Till Finland

Som de som känner mig redan vet (förhoppningsvis, annars ber jag om ursäkt) är jag just nu på väg att flytta till Finland. Jag har tackat ja till en post som universitetslektor vid ett internationellt masterprogram om kulturpolitik (i vid mening) vid universitetet i Jyväskylä, i centrala Finland. Även om jag det närmaste halvåret kommer att ha arbetsuppgifter både i Stockholm och där så flyttar jag alltså dit och gör Stockholm till ett besöksmål snarare än en bas. I dagens universitetsvärld är detta någonting man får räkna med; karriären i en smal specialitet kan inte enkelt inskränkas till en enskild nationalstat, specialiteterna har helt enkelt blivit för många och för smala, och konkurensen internationell. På det personliga planet kan detta innebära en del press och stress, men också nya erfarenheter av nya platser. På det professionella planet skulle jag säga att det är enbart positivt. Inte minst får svenska akademiker möjlighet att jämföra hemlandets akademiska miljö med den i andra fullt jämförbara länder. Jag anar att det kan bli mer om detta på bloggen framöver. Men just nu är det fullt upp med annat.

Just nu packar jag dock för att åka tillbaka till Stockholm efter de första lovande veckorna på den nya atbetsplatsen.

Är konsten bra för tillväxten?

Funderar kring sambanden mellan kultur och tillväxt. Här är några av de resultat som presenterats på senare år:

I denne rapporten viser vi resultatene fra et antall ulike regresjonsanalyser, der vi har studert kultur sammen med et knippe andre variabler. Vi har studert forskjellige tidsperioder, vi har gjennomført analyser både av kommune- og regionnivået, og vi har sett på nettoflytting med og uten innvandring. Ingen av analysene viser at kultur har en statistisk signifikant påvirkning på nettoflyttingen. [---]

Kanskje er det ikke nivået på kulturen som har betydning på et gitt tidspunkt, men at kulturtilbudet
viser en økning over tid? [...] For det andre kan det hende at kommuner med utflyttingsproblemer i større grad enn andre satser på kultur for å kompensere for lav bostedsattraktivitet.[...] Vi tror at det er mange gode grunner til å satse på kultur, men de fleste handler sannsyn ligvis om å skape mer kultur! Instrumentelle begrunnelser for at kultur skaper ringvirkninger,attraktivitet, tilflytting, osv. viser seg å bygge på forutsetninger med svak eller ingen vitenskapelig holdbarhet.
(Skaper kultur attraktive stader?)

En analys av sambanden mellan ekonomiska och socioekonomiska karaktäristika och andel deltagande i studiecirklar och kulturprogram visar att kommuner med relativt hög andel deltagande i
studieförbundsverksamhet kännetecknas av:
• Högt nyföretagande
• Höga ohälsotal
• Låg sysselsättningsgrad
• Lågt valdeltagande
• Hög brottsfrekvens
• Låg utbildningsnivå
• Låga medianinkomster
[---] Slutligen är det är viktigt att notera att sambanden i rapporten inte har någon tydlig koppling till kausala samband. Resultaten kan inte tolkas som att verksamheten leder till eller styrs av särskilda ekonomiska och socioekonomiska strukturer. För att utröna sådana kopplingar krävs ytterligare analyser över längre tidsperioder.
(Folkbildning i Sveriges kommuner: Spridning och relation till socioekonomiska strukturer)

Det finns som synes en del att fundera kring här.

Almedalen 2013

Tidigare i veckan besökte jag för första gången hittills politikerveckan i Almedalen. Naturligtvis är Almedalen en mötesplats för en politisk elit: politiker, politiska tjänstemän, journalister, lobbyister, en och annan akademisk expert eller kommentator, människor som på olika sätt kan beskrivas som mer eller mindre professionella deltagare i det offentliga samtalet. Alla träffas de i Visby i början av juli i ett slags jättekonferens med dryga 2500 evenemang som slukar hela staden, ungeför som Medeltidsveckan med alla sina mer eller mindre improviserade evenemang i slutet av sommaren. Precis som under medeltidsveckan handlar det minst lika mycket om att träffas som om att visa upp någonting. Det är heller inte någon självklarhet att detta är det bästa tillfället för den som vill presentera rapporter eller färdiga resonemang (som bl.a. Erik Lakomaa har påpekat blir konkurensen om uppmärksamheten sällan större i Sverige). Däremot kan det vara rätt tillfälle att starta nya diskussioner eller, för den delen, rykten. Nätverket står i centrum, och denna vecka är det lätt att att föreställa sig att "alla" är där. Det är med andra ord ett bra tillfälle att iaktta för den som vill förstå vilka innegruppen "alla" är i Sverige.

