Är det i Reagans och Clintons efterföljd som Obama är oförmögen att agera?

Även i svenska medier börjar man nu fråga sig om Obama pratar mer än han uträttar. Artikeln får mig dock att tänka på en analys i betydligt längre perspektiv, nämligen den amerikanske statsvetaren Stephen Skowroneks The Politics Presidents Make som jag läste för ett par år sedan. Skowronek tar sig an inte bara den sittande presidenten utan samtliga presidenter från Washington till Clinton.

Det som får mig att tänka på den analysen är framförallt hans analys av Reagan och Clinton. Han drar slutsatsen att de senaste femtio årens presidenter i stor utsträckning har saknat förmågan/möjligheten att förändra statsapparatens organisation I synnerhet Reagan och Clinton har skapat en helt ny presidentstil där det talas betydligt mer om förändring än under tidigare presidenter, men där mycket lite händer.

Det skulle vara intressant att höra vad Skowronek anser om de senaste båda presidenterna Det är möjligt att Obama har gått ännu längre än Reagan och Clinton i imagebaserat ledarskap. Frågan är dock hur man ska tolka den George Bush som i europeiska media framstår som den tomaste tunnan av dem alla - men som samtidigt anklagas för ett minst sagt omfattande förstörelseverk.

När precis hade läst Skowronek skrev jag en mer utförlig jämförelse mellan den boken och svenska förhållanden. Den texten återfinns här. Än mer läsvärd är naturligtvis själva boken, som fortfarande finns i handeln, om än inte i uppdaterad utgåva.

Korruption och svag rättsstat i dagens Sverige

"Var fjärde svensk kommunpolitiker och hög tjänsteman är beredd att kringgå lagstiftningen för att främja ett lokalt företag. Var tredje kan också tänka sig att bjudas på en heldag av ett privat företag" hävdar SvD med hänvisning till enkät som i ett pågående forskningsprojekt om korruptionen i Sverige har gått ut till 1900 politiker och högre tjänstemän i svenska kommuner.

Det anmärkningsvärda är egentligen inte om så skulle vara fallet, utan att detta är vad de säger i en enkät. Mitt intryck är att människor i enkätsvar minst lika mycket beskriver vad de anser vara normalt, eller åtminstone hur de uppfattar sig själva, än hur de faktiskt är eller skulle bete sig. Hade frågan gällt hur det skulle agera om en skum typ dök upp med attachéväska fylld med sedlar i utbyte mot stöd i en viss fråga, så är det troligt att fler skulle ha svarat nej i en enkät än som skulle ha svarat nej om erbjudandet verkligen infunnit sig. Så är det rimligen också ifråga om lättare förseelser, så länge dessa inte uppfattas som en del av normalt beteende.

Praktexemplet på vad som idag kan uppfattas som normalt är naturligtvis Marianne Samuelsson - som aktivt gick ut i media och förklarade att hon fattat beslut på helt felaktiga grunder. För detta blev hon omplacerad. Inte sparkad. Omplacerad.

I Samuelssons fall handlar det om en märklig sorts korruption. Så vitt jag förstår så finns det ingenting som tyder på att hon skulle ha erbjudits några personliga fördelar för sitt agerande. Istället förefaller hon ha agerat i enlighet med hur hon har uppfattat sitt uppdrag: att verka för Gotlands bästa, t.o.m. då detta gått ut över någonting som faktiskt var hennes uppdrag: att opartiskt fatta beslut efter gällande lagar och regler.

Det handlar alltså inte bara om Samuelssons personligen dåliga ämbetsmannansvar utan också om en oklarhet i fråga om uppdragets natur (åtminstone för henne personligen). Också i det nämnda forskningsprojektet framgår det att organisationsformerna har bäring på tjänstemäns och politikers benägenhet att agera etiskt tveksamt (även om åtminstone SvD drar andra slutsatser av detta). Men också om en kultur där tjänster och gentjänster är norm - i högre grad än opartisk myndighetsutövning - även om normkonflikten för åtminstone en av de anställda blivit tillräckligt allvarlig för att denne skulle banda sin chefs kommentarer och överlämna dem till pressen.

