens avskaffande. Ändå tycks det som om han lärde sig mer via organisationsaktiviteten än via skolgången, eller kanske snarare andra saker. Palme tycks ha fortsatt från internatskolebakgrund, reservofficersutbildning och en bildningsresa som utbytesstudent i det sena fyrtiotalets Amerika till amatörpolitisk erfarenhet som internationell representant för SFS och sedan vidare in i politiken som Erlanders följeslagare (inte så stor skillnad: såväl den internationella studentrörelsen som den nationella och internationella politiken tycks i grunden ha präglats dels av tillväxten och dels av relationen till kommunismen). På vissa sätt ter sig denna resa lätt anakronistiskt aristokratisk. På andra sätt säger den kanske mer om folkrörelsernas och studentpolitikens funktion som "politikerskola" än vad mer romantiserade berättelser om folkrörelsernas roll tenderar att göra.
Själv fastnar jag mera för beskrivningen av det politiska landskapet i femtiotalets Sverige och av Palmes egen väg genom det. Folkhemmet, eller snarare den socialdemokratiska välfärdsstaten håller på att växa fram när Palme återkommer ifrån studenttiden i USA. Berggren har antagligen rätt i att den relevanta politiska skiljelinjen för honom inte stod mellan höger och vänster utan mellan framtidstro och skepsis. Palme själv var antagligen mer New Deal-liberal än svensk socialdemokrat vid sin återkomst till Sverige. Personligheter som Tingsten, Lindbom och Moberg ingår å andra sidan i Berggrens beskrivning av den framväxande välfärdsstatens kritiker, antingen skälen till detta var Tingstens liberala kulturradikalism, Lindboms bildningshumanism grundad i folkrörelserna (som med tiden skulle utvecklas i allt mer konservativ riktning), eller Mobergs bondeindividualism. Ingen av dessa linjer hade emellertid en framtidsvision. I Berggrens berättelse framstår de som reaktiva.
För Palme var politik emellertid att vilja, en fras som i Bergrens tolkning ter sig Nietzscheanskt präglad, som ett slags korsning mellan existentialism och vetenskapstro. Palme blir därmed ett närmast idealiskt studieobjekt i Bergrens egen bild av Sverige och svenskarna, en fortsättning på hans egen och Lars Trägårdhs Är svensken människa? där svensk politisk kultur beskrivs som "statsindividualistisk", dvs. baserad på föreställningen om välfärdsstaten som den individuella frihetens garrant. Palme är statsidividualismen personifierad. Femtiotalet blir också ett brott där mellankrigstidens folkhem övergår i efterkrigstidens välfärdsstag. Folkhemmet hade varit en i egentlig mening korporativ stat där klasserna och deras företrädare tänktes samexistera i konsensus (Arbetarepartiet, Bondeförbundet och Högern var i stort sett rena klasspartier och konkurerade därmed inte ens med varandra). Det tycktes t.o.m. rimligt att tala om att arbetarklassen borde behålla sina begåvningar i en intern karriär- och utbildningsväg med studiecirklar, folkhögskolor och förtroendeposter istället för högre studier och klassresa. I efterkrigstidens välfärdsstat var detta redan orimligt. Nu handlade det om att bygga ett statsindividualistiskt samhälle, ett samhälle där staten skulle ge alla svenskar frihet och lika möjligheter. Det var denna politik som Palme med tiden skulle driva som ecklesiastikminister, statsminister och partiledare.
Också Palmes egen karriärväg är slående i det att han inte alls var någon produkt av folkrörelsernas interna bildningsarbete. Palme hade gått i de bästa skolorna och visserligen formades han i Sveriges Förenade Studentkårer (SFS), men dit hade han från början rekryterats som tjänsteman för att sedan bli förtroendevald. På samma sätt skulle han rekryteras av Erlander för att bli dennes assistent och sedermera betrodde rådgivare, och först sedan förtroendevald. Faktum är att han blev riksdagsman genom att Erlander såg till att få honom utnämnd till en plats i Första Kammaren (för Jönköpings län, där han aldrig bott), en karriärväg som han senare själv skulle stänga genom Första Kammarens avskaffande. Ändå tycks det som om han lärde sig mer via organisationsaktiviteten än via skolgången, eller kanske snarare andra saker. Palme tycks ha fortsatt från internatskolebakgrund, reservofficersutbildning och en bildningsresa som utbytesstudent i det sena fyrtiotalets Amerika till amatörpolitisk erfarenhet som internationell representant för SFS och sedan vidare in i politiken som Erlanders följeslagare (inte så stor skillnad: såväl den internationella studentrörelsen som den nationella och internationella politiken tycks i grunden ha präglats dels av tillväxten och dels av relationen till kommunismen). På vissa sätt ter sig denna resa lätt anakronistiskt aristokratisk. På andra sätt säger den kanske mer om folkrörelsernas och studentpolitikens funktion som "politikerskola" än vad mer romantiserade berättelser om folkrörelsernas roll tenderar att göra.
