Rome

En av årets julklappar var TV-serien Rome på DVD. Det är i och för sig över ett år sedan jag såg den första gången och jag minns att jag och de vänner jag då såg den med var överförtjusta. Jag är nu nästan lika förtjust när jag ser om den. Ryktet säger att nästa säsong kommer 2007. Ser mycket fram emot den.

Ett av skälen till att jag är så förtjust är seriens historiska korrekthet. Som religionshistoriker är man rätt trött på alla dess ogenomtänkta teatrala filmversioner av antik religion. Jag skrev min b-uppsats om den romerska statsreligionens förändring i samband med övergången från republik till imperium. Även om fokus inte ligger på den aspekten (även om Caesars hybris är centralt även i serien) är skildringarna av den folkliga religionen lysande. Ofta är de baserade på historiska och arkeologiska återgivningar. Metoden att kasta förbannelser över sina fiender genom att rista in avbilder i plåt är till exempel autentisk. I andra fall är de improviserade men – som till exempel vaxhuvudena som officianterna i en ritual bär på sina egna huvuden – inspirerade av folkligt katolska seder som kan förmodas ha ett bortglömt hedniskt ursprung. Det är också märkbart hur religionen genomsyrar det dagliga livet. Statens instruktioner är heliga: utnämningar återföljs av initiationsritualer och senatens ålderman kan hävda att händelser som sker som ett resultat av mötestekniska teknikaliteter är gudarnas vilja.

Seriens Rom är också avlägset från det vi vanligen ser på film genom att vara så mycket mustigare, grymmare och ibland äckligare. Man hade kanske kunnat inkludera mer våld men lyckats mycket väl med att visa våldets integration i vardagslivet. Det har tydligen också varit en uttalad intention att visa upp en sexualitet orörd av ”judisk-kristen moral”. Jag skulle säga att det görs tämligen framgångsrikt och rätt lyckat.

I viss mening har varje tid i Västvärlden sitt Rom. Rom ligger vid roten av europeisk kultur. Dess historia har därför en särskild mening. I Rome har man tryckt kombinationen av det främmande i Rom (våldet och moralen) och det vi har gemensamt med dem (det allmänmänskliga). För Shakespeare och franska revolutionens kämpar var Brutus berättelsens hjälte. För klassiska akademiker har det alltid varit Cicero. För aristokraterna antingen Caesar eller Cato. I Rome är det oklart vem som är hjälten. Moralen är relativ. Manusförfattaren verkar relatera till de aristokratiska kvinnliga karaktärerna, eller kanske till den genombrutale legionären Titus Pullo, alla karaktärer utan moral. Brutus framställs som en obotlig snobb som motvilligt dras in i intrigen av sin mor. Cato är en gnällig gubbe och Cicero en velig (möjligen intellektuell) vekling.

Den historiska korrektheten är förtjänstfullt långt driven. Samtidigt är det en smula anmärkningsvärt att man när man framställer romersk moral som främmande uppenbarligen uppskattar den sexuella friheten och kanske till och med friheten till våldsutövning, men samtidigt uppenbarligen inte alls kan relatera till de romerska republikanernas sista försök att bevara sin medborgerliga frihet, som inte bara framställs som illusorisk, utan som i själva verket knappt framställs alls.

För den som är intresserad går Rome i repris på TV5.

En god jul

Angående julvapenvilan 1914

The Illustrated London News of January 9, 1915

SAXONS AND ANGLO-SAXONS FRATERNISING ON THE FIELD OF BATTLE AT THE SEASON OF PEACE AND GOODWILL: OFFICERS AND MEN FROM THE GERMAN AND BRITISH TRENCHES MEET AND GREET ONE ANOTHER - A GERMAN OFFICER PHOTOGRAPHING A GROUP OF FOES AND FRIENDS.

The spirit of Christmas made itself felt in at least one section of the trenches at the front, where British and German soldiers fraternised, and for a brief while, during an informal and spontaneous truce, there was "peace on earth and goodwill towards men" among those who a few hours before had been seeking each other's blood, and where bound to do so again after the truce was over. The part of the British lines where these incongruous scenes occurred, was, it is said, at a point where the enemy's trenches, only about eighty yards away, were occupied by a Saxon regiment. Further along the line, where Prussian troops were said to be stationed, there was a certain amount of fighting. It was apparently towards the British left that the truce was observed, while officers and men from both sides left their trenches and met in No Man's Land between, where, as a rule, no man dares to show so much as the top of his head. British and Germans met and shook hands, exchanged a cigar and cigarettes, newspapers and addresses, and wished each other the compliments of the season, conversing as far as possible with the aid, as interpreter, of a German soldier who had lived in America. A group of British and German soldiers, arm-in-arm, some of whom had exchanged head-gear, were photographed by a German officer. The figure on the extreme left in our drawing, for instance, is a German soldier in a British Service-cap, while the fourth figure from the left is a British soldier in his goat-skin coat wearing a Pickelhaube, or German helmet. Some of the British, it is said visited the German trenches and an Anglo-German football match was even played. The dead who lay in front of the trenches were buried, and a party of Germans brought back the body of a British officer.

(Källa: http://everything2.com/)

Denna händelse skall till skillnad från grekernas fred under de olympympiska spelen verkligen ha ägt rum, bara en gång dock. Jünger den följande julen beskrev som (i engelsk översättning) "a less than merry Christmas."

