Henrik Berggren och Olof Palme

Har nu läst de första 250 sidorna i Henrik Berggrens lätt monumentala biografi över Olof Palme. Till en början förundrades jag över att han börjar minst 100 år före Palmes födelse med att beskriva dennes familjebakgrund. Det är en början som på många sätt är överraskande klassisk för en biografi. Berggrens beskrivning över den uppåtstigande ätten Palmes liv i industrialismens svenska borgerlighet verkade dock inte självklart relevant. Tesen är dock att Palmes framtidstro tydligt präglades av en familjebakgrund som inte bara var högborgerlig - i viss utsträckning direkt aristokratisk - utan också präglad av internationalism, liberalism och framtidstro.

Själv fastnar jag mera för beskrivningen av det politiska landskapet i femtiotalets Sverige och av Palmes egen väg genom det. Folkhemmet, eller snarare den socialdemokratiska välfärdsstaten håller på att växa fram när Palme återkommer ifrån studenttiden i USA. Berggren har antagligen rätt i att den relevanta politiska skiljelinjen för honom inte stod mellan höger och vänster utan mellan framtidstro och skepsis. Palme själv var antagligen mer New Deal-liberal än svensk socialdemokrat vid sin återkomst till Sverige. Personligheter som Tingsten, Lindbom och Moberg ingår å andra sidan i Berggrens beskrivning av den framväxande välfärdsstatens kritiker, antingen skälen till detta var Tingstens liberala kulturradikalism, Lindboms bildningshumanism grundad i folkrörelserna (som med tiden skulle utvecklas i allt mer konservativ riktning), eller Mobergs bondeindividualism. Ingen av dessa linjer hade emellertid en framtidsvision. I Berggrens berättelse framstår de som reaktiva.

För Palme var politik emellertid att vilja, en fras som i Bergrens tolkning ter sig Nietzscheanskt präglad, som ett slags korsning mellan existentialism och vetenskapstro. Palme blir därmed ett närmast idealiskt studieobjekt i Bergrens egen bild av Sverige och svenskarna, en fortsättning på hans egen och Lars Trägårdhs Är svensken människa? där svensk politisk kultur beskrivs som "statsindividualistisk", dvs. baserad på föreställningen om välfärdsstaten som den individuella frihetens garrant. Palme är statsidividualismen personifierad. Femtiotalet blir också ett brott där mellankrigstidens folkhem övergår i efterkrigstidens välfärdsstag. Folkhemmet hade varit en i egentlig mening korporativ stat där klasserna och deras företrädare tänktes samexistera i konsensus (Arbetarepartiet, Bondeförbundet och Högern var i stort sett rena klasspartier och konkurerade därmed inte ens med varandra). Det tycktes t.o.m. rimligt att tala om att arbetarklassen borde behålla sina begåvningar i en intern karriär- och utbildningsväg med studiecirklar, folkhögskolor och förtroendeposter istället för högre studier och klassresa. I efterkrigstidens välfärdsstat var detta redan orimligt. Nu handlade det om att bygga ett statsindividualistiskt samhälle, ett samhälle där staten skulle ge alla svenskar frihet och lika möjligheter. Det var denna politik som Palme med tiden skulle driva som ecklesiastikminister, statsminister och partiledare.

Också Palmes egen karriärväg är slående i det att han inte alls var någon produkt av folkrörelsernas interna bildningsarbete. Palme hade gått i de bästa skolorna och visserligen formades han i Sveriges Förenade Studentkårer (SFS), men dit hade han från början rekryterats som tjänsteman för att sedan bli förtroendevald. På samma sätt skulle han rekryteras av Erlander för att bli dennes assistent och sedermera betrodde rådgivare, och först sedan förtroendevald. Faktum är att han blev riksdagsman genom att Erlander såg till att få honom utnämnd till en plats i Första Kammaren (för Jönköpings län, där han aldrig bott), en karriärväg som han senare själv skulle stänga genom Första Kammarens avskaffande. Ändå tycks det som om han lärde sig mer via organisationsaktiviteten än via skolgången, eller kanske snarare andra saker. Palme tycks ha fortsatt från internatskolebakgrund, reservofficersutbildning och en bildningsresa som utbytesstudent i det sena fyrtiotalets Amerika till amatörpolitisk erfarenhet som internationell representant för SFS och sedan vidare in i politiken som Erlanders följeslagare (inte så stor skillnad: såväl den internationella studentrörelsen som den nationella och internationella politiken tycks i grunden ha präglats dels av tillväxten och dels av relationen till kommunismen). På vissa sätt ter sig denna resa lätt anakronistiskt aristokratisk. På andra sätt säger den kanske mer om folkrörelsernas och studentpolitikens funktion som "politikerskola" än vad mer romantiserade berättelser om folkrörelsernas roll tenderar att göra.

