Anteckningar kring The Origins of Totalitarianism

"Total terror, the essence of totalitarian government, exists neither for nor against men. It is supposed to provide the forces of nature or history with an incomparable instrument to accelerate their movement. This movement, proceeding according to its own law, cannot in the long run be hindered; eventually its force will always prove more powerful than the most powerful forces engendered by the actions and the will of men. But it can be slowed down and is slowed down almost inevitably by the freedom of man, which even totalitarian rulers cannot deny, for this freedom—irrelevant and arbitrary as they may deem it—is identical with the fact that men are being born and that therefore each of them is a new beginning, begins, in a sense, the world anew." (Hannah Arendt 1958: The Origins of Totalitarianism)

En stor del av Hannah Arendts analys av totalitarianismen som en särskild form av styre fokuserar på motsättningen mellan terror och individualitet. Den totalitära staten eller rörelsen kännetäcknas av en strävan att krossa allt som kan kallas individualitet, privatliv eller civilt samhälle. I ett samhälle som karaktäriseras av terror är individen alltid isolerad; staten strävar efter ständig närvaro, fullständig övervakning, inte därför att den behöver full information om allt och alla, utan därför att människor som alltid upplever sig iakttagna sällan eller aldrig kan agera tillsammans. Det innebär att människan alltid är isolerad, men aldrig ensam, i ordets positiva mening.

Arendt är ingen liberal, utan snarare en republikan i klassisk mening, med en stark dragning åt vänster. Hennes människosyn bygger vidare på Aristoteles föreställning om människan som politisk varelse, men grundar sig också i ett fokus på människan som kreativ, skapande varelse, och inte minst på varje människas unicitet. Dessa utgångspunkter innebär att det totalitära systemet ytterst står i motsatt till det sant mänskliga, till möjligheten att leva ett värdigt liv.

If totalitarianism takes its own claim seriously, it must come to the point where it has "to finish once and for all with the neutrality of chess," that is, with the autonomous existence of any activity whatsoever. The lovers of "chess for the sake of chess," aptly compared by their liquidator with the lovers of "art for art's sake," are not yet absolutely atomized elements in a mass society whose completely heterogeneous uniformity is one of the primary conditions for totalitarianism. From the point of view of totalitarian rulers, a society devoted to chess for the sake of chess is only in degree different and less dangerous than a class of farmers for the sake of farming. Himmler quite aptly defined the SS member as the new type of man who under no circumstances will ever do "a thing for its own sake." (Hannah Arendt 1958: The Origins of Totalitarianism)

Man ska inte ta Himlercitatet att SS-mannen är "the new type of man who under no circumstances will ever do 'a thing for its own sake.'" som att Arendt skulle uppfatta den totalitära staten som rationell. Tvärtom påminner hennes synsätt om Orwells. Terrorstaten är för henne inte i första hand dogmatisk, i alla fall inte stabilt dogmatisk. Ideologin i den totalitära staten är närmast incidental, och alltid föränderlig. Att Marxism-Leninismen är ett så pass omfattande system blir för Arendt en nackdel för utvecklingen av totalitarianism i Sovjet, något som ändå blev möjligt eftersom ideologins tolkningar ständigt kunde förändras. Ingenting i en totalitär stat kan tillåtas vara stabilt. Stabilitet skapar säkerhet. Det är också därför som merparten av revolutionens övertygade teoretiska kommunister rensades bort under Stalintiden. Den totalitära staten uppskattar fanatiker, men bara så länge som den totalitära rörelsen är objektet för fanatismen. Fanatiker som istället fokuserar på sin egen tolkning av ideologin blir lätt en del av opositionen.

Jämförelsen av Sovjet och Tredje Riket leder också fram till slutsatsen att totalitarianism ser ut på ett likartat sätt oavsett ursprung. I Tyskland byggdes nazistpartiet först upp som rörelse, för att sedan ta över en stat vars politiska system redan hade förlorat legitimitet både i medborgarnas i och statstjänstemännens och militärens ögon. I Sovjet tog bolsjevikerna först över staten för att sedan bygga upp rörelsen uppifrån under pågående inbördeskrig. I båda fallen hade vägen beretts av ett krig som slagit sönder tidigare institutioner. Rysslands institutioner var också tidigare svaga (jfr tidigare inlägg), och försvagades ytterligare genom inbördeskriget. Det tänkande som enligt Arendt präglar den totalitära staten kommer emellertid inte ur rörelsen utan ur säkerhetsorganisationen. Det är alltså ingen slump att det var Stalin som byggde det totalitära Sovjet, inte Trotsky. Stalin var en produkt av övervaknings- och registreringsapparaten inom det kommunistiska partiet. I Tyskland drevs utvecklingen på av SS och Gestapo (som tidigt uppgick i SS). Andra delar av det ursprungliga ledarskiktet rensades i båda fallen ut.

