Putnam och multikulturalismen

Jag läste på engelska Wikipedias artikel om "multiculturalism" att Robert Putnam har visat att mångkultur och invandring leder till minskade förtroendenivåer i samhället. En av referenserna är dessutom tidskriften Scandinavian Political Science (Vol. 30 – No. 2, 2007). Detta verkade märkligt. Det visar sig mycker riktigt att vad han säger är någonting delvis mycket annorlunda.

Dels finns ett antal possitiva effekter som har samband med invandring:

• Creativity in general seems to be enhanced by immigration and diversity (Simonton 1999). Throughout history, for example, immigrants have accounted for three to four times as many of America’s Nobel Laureates, National Academy of Science members, Academy Award film directors and winners of Kennedy Center awards in the performing arts as nativeborn Americans [...].

• Immigration is generally associated with more rapid economic growth [...].

• In advanced countries with aging populations, immigration is important to help offset the impending fiscal effects of the retirement of the babyboom generation [...].

• New research from the World Bank has highlighted yet another benefit from immigration, one of special relevance to the Nordic countries that have long played a disproportionate role on issues of global development. This new research suggests that immigration from the global South to the richer North greatly enhances development in the South, partly because of remittances from immigrants to their families back home and partly because of the transfer of technology and new ideas through immigrant networks. So powerful is this effect that despite ‘brain drain’ costs, increasing annual northward immigration by only three percentage points might produce net benefits greater than meeting all our national targets for development assistance plus cancelling all Third World debt plus abolishing all barriers to Third World trade (World Bank 2005; Pritchett 2006) [...].

Etc. Men så till relationen till förtroende: 

• Ethnic diversity will increase substantially in virtually all modern societies over the next several decades, in part because of immigration. Increased immigration and diversity are not only inevitable, but over the long run they are also desirable. Ethnic diversity is, on balance, an important social asset, as the history of my own country demonstrates.

• In the short to medium run, however, immigration and ethnic diversity challenge social solidarity and inhibit social capital. In support of this provocative claim I wish to adduce some new evidence, drawn primarily from the United States. In order to elaborate on the details of this new evidence, this portion of my article is longer and more technical than my discussion of the other two core claims, but all three are equally important.

• In the medium to long run, on the other hand, successful immigrant societies create new forms of social solidarity and dampen the negative effects of diversity by constructing new, more encompassing identities. Thus, the central challenge for modern, diversifying societies is to create a new, broader sense of ‘we’.

Merparten av argumentationen dras från den amerikanska historien och från landets historiska förmåga att integrera invandrare med olika ursprung. Detta underbygger han bland annat med hänvisning till forskning om amerikanska arméns utveckling de senaste 30 åren, men också med andra exempel, inte minst ur egen erfarenhet:

I grew up in a small town in the Midwest in the 1950s. Of the 150 students in my senior class, I knew the religion of virtually every one. Even now, when I have long forgotten their names, I can generally remember who was a Catholic, who was a Methodist and so on. Nor was that some personal quirk of mine, because in fact most of my classmates knew everyone else’s religion. My own children, who went to high school in the 1980s, knew the religion of hardly any of their classmates. Why the difference? To solve the mystery, you need to know that over those thirty years religious endogamy (the practice of marrying only within one’s faith) has largely faded in America, at least among mainline Protestants and Catholics and Jews. In the 1950s, for the most important aspect of any adolescent’s life – mating – it was essential to keep track of one’s peers’ religious affiliations. By the 1980s, religion was hardly more important than left- or right-handedness to romance.

Exemplet blir mer relevant om man betänker hur etnifierade de amerikanska samfunden var på den tiden. Merparten av kyrkorna vände sig uteslutande till en etnisk eller rasdefinierad grupp. Detta gäller inte inte minst för de "svarta" och "vita" kyrkorna i södern, men också på t.ex. katolska kyrkans relation till bl.a. irländska och italienska invandrare. Under USA:s första hundra år uppfattades inte minst inflyttningen av katoliker, och kanske i synnerhet just irländare, som ett betydande samhällsproblem. Idag har en omfattande utveckling ägt rum, en utveckling som kan beskrivas både statistiskt och etnografiskt. Nya kyrkor definieras i minskande grad i etniska termer, samfundsexogami blir allt vanligare och en gång etniskt och religiöst begränsade traditioner - från S.t Patrick's Day till pizza - har nu blivit allmängods. Ingen skulle längre ifrågasätta en persons amerikanskhet med hänvisning till att denna är katolik eller härstammar från Sicilien.

