Datahamnar

Nationernas tid är förbi och nätverksamhället håller på att födas. Industrialismen är slut och informationsteknologi kommer att prägla den sena kapitalismen (ett ord som implicerar att än större omvälvningar väntar runt hörnet). Vi har alla hör de här beskrivningarna. Dess värre tenderar man ofta att ignorera den nationella suveränitetens betydelse i dessa sammanhang. Att diktaturer som den kinesiska gör sitt bästa för att försvara sin kontroll över sina undersåtar även på Internet är väl känt. Suveräniteten får emellertid betydelse i informationssamhället också på andra sätt. Den arabiska TV kanalen al Yasira är ett exempel på detta. Den ses över hela den arabisktalande världen, vilket i ökande utsträckning också innefattar Europa och USA. Samtidigt sänds den från det lilla emiratet Qatar. I detta fall har suveräniteten en annan betydelse än i nationalstaternas historiska epok, men lika fullt en betydelse. Om Qatar inte hade varit en självständig stat är det inte troligt att detta hade varit möjligt. Det är i själva verket inte troligt att al Yasira hade varit möjligt om Qatar hade varit något annat än vad man en gång brukade kalla en upplyst despoti. Detta leder till frågan om vilken betydelse de små suveräna staterna kommer att få i framtiden. Kanske är Vatikanstaten inte en rest ifrån det förgångna utan en vink om framtiden. Vatikanstaten är resultatet av en kompromiss. Den skapades bland annat för att något över sextio år efter Italiens enande återge Heliga Stolen möjligheten att samtala på lika villkor med världens statsöverhuvuden.

Dagens medieutveckling innebär att suveräniteten får ökad betydelse oavsett territoriets storlek. De flesta av världens småstater har utnyttjat de möjligheter som inryms i rätten att sätta sina egna skattsatser. De har med andra ord blivit vad svenskar beskriver som skatteparadis och vad engelsktalande människor – kanske mer träffande – beskriver som tax havens. Qatar visar tydliga tendenser till att agera media haven och då är det inte ett passivt ”medieparadis” vi talar om utan en hamn från vilken kontroversiella nyheter obehindrat kan segla ut över världen. En data haven är inte direkt osannolik. Dess påverkan på resten av världen skulle däremot kunna bli enorm. En stats storlek har mycket lite att göra med dess möjlighet att lagra data. Med tillräckligt goda kommunikationer med resten av världen och tillräckligt mycket serverutrymme kan ett aldrig så litet land bli värd för obegränsade mängder människors kommunikation via e-post eller dess framtida efterträdare. Framtidens herrklubb – eller politiska konspiration – kanske utförs i ett community baserat på krypterade länkar och en server i Dubai. Framtidens stora privilegium kommer kanske inte att vara att kunna påkalla andras uppmärksamhet utan förmågan att hålla information borta ifrån allmänhetens uppmärksamhet. Möjligheten till säker kommunikation kommer att bli en av framtidens högst värderade tjänster.

En stor fördel är suveränitet. Till och med USA behöver tungt vägande skäl för att invadera självständiga länder. Man kan också notera att den suveräna stat som skapar sig en nisch av den här typen kan komma att bli en nödvändighet för resten av världen. Det är inte bergen som gör Schweiz ointagligt. För Napoleon var det fortfarande möjligt att ockupera landet. Det var bara ett land vilket som helst. Under 1900-talet har Schweiz emellertid varit en ekonomisk nödvändighet: en suverän stat som kan ha de banklagar som är omöjliga i mer omfattande statsbildningar. Detta är var som gör Schweiz ointagligt. Jag skulle inte bli förvånat om Qatar är på väg i samma riktning.

Dagens ungdom

Enligt en nyligen utgiven rapport från Högskoleverket har det skett en förändring i vad svenska elever lär sig i skolan. De lär sig mindre fakta och ämneskunskaper men är å andra sidan bättre på att arbeta i grupp och göra presentationer inför publik. Vad jag förstår är detta faktiskt vad Skolverket strävat efter i över ett decennium: en skola mer inriktad på processer, informationssökning och presentation. Jag har till och med hört argumentet att det i en tid när information ständigt finns tillgänglig men samtidigt har ett tydligt bäst-före-datum är viktigare att kunna finna information än att kunna den utantill. Det är naturligtvis helt sant.