Att den här gruppen träffas är knappast det anmärkningsvärda eller typiskt svenska i det här sammanhanget - sådana mötesplatser finns överallt - det anmärkningsvärda är snarare att tillställningen är så öppen. Vem som helst som kan hitta någonstans att sova (i och för sig inte helt lätt) kan delta på i stort sett vad som helst. Ledande politiker deltar i vad som på många sätt är en mingeltillställning med öppen inbjudan. Naturligtvis är diskussionen på många sätt sluten, men jämför man sammankomster för politiker och lobbyister i andra länder eller tidigare i historien så är detta ett under av öppenhet. Förhoppningsvis kan vi fortsätta att ha det så också i framtiden.

En intressant iakttagelse som tankesmedjan Sektor 3 gjorde i början av veckan var att  majoriteten av arrangemangen idag arrangeras av organisationer i det civila samhället. Detta säger rimligen någonting om det civila samhället och dess roll i Sverige. Frågan är bara vad. Innebär det att civilsamhället dominerar samhällsdebatten? Att politikerveckan håller på att tas över av civilsamhället? Eller är det ett resultat av att civilsamhällets organisationer i Sverige är synnerligen beroende av offentliga medel, och att osäkerheten kring dessa tvingar dem att lägga väsentliga resurser på lobbying? Almedalen är inte bara en del av en offentlig debatt. Den är också en del av en intern debatt bland de som yrkesmässigt sysslar med politik och näraliggande verksamheter. Detta inkluderar en stor mängd av de verksamma på nationell nivå i civilsamhälleliga organisationer, men det betyder inte att det är de som dominerar, eller ens att hela det civila samhället är inkluderade i denna gemenskap.

Göran Persson

Läste just klart Göran Perssons memoarer: Min väg, mina val, en passande egensinnig titel på en bok som jag skulle rekommendera till alla som är intresserade av svensk politik de senaste 20 åren. Göran Persson har aldrig varit någon av mina favoritpolitiker. Ändå måste man erkänna att han har varit den antagligen mest inflytelserika personen i svensk politik sedan början av nittiotalet. Hans första större rikspolitiska avtryck var grundskolans kommunalisering som han genomförde som skolminister precis före regeringen Bildts tillträde. Som en hastig bieffekt av Skolöverstyrelsens nedläggning upprättade han också Folkbildningsrådet, en korporativ struktur som jag själv har studerat och för närvarande arbetar med att genomföra en utvärdering åt. Under nittiotalet var han en av de viktigaste aktörerna i att ta Sverige ur finanskrisen och restaurera statens ekonomi, först som finansminister och sedan som statsminister (även om arbetet redan hade påbörjats under regeringen Bildt). Det var också under Perssons regering som högskolesystemet byggdes ut till sin nuvarande storlek och bantningen av försvaret påbörjades. Persson gör själv också anspråk på att ha lagt grunden för Sveriges fokus på miljövänlig tillväxt och på att ha varit en drivande kraft i EU:s östutvidgning. Oavsett hur det förhåller sig med det så genomfördes under hans tid vid makten åtskilliga reformer och besparingar i välfärdsstaten som fortfarande är kontroversiella.

Det första politiska beslut han nämner i sina memorarer är emellertid ett som han var emot; kyrkans skiljande från staten, som drevs igenom av Marita Ulvskog och Ingvar Carlsson bara några månader inan den senare avgick som partiledare: ”Svenska kyrkan var en av få nationella symboler i vårt land som erbjöd en daglig närvaro och hade en vardaglig innebörd. En sådan samlande kraft behövs i en globaliserad tid.”