Om det nu är så att korruptionenen - eller åtminstone benägenheten att agera på tveksamma grunder - tilltar i dagens Sverige så skulle jag vilja påstå att vi är synnerligen illa rustade för att hantera problemet. I Sverige är tilltron till myndigheter fortfarande mycket hög. Vi har en benägenhet att i tämligen begränsad utsträckning försöka lösa den här typen av problem via rättssystemet, utan istället via olika typer av granskande specialmyndigheter, som t.ex. de olika ombudsmännen och Konstitutionsutskottet. Detta förutsätter att förtroendet för åtminstone dessa förblir högt, för att inte tala om att det innebär att vi förlitar oss på att de lever upp till det. I Samuelssons fall blev det hela publikt tack vare en enskild tjänsteman och pressen. I många andra länder hade det kanske varit naturligt att gå till domstol.

Jag tror personligen att ökade möjligheter i den riktningen skulle vara bättre. På nationell nivå skulle jag gärna se riksrätt som ett komplement till KU och JK. Just nu ser det emellertid snarare ut som att utvecklingen går allt mer emot att det blir pressen som får utgöra både domare och bödel när medborgarnas förtroende för tjänstemän och politiker sjunker Så bygger man inte ett fungerande rättssamhälle.

--------------------------------------

Det omnämnda forskningsprojektet ser synnerligen intressant ut och innefattar bl.a. den bloggande Lundaforskaren Andreas Bergh som sammanfattar resultaten så här långt här. I SvD har resultat från projektet presenterats i två nyhetsartiklar (här och här), men med tanke på att de inte har fått alla uppgifter rätt är det antagligen bättre att läsa dem hos Bergh.

Kulturkamp?

Jag hör till dem som en längre tid har beklagat mig över frånvaron av kulturpolitisk debatt. Under våren och hösten drabbades vi emellertid av en hel del debatt kring Kulturutredningen och dess förslag. Denna debatt var emellertid nästan enbart organisatorisk. I bästa fall handlade den om kulturadministration. I många fall handlade den dock mer om utredningens intärna organisation och personal.

Under våren följde debatten kring de Konstfacksstudenter som såväl kulturministern som Konstfacks ledning uppenbarligen ansåg gå över gränsen. Den debatten var lite mer innehållslig. I någon mening handlade den om vad konst är och vilken dess plats i samhället är. Däremot var den knappast konstruktiv.

Under sommaren har vi hört en hel del om Hägglunds tal i Almedalen, ett tal som måste uppfattas som ett av de retoriskt bättre i de senaste årens politik, om inte annat så därför att det fortfarande ger svallvågor. Medan en del formuleringar var rätt förenklande måste man ändå konstatera att det handlade om idéer och visioner i betydligt högre grad än de flesta av dagens inlägg. Det var också ett frontalangrepp mot såväl kulturfältets etablisemang som mot den dekonstruktivistiska diskurs som dominerar mycket av både kulturfältet och humanioran.

Nu är det dags att sluta prata om frånvaron av debatt. Nu finns en gryende debatt - i form av ett ifrågasättande av kulturfältet som sådant.

Har kulturkampen kommit till Sverige?

Svensk skola - och varför någonting behöver göras

Sent igårkväll hade jag ännu en diskussion om svensk skola med några vänner och bekanta. Den här gången började det i friskoledebatten, och jag konstaterade att jag inte uppfattar friskolorna som problemet - utan den kommunala skolan. Jag menar att huvudproblemet är att man inte får den grundläggande kunskap man behöver för att kunna förstå samhället. Folkskolan ifördes som ett demokratiskt projekt just för att alla skulle få en god grund för att kunna fortsätta mot högre utbildning och agera som aktiva medborgare i en demokrati.

Någon annan menade att skolan inte i första hand skall leverera faktakunskaper, utan istället lära eleverna att bli bra människor och bete sig rimligt mot sina medmänniskor. Ytterligare någon menade att skolan skulle lära en att själv söka upp kunskap.

Det intressanta är att ingen menade sig ha fått detta i skolan. Jag tror inte att vi är otypiska. I alla fall har jag hört samma sak ett otal gånger. Sin allmänbildning har man skaffat sig senare eller på fritiden (jag skrev själv nyligen om min tidiga läsning av Alf Henriksson). Många, numera välutbildade, bekanta kunde redan läsa när de började skolan. Här är det snarare jag som sticker ut i det att jag lärde mig läsa rätt sent och att skolan faktiskt hann uträtta visst arbete med mitt skrivande (mina läsare har säkert lagt märke till att min stavning då och då fortfarande lämnar en del i övrigt att önska). I grunden tror jag dock att läsande och skrivande på fritiden har gjort mer än skolan när det gäller min språkhantering, och det redan innan jag lämnade skolan.