Som Sherlock Holmes uttryckte saken bör en man kunna det han behöver dagligen. Det han behöver mindre ofta kan han nöja sig med att ha i sitt bibliotek. Dess värre är det dock tveksamt om skolan ens kan lära ut det man behöver dagligen. Enligt Högskoleverket är det till och med en ansenlig andel av de som går ut gymnasiet som varken kan läsa, räkna eller skriva på en rimlig nivå. Till det kan jag lägga att skrämmande många studenter heller inte har grundläggande kunskaper i historia och geografi. Det är inte det att jag tycker att de skall kunna mängder av fakta eller årtal. Snarare handlar det om den grundläggande allmänbildning man behöver för att kunna sortera information och placera in den i ett sammanhang. Man behöver inte veta det exakta årtalet för Gustav Vasas tronbestigning. Behöver man årtalet kan man slå upp det. Klassiska konversationslexikon, Wikipedia och Google är alla utmärkta källor till den sortens kunskap och man behöver på intet sätt hålla den i huvudet.

Frågan är snarare hur man hanterar informationen när man slagit upp den. Jag känner själv inte till just det årtalet. Slår jag upp det säger det mig däremot en hel del. Jag kan relatera det till andra händelser jag vet inträffade ungefär samtidigt. Kan man inte ens placera reformationen i rätt århundrade hjälper det dock inte mycket att man har aldrig så goda databaser där man kan hitta det exakta årtalet. I en tid då den tillgängliga informationsmängden är enormt mycket större än någonsin tidigare borde studenterna egentligen ha mycket bättre förutsättningar än tidigare. Det verkligt skrämmande är att dessa förbättringar verkar tas ut av en utbildning som inte klarar av att garantera grundnivån. Om kunskap är sorterad information måste skolan tillhandahålla ett sorteringssystem. Det görs inte idag.

----

Jan Björklund vill lösa delar av detta problem genom att återinföra könssegregerad undervisning. Det må vara hänt att han har rätt i att flickor i genomsnitt mognar fortare än pojkar. I grunden handlar detta emellertid om vilket samhälle vi vill utbilda för. Det handlar om att inse att samhälle där män och kvinnor inte bara är jämställda utan också utövar samma arbetsuppgiver sida vid sida i samma livsvärld är något av en historisk anomali. Jag säger inte att situationen är ohållbar. Tvärtom anser jag att den är värd att försvara. Som åtskilliga studier visar skapas könsrollerna emellertid i barndomen och ungdomsåren. Vill vi verkligen uppfostra nästa generation till människor som känner sig mest bekväma i enkönade sällskap?

När det gäller att ta hänsyn till skiftande mognadstakt finns det betydligt mer liberala lösningar, som till exempel individuell skolstartsålder. Är det verkligen så främmande för Sveriges liberala parti?

Freiwalds

Då har utrikesministern äntligen avgått. Den här gången en välmotiverad avgång uppenbart förorsakad av fel gjorda i tjänsten. Ingen Toblerone eller fullständigt lagliga men av någon anledning ovärdiga lägenhetsaffärer. Förra gången hon avgick hyste jag betydligt större sympati. Att skälla ut journalister när de ägnar sig åt att belägra ens dörr och besätta ens trappuppgång är ett ovanligt sundhetstecken som det verkar dröja länge tills vi får se igen. Den gången avgick hon dessutom från en post hon var något så när kompetent att fylla. Den här gången tycktes hon tyvärr ha befordrats till sin inkopetensnivå. Om hennes efterträdare den här gången blir lika överraskande som den förra är det heller inte mycket lönt att ens spekulera om vem det kan bli.

Be candidatus then

SvT arrangerar dokusåpa om unga politiker. De är inte politiker i någon annan mening än att de delar i såpan. Å andra sidan har de mera pressutrymme än de flesta riksdagsmän.

SvT arrangerar TV-serie om politiska ideologier. Nästan inga partipolitiker där heller. Men åtskilliga pålästa ungdomar men övertänkta och sammansatta samhällsuppfattningar.

”Toppkandidaterna” (kandidater till vad?) var inte nödvändigtvis sämre än de flesta ”riktiga” politiker. Möjligen kan man påstå att de blev sämre under seriens gång. De började som välartikulerade unga människor med väl genomtänkta åsikter. Nåja ”väl genomtänkta” är kanske en överdrift, men de var i alla fall grundade i något slags värderingar och personliga ställningstaganden. De slutade med att de hade lärt sig inte svara på reportrarnas eller varandras frågor för att istället rabbla upp förberedda svar. Precis som ”riktiga” politiker. Vad som är intresantast är kanske inte att vänsterradikalen vann (även om det är lite spännande att den han vann över var en konservativ) utan hur SvT tänker sig att politiker bör vara i tvåtusentalet. De skall vara unga (under 30). De skall vara personliga, dvs de skall vara originella men inte på något sätt som inte kan sammanfattas i ett ”tydligt” koncept som kan sammanfattas på en halv minut. De skall framförallt inte vara med i några politiska partier.