Även om han är notorisk för att överskatta sin egen betydelse är det ändå tydligt för den som har följt svensk politik att Persson personligen hade en enorm maktposition som knappast har haft någon motsvarighet i Sverige under de senaste decenierna. I svenska regeringar fattas alla beslut – åtministone rent formellt – kollektivt, men statsministern utser ensam de övriga ministrarna. I en koalitionsregering är det i praktiken så att ministrarna tillsätts efter en förhandling mellan partiledarna. Göran Perssons 10 år långa regering, 1996-2006, var emellertid hela tiden en enpartiregering, och han var känd för att överraska med sina ministertillsättningar. I sina memorarer berättar han om hur han suttit och funderat över en namnlista i sin anteckningsbok, för att sedan fatta beslutet själv, helt utan att konsultera andra. Han är också påtagligt stolt över överraskande och framgångsrika utnämningar som t.ex. utnämningen av Bodström till justitieminister.

I de flesta svenska regeringar uppvägs statsministerns makt också av andra ministrar, inte minst av finansministern. Göran Persson var själv en sådan stark finansminister under Ingvar Carlsson, ungefär som Feldt hade varit under Palme och Carlsson, och som Perssons stora politiske förebild Gunnar Sträng hade varit under tidigare socialdemokratiska regeringar, och för den delen som Anders Borg är idag. Själv tycks Persson emellertid ha hållit den ekonomiska politiken i strama tyglar, och när han väl kom i konflikt med en av sina finansministrar så var det denne som fick avgå. Svårigheterna för andra s-politiker att bygga upp en självständig maktbas under Perssonåren framgår inte minst av hur svårt det blev att hitta en efterträdare. Det skulle – som vi vet – ta år att hitta en partiledare som förmådde ta upp rollen som oppositionsledare, och man var tvungen att söka långt utanför Perssons krets. Jämför man med tidigare socialdemokratiska maktväxlingar blir detta extra tydligt. Även ledare som från början framstått som överraskande val – som Erlander – har förmått ta ledningen när de väl har varit tillsatta, kanske inte minst därför att de har haft en samling andra starka personligheter, i allmänhet ministrar, omkring sig. De har lett en grupp med rutinerade politiker med egen bas både i regeringen och i partiet, medan Persson, inte minst i sin egen framställning, framstår som påtagligt ensam.

Kan det verkligen vara så att Sveriges statsminister efter valet 1998 ensam vandrade kring på den enorma Norra Kyrkogården i Stockholm och gjorde upp planen för de kommande årens politik i sitt eget huvud, för att först efter att ha gjort upp sin strategi få igenom den i förhandlingarna med samarbetspartierna? Det är hur som helst så som han själv tycks uppfatta skeendet, och så som han framställer det. Det är svårt att tänka sig Fredrik Reinfeldt göra någonting liknande, möjligen Perssons generationskamrat och ständige antagonist Carl Bildt (även om han knappast skulle ha gjort det på Norra Kyrkogården) men även detta är svårt att föreställa sig. Kanske är personer med denna typ av ledande ställning alltid ensamma. Ironiskt nog beskriver Persson Reinfeldt som en sluten person som sällan visar sina känslor. Ändå är det någonting speciellt med Perssons kombination av temprament och maktkoncentration. Om Reinfeldt berättas hur han gjorde upp planen för Nya Moderaterna tillsammans med en liten skara medarbetare. Perssons berättelse handlar om hur han sitter ensam med sin anteckningsbok och funderar.