Att inhämta kunskap tycks vara någonting som få har lärt sig genom formell utbildning. Jag har själv inget minne av att jag har lärt mig det. Jag vet också att universiteten har stora problem med att studenterna har svårt att organisera sitt lärande, något som jag själv antagligen lärde mig under gymnasiet och högstadiet. Här rör det sig emellertid om informellt lärande och skillnaderna är antagligen mycket stora mellan dem som, liksom jag, kommer ifrån akademikerhem och dem som inte gör det. Om syftet är att skolan ska bidra till att ge alla åtminstone grundförutsättningarna för att kunna fortsätta lära så har man helt klart misslyckats här.

Att bli en god människa är utan tvekan svårt att lära ut. Det är också någonting som kräver i det närmast ekonstant arbete under hela livet. Alla kanske heller inte skulle uttrycka sig i de termerna. Däremot hoppas jag att de flesta anser att skolan borde ha en roll i uppfostran. Friskoledebatten antyder faktiskt att många skulle vilja gå längre än vad jag skulle göra i den riktningen. Medan jag tenderar att se skolvalet som en konsekvens av föräldrarnas ansvar för sina barns uppfostran så förefaller många anse att skolans ansvar för att ge barnen goda - och för samhället gemensamma - värderingar går utöver föräldrarnas valfrihet.

Däremot kan jag inte minnas att skolan när jag gick där tog nog något vidare helhetsansvar. Tvärtom verkade det som att lärarna i första hand tog ansvar för det som hände på lektionerna. På rasterna kunde man i bästa fall stävja de värsta mobbingtendenserna, men inte ens det var man särskilt framgångsrik med.

Nu vill jag inte säga att mina egna skolupplevelser var exceptionellt dåliga. Tvärtom växte jag upp i en tämligen skyddad medelklassidyll norr om Stockholm där eleverna mestadels var barn välutbildade hög- och medelinkomsttagare och dessutom innan lärarbristen och besparingarna han gå särskilt hårt åt den svenska skolan. Jag övertygad om att många skulle betrakta detta som en guldålder. Trots detta var det inte särskilt bra. Ingenting jag har eller ser om den svenska skolan eller dess resultat har övertygat mig om att det har blivit bättre de senaste tio till tjugo åren. Och det jag upplevde var definitivt inte bra.

Ändå finns det idag inte mycket till skoldebatt att tala om. Eller snarare: debatten koncentreras till att handla om ägarformen (se till exempel Jonas Morians utmärkta beskrivning av den socialdemokratiska skoldebatten). Ett av de hetaste debattämnena handlar faktiskt om en gymnasieskola där jag hade en del av mina lektioner, men inte om undervisningen eller om skolmiljön, utan om en utförsäljning som i och för sig kan förtjäna att diskuteras.

Viktigare borde dock vara själva grunduppdraget. Många upplevde nog att sittande utbildningsministern gick till val på att stärka kunskapskraven i skolan. Under en tid var detta mycket omdebatterat. Nu tycks debatten emellertid ha lagt sig utan att man fortsatt med att diskutera innehållet, eller ens granska resultatet av regeringens skolpolitik.

En ökad förmåga att ställa krav är antagligen en viktig del av det som skulle behövas, men också uppmuntran är någonting som många saknat i skolan. Även detta antyder ett behov av mer omfattande förändringar än man skulle kunna tro. Jag är personligen övertygad om att det som mer än någonting annat uppmuntrar de flesta människor att anstränga sig är just utmaning. I den skola jag mins var det främsta resultatatet av att man lyckades med någonting att man fick vänta in de andra. Minimalt med uppmuntran. Mycket lite utmaningar. Inte konstigt att man lärde sig mer på fritiden än i skolan.

Men återigen: vad händer med alla dem som inte har möjlighet att lära sig på fritiden. Ytterst är den gemensamma grundskolan ett demokratiprojekt. Utan bra skola blir bildning nästan enbart en fråga om hemförhållanden.

Jag blir också allt mer övertygad om att det inte enbart handlar om att lära sig lära, även om detta är nog så viktigt. Lärande är en tolkningsprocess, men utan bakgrundskunskaper är det inte möjligt att tolka någonting. Alla behöver grundläggande kunskaper om världen, och inte minst om det samhälle där de skall kunna fungera som demokratiska medborgare.