Grundlagen III

Marita Ulvskog vill sänka riksdagens mandatperioder till tre år. Även andra politiker visar en anmärkningsvärd oförmåga att tänka längre än till nästa val. Är ännu mer kortsiktigt tänkande verkligen vad vi behöver i politiken?

---------------------------------------

Bloggtips: Svensk familjepolitik har länge irriterat mig. Sophia Blomqvist kommenterar den här. Det är bara en beskrivning av ett enda fall. Men den säger en hel del. Kommentaren är nästan ännu bättre än själva inlägget.

Kulturarbetare som lever på A-kassa

Vissa tidningar och bloggar rymmer anmärkningsvärda aggressioner mot ”kulturarbetare som lever på a-kassa”. Andra talar om svek (men vem är det som har svikit vem? Vem sviker regeringen när den faktiskt uppfyller sina vallöften?). Kulturministern hävdar sig (enligt SvD)tro att konsekvenserna inte ska behöva bli så allvarliga. Det sista påståendet är bland de mer anmärkningsvärda. Visserligen kan man hävda att man som frilansare borde vänja sig vid att leva på den betalning man får för sina färdiga produkter och att de som inte kan det borde skaffa sig ett annat jobb. Problemet är bara att de som köper tjänster av teatergrupper och liknande satt i system att anpassa betalning och tider efter antagandet att de ska leva på a-kassa under mellantiden och försörja sig på det sättet medan de repeterar och förbereder sig. Även (och kanske särskilt) den mest inbitet marknadsekonomiskt tänkande iakttagare borde inse att sådant kan sättas i system där ett fåtal aktörer på uppdragstagarsidan helt dominerar marknaden. I det här fallet är de dominanta aktörerna alla delar av den offentliga sektorn och den i särklass största enskilda finansiären av kulturverksamhet är staten. Chef för den verksamheten är kulturministern. Det är alltså hon som borde vara medveten om att konsekvenserna kommer att bli omfattande och allvarliga.

En grupp har tydligen tillsats för att övervaka konsekvenserna för kultursektorn. Jag kan redan nu berätta vad den kommer att komma fram till (givet att den gör sitt jobb ordentligt). Färre kulturskapare kommer att få råd att fortsätta. Den offentliga sektorn kommer att bli tvungen att i högre grad betala för de kulturprodukter den beställer (och hittills faktiskt betalat på det förnedrande och allmänt ineffektiva sättet att försörja utövarna med a-kassa, om än på relativt förmånliga villkor). Som resultat kommer den offentliga sektorn antingen bli tvungen att minska det kulturutbud den finansierar eller öka kulturbudgeten.

------------------

För övrigt så är Marie Antoinette antingen en rätt ytlig film med snygg rekvisita, eller den elakaste kommentaren till vår samtid som producerats på flera decennier.

Ambasadör Danielssons Förflutna

Enligt ryktet finns det tydligen mer än väntat på de så kallade Tsunamibanden. Kanske skulle man ha väntat med att utse Danielsson till ambasadör. Min personliga uppfattning är naturligtvis att det aldrig borde ha skett över huvud taget. Ett lands repressentation är det första tecknet på dess moraliska och kulturella nivå. Nu representerar Danielsson i och för sig Sverige bara vid Gustav Adolfs Torg, men ändå...

Filologins roll i samhället

Nietzsche var aldrig särskilt bebägen att inordna sig själv i akademiska fack. Av eftervärlden beskrivs han ofta som filosof. Det här är ett av de få tillfällen där han uttalar sig i sin yrkesroll:

Då jag själv är klassisk filolog till professionen måste jag medge att jag inte vet vilken funktion den klassiska filologin skulle kunna ha i vår tid om inte den att ha en otidsenlig effekt, dvs. verka mot tiden och därigenom förhoppningsvis påverka en kommande tidsålder.
(Friedrich Nietzsche 1998: Otidsenliga betraktelser).

Kanske gör jag hans profession en björntjänst genom att ta upp detta argument i en tid och ett land där den är på utdöende. Detta utdöende diskuteras förtjänstfullt av Thomas Steinfeldt, professor Luzern och skribent vid bland annat Süddeutsche Zeitung och - lustigt nog - Expressen.

Legitimitetskris

Jag länkar sällan till dagspressen och läser inte DN regelbundet, särskilt inte kulturdelen, men för några dagar sedan förde Linda Leopold en intressant diskussion kring den högkulturens kris som uppstår när den nya generationen överger den till förmån för populärkulturen. Så långt har hon helt rätt. Tyvärr stannar hon dock utan att ens försöka motivera vad högkulturen är bra till eller varför. Istället avslutar hon med det numera uttjatade kravet på att frågan måste diskuteras - istället för att faktiskt diskutera den.

Då är Daniel Levins artiklar i Göteborgsposten om forskningens frihet betydligt mer lovande läsning. Han tar åtminstone bladet från munnen och erkänner att den håller på att avskaffas istället för att prata på om att fortsatt utveckling i tangentens riktning på sikt skulle kunna hota den (osv.).

---------------------

Jag skriver inte så mycket idag. Däremot har jag uppdaterat länkarkivet.