På ett plan framstår Persson som något av en anakronism. En persson som växte upp i 50-talets Sverige och som formades av folkrörelserna under deras institutionaliseringsfas, på många sätt typisk för ett Sverige präglat av konsensus och ett nära förhållande mellan stat och folkrörelser. Hans första arbete var som studiesekreterare på ABF. Som så många andra svenska politiker byggde han upp grunden för sin politiska position i ungdomsförbundet: ”De värderingar, nätverk och och lojaliteter som jag utvecklade under åren när SSU gav mig chansen att bli klubbordförande, förbundsstyrelseledamot och kongressordförande i ungdomsförbundet har jag burit med mig och hållit fast vid i mitt fortsatta arbete och liv.” Statsvetarna kallar hans typ av statsministerskap ”presidentiellt”, men på många sätt framstår det lätt som att Persson styrde Sverige mer som en klassisk ”stark man” i en svensk kommun. Persson menar själv att politik är det samma överallt, oavsett om det är i Katrineholm eller Bryssel: ”Politiken är lika svår och lika stimulerande var man än ägnar sig år den. I grunden handlar allt politiskt arbete om att samla en majoritet för de egna idéerna. Går inte det, är uppgiften istället att åstadkomma en kompromiss som ligger så nära det egna programmet som möjligt.”  För honom handlar det mindre om att välja väg och mer om att få igenom den i förhandlingar, och de grundläggande färdigheter som krävs av en god förhandlare är de samma i lokalpolitiken och i den internationella politiken. Själva vägvalet tycks dock ha varit någonting som han föredrog att göra i ensamhet.

Hans presidentiella statsministerskap har dock rimligen också något att göra med att han kunde bilda regering som en (den sista?) i den långa raden av socialdemokratiska enpartiregeringar samtidigt som arbetarrörelsen vid denna tid hade blivit en kraftigt institutionaliserad verksamhet fylld med karriärpolitiker och tjänstemän. Detta var ett ledarskap vars bas var i regeringen, inte bara i postitionen som partiledare. Det är emellertid till posten som partiledare som hans efterträdare har varit hänvisade; men också för de tidiga socialdemokratiska ledarna var det partiorganisationen som var den avgörande maktbasen, medan de stod betydligt mer främmande för den ämbetsmannastat som de ledde. Perssons socialdemokrati var ett modernt kampanjparti lett av karriärpoltiker och politiska tjänstemän, i en demokrati där väljarorienterade kampanjer redan blivit viktigare än partiorganisationen och medlemmarna, men såväl Perssons som hans medarbetares bas var i regeringskansliet.

Göran Persson kan sägas ha varit något av en bro mellan den gamla socialdemokratin och dagens parti. I så fall får man också konstatera att han inte nådde hela vägen fram. Det parti som han lämnade efter sig var allt annat än starkt. Som statsminister är hans resultat betydligt mer synbara. Stora delar av hans arv är idag djupt kontroversiellt, men det understryker också att hans politik fortfarande präglar Sverige.

(Bild: Perssons gård Övre Torp)

Husby

De senaste veckorna har jag, liksom många andra, funderat mycket kring de upplopp som på olika sätt skakade Stockholm i maj. Dagen efter de första brinnande bilarna i Husby var jag i Sundsvall och höll en föreläsning om den samtida utvecklingen i det civila samhället. Åtskilliga av frågorna - särskilt i pausen - handlade om Husby och hur man ska förstå detta som en del av dagens svenska utveckling. En av de mest omedelbara impulserna när man i media och i andra sammanhang har försökt förstå det som händer har varit att jämföra med upplopp i andra städers förorter, som i London, Paris och Los Angeles. Därmed kan man också tillgripa liknande förklaringar; frustration, utanförskap, samhällets balkanisering, på socialt kapital, nätverk och förtroende för samhället, behovet av högre ställda krav. SD krävde utegångsförbund. Också illustrationerna i media följde givna scheman; bilder på brinnande bilar, intervjuer med människor på gatan osv. Det gick t.o.m. så långt att tidningar betalade ungdomar för bilder på antända bilar.

Per Wirtén jämför Stockholm med Nairobi: "Hur erövrar man sin stad och gör den gemensam? Kravallerna i Husby ställde frågan i Storstockholm. I Nairobi möter jag människor som undrar samma sak. På ett seminarium berättar en kvinna från slummen i detalj hur polisen stänger ute unga fattiga från välståndets stadsdelar. De mer privilegierade i samma panel förstår inte vad hon säger. Lever de i samma stad? Sprickorna påminner om Stockholms." 