Å andra sidan ser jag ingen motsättning mellan att lära sig kunskaper, att lära sig att tolka omvärlden, och att lära sig att bete sig rimligt gentemot sina medmänniskor. Olika områden kräver olika strategier, precis som olika elever. Däremot kan jag inte se hur någonting av detta skulle kunna fungera utan närvarande erfarna och ämneskompetenta lärare med en förmåga att ställa krav och engagera sina elever.

Jag tror heller inte att vi lyckas särskilt väl med detta idag. Samtidigt har jag mycket svårt att se att det skulle kunna finnas många utmaningar i samtiden som är viktigare än just denna.

(Bild: Min gamla gymnasieskola)

Alf Henriksson och den försvunna historien

Bland de böcker som tidigt sporrade mitt intresse för historia spelade nog flera böcker av Alf Henriksson en stor roll. Om någon till äventyrs inte skulle ha läst dem kan jag passa på att rekommendera t.ex. hans Kinesisk historia, Antikens historier, Biblisk historia, Bysantinsk historia och Hävdateckningar som alla fortfarande är synnerligen underhållande. Då jag knappast är ensam om att ha uppskattat denne spränglärde folkbildare lär de knappast heller vara svåra att få tag på.



I inledningen till Antikens historier passar han på att ge sin syn på vad som håller på att hända med dessa gamla historier, trots alla de landvinningar som historievetenskapen har gjort under de senaste hundra till två hundra åren:



...man kan väl inte säga att den väldiga verksamheten och de beundransvärda resultaten på detta forskningsfält har berört den utomstående allmänheten mycket. Endast i ett avseende har fornkunskapens landvinningar hittills fått verklig betydelse för folkets djupa led: sagor och anekdoter som bevisligen är ohistoriska har i all stillhet försvunnit ur barnens skolböcker. Adam och Eva, Deukalion och Pyrrha, Romulus och Remus är alla på väg att uppslukas av Äldre stenåldern [...] ty historieskrivningen, som förr i tiden närmast var en specialgren av berättarkonsten är numera vorden en vetenskap utan förbarmande. Den har allvarligare ting att besörja än att återberätta uppenbara lögnhistorier till underhållning och uppbyggelse för barn och allmoge. [...] Liksom är fallet med Bibelns berättelser, vilka med förbluffande snabbhet har upphört att vara allas egendom, är antikens sagor och historier i färd med att höljas in av den glömskans natt där endast forskare av facket lyser med en stillsam lykta.



Därmed är vi alla på väg att förlora den berättelseskatt som under ett par tusen år har färgat Europas kulturliv. Inte heller är vi idag särskilt bra på att lära ut historia i skolorna. Jag får en känsla av att Alf Henriksson kan ha haft rätt i att historia måste få vara roligt om det ska kunna läras ut. Med undantag för de insatser som min betydligt mera vetenskapligt sinnade historielärare på gymnasiet åstadkom, inte minst som berättare, så tror jag nog att jag har lärt mig betydligt mer historia av Alf Henriksson än av den moderna svenska skolan.



Därmed inte sagt att han inte ibland har fel, inte bara i förhållande till vetenskapen, utan också i sitt återberättande av de antika historieberättarnas anekdoter. Som inkörsport är han emellertid lysande. Fakta kan revideras senare. Däremot tror jag att man redan från början måste etablera en bild av historiens gång, av kartan och tidsaxeln, om man så vill. Har man inte den översikten blir det svårt att sedan sortera de fakta man senare lär sig.



Man ska inte måla allt svart. Historieintresset är även nu mycket stort och idag berättas historia som underhållande historier av så väl HBO som av populärvetenskapliga författare. Det skulle dock inte vara helt fel om alla läste Alf Henriksson i mellanstadiet. Jag är övertygad om att det finns läroböcker i skolan idag som är betydligt mer faktamässigt daterade, för att inte tala om tråkigare.

Lovecraft

Temat för senaste numret av Lyrikvännen är skräck. Här finner man bl.a. en läsvärd introduktion till H.P. Lovecraft av författarinnan Joyse Carol Oates med fokus bl.a. på hans verks gränsöverskridande karaktär.