Jämförelsen med utvecklingen bland amerikanska trossamfund är inte minst relevant ur svenskt perspektiv med tanke på att många av våra nya religiösa samfund specifikt vänder sig till olika invandrade grupper. Detta gäller t.ex. de ortodoxa kyrkorna. Relationerna mellan sådana organisationer, staten och samhället i stort spelar enligt Putnam en central roll för utvecklingen:

Our field studies suggest that locally based programs to reach out to new immigrant communities are a powerful tool for mutual learning. Religious institutions – and in our era, as a century ago, especially the Catholic church – have a major role to play in incorporating new immigrants and then forging shared identities across ethnic boundaries. Ethnically defined social groups (such the Sons of Norway or the Knights of Columbus or Jewish immigrant aid societies) were important initial steps toward immigrant civic engagement a century ago. Bonding social capital can thus be a prelude to bridging social capital, rather than precluding it.

Kontentan är att identiteter är någonting som förändras över tid, att såväl gemenskap och lojalitet som kulturell och ekonomisk utveckling kan växa ur blandningen av kulturella, etniska och religiösa grupper, samt att detta inte behöver leda till en total löskoppling från tidigare traditioner, men däremot att de förändras och får nya betydelser. Integration är alltså enligt Putnam om en utmaning som har god chans att både lyckas och leda till framgång, vilket är någonting ganska annorlunda än ett påstått kausalt samband mellan kulturell mångfald och låg tillit.

(Alla citat är från Scandinavian Political Science, Vol. 30 – No. 2, 2007)

Civilsamhället i samhällskontraktet

Idag blir det release för boken Civilsamhället i samhällskontraktet:

DET SVENSKA SAMHÄLLSKONTRAKTET befinner sig sedan en tid tillbaka i omvandling, men riktningen är långtifrån självklar. Starka allianser mellan folkrörelserna och den framväxande välfärdsstaten var viktiga inslag i den tidigare versionen. Denna byggde på tydliga gränser och en långtgående arbetsdelning mellan olika sektorer i samhället. Med folkrörelserna kom även en ny form av medlemskap som erbjöd breda grupper av medborgare access till det framväxande föreningslivet och organisationerna tillgång till både engagemang och resurser. Olika avtal och överenskommelser angav riktningen på många områden och blev också del i den osynliga samhällsväv som spändes upp. Den transformation som nu pågår kan betraktas som ett stort antal parallella processer på olika nivåer i vilka samhällskontraktet successivt omförhandlas.

I TOLV NYSKRIVNA och aktuella kapitel ställer sig en grupp samhällsvetare frågan vad som står på spel i några av dessa omförhandlingar. Civilsamhället används här som den lins genom vilken omförhandlingarna betraktas och analyseras, och med hjälp av både breda penseldrag och fi nt tecknade detaljer tar sig författarna an såväl välfärden som fritiden och kulturen. De pekar på intressanta mönster som bryter med våra gängse bilder. Nya riktningar och annorlunda principer mejslas fram för det civila samhällets roll och betydelse. Samtidigt ser vi tydliga inslag av stabilitet i och med att parterna

till förhandlingsbordet tar med sig element från tidigare samhällskontrakt. Kombinationer av gammalt och nytt ser dagens ljus och antyder tendenser – kommersialisering, filantro-kapitalism, socialt entreprenörskap, hybrider och en borgerlighetens återkomst – som förhoppningsvis både utmanar och

inspirerar läsaren.