Tuesday, October 12, 2010
Gåvor till välgörande ändamål
Jag har redan skrivit några gånger om idén att införa skatteavdrag för gåvor till ideella ändamål. Nu när Alliansen vunnit valet kan det tydligen bli verklighet, men bara upp till 1500 kr. och bara för privatpersoner, och bara för gåvor till vetenskapliga ändamål eller till "verksamhet som riktar sig till hemlösa, sjuka, personer med funktionsnedsättning, missbrukare och andra hjälpbehövande, både i Sverige och utomlands". För dem som hoppats på att företag ska uppmuntras donera pengar till operahus eller muséer, eller miljardärer till sjukthus är det alltså en bit kvar på vägen. Hade Nobelpriset instiftats idag att hade en stor del av donationen gått åt i skatt.
Å andra sidan: 1500 kr. är inte utan nytta i t.ex. arbete med missbrukare.
Artikel i Kyrkans tidning (från före valet)
Tidigare inlägg från när den senaste utredningen presenterade sina förslag.
Å andra sidan: 1500 kr. är inte utan nytta i t.ex. arbete med missbrukare.
Artikel i Kyrkans tidning (från före valet)
Tidigare inlägg från när den senaste utredningen presenterade sina förslag.
Monday, October 4, 2010
Trägårdh om valrörelsen och om svensk självbild
Professor Lars Trägårdh levererar i Expressen en av de intressantare kommentarerna till valet hittills genom att sätta in det i ett längre historiskt perspektiv. Handlar det egentligen om vem om ska äga folkhemsidealet?
Konkurrensen om vem som är mest folkhemsk har i det närmaste varit bedövande: man har kunnat välja mellan dagens bidragsvänliga socialdemokrater (S), den strängare och mer arbetsorienterade femtiotalsvarianten (M) eller till och med ett slags 30-talsvariant som ligger besvärande nära ett helt annat ideal vad det gäller folkgemenskap (SD).
För någonting har ändrats och detta kommer till uttryck inte bara i vänsterns motgång utan också i Sverigedemokraternas framgång. [...] I dag lever vi med en vänster som ofta är programmatisk postnationell och en borgerlighet som är stolt över sin kosmopolitiska framsynthet. Samtidigt som båda undrar varför SD:s retorik röner framgång. Det är svårt att inta en mer offensiv hållning kring frågan om nationen – ingen vill i dag bli anklagad för att vara nationalist. Problemet är bara att nationen inte visar tecken på att försvinna.
För Per Albin Hansson var det en självklarhet att hylla arvet från Engelbrekt och de fria svenska bönderna; deras kamp för nationens oberoende och småfolkets frihet. Att den tidens socialdemokrater så tydligt såg kopplingen mellan nationell identitet, individuell frihet, rättsstat och demokrati var nyckeln till att de kunna föra en retorik med ”folket” i centrum. Utan att hemfalla år en snävt etnisk tanke om svensk identitet kunde man samtidigt känna och öppet uttrycka en genuin stolthet för berättelsen om Sverige som de under sin skoltid hade insupit från Geijer, Starbäck och Odhner. De kämpande arbetarna stod på de fria böndernas skuldror.
Vissa tafatta försök görs även i dag att vrida flaggan ur händerna på högernationalisterna. Man enas om behovet av en nationaldag, men i stället för att som Per Albin välja att fira den svenska riksdagen födelse med dess alla associationer med demokrati och folkfrihet, så fastnade man för en dag – den 6 juni – vars symbolik är grumlig och tvetydig.
Denna vilsenhet lämnar fältet öppet för andra att skapa berättelsen om Sverige. Vem knyter i dag an till Engelbrekt och Geijer, eller pekar på parallellen mellan dagens muslimer och 1800-talets frikyrkorörelse i kampen om inkludering i ett folkhem där demokrati, inte etnisk gemenskap eller religiös homogenitet, står i förgrunden?
Subscribe to:
Posts (Atom)