Själv har jag bl.a. fastnat för Lovecrafts förhållande till vetenskapen och till det moderna. Han blandar friskt (?) vad som skulle kunna betraktas som science fiction med gotisk skräck. I den meningen överskrider han genregränserna. I min lärobok i vetenskapsteori från mitten av nittiotalet har jag (förhoppningsvis med viss ironi) skrivit ned följande Lovecraftcitat i marginalen vid den minst sagt vetenskapspositiva texten:

“We live on a placid island of ignorance in the midst of black seas of infinity, and it was not meant that we should voyage far. The sciences, each straining in its own direction, have hitherto harmed us little; but some day the piecing together of dissociated knowledge will open up such terrifying vistas of reality, and of our frightful position therein, that we shall either go mad from the revelation or flee from the light into the peace and safety of a new dark age.”

Samtidigt är det få författare som sitter så fast i sin genres klichéer. Lovecraft är närmast ökänd för sin förmåga att stapla adjektiv på varandra för att beskriva fenomen som han dessutom påstår är omöjliga att beskriva i ord:

“It was an All-in-One and One-in-All of limitless being and self — not merely a thing of one Space-Time continuum, but allied to the ultimate animating essence of existence's whole unbounded sweep — the last, utter sweep which has no confines and which outreaches fancy and mathematics alike. It was perhaps that which certain secret cults of earth have whispered of as YOG-SOTHOTH, and which has been a deity under other names; that which the crustaceans of Yuggoth worship as the Beyond-One, and which the vaporous brains of the spiral nebulae know by an untranslatable Sign” (Lovecraft: Yog-Sothoth)

Kanske är det detta som gör honom så fascinerande; förmågan att få läsaren att se det gotiska, drömlika eller skräckframkallande – oavsett om temat är vetenskapens kartläggning av ett till synes allt större kosmos, eller de urgamla magiska böcker som utgör hans allra vanligaste tema. Vi får inte glömma att Lovecraft levde i en tid då det av vetenskapen kartlagda universum måste ha förefallit växa med enorm hastighet, samtidigt som det blev allt obegripligare. Einstein relativiserade Newtons fysik, astronomerna upptäckte ett universum som bestod av oräkneliga galaxer och arkeologerna avtäckte länge sedan glömda städer i Mesopotamien.

Vi får heller inte glömma att historien hundra år tidigare hade tyckt börja med grekerna och romarna (även om Napoleon redan hade tagit ett viktigt steg genom att möjliggöra en expedition till pyramiderna) medan astronomerna hade mycket dimmiga begrepp om universum utanför solsystemet. Lovecrafts värld kan här läsas som en mytologisk tolkning av en värld där plötsligt många ljusår vida svalg öppnat sig mellan stjärnorna, bortglömda civilisationer öppnats för historikerna och årmiljarder för paleontologerna.

Likt äldre tiders kartritare fyllde han de okända utrymmena i kartans utkanter med monstra. Utkanterna var nu skjutna längre bort till mer avlägsna regioner i universum. Samtidigt, eller kanske just därför, tycktes de mer hotande. Nu lurade de från punkter som inte rymdes i världskartans till synes euklidiska geometri. Samtidigt hotade de hela tiden att bryta in i den ordnade världen, men inte längre bara i utkanterna, utan på vilken punkt som helst.

Ett annat centralt tema hos Lovecraft är drömmen, som hos honom inte självklart tycks representera ett individuellt undermedvetet, utan snarare en värld öppen för upptäcktsresande. De noveller som berör detta kan knappast behandlas som skräcklitteratur. Här rör det sig snarare om en mer obestämd surrealistisk genre baserad på hans egna drömmar (det är med stor förtjusning som jag i Lyrikvännen läser utdrag ur en diktcykel eller längre dikt som en gammal bekant till mig arbetar på efter samma metod, hon måste onekligen ha haft ett intressant, om än inte helt avundsvärt drömliv).

Som få andra finns Lovecraft närvarande på alla nivåer i vår kultur. Han diskuteras avsides av framstående kulturpersonligheter som Oates och Houellebeque. Han ligger till grund för rollspel och genrelitterära pastischer. Han inspirerar bestsellers av figurer som Stephen King. Det finns närmast en hel subkultur som ömsom dyrkar honom, ömsom parodierar honom (jag hade för övrigt stort nöje av den svenska uppsättningen av musikalen A Shoggoth on ther Roof).