Innehåll:

MELLAN OMVANDLING OCH OMFÖRHANDLING | 1

Filip Wijkström

DE MEDLEMSLÖSA ORGANISATIONERNAS TIDEVARV | 35

Apostolis Papakostas

FÖRORTEN OCH FÖRENINGEN | 55

Lisa Kings

EFTER MEDLEMSKAPET? | 71

Torbjörn Einarsson & Johan Hvenmark

HYBRIDER I CIVILSAMHÄLLET | 93

Filip Wijkström

PRIVATA VÄLGÖRARE I DEN SVENSKA STATEN | 123

Martin Gustavsson

FOLKBILDNINGSFÄLTETS GRINDVAKTER | 153

Tobias Harding

IDROTTEN OCH KOMMERSEN | 175

Johan R. Norberg & Karin Redelius

PRODUKTIVITET ELLER EFFEKTIVITET? | 195

Agneta Gustafson

ÖVERENSKOMMELSEN SOM SPEGEL OCH ARENA | 217

Marta Reuter

FRÅN RÖST TILL SERVICE: VAD HÄNDE SEDAN? | 245

Tommy Lundström & Filip Wijkström

DET BORGERLIGA SAMHÄLLETS ÅTERKOMST | 289

Lars Trägårdh

Boken ges ut tack vare ett samarbete mellan paraplyorganisationen Ideell Arena, tankesmedjan Sektor 3 samt revisions- och rådgivningsbyrån PwC. 

Om någon är intresserad av mer av mina egna tankar om utvecklingen i det civila samhället så bidrar jag med en underlagsrapport till regeringens Framtidskommission senare i höst. Och så kommer naturligtvis också min och Erling Bjurströms bok Demokrati och bildning där jag diskuterar detta med utgångspunkt i de senaste årens forskning. Den här gången nöjer jag mig dock med att skriva om stabiliteten i studieförbundssektorn.

Framtidskommissionens seminarium om demokratins framtid i Europa

Under måndagseftermiddagen hade jag nöjet att besöka ett seminarium om demokratins framtid i Europa somarrangerades av regeringens framtidskommission. Mycket intressant, och också mycket lovvärt att den här typen av diskussioner arrangeras av en kommitté som åtminstone organisatoriskt sett räknas till statsrådsberedningen.

EU-ministern inledde med ett tämligen kraftfullt anförande om hur demokratin inte är en gång för alla given ens i Europa – denna kontinent som har gett världen såväl två världskrig som upplysningen, med ”några av de klaraste tankarna” någonsin. Framförallt kommer detta hot ifrån olika högerpopulistiska partier, som t.ex. nynazistiska Gyllene Gryning, Front National, Sannfinländarna och Sverigedemokraterna. Denna bild understöddes senare i stora drag av andra talare med olika typer av expertis. Sammantaget framgick att ministern ser de högerpopulistiska partierna som en grupp som EU:s regeringar bör agera emot. Senare under seminariet nämndes också att Italiens premiärminister Monti har förordat ett toppmöte särskilt inriktat på hur populismen ska bekämpas.

Särskilt intressant tyckte jag också att det blev när statsvetaren Ann-Cathrine Jungar diskuterade utvecklingen av högerpopulistiska – eller som hon beskrev det, "högerradikala" – partier i Europa. Detta börjar nu bli en etablerad och, åtminstone då det gäller enskilda fall, välbeforskad partigrupp som finns representerad i de flesta Europeiska länder. I de flesta fall rör sig om partier mellan 10 och 15 procent. I flera fall rör de sig dock uppåt. I Schweiz handlar det redan om runt en tredjedel av väljarna, men också i Norge och Finland är dessa partier tämligen stora. I flera länder ingår de också i regeringssamarbeten. 

I högre grad än övriga talare på detta ämne nyanserade hon dock bilden av gruppen. De har olika bakgrund; sketteprotester, regionalism, nationalism, och till och med nynazism, och förenas idag av faktorer som nationalism, populism och auktoritetstro. Samtidigt skiljs de av andra faktorer. I Västeuropa vänder de sig främst mot invandrare och muslimer, i Öst- och Centraleuropa rör det sig däremot främst om antisemitim och fientlighet mot romer. Medan vissa partier i väst profilerar sig som värdeliberala och tolleranta är de flesta partierna, inte minst i öst, profilerade som värdekonservativa. Skillnaderna har också hittills förhindrat alla försök att ena partierna i en grupp i t.ex. Europaparlamentet. Hon menar också att även etablerad center-höger i många länder har låtit sig påverkas i invandringsfientlig riktning, men att det också finns undantag, som t.ex. Sverige där regeringen på ideologiska grunder har tagit ställning för liberala öppenhetsvärden. Det är helt klart att det finns åtskilliga frågetecken här, t.ex. hur center-vänsterpartier har förhållit sig till invandring och hur  de populistiska partiernas regionalism förhåller sig till klassiska nationalistiska krav på nya nationer. Också användningen av själva begreppet populism tål att diskuteras.