Samtidigt är det som framförallt slår mig när jag nu tänker på händelserna i Stockholm inte de brinnande bilarna utan hur begränsade de var. I London arresterades över 3000 personer efter kravallerna 2011. I Stockholm är motsvarande siffra fortfarande mindre än 20. Till och med i rubrikerna beskrevs vandalerna som "hundratals", inte tusentals. Redan någon natt senare var grupper av boende i flera områden ute och patrullerade för att förhindra ytterligare skadegörelse, och för att det skulle finnas vuxna ute på kvällen. Mobiliseringen gick fort. När jag var i Skärholmen och handlade helgen efter syntes över huvud taget ingen skadegörelse. Allt såg ut som vanligt. En bekant som var ute på en av nattvandringarna i en annan förort kommenterade att de enda tecken på brand hon såg var att människor var ute och grillade. Det verkar kort sagt som att Stockholmsförorternas innevånare redan har gjort sina områden till sina. Som både jag och andra civilsamhällesforskare ofta har hävdat finns också ett levande föreningsliv i förorterna (se t.ex. Lisa Kings avhandling).

Arbetslöshet och fördomar stänger i viss utsträckning människor utanför det svenska samhället, och detta är problem som måste lösas. Att bränna bilar och kasta sten på brandkåren är naturligtvis kriminalitet och ska behandlas som sådan. Det är dock inte så att förorterna som sådana tycks sakna gemenskapskänsla eller en vilja att ta ansvar. Det finns avstånd, frustration och misstro, men det finns också all anledning att analysera detta i sitt svenska sammanhang, inklusive allt från socialförsäkringssystem och föreningstradition till särskilda problem för småföretagare, inte bara anta att problemet är det samma som annorstädes.  Stockholm är varken Nairobi eller London.

Populism

Ann-Cathrine Jungar skrev för några dagar sedan en intressant understreckare i SvD om det italienska valets segerherre Beppe Grillo. Här framstår han som ett tämligen tydligt exempel på en klassisk populistisk rörelse, men anpassad för att spridas och samordnas över nätet. En populism för 2010-talet. Ordet populism är här inte bara ett skällsord, utan snarare en beskrivning av en typ av politiska rörelser. Det centrala draget i en populistisk rörelse är dikotomin mellan folket och den härskande eliten. Populisten utmålar sig som den som står på folkets sida, även om många framgångsrika populister själva har haft sin bakgrund i eliten. Typiskt för populistiska rörelser är också kulten av ledaren, den folkets förkämpe som utmanar den korrumperade eliten. Ideologi och realistiska lösningar på problem är mindre centrala. I den meningen står man verkligen ofta utanför den klassiska höger-vänster-skalan. Framgångsrika populister kan i själva verket byta lösningsförslag, åsikter och ideologisk inriktning över tid. Det är inte det som är det viktiga.

Som Ann-Cathrine Jungar beskriver honom passar Grillo och hans rörelse perfekt in i den här bilden. Intrycket förstärks av rörelsens organisation. Grillo tar avstånd från den representiva demokratins former: ”Partierna är döda. Jag vill inte bilda ett ’parti’, en ’apparat’, en förhandlingsstruktur”. Istället ligger fokus på massmöten och aktivitet på sociala forum. Att döma av de beskrivningar som jag har läst hittills verkar syftet dock inte vara att utveckla nya former för demokratiskt beslutsfattande och val av representanter och åsikter. Snarare handlar det om populismens centrala föreställning om att man kan göra det som behövs utan beslutsstrukturer eller ideologi, vilket i sin tur förutsätter att alla kan vara överens ändå. Tonvikten i Grillos rörelse ligger dels på lokala grupper som agerar och sprider budskapet, och på ledaren, som därmed blir den som alltid kommer att ha sista ordet. På många sätt påminner Grillos uppgång om hur Berlusconi en gång snabbt startade upp Forza Italia, en rörelse som även den baserade sig på ledarens karisma och på lokala grupper, som den gången hade sina rötter bland annat i suportergrupperna för Berlusconis fotbollslag. Berlusconi nådde sina suporters med hjälp av TV:n. Grillo använder internet. Tidigare i Italiens hisoria använde Mussolini tidningar och film på ett liknande sätt. Mediet blir viktigt för populisten eftersom han behöver en modell för att nå sina supporters utan mellanhänder.

