Politik som kall

"Man kan säga att det huvudsakligen är tre egenskaper som är avgörande för en politiker: lidelsefullhet, ansvarskänsla och sinne för proportioner. Lidelsefullhet I betydelsen saklighet, att lidelsefullt hänge sig åt en “sak”, åt den gud eller demon som härskar över den. Inte lidelsefullhet i betydelsen ”steril upphetsning”, som min bortgångne vän George Simmel brukade kalla den här inre hållningen, som är så vanlig hos en viss typ intellektuella [… Lidelsefullhet] gör en inte till politiker, om inte samtidigt ansvarskänslan blir ledstjärnan för ens handlande, när man tjänar en ”sak”. Och för detta krävs ett sinne för proportioner – den avgörande psykologiska egenskapen hos en politiker. […] själva problemet är: Hur kan en brinnande lidelsefullhet och ett kyligt sinne för proportioner pressas ihop i en och samma själ? […] Och likväl kan den politiska hängivenheten bara födas och växa ur lidelsefullhet, om det inte ska bli till ett lättsinnigt intellektuellt spel, utan ett uttryck för äkta mänskligt handlande. Men den starka själsliga behärskning som utmärker varje lidelsefull politiker och som skiljer honom från de politiska dilettanternas "stirila upphetsning", denna behärskning förutsätter distans, i ordets alla bemärkelser. Att i politiskt avseende ha en "stark personlighet" innebär först och främst att vara i besittning av dessa tre egenskaper." (Maximilian Weber 1919: Politik als Beruf)

Illviljans hermeneutik

Hermenutik, eller tolkningslära, har alltid varit ett viktigt område i humanistisk forskning. Kvalitativ tolkning av olika material, kanske främst text, är helt enkelt en mycket stor del av det vi gör. Det är därför alltid av intresse när det skrivs någonting intressant på området, som t.ex. den text om illviljans hermeneutik som Erling Bjurström presenterade på ett seminarium nyligen (den finns tillgänglig på nätet i den här volymen). Här fokuserar han