Gåvor till välgörande ändamål

Jag har redan skrivit några gånger om idén att införa skatteavdrag för gåvor till ideella ändamål. Nu när Alliansen vunnit valet kan det tydligen bli verklighet, men bara upp till 1500 kr. och bara för privatpersoner, och bara för gåvor till vetenskapliga ändamål eller till "verksamhet som riktar sig till hemlösa, sjuka, personer med funktionsnedsättning, missbrukare och andra hjälpbehövande, både i Sverige och utomlands". För dem som hoppats på att företag ska uppmuntras donera pengar till operahus eller muséer, eller miljardärer till sjukthus är det alltså en bit kvar på vägen. Hade Nobelpriset instiftats idag att hade en stor del av donationen gått åt i skatt.

Å andra sidan: 1500 kr. är inte utan nytta i t.ex. arbete med missbrukare.
Artikel i Kyrkans tidning (från före valet)
Tidigare inlägg från när den senaste utredningen presenterade sina förslag.

Trägårdh om valrörelsen och om svensk självbild

Professor Lars Trägårdh levererar i Expressen en av de intressantare kommentarerna till valet hittills genom att sätta in det i ett längre historiskt perspektiv. Handlar det egentligen om vem om ska äga folkhemsidealet?

Konkurrensen om vem som är mest folkhemsk har i det närmaste varit bedövande: man har kunnat välja mellan dagens bidragsvänliga socialdemokrater (S), den strängare och mer arbetsorienterade femtiotalsvarianten (M) eller till och med ett slags 30-talsvariant som ligger besvärande nära ett helt annat ideal vad det gäller folkgemenskap (SD).

För någonting har ändrats och detta kommer till uttryck inte bara i vänsterns motgång utan också i Sverigedemokraternas framgång. [...] I dag lever vi med en vänster som ofta är programmatisk postnationell och en borgerlighet som är stolt över sin kosmopolitiska framsynthet. Samtidigt som båda undrar varför SD:s retorik röner framgång. Det är svårt att inta en mer offensiv hållning kring frågan om nationen – ingen vill i dag bli anklagad för att vara nationalist. Problemet är bara att nationen inte visar tecken på att försvinna.

För Per Albin Hansson var det en självklarhet att hylla arvet från Engelbrekt och de fria svenska bönderna; deras kamp för nationens oberoende och småfolkets frihet. Att den tidens socialdemokrater så tydligt såg kopplingen mellan nationell identitet, individuell frihet, rättsstat och demokrati var nyckeln till att de kunna föra en retorik med ”folket” i centrum. Utan att hemfalla år en snävt etnisk tanke om svensk identitet kunde man samtidigt känna och öppet uttrycka en genuin stolthet för berättelsen om Sverige som de under sin skoltid hade insupit från Geijer, Starbäck och Odhner. De kämpande arbetarna stod på de fria böndernas skuldror.

Vissa tafatta försök görs även i dag att vrida flaggan ur händerna på högernationalisterna. Man enas om behovet av en nationaldag, men i stället för att som Per Albin välja att fira den svenska riksdagen födelse med dess alla associationer med demokrati och folkfrihet, så fastnade man för en dag – den 6 juni – vars symbolik är grumlig och tvetydig.

Denna vilsenhet lämnar fältet öppet för andra att skapa berättelsen om Sverige. Vem knyter i dag an till Engelbrekt och Geijer, eller pekar på parallellen mellan dagens muslimer och 1800-talets frikyrkorörelse i kampen om inkludering i ett folkhem där demokrati, inte etnisk gemenskap eller religiös homogenitet, står i förgrunden?

Valet, pirater och sociala medier

Före valet talades det mycket om hur de sociala medierna skulle göra sitt inträde i politiken i och med valet 2010. Facebook tycks verkligen ha spelat roll som en plats för privatpersoner att offentliggöra sina ställningstaganden, som t.ex. att överhuvudtaget rösta, vad man röstar på och att man tänker demonstrera mot Sverigedeokraterna. Statsvetaren Henrik Oscarsson ser en möjlighet för sådana grupper att nå verkligt inflytande över valet, men just nu får det nog sägas vara science fiction.

Valet 2010 tycks dock snarare vara valet då de etablerade partierna inte lyckades använda de sociala medierna fullt ut, huvudsakligen för att man försökte använda dem för envägskommunikation. På sin höjd kan de ha fungerat för att mobilisera de egna aktivisterna, ungefär om affischerna lär göra.