Andra inlägg berörde EU:s och Europarådets arbete med mänskliga rättigheter i olika länder och om arbetet med att inkludera bl.a. HBT-perspektiv i antidiskrimineringslagstiftning. Birgitta Ohlsson passade  på att berömma den kroatiska regeringen för att den i år tydligt tog ställning för årets Prideparad. Andra demokratifrågor berördes i mer begränsad utsträckning. Med tanke på att Framtidskommissionens horisont är 2020 och 2050 hade man kanske kunnat vänta sig åtminstone något om demokratins framtid i Sverige, fortfarande finns en tendens att se hot mot demokratin som externa fenomen, men det får ändå anses som ett gott steg framåt att man inte drar sig för att diskutera problemen i EU som någonting som berör oss.

Ny antologi om kulturpolitikens regionalisering

Svensk statlig kulturpolitik är på många sätt ett extremt stabilt politikområde. Det innebär att man som forskare på området lätt tycker att det är extra intressant när det faktiskt händer någonting. Den kanske största reformen på området de senaste årtionendena får nog sägas vara den nu pågående regionaliseringen i det som kallas för Kultursamverkansmodellen. Följaktligen har jag det senaste året ägnat en hel del tid åt att tillsammans med andra sammanställa en antologi där forskare med olika bakgrund tar sig an frågan och reflekterar kring händelseutvecklingen. Antologin med arbetsnamnet Effekter av Kultursamverkansmodellen finns nu i manus och publiceras senare i höst som en del av ett samarbete mellan centret SweCult vid Linköpings Universitet och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Redaktörer är jag själv och Calle Nathansson.

Att skriva om en reform medan den pågår är på en gång svårt och intressant. Det står helt klart att flera regioner blir allt mer självständiga i sin kulturpolitik, samtidigt som regionala kulturinstitutioner i stor utsträckning fortfarande finansieras av staten. Kultursamverkansmodellen kan sägas vara statens svar på detta. Regional kulturpolitik ska nu formuleras i dialog mellan staten och landstingen (eller deras motsvarigheter). Dessutom ska olika aktörer i det regionala och lokala kulturlivet involveras i dessa processer. Eftersom detta är en process som fortfarande pågår är det emellertid svårt att säga någonting exakt om hur stor maktfördelning som faktiskt kommer att äga rum. Vissa regionala företrädare menar till och med att den statliga myndigheten Kulturrådet rent av stärker sin ställning, när denna nu innefattar en möjlighet att godkänna eller underkänna en kulturpolitik som utformas av regionala tjänstemän och politiker. 

Flera av författarna i vår antologi pekar dessutom på att det i bakgrunden finns en maktkamp mellan politiker, tjänstemän och företrädare för olika yrkesgrupper och institutioner, en spänning som är lika gammal som kulturpolitiken. Vem bör egentligens styra denna: tjänstemännen, de folkvalda eller kanske konstnärerna eller akademiska experter? Historiskt sett har kulturpolitikens uttalade mål varit att ge medborgarna möjlighet att ta del av kvalitativ kultur, underförstått att professionella företrädare skulle stå som garranten för denna kvalitet. I ett av antologins kapitel citeras dåvarande kulturministern Marita Ulvskog som formulerade den tidigare grundinställningen ovanligt tydligt: 

För mig är det obegripligt hur man kan vara för regionalisering om man är intresserad av jämlikhet och rättvisa! Om man permanentar regionförsöken så har vi ingen nationell kulturpolitik längre, då kan vi lägga ner det hela (Marita Ulvskog 1999).