En annan, men mer vänsterorienterad, populist var Hugo Chavez, Venezuelas nyligen avlidne president (jag kan rekommendera den här artikeln i The Economist). Också han bygde upp en rörelse kring sin egen person, med befrielsehjälten Bolivar som historisk förebild, och med fokus på social förändring i kamp mot lokala och globala eliter. Samtidigt hade han en förkärlek att styra med dekret och bröt ned stora delar av den representativa demokratins och rättsväsendets institutionella strukturer. Istället menade han sig bygga upp en ny demokrati beserad på lokala och direktdemokratiska grupper. Återigen kan man se ett mönster där de som stöder ledarens revolution kan organsiera sig och agera lokalt, och där ledaren föreställs stå i direkt förbindelse med folket, varför mellanleden blir mindre viktiga. 

För mig framstår allt detta som ett recept för diktatur, inte för demokratisk förnyelse. Därmed inte sagt att det skulle vara svårt att förstå varför människor stöder populistiska rörelser. Jag utgår ifrån att det finns en hel del som är riktigt i Grillos kritik av det italienska etablisemanget. Det finns helt klart mycket att kritisera i italiensk politik, och det är inte direkt ogrundat att påstå att Italien har stora problem med korruption eller att ledande personer har gynnat sig själva på ett helt oförsvarbart sätt, samtidigt som landets ekonomi har lidit av allvarliga problem. Det är också helt klart att reformer behövs. Missnöjesröstarna har en hel del att vara missnöjda med.

Populisternas anspråk på att representera folket är möjligt därför att människor av olika skäl inte uppfattar sig representerade av de etablerade politikerna och politiska partierna. Skälen till detta kan vara många, och kan inkludera allt från populisternas egen propaganda till verkliga missförhållanden. Samtidigt finns det anledning till oro över att den europeiska politiken kan vara inne på en väg som öppnar för populistiska angrepp. Det finns en stor mängd forskning som pekar på att europeiska partier under flera decennier har utvecklats mot att bli alltmer av professionella valvinnarmaskiner. Inte minst i Sverige har vi sett hur partiernas medlemstal har dalat närmast lavinartat. Den interna representativa demokratin anses ofta ha skjutits i bakgrunden i många partier till förmån för analys av det rådande opinionsläget. Detta kan vara någonting att tänka på också för svenska politiska partier när de sätter samman sina listor inför nästa riksdagsval. Kommer människor att känna sig representerade av de personer och åsikter som partierna går till val på? Varför skulle de göra det? Min egen, kanske något naiva, föreställning är att det bästa sättet att skapa denna känsla av att vara representerad är att se till att medborgare och medlemmar verkligen är de som har makten i beslutsprocesserna. Det ligger i sakens natur att en demokrati inte kan fungera utan att vara organisatoriskt förankrad i folket. I byggandet av stabila demokratier sker detta genom att människor bygger upp institutionella och organisatoriska lösningar; inte i förtroendet för en enskild persons förmåga att utmana makten, utan i förmågan att bygga upp maktstrukturer som är demokratiska. 

Demokrati och bildning

Under de senaste fyra åren har en stor del av min tid gått till forskningsprojektet Demokratiska lärprocesser i folkbildande organisationer. Nu är vi klara. En del av resultaten presenteras i forskningsantologin Bildning och demokrati: Nya vägar i det svenska folkbildningslandskapet (Erling Brjurström & Tobias Harding, Carlssons bokförlag). Erling Bjurström inleder med en lång historisk essäistisk skildring av hur olika uppfattningar om bildning, demokrati och meningsfullhet har påverkat våra uppfattningar om fritid och fritidssysselsättningar, i synnerhet när det handlar om ungdomspolitik, folkbkbildning och pedagogik. Henrik Nordvall utgår från en snävare demokratiuppfattning och bidrar med en studie av hur studier i ABF används av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet; en berättelse om bl.a. nätverkande, ideologisk skolning och alternativa utbildningsvägar. Carin Falkner har en bredare uppfattning om såväl kultur som bildning och har studerat lärande och självbild bland ungdomar i två olika fritidssammanhang, medan Bernt Gustavsson bidrar med en begreppsmässig och internationell utblick.