Mycket riktigt finner man Lovecraftreferenser även i Foucaults pendel som jag just håller på att läsa (och kommenterade nedan), inte minst i den stora ritualen som utgör bokens final. Jag tror inte att jag reagerade över det första gången jag läste den. Nästa gång hade jag dock omåttligt roligt av hur Eco mitt ibland de uråldriga magiska namnen slänger in Cthulhu, helt apropå, som för att exemplifiera att de uppenbarligen tar med vad som helst. När jag för några dagar sedan läste igenom Wikipedias utmärkta artikel om boken noterar jag att frasen ”I'a Cthulhu! I'a S'ha-t'n!” inte bara är ett Lovecraftcitat (första utropet) utan också ett citat ur en ritual hos Church of Satan, där Anton LaVay har lagt till frasen ”I'a S'ha-t'n!” för att ge det ”en satanisk touch”.

Lovecrafts berättande har onekligen trängt in vår kultur som få andra författares. Det tycks redan röra sig i gränslandet mellan det fiktiva och det mytologiska. Författarens medvetna användning av fiktiva referenser har redan flutit ut i den kulturella allmänningen.

Kyrkan och folket i Sverige och Danmark

Urban Claesson skrev för några år sedan en intressant kyrkohistorisk avhandling om folkkyrkans utveckling på 1900-talet där man bl.a. får reda på hur vi fick den statskyrka som vi hade fram tills helt nyligen. Både där och i antologikapitlet "En folklig folkkyrka?" gör han en intressant jämförelse mellan hur idéer om nationell gemenskap uppfattats i Sverige och Danmark. Den ger en intressant bakgrund både till dagens inställning till religion och till partisystemet, men också till statskyrkans försvinnande i Sverige.

I början av 1800-talet var både Sverige och Danmark protestantiska stater med stark kungamakt och statskyrka. I Sverige fanns sedan gammalt en fri bondeklass. I Danmark utvecklades denna under 1800-talet. I båda länderna fanns samtidigt en stark kristen väckelserörelse i motstånd mot den etablerade kyrkliga hierarkin och en demokratisk rörelse. I Danmark ingick bönderna i den demokratiska rörelsen eftersom de samtligt erövrade sin frihet ifrån adeln. I Sverige hade de redan denna frihet. Följaktligen kom liberalism, väckelse och bonderörelse att allieras i Danmark redan under första halvan av 1800-talet.

Med 1849 års konstitution tog Danmark ett steg mot demokratisk parlamentarism och konstitutionell demokrati när Sverige fortfarande hade ståndsriksdag. 1855 fick undersåtarna rätt att själva välja församling. 1868 blev det möjligt att grunda nya församlingar inom ramarna för statskyrkan. Därmed hade väckelskristendomen integrerats i statskyrkan.

I Sverige har medlemmar i Svenska kyrkan fortfarande inte rätt att byta församling trots att prästerna låter allt mer olika. Att grunda nya exterritoriella församlingar inom kyrkan är det inte tal om. Här utvecklades sig väckelserörelsen istället utanför kyrkan som ett slags alternativ offentlighet. Sedan kom socialdemokratin att göra samma sak. I Danmark kom liberalernas och bonderörelsens Vänstre tillsammans med kyrkan att få en nära koppling till uppfattningen om ett danskt folk.

I Sverige kom den föreställning om nationen och folket som associerades med bönderna först att kopplas till monarkin via Bondetåget. Sedan utvecklades Bondeförbundet och Folkpartiet till separata partier medan socialdemokratin via folkhemsbegreppet kom att skapa en delvis ny föreställning om nationen: det goda folkhemmet, välfärdsstaten.

I denna sekulära nation har kyrkan inte mycket plats. Länge fanns i båda länderna en lokal demokrati i statskyrkans församlingar. På den nationella nivån sköttes det demokratiska inflytandet istället genom att den var just en statskyrka. I Sverige valde vi dock att politisera kyrkan med politiska partier och val. Från och med början av 1980-talet har även kyrkans högsta beslutande organ varit ett kyrkomöte bestående av politiska partier. I Sverige är kyrkan nu en politisk organisation något så när skild från staten. I Danmark har man fortfarande en statskyrka med en prästerlig ledning formellt underställd drottningen.

Claesson ser i Danmark en utveckling mot en etnisk nationsuppfattning som idag möjliggör för Dansk Folkeparti att vinna framgångar. I Sverige ser han snarare en dominerande civil nationsuppfattning. Jag skulle snarare kalla den statscentrerad, men jag måste också säga att han gör en poängfylld beskrivning. Denna bekräftas också av att även Sverigedemokraterna, med en i övrigt etniskt färgad nationsuppfattning, är tvungna att bygga vidare på folkhemmet. Det är helt enkelt det som är den dominerande föreställningen om den svenska nationen.

(Bild via Wikipedia, historik här)