Detta står i tydlig kontrast till de idéer om regionalt självstyre och dialog mellan olika grupper som utgjorde viktiga argument för den nu pågående reformen. Samtidigt pågår andra förändringar i det kulturekonomiska och kulturpolitiska landskapet. Möjliga ekonomiska effekter av kulturpolitik tillskrivs allt större betydelse i politikens utformning, inte minst på kommunal nivå. Nya modeller för samarbete med det civila samhällets aktörer vinner mark, och gamla försvinner. Mitt eget bidrag till antologin handlar just om ideella aktörers involvering i Kultursamverkansmodellen, och om hur dessa påverkas av detta. Jag har också på annan plats skrivit mer om förändringar i relationen mellan kulturpolitik och civilt samhälle. När det gäller Kultursamverkansmodellen återstår fortfarande att se hur väl det kulturpolitiska systemet lyckas hantera förändringarna i omvärlden, och om de skillnader som uppstår mellan regionerna verkligen blir så stora som Kulturutredningen en gång hoppades, och som modellens belackare nu varnar för.

TILLÄGG 2012-10-03: Antologin är nu färdig och finns att beställa, eller ladda ned gratis, här.

Ungdomsförbunden och det politiska spelet

[V]i har ett problem i vårt parti. Vi har en eller ett par generationer SSU:are som har varit i våldsam konflikt med varandra  […] Det där förs nu in i partiet, och där sysslar man med ganska hårda metoder mot varandra, oschysta tag, skitprat och kampanjer och de där killarna som man en gång tyckte var larviga ungar har nu blivit män i staten. Och jag är rädd att det här kommer att påverka vårt parti mycket negativt under de kommande tio, tjugo åren (Göran Persson 2006).

Jag fastnade för det här citatet redan första gången jag hörde det i Erik Fichtelius intervjuer. Det är på något sätt så typiskt för Göran Persson. Å ena sidan tendensen att trycka ned sina partikamrater och tala om hur dåligt det kommer att bli efter honom, och om hur det är någon annans fel.

Å andra sidan det insiktsfulla i en beskrivning av hur ungdomsförbunden präglar svensk politisk kultur. Att politik i stor utsträckning är en erfarenhetsbaserad färdighet som inte minst övas upp genom erfarenheter i folkrörelser och ungdomsförbund är en gammal och etablerad tanke i Sverige. Men oftast hör man den bara i festtal och hyllningar där det handlar om hur fantastiska dessa organisationer är. Det är sant att de utgör en av grundperlarna i svensk demokrati. Det är också sant att de öppnar vägar in i politiken för personer som saknar högre utbildning och familjekontakter. Samtidigt kan de emellertid också bidra till skapandet av slutna nätverk och begränsade horisonter, allt beroende på den interna kulturen och organisationen.

Alla kunskaper och färdigheter som är användbara i det politiska spelet är heller inte sådana som alltid uppfattas som positiva. Färdigheter och kontakter förvärvade i ungdomsförbundens konflikter spelar sannolikt en stor roll för senare politisk framgång. I bästa fall bidrar erfarenheterna från ungdomsförbunden med en förmåga att resonera, övertyga, förhandla, kompromissa och se realistiskt på politiska möjlighet. I värsta fall blir det som Göran Persson beskrivit, och förutsett för socialdemokraternas framtid. Realism och pragmatism är viktiga i politik, men övergår lätt i cynism. På gott och ont präglar tidigare erfarenheter den politiska kulturen, och därmed kommer också ungdomsförbunden att fortsätta att spela roll så länge som de utgör en central rekryteringsgrund för de politiska partierna..

I höst tänkte jag använda citatet som en illustration i min del i en antologi som jag och Erling Bjurström håller på att redigera. Förhoppningsvis ska den vara i tryck inom några månader. Själv bidrar jag med en text om politik och demokrati som erfarenhetsbaserad kunskap som förvärvas i ideella organisationer.

Gore Vidal

Läste för några dagar sedan att den amerikanske romanförfattaren och essäisten Gore Vidal har gått ur tiden vid 86 års ålder. Jag minns fortfarande hur jag fastnade för romanen Messias (1955) för över tio år sedan; en berättelse om hur en ny religion sprider sig över samtiden, likt kristendomens spridning för 2000 år sedan, men mycket snabbare, och baserad på samtidens etos formulerat som kvasibuddistisk frälsningslära. En i ordets antika mening cynisk satir över samtiden grundad i en bild av antiken presenterad i form av science fiction. Det senantika teman är än mer uttalat i romanen Julianus från 1964. Huvudpersonen är den siste hedniske romerske kejsaren Julianus Apostata (Julianus avfällingen, ett namn han fått i den kristna historieskrivningen)  som Vidal främställer som en intellektuell som av en historiens nyck har satts att härska över en brytningstid då världen hastigt utvecklas i en riktning för vilken han känner sig djupt främmande.