Inte ens SvT tror numera på att de politiska partierna har framtiden för sig. Har SvT rätt i att de inte längre har ideologisk förankring kan det nog ligga någonting i det.

Översättningsproblem

Något man lätt lägger märke till när man som jag skriver om svenska politiska förhållanden på engelska är hur översättningsproblematik ofta får politiska dimensioner. Ta till exempel ordet ”samhälle”. I svensk officiell text används gärna denna term som samlingsbeteckning på den offentliga sektorns institutioner, i vissa sammanhang till och med synonymt med staten. Översätter man detta till engelska blir det märkliga tydligare och man kommer på sig själv med att skriva om att ”society” bör handha den ena eller den andra verksamheten. I engelskan står ju ”society” i motsats till staten. Så icke i Sverige. I en verkligt ordagrann översättning borde man rent av skriva ”the society” i bestämd form, eller kanske till och med ”the Society” (stor bokstav eftersom det syftar på en specifik entitet), som i ”It is the Society’s responsibility to distribute the culture to the people”, vilket ju närmast börjar låta som något av de uttalanden som konspirationsteoretiker då och då tillskrivit jesuiter (the Society of Jesus, Societas Jesu) judar och frimurare (the Society of Free Masons).

Även ”kulturen” och ”folket” tenderar alltså att sättas i bestämd form i svensk byråkratisk text. Man kan heller inte påstå att skillnader av den här typen skulle utgöra neutrala språkskillnader, inte minst som statliga utredningar själva de senaste tio åren ofta gjort en poäng av att i vissa sammanhang skriva ”kultur” eller ”kulturer” istället för det mer vedertagna ”kulturen” och då i det uttalade syftet att poängtera att Sverige numera är ett ”mångkulturellt samhälle” (ett samhälle, flera kulturer). Märkligt nog faller samma utredningar ibland tillbaka till det vedertagna bruket när mindre multikulturella frågor skall diskuteras. Man kan fråga sig hur man bör tolka detta.

Något mindre politiskt relevant men ändå av historiskt intresse är att Utrikes namnbok (utrikesdepartementets språkliga instruktionsbok) översätter ”statssekreterare” med ”State Secretary” snarare än till exempel ”Permanent Secretary” (den brittiska motsvarigheten). Frågan är hur upplysande detta kan te sig för en oinsatt icke svenskspråkig läsare med tanke på att statssekreterare i ordagrann mening tycks kunna syfta på allt från Vatikanens ”regeringschef” (ibland dock omnämnd som ”kardinalsekreteraren”) till USA:s utrikesminister (”the Secretary of State”). Möjligen anser dock inte utrikesdepartementet att det är någon större risk att någon skulle förväxla ”the Swedish State Secretary for Foreign Affairs” (kabinettssekreteraren) med Ms. Rice.

Man kan också notera att man översättningsvägen lyckats förse Sverige med ”Ministries”. Visserligen undviker grundlagen att använda begreppet ”ministerium”. Där talas det istället om ”departement” eftersom uppgifter som i andra länder sköts av ministerier i Sverige tenderar att vara uppdelade på departement och myndigheter. I översättningarna har vi dock ”Ministries”. På samma sätt har man lyckats sopa över den konstitutionella åtskillnaden mellan statsråd (Councillors of State?) och departementschefer. På engelska har vi bara ministrar. Oscar II som lär ha försökt förhindra införandet av ministerier genom att själv kontrollera tillsättningen av statssekreterare (som var chefer för det kungliga kansliet) och myndighetschefer skulle med all sannolikhet vända sig i sin grav om han kunde. Å andra sidan är det möjligt att han skulle uppskatta att ”samordningen av utnämningspolitiken” numera hanteras av statsrådsberedningen (”the Council of State Procedure”). ”Beredning” är för övrigt – liksom ”utredning” - ett intressant svenskt begrepp som betecknar såväl proceduren som institutionen som utför den, samt i det senare fallet även rapporten som blir resultatet av proceduren. Logiken i att kalla statsministerns kansli statsrådsberedning undgår mig fortfarande. ”The Prime Minister’s Office” låter då betydligt rimligare.