2010 var också valet som Piratpartiet förlorade. Integritetsfrågorna var uppenbarligen inte viktiga nog för att komma in i Sveriges riksdag. Eller så var de sociala medierna inte tillräckliga för att få ut budskapet om att detta var vad det verkligen handlade om, i alla fall inte när de etablerade medierna inte gav vare sig frågan eller partiet någon uppmärksamhet, inte minst när partiets eget namn förde uppmärksamheten till någonting helt annat. "Piratpartiet" låter helt enkelt inte om ett parti för trygghet och rättssäkerhet i vardagen, vilket kanske är vad integritetsfrågorna borde handla om ifall man ska kunna vinna val på dem. Det var i alla fall så som Piratpartiet själva försökte beskriva dem i den valinformation som man kanske inte helt lyckades nå ut med.

Därmed inte sagt att man måste döma ut den sorts nätverksaktivism som Piratpartiet har sin bakgrund i. Redan det faktum att man lyckades ta en plats i Europaparlamentet helt utan offentligt stöd och i kamp med de etablerade partierna visar att det finns en betydande styrka i detta. Det finns en förmåga att tillfälligt mobilisera stora mängder människor inför t.ex. ett val eller en demonstration dagen efter ett val. Svagheten ligger snarare i instabiliteten. Detta är naturligtvis någonting som Piratpartiet också insett. Det är därför som de faktiskt har försökt bygga ett parti. Frågan just nu är hur det arbetet kommer att kunna överleva misslyckandet i detta års val. Frågan är också hur detta på sikt kommer att påverka den mer nätverksbaserade rörelse som vi hittills har sett i såväl fildelningsfrågan som i integritetsfrågan.

Slutligen är detta naturligtvis också det val då Sverigedemokraterna lyckats ta sig in i riksdagen. Tyvärr har jag inte följt deras kampanj särskilt noga. Jag skulle dock inte utesluta att det är de som faktiskt har lyckats med att kombinera sociala medier med partiorganisation med störst framgång.

En ny riksdag

Vad Sverigedemokraterna kommer att göra i riksdagen vet vi inte (även om vi kan gissa). Däremot vet vi att Sverige har förändrats genom valet 2010, och att flera av de förändringar som kommer nu har varit på väg sedan länge. Folkhemmets statsbärande socialdemokratiska parti som en gång var närmast sammanvuxet med så väl staten som folkrörelserna fortsätter sin politiska nedgång. Det handlar inte om Mona Sahlin som person. Socialdemokraternas valresultat har med några få undantag blivit allt sämre val för val de senaste 40 åren. I årets val gjorde de inte ens anspråk på att kunna bilda regerings själva. Samtidigt har Moderaterna etablerat sig som alternativ regeringsledare. Regeringen Reinfeldt är redan den borgerliga regering som har suttit längst sedan mellankrigstiden och framstod i valet som mer regeringsduglig än det s-ledda alternativet. Samtidigt kan det nog vara symptomatiskt för den tid vi går in i att vi några dagar efter valet fortfarande inte vet hur regeringen kommer att se ut. Svensk politik är helt enkelt inte lika stabil som den en gång var.

Det Sverige där Socialdemokraterna en gång var statsbärande var uppbyggt av folkrörelser och organisationer tätt sammanvävda med stat och parti. Samhället präglades av ett konsensustänkande där alla antogs vara något så när eniga om samhällets grundvärden. Alla riksdagspartier var representerade i statliga utredningar och verksstyrelser, för att inte tala om i domstolarna och i valproceduren. Nu har vi ett riksdagsparti som allmänt uppfattas som fientligt till samhällets grundvärden,och som själva tar avstånd ifrån den politiska eliten. Avtåndstagandet från dem kommer redan nu. Först som enskilda protester. Idrottsrörelsen är tidigt ute bland de klassiska folkrörelserna med att inte betrakta SD som en del av det demokratiska Sverige även om de sitter i riksdagen. I riksdagen funderar man på att utesluta dem ur utskott. Jurister tar tillfället i akt att ifrågasätta SD:s lämplighet att sitta med i domstolar. Inför nästa val kommer kanske också ett ifrågasättande av deras närvaro vid t.ex. rösträkning.

Kanske kommer detta att leda till ett bredare ifrågasättande av partistaten, dvs. av det system där riksdagspartierna inte bara har den parlamentariska makten utan också tillsammans utser representanter t.ex. till domstolar och statliga utredningar. Kanske kommer vi att få en diskussion om vad som egentligen ingår i samhällets grundvärden istället för att bara anta att alla (som spelar roll) redan är eniga. Å andra sidan ska vi inte glömma att folkhemmet också under sin storhetstid hade ett riksdagsparti som inte riktigt erkändes. Vänsterpartiets väg in i finrummens konsensus har varit lång. Den stora konflikten om nationell självbild tycks just nu inte handla om i vilken utsträckning som invandrare är välkomna i Sverige utan om ifall SD är det.

Kulturpolitiken som valfråga

För den som undrar varför kulturpolitiken inte har blivit någon stor valfråga har Adam Svanell skrivit en bra artikel i tidskriften Fokus.. Jag måste erkänna att jag när han intervjuade mig funderade en del på vad han skulle göra av det här, men det här blev ju väldigt bra och han ger en mycket god beskrivning av problematiken.