Den filosofiska sidan av Vidals antikintresse framgår också i romanen Creation (1981), på sitt sätt mer en essä förklädd till roman snarare än en traditionell sådan, där vi får följa en persisk resenär på Sokrates, Gautamas och Confucius tid, och genom hans ögon möta den nya värld av tankar som framträdde då. En roman som på många sätt kan tjäna som introduktion till en av religionshistoriens mest spännande perioder, i synnerhet om man håller i minnet att detta är en högst personlig reflektion, delvis baserad på historiska tolkningar som var nya när den publicerades men som inte längre är det. Ett annat exempel på Vidals användning av antika ämnen är hans medverkan i manuset till storfilmen Ben Hur, men han dyker också upp filmisk science fiction, t.ex. i en biroll i filmen Gattaca. Trots sin känsla av utanförskap (och ibland tydliga statussökande) var Vidal en märklig blandning klassisk privatlärd skriftställare och modern kändis. Ingen kan vara överraskand över att det var i Hollywood som han kom att leva en stor del av sitt liv.

I både Messias och Julianus är huvudpersonen och dennes perspektiv typiskt för Vidal; det handlar om intellektuella särlingar som finner sig utanför sin samtids mindre intellektuella utveckling. Man får förmoda att det också var så som han uppfattade sig själv. Huvudpersonen i Messias har till och med sitt namn, Eugene Luther, gemensamt med Vidal vars fullständiga namn var  Eugene Luther Gore Vidal. Helt stilenligt inleder Vidal också sin romansvit om den amerikanska historien med romanen Burr (1973) där huvudpersonen är Aaron Burr, USA:s tredje vicepresident, som främst har gått till historien för att ha skjutit finansministern Alexander Hamilton under en duell och för att senare ha åtalats för högförräderi i samband med en komplott som möjligen syftade till att skapa en ny statsbildning väster om Apalasherna. Valet av huvudperson röjer också en förtjusning för historiska händelser som inte passar in i den officiella historiska berättelsen.

Romanen om Aaron Burr kan otvivelaktigt ses som ett exempel på Vidals förmåga att ta ställning för kontroversiella personer, men har också någonting att säga om hans politiska ställningstaganden. I slutet av 1940-talet blev han kontroversiell för romaner med öppna skildringar av homosexualitet. Under '60-talet utveklade han sig till en tämligen i typisk demokrat, och senare tycks han ha rört sig allt längre mot vänster. Som många har påpekat är detta dock kanske inte hela sanningen. Sviten om den amerikanska historien kan läsas som en berättelse i stil med Edward Gibbons Romerska rikets nedgång och fall om en republiks förfall och övergång till centraliserat autokratiskt imperium. Även om federalisten Alexander Hamilton skildras i allt annat än sympatiska toner är det emellertid inte någon konspiratorisk berättelse. I romanen Lincoln (1984) skildras presidenten med påtaglig beundran som en ibland hjältemodig men aldrig naiv politisk pragmatiker som kom att sätta stopp för slaveriet men också bidra till uppbyggandet av en allt starkare militär statsmakt, och därmed som en av dem som tagit avgörande steg i övergången från republik till imperium. Han skulle senare beskriva Kennedy - som han kände personligen - som en av de personer han helst ville tillbringa sin tid med, men som en synnerligen olämplig president.

I sina samtidskommentarer blev han med tiden alltmer oppositionell, och det står klart att han betraktade Bush och Obamas presidentskap som en uppfyllelse av sina egna svartare förutsägelser; en tid då habeas corpus urholkas och då republiken dras in i allt fler utländska krig. Själv tycks han ha sett sig som en anhängare av den ursprungliga amerikanska republiken. Detta kanske också förklarar varför han rönt så begränsad uppmärksamhet i Sverige; hans ämnen är framförallt USA och antikens Rom, och hans politiska ställningstaganden verkar i förstone vara till vänster - som antiimperialist och företrädare för sexuellt likaberättigande - men innefattade samtidigt en tydlig skepsis till den starka staten, oavsett styrande parti, en alltigenom amerikansk hållning.