Kärnan i den totalitära staten är för Arendt inte idoelogin, eller ens staten, utan den totalitära rörelsen. Uttalanden - vare sig de är ideologiska, politiska eller vetenskapliga - blir politiska redskap snarare än försök att beskriva världen. Påståendet att marknadsekonomi är ett mindre utvecklat system än planekonomi handlade i sovjetiska partidokument inte om att beskriva marknadsekonomin, utan om en ambition att krossa den. Detta hänger också samman med Arendts egen uppfattning om att det totalitära systemet inte alls är begränsat till ett land eller en stat. Erkännandet av statsgränser är ett redskap inte ett mål, även när nationalismen - som i Tredje Riket - var officiell; målsättningen var alltid världshäravälde. På samma sätt var Stalins uttalanden om "socialism i ett land" helt enkelt ett redskap för att kunna kontrollera den kommunistiska rörelsen, såväl i Sovjet som i andra länder.

Det är kanske för att boken i huvudsak är skriven kring 1950 som totalitarianismen här framstår som en närmast ödesbestämd förstörelse. Samtidigt är det tydligt att Arendt såg motmedlet just i kraften i människans individualitet och i det öppna samhället. Det tillägg i 1958 års utgåva som hade skrivits efter upproret i Ungern andas betydligt större hoppfullhet. Det ändrar dock inte att boken som helhet säger mer om hur totalitära rörelser växer fram än om hur rörelsen kan stoppas eller systemet störtas.

Själsvtändighetsdagen 2013

För något år sedan skrev jag i Tidningen Kulturen om mina intryck av finskt nationaldagsfirande i Helsingfors i en essä om finsk och svensk (och Finlandssvensk) minnespolitk. Nu sitter jag i lägenheten i Jyväskylä, staden där den första helt finskspråkiga lärarutbildningen startade för runt 150 år sedan. Det är Finlands självständighetsdag 2013. 
Finland framstår fortfarande som på en gång likt och olikt Sverige. Skillnaderna är en fråga om nyanser. Rent fysiskt är det kallare och mörkare (vi har precis köpt en väckarklocka som lyser upp rummet på morgonen; nödvändigt när solen redan nu går upp framåt niotiden), men knappast mentalt. Liksom i Sverige handlar ett par av de stora politiska diskussionerna om landets ekonomiska problem och om skolans nedskrivna resultat i PISA-utvärderingen. Samtidigt tycks både kreditvärderingen och skolresultaten ligga bättre till än i Sverige, särskilt skolresultaten. I nyhetsrapporteringen kan man då och då läsa om Sverige och svensk politik, men minst lika mycket om grannen i öster. Som universitetsanställd är jag inte längre statligt anställd; universiteten är sedan några år tillbaka egna juridiska personer (något som nyligen diskuterades i Sverige men utan att jag såg några referenser till Finland). Som anställda får vi dock fortfarande välja rektor och universitetsstyrelse, en rätt som i Sverige avskaffades redan på nittiotalet. I Hufvudstadsbladet är Horace Engdahl fortfarande ett känt ansikte, liksom Herman Lindqvist. Också försvarfrågan debatteras, men i Finland ser man fortfarande gott om värnpliktiga på stan och i järnvägens biljettautomater är "beväring" ett av alternativen när man väljer svenska som språk. Det finns de som varnar för att Sverige inte längre borde förlita sig på Finland som bufferstat mot Ryssland, men också de som vill utvidga mönstringsplikten till att inte enbart omfatta männen. Språkfrågan är ständigt relevant och det stora populistiska partiet har som uttalat mål att minska svenskundervisningen i skolan. Uppslutningen kring tvåspråkigheten är dock fortfarande bred. Så likt men ändå så olikt. Det mest anmärkningsvärda är kanske hur lite man hör om Finland när man är i Sverige.