Själv skriver jag om föreningslivet som en plats för demokratisk skolning. Jag börjar i en diskussion som fokuserar på de politiska partierna och andra klassiska folkrörelser men går sedan vidare och fokuserar på nya organisationer, i synnerhet när de tar sig på ytan etablerade organisationsformer. Återkommande exempel är bl.a. spelförbundet Sverok, studieförbundet Ibn Rushd, förbundet Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa samt Piratpartiet. Vilka färdigheter och värderingar lär sig och internaliserar de som är aktiva där?

"[...]Frågan om föreningslivets ställning som demokratiskola är på flera sätt viktig att diskutera idag. Världen förändras. Nya organisationsformer växer fram samtidigt som föreningsmedlemskapets ställning förändras även i många av de etablerade organisationerna. Någonting som har framkommit av den här undersökningen är att det inte bara pågår en global förändring. Civilsamhällets organisering i Sverige präglas också i hög grad av sin egen historia och av samröret med staten. Studieförbund och ungdomsorganisationer är former som i stor utsträckning definieras av de resurser som görs tillgängliga i gränslandet mellan organisationsliv och stat, och hur fördelningen av dessa resurser organiseras. Aktivitet i organisationerna tycks samtidigt möjliggöra ett lärande som innefattar såväl kompetens som värderingar förenade i vad som i aristotelisk anda kan beskriva som praktisk politisk kunskap. Bärande element i de aktivas demokratisyn tycks vara öppenheten för att alla inte bara ska få vara med i organisationen utan också kunna göra sin röst hörd i beslutsprocesserna. Utgångspunkterna för alla bör vara jämlika. När så inte är fallet innebär detta ett normativt krav på handling som åtminstone en del hörsammar och försöker tillgängliggöra Föreningssveriges modeller för dem som inte har tillgång till dem. Bilden av människan är positiv: alla är kreativa, det handlar bara om att ge människor utrymme och resurser.

En annan sida är relationen till staten. Det är statliga resurser som möjliggör mycket av detta arbete och som styr dess organisering mot föreningsformen, även om det ideella arbetet ofta är än mer omfattande än de offentliga resurser som tillförs. Att formell demokrati handlar om att fördela statliga resurser blir därmed också en del av den demokratisyn som förmedlas. Sverige utmärker sig också internationellt genom det nära förhållandet mellan staten och de traditionella folkrörelserna, liksom med andra etablerade organisationer. Studieförbundens ställning och omfattande resurser är internationellt unik. Om föreningsaktivitet ses som en lärandeprocess är det kanske i föreningslivets relation till staten som vi bör söka efter förklaringen till svenskarnas exceptionellt stora förtroende för denna, det vill säga i organisationsformerna och inte bara i frekvensen av sociala kontakter som sådana. Även om dagens Sverige rymmer flera nya rörelser och aktiviteter som är organiserade på nya mer informella sätt så är det också betecknande att en rörelse som Piratpartiet just här valde att organisera sig som ett politiskt part, en tanke som först senare spridit sig till andra länder, och som tydligt antyder att man visserligen är kritisk mot etablissemanget men samtidigt också tar för givet att det bästa sättet att påverka det är att slå de etablerade partierna i deras eget spel. Detta är en tanke som i mångt och mycket påminner om den som är dominerande i Sverok. Föreställningen om att det är möjligt, om än svårt, att påverka politiken via de etablerade formerna märks också i Ibn Rushd och Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa (SMFR). Här syns en tydlig tonvikt på att etablera sig som en legitim organisation för att kunna påverka samhället som en etablerad organisation bland andra, inte att verka mot de etablerade formerna eller bryta med dem. I både Sveroks och Ibn Rushds fall kan man se tydliga paralleller till Webers bild av politikern som den som förenar ett brinnande engagemang med ett sinne för proportioner och ansvarskänsla. Mycket tyder på att detta är ett synsätt som företrädarna har tillgodogjort sig genom sin erfarenhet som aktiva i en ideell organisation med utbyggd representativ demokrati.[...]