Institutioners namn – inte minst i gamla europeiska monarkier – tenderar att säga mer om deras ursprung än den skenbara rationalitet som förmedlas av i övrigt funktionella översättningar. Hur trist är det inte t.ex. att översätta ”the Lord Chancellor” med ”justitieminister” – som SVT tenderar att göra – istället för med ”lordkansler”? Dessutom är det osakligt eftersom funktionerna faktiskt inte är identiska. På samma sätt förefaller det tämligen bissart när de översätter ”New Yorks City Council” med ”stadsfullmäktige”.

Roligt om än inte rimligt vore annars att använda historiskt intressanta direktöversättningar som Government Councilor (som beteckning på några av Sveriges högsta domare), Minister of Society Construction, Law Man, bourgeois parties eller Provincial Chieftain.

Språkpropositionen

Regeringens språkproposition är ett synnerligen intressant fenomen. Hittills har debatten fokuserat främst på det faktum att regeringen inte följer språkkommissionens förslag att lagstifta om svenska språkets ställning i Sverige. Betydligt färre verkar ha uppfattat inkonsekvensen i att regeringen samtidigt som man hävdar att premiering av svenskan utestänger människor med andra modersmål (lyckligtvis) fortsätter att arbeta för försvaret av svenska språket.

Verkligen anmärkningsvärt är att regeringen börjat uppmana myndigheterna att använda olika språk när de vänder sig till olika människor. Bland annat uppmärksammar man inte längre enbart minoritetsspråken (de ”nationella minoritetsspråken” vill säga, aldrig invandrarspråk) utan även olika sociolekter. Dessutom pratas det om könsspecifika skillnader. Det anmärkningsvärda är att en sådan språkpolitik enbart fokuserar på statens kontakter med medborgarna, inte på politiken som möte mellan olika medborgargrupper. Det är alltså inte den offentliga diskussionen som skall underlättas utan snarare de styrandes förmåga att på Gustav III:s vis tala ”med bönder på bönders språk och med lärda män på latin”, eller – mer troligt – desperat försöka låta ungdomliga när de pratar med ungdomar och tala dålig engelska med en allt mer engelskspråkig akademisk värld.

En smula anmärkningsvärt är också att hela projektet skall koordineras av en ny statlig myndighet som dessutom skall ta över Sverige-Finska Språknämndens ansvar. Man kan fråga sig vad som är fel med NGO:er och varför detta område nu skall förstatligas eller nationaliseras.

Kunskap är makt

Jag noterar att mina två senaste inlägg båda rör sig kring information och kontrollen därav. Jag har aldrig varit någon anhängare av tesen att "informationssamhället" skulle vara någonting nytt. Att kunskap är makt är en gammal sanning och det är följaktligen inte särskilt märkligt att mitt förra inlägg kretsar kring på en gång amerikansk politik och platons idealstat. Däremot kommer det hela i ett nytt läge när information - framförallt i form av bilder - kan spridas på ett historiskt sett oöverträffat sätt. Att Jyllandsposten ställs till svars av hela den muslimska världen är en del av detta nya politiska landskap. Ett globalt kontaktnät mellan muslimska organisationer är emellertid också en del av bilden, liksom den vacklande kontroll över information och yttrandemöjligheter som utövas av den muslimska världens stater. En annan sida av problemet är den relativa aningslöshet som märks i västvärlden när det gäller de tänkbara reaktionerna på den här sortens publikationer, en aningslöshet som botnar i bristande kunskap om både islam som företeelse och om dagens informationsspridingsmönster. Slutligen kan man också kasta ett öga på den kontroll västerländska stater försöker utöva över informationsspridningen, som t.ex. Sveriges nedstängning av Sverigedemokraternas hemsida. Denna visar på de ytterligare möjligheter till informationskontroll som faktiskt erbjuds på nätet men som hittills inte utnytjats i någon större utsträckning: den kontroll som skulle kunna utövas av webhotel och andra infrastrukturägare. Slutligen är det itnressant att notera att man i svensk television fortfarande tycks föreställa sig att nedstängningen av Sverigedemokraternas hemsida på något sätt skulle kunna påverka svenskars möjlighet att se själva bilderna och därmed bilda sig en uppfattning om vad det hela handlar om. Svenskars tillgång till information på internet är knappast beroende av svensk infrastruktur sedan de väl kommit ut på nätet. Inte ens svenskspråkiga platser - som den här - är nödvändigtvis lokaliserade i Sverige.

Det vi har framför oss är inte en civilisationernas kamp utan en konflikt mellan stater och transnationella nätverk. Sannolikt befinner vi oss i något slags historisk brytpunkt, men som alltid i sådana situationer kan man möjligen veta att man befinner sig inför en samling avgörande val men inte vilka konsekvenser de kommer att få. Detta är en informationsmängd som verkligen tryter.