Kulturpolitiska program

De senaste veckorna har jag föreläst om nordisk och europeisk kulturpolitik. Ett av mina återkommande påståenden har varit att politiska fraser i hög grad kopieras från land till land (funderar fortfarande på om detta gäller i högre grad än tidigare i historien) men hur den praktiska politiken inte alltid framgår av fraserna. Så stöter jag på det här talet. Hade det inte framgått av källan hade jag nog inte gissat ursprunget. Det understryker i alla händelser att alla fraser inte alltid betyder lika mycket i en text, och att man måste känna till sammanhanget för att kunna förstå vilka som har tygnd och hur de kan tolkas.

Of course, the authorities must work closely with the public on shaping cultural policy. No matter how good the ideas, they cannot work unless they have people’s support. This process should involve not only cultural figures themselves but also NGOs, the business community, patrons of the arts, and of course academics, economists, culture studies specialists, historians and political analysts. We must not sink into conservatism and rest upon our rich heritage alone. We must keep moving forward, set new cultural standards and make use of new experience, including world experience.   

It is also important to make our culture policy objectives as clear as possible. Above all, they must be clear for our public, for our young people. We must create an environment in which it will be the norm, a way of life and vital demand for the young generation to have all-round education and be at home with classical and modern art, music and literature. Here, we need to work seriously on promoting and supporting fundamental art. It is the same as in science: fundamental research is costly and does not bring immediate returns, but without it scientific thinking and progress come to a stop.

Overall, I think the time is ripe to substantially rethink our culture policy and the state and municipal culture management system in general. Unfortunately, the practice of leaving culture to survive on the leftovers is very hard to eradicate. Culture is typically seen as just a ‘sub-branch’ of the social sector. It is perhaps very difficult to break this stereotype of treating culture as just entertainment, but we must do this. Our culture policy has to give culture the place it deserves. 

Packbestyr och totalitarianism

En intressant aspekt av flytten till Finland har varit att tvingas fundera över vilka böcker som jag ska ta med mig snarare än magasinera. Ett svårt val, men det är alltid bra att fundera över vad man behöver och vad man kan lämna, åtminstone för en tid.

En bok som jag funderar på att läsa om den närmaste tiden är Hannah Arendts The Origin of Totalitarianism, och kanske i synnerhet tilläggen från slutet av 50-talet. Arendt är kanske mest känd för sin reflektion över Eichmanns ”banala  ondska”. Här analyserar hon den totalitära staten på samhällsnivå. I den antika filosofins mening tycks det enligt henne inte röra sig om någon stat i egentlig mening. Den totalitära staten saknar den stabilitet som man förknippar med statsbegreppet. Istället handlar det om ett tillstånd i ständig artificiell rörelse. Precis som i Orwells 1984 handlar det om en situation där ingen kan vara säker på sanningen för dagen. Ingen kan heller vara säker på vem som kommer att bli härskarens nästa måltavla. Den förutsägbarhet som ligger till grund för rättsstaten har upphävts och alla kan när som helst ställas inför rätta, eller helt enkelt försvinna. Rörligheten förutsätter enligt Arendt en mycket stor kritisk massa i fråga om folkmängd. Den totalitära staten är ett modernt fenomen. Huvudexemplen är Hitlers Tredje Rike och Stalins Sovjet, men också Kina under Maos kulturrevolution skulle kanske kunna passa in. Mussolinis Italien var däremot för litet, ineffektivt och korrupt, mer av en klassisk auktoritär stat eller diktatur än av verklig totalitärianism. Det är kanske detta som är kärnan i Arendts budskap; den totalitära staten hör inte till det förflutna, tvärtom är det först i vår tid som redskapen finns för att skapa en statsapparat som samtidigt kan övervaka merparten av sina medborgare, sätta dem i ständig skräck och samtidigt hålla samman strukturen tillräckligt väl för att kunna upprätthålla rörelsen över tid istället för att bara falla sönder. Så mins jag i alla fall boken. Dags att läsa om den.