Det är kanske inte minst på grund av sin blandning av utanför- och innanförperspektiv som han utgör en så underhållande, och ibland tankeväckande, läsning. Till hans styrka som författare hör hans förmåga att se saker ur ett personligt perspektiv. Hans svaghet som politisk kommentator var snarare att han sällan eller aldrig presenterade lösningar på samtidens problem utan nöjde sig med att kritisera, ofta med udden riktad mot samtiden som sådan. Båda hans försök att bli invald i kongressen misslyckades, men resultatet är att han istället kom att producera en stor mängd böcker präglade av ett lätt flytande språk som på många sätt påminner mera om upplysningstidens kvicka prosa än om vare sig modern populärlitteratur eller konstprosa.

Bestälde just The Golden Age och ser fram emot att läsa den.

Cultural Policy, Work and Indentity

Ett internationellt forskningssammanhang där det har varit både trevligt och intressant att delta har varit det senaste årets arbete med antologin Cultural Policy, Work and Identity; The Creation, Renewal and Negotiation of Professional Subjectivities, som nu publiceras av Ashgate (Bokus, Adlibris). Kapitlen handlar på olika sätt om professionella identiteter och utövaridentiteter i konst-, kultur- och kulturarvssektorn. Själv skriver jag om ideella organisationers betydelse i svenskt kulturliv och om hur dessa påverkas då begreppet civilsamhälle introducerats i svensk kulturpolitik. På förlagets hemsida presenteras antologin som följer:

How have cultural policies created new occupations and shaped professions? This book explores an often unacknowledged dimension of cultural policy analysis: the professional identity of cultural agents. It analyses the relationship between cultural policy, identity and professionalism and draws from a variety of cultural policies around the world to provide insights on the identity construction processes that are at play in cultural institutions. This book reappraises the important question of professional identities in cultural policy studies, museum studies and heritage studies.

The authors address the relationship between cultural policy, work and identity by focusing on three levels of analysis. The first considers the state, the creativity of the power relationship established in cultural policies and the power which structures the symbolic order of cultural work. The second presents community in the cultural policy process, society and collective action, whether it is through the creation of institutions for arts and heritage profession or through resistance to state cultural policies. The third examines the experience of cultural policy by the professional. It illustrates how cultural policy is both a set of contingencies that shape possibilities for professionals, as much as it is a basis for identification and identity construction. The eleven authors in this unique book draw on their experience as artists and researchers from a range of countries, including France, Canada, United Kingdom, United States, and Sweden.

Contents: 

Preface; 

Theories of professional identity: bringing cultural policy in perspective, Jonathan Paquette; 

Cultural policy and the promotion of World War I heritage sites in France: emerging professions and hybrid practices, Anne Hertzog; 

Cultural democracy and the creation of new professional subjectivities: the case of cultural mediation, Jonathan Paquette; 

Technology, cultural policy and the public service broadcasting tradition: professional practices at BBC News in the social media era, Valérie Bélair-Gagnon; 

Curators and the state, a question of independencies: the case of France, Frédéric Poulard;

Policy rationale and agency: the notion of civil society organizations in Swedish cultural policy, Tobias Harding; 

Museum volunteers: between precarious labour and democratic knowledge community, Susan L.T. Ashley; 

The transcendental fan: navigating the producer-consumer dichotomy and cultural policy in the digital age, Devin Beauregard; 

American cultural policy and the rise of arts management programs: the creation of a new professional identity, Eleonora Redaelli; 

Becoming a cultural entrepreneur: creative industries, culture-led regeneration and identity, Jennifer Hinves; 

Cultural policy and agency in a cultural minority context: artistic creation and cultural management in Northern Ontario, Aurélie Lacassagne; 

Being part of the 'supercreative core': arts, artists and the experience of local policy in the creative city era, Caroline Agnew; 

Index.