Samtidigt tycks det också finnas en rörelse bort från de traditionella organisationsformerna, även om denna till viss del uppvägs av statens och de etablerade organisationernas strukturer. Här ställs inte bara kreativiteten utan också den individuella formella kompetensen alltmer i fokus. Föreningssverige blir alltmer professionaliserat, något som inte bara sker i form av att allt fler uppgifter i många organisationer sköts av anställda. Bilden av den förtroendevalde, vars ansvar riktas mot medlemmarna, ersätts alltmer av bilden av föreningsentreprenören som styrs av sin egen kreativitet, initiativkraft och friare definierade ansvarskänsla. Kurser och formella meriter blir allt viktigare även för förtroendevalda och individerna allt rörligare mellan organisationerna. I tangentens riktning anar man att organisationerna alltmer blir den formella organisationsformen för enskilda föreningsentreprenörers individuella, om än idealistiska, projekt; en form som inte självklart betraktas som den mest effektiva utan som för en del kan ersättas med informell organisering eller med företagsformens uttalade entreprenörskap.

Samtidigt blir de etablerade organisationerna alltmer byråkratiserade och det demokratiska deltagandet försvinner även där; deltagarna blir kunder snarare än aktiva i en demokratisk process. Inte minst de politiska partierna har de senaste decennierna genomgått en tydlig professionaliseringsprocess. Samtidigt är de fortfarande beroende av engagerade medlemmar som kan ta plats i valda församlingar och delta i arbetet, i synnerhet i valrörelserna. Om de iakttagelser som har gjorts i det här kapitlet är typiska för värderingar bland de som idag engagerar sig i svenska organisationer ställs emellertid nya krav också på de politiska partierna. Människor frågar sig inte längre bara vad de kan göra för sitt parti, utan snarare hur de kan bidra och göra sin röst hörd i samhället. Ett parti som inte erbjuder möjlighet till detta kommer att få svårigheter att behålla sina medlemmar, sympatisörer och väljare. De organisationer som behandlats i detta kapitel förmår engagera till betydande mängder ideellt arbete. Vare sig detta är kortsiktigt eller långsiktigt utgår det genomgående ifrån att de som deltar uppfattar sig som delaktiga i ett gemensamt projekt, och får utrymme i dess genomförande. Det som motiverar människor att ta förtroendeuppdrag är just kombinationen av engagemang i enskilda frågor och ansvarskänsla, i den meningen att de drar slutsatsen att de är de som måste ta uppdraget om engagemanget ska leda någonstans.[...]

En delvis annan fråga är att organisationsstrukturerna också påverkar vilka som tar del av denna bildningsresa. Att öppna vägarna in i etablissemanget har blivit en av civilsamhällets viktigaste uppgifter. Detta gynnas av en hög aktivitet i föreningslivet, men bara om denna aktivitet också ger erfarenheter av beslutsprocesser och kontakter med rätt miljöer. Här är det en fördel om föreningarna är ”numerous”, men om de också är ”non-gigantic” så krävs det dessutom att de ingår i ett nätverk som förenar dem med det övriga samhället. Traditionellt sett har detta skett genom hierarkisk organisering och ansvarsutkrävande i en representativ demokrati. Med inspiration från Skocpol och Putnam bör man också fråga sig hur man ska kunna hindra de nya formerna från att bilda en sfär som sluter sig mot det övriga samhället, utan som istället öppnar möjligheter såväl till lärande (i alla riktningar) som till inflytande för fler, vilket såväl Ibn Rushd som Sverok på olika sätt tycks göra. Med inspiration från Tocqueville är det lätt att se att det statliga inflytandet har en stabiliserande inverkan på civilsamhället, frågan är istället om civilsamhället när det samverkar så nära med staten också kan ha den uppvägande, och därmed för demokratin stabiliserande, funktion som han tänkte sig, och om detta är någonting som man menar att det bör ha. Ytterst handlar detta om demokratins förmåga att både engagera medborgarna och samtidigt stå emot sina fiender, så som till exempel den republik som Weber såg födas i Tyskland kring 1919 inte skulle lyckas göra, och som Tocqueville såg större möjligheter till i sin tids USA än i revolutionens Frankrike."