Statsvetare och partier

”Med andra ord: moderna demokratier är i allt väsentligt partidemokratier. Borde då inte detta tämligen okontroversiella faktum reflekteras i den samhällsvetenskapliga forskningen om politik och demokrati? Borde man inte förvänta sig att en stor del av forskningsproduktionen vid våra samhällsvetenskapliga forskningsmiljöer ägnade sig just åt partiorganisationerna? Spridda svenska studier finns givetvis, men det sammantagna intrycket kvarstår: Givet partiernas centrala roll i moderna politiska system, utgör de ett styvmoderligt behandlat område inom svensk samhällsvetenskap.”

Med den självkritiken inleder gästredaktörerna Douglas Brommesson och Gissur Ó Erlingsson Statsvetenskaplig tidskrifts temanummer om de svenska partierna. Henrik Oscarsson går så långt som att kalla detta ointresse för ”snudd på tjänstefel”. Problemet är som jag ser det att det finns en rimlig bild av utvecklingen men att forskningen i viss utsträckning har tagit den för given och att den därför inte alltid är underbyggd av empiriska undersökningar som visar i vilken utsträckning som den är tillämplig i Sverige. Redaktörerna sammanfattar bilden ungefär som följer:

”Frågan som många har ställt sig är nämligen om partierna har genomgått en sådan drastisk intern omvandling att de numera inte finns till för sina medlemmars skull, utan i första hand bara intresserar sig för att fånga väljarnas röster för att komma åt riksdags- och fullmäktigeplatser (och de resurser som finns knutna till dessa). Utgångspunkten för detta sätt att resonera är att de flesta västdemokratiska partier initialt, långsamt men obönhörligen, utvecklades mot en organisationsmodell som liknade det s.k. masspartiets (Duverger 1954; Neumann 1956).5 Sinnebilden för ett massparti är ett parti som företräder välavgränsade samhällsgrupper, har höga medlemstal, vitala lokala partiorganisationer med välbesökta medlemsmöten samt en välfungerande interndemokrati [---]Partierna tycks ha gått från att vara masspartier/folkrörelsepartier till att bli catch allpartier, som kommit att utvecklats till elektorala professionella partier (Panebianco 1988) alternativt väljarpartier (Gilljam & Möller 1996) och/eller mediapartier (Gidlund & Möller 1999: 17).”

Väljarnas svar är i någon mån tydligt. Benägenheten att rösta på utmanarpartier (partier som inte är etablerade i riksdagen) ökar helt tydligt.

De följande artiklarna – en per parti – ger en översikt inte bara över riksdagspartierna utan också, implicit, över olika sätt att analysera dem. Katarina Barrling Hermansson fortsätter i sin text om Folkpartiet i samma anda som i sin avhandling om partiernas interna organisationskultur. Anders Lindblom undersöker moderat politik utifrån partiets motioner och kommer fram till att partiets förhållande till välfärdsstaten har varit relativt oförändrad de senaste 30 åren. Det här är samma metod som jag själv använde i min avhandling för att undersöka partiernas kulturpolitik. Av allt att döma är ideologiska förändringar över lag mindre tydliga i motionernas faktiska förslag än i retorik och politiska program, i synnerhet om man räknar relativt. De förslag som las av moderater när de under åttiotalet, åtminstone av somliga, uppfattades som nyliberala radikaler var knappast radikalare än de som idag läggs av mer de mer mittenorienterade nymoderaterna. Detta har dels att göra med att enskilda motioner oftare förordar mindre reformer än omfattande samhällsförändringar, och dels med att samhällsklimatet förändrats.
Merparten av texterna följer dock partiernas idéutveckling och förhållande till andra partier: Moderaternas omvandling till Nya Moderaterna, Centerns till liberalt parti, socialdemokraternas till allt mindre statsbärande osv. Inte minst intressant är Douglas Brommessons analys av kristdemokraternas vandring från en ideologi baserad på kristen universalism till en där kristdomen snarare uppfattas som en egenskap hos vår egen partikulära kultur. Slutligen analyserar Gissur Ó Erlingsson och Mikael Persson de största utomparlamentariska partierna, inte minst med utgångspunkt i vilka som är benägna att rösta på dem. Det visar sig t.ex. att de som i förra valet röstade på Junilistan, F!, Piratparitet och SD främst placerade sig i den politiska mitten eller vänstern (Det är från denna artikel som detta inläggs illustrationer är hämtade).











Att metoder och perspektiv varierar gör att det blir svårt att jämföra partierna. Så mycket intressantare är det då att jämföra analysmetoderna. Inte mint tycker jag att det är tydligt att vi behöver en diskussion om själva partiformernas betydelse i svensk politik.