Kulturfinansiering i USA

Hittade via Emma Stenström denna rapport från National Endowment for the Arts om kulturfinansiering i USA. Ser mycket spännande ut, och jag tror att jag kan rekommendera den redan nu, inte minst eftersom bilden av amerikansk kultur- och civilsamhällesfinansiering i Sverige så ofta är i behov av nyansering.

"The funding network is diverse and perplexing, to be sure, and sometimes arts organizations do not survive the vicissitudes of the economy. But, simultaneously, the flexibility of the American system may be credited with fostering the substantial rise in art-making and arts participation that has occurred in the last 40 years. New arts organizations are constantly emerging––bringing new styles and perspectives to cultural life. No single agency or individual can set an artistic agenda for the nation; the contrasting values and tastes of different funders ensure a rich diversity of art works; tax incentives promote innovative methods of private support; and decentralization helps regional heritages and local communities retain their integrity."

Till Finland

Som de som känner mig redan vet (förhoppningsvis, annars ber jag om ursäkt) är jag just nu på väg att flytta till Finland. Jag har tackat ja till en post som universitetslektor vid ett internationellt masterprogram om kulturpolitik (i vid mening) vid universitetet i Jyväskylä, i centrala Finland. Även om jag det närmaste halvåret kommer att ha arbetsuppgifter både i Stockholm och där så flyttar jag alltså dit och gör Stockholm till ett besöksmål snarare än en bas. I dagens universitetsvärld är detta någonting man får räkna med; karriären i en smal specialitet kan inte enkelt inskränkas till en enskild nationalstat, specialiteterna har helt enkelt blivit för många och för smala, och konkurensen internationell. På det personliga planet kan detta innebära en del press och stress, men också nya erfarenheter av nya platser. På det professionella planet skulle jag säga att det är enbart positivt. Inte minst får svenska akademiker möjlighet att jämföra hemlandets akademiska miljö med den i andra fullt jämförbara länder. Jag anar att det kan bli mer om detta på bloggen framöver. Men just nu är det fullt upp med annat.

Just nu packar jag dock för att åka tillbaka till Stockholm efter de första lovande veckorna på den nya atbetsplatsen.

Är konsten bra för tillväxten?

Funderar kring sambanden mellan kultur och tillväxt. Här är några av de resultat som presenterats på senare år:

I denne rapporten viser vi resultatene fra et antall ulike regresjonsanalyser, der vi har studert kultur sammen med et knippe andre variabler. Vi har studert forskjellige tidsperioder, vi har gjennomført analyser både av kommune- og regionnivået, og vi har sett på nettoflytting med og uten innvandring. Ingen av analysene viser at kultur har en statistisk signifikant påvirkning på nettoflyttingen. [---]

Kanskje er det ikke nivået på kulturen som har betydning på et gitt tidspunkt, men at kulturtilbudet
viser en økning over tid? [...] For det andre kan det hende at kommuner med utflyttingsproblemer i større grad enn andre satser på kultur for å kompensere for lav bostedsattraktivitet.[...] Vi tror at det er mange gode grunner til å satse på kultur, men de fleste handler sannsyn ligvis om å skape mer kultur! Instrumentelle begrunnelser for at kultur skaper ringvirkninger,attraktivitet, tilflytting, osv. viser seg å bygge på forutsetninger med svak eller ingen vitenskapelig holdbarhet.
(Skaper kultur attraktive stader?)

En analys av sambanden mellan ekonomiska och socioekonomiska karaktäristika och andel deltagande i studiecirklar och kulturprogram visar att kommuner med relativt hög andel deltagande i
studieförbundsverksamhet kännetecknas av:
• Högt nyföretagande
• Höga ohälsotal
• Låg sysselsättningsgrad
• Lågt valdeltagande
• Hög brottsfrekvens
• Låg utbildningsnivå
• Låga medianinkomster
[---] Slutligen är det är viktigt att notera att sambanden i rapporten inte har någon tydlig koppling till kausala samband. Resultaten kan inte tolkas som att verksamheten leder till eller styrs av särskilda ekonomiska och socioekonomiska strukturer. För att utröna sådana kopplingar krävs ytterligare analyser över längre tidsperioder.
(Folkbildning i Sveriges kommuner: Spridning och relation till socioekonomiska strukturer)

Det finns som synes en del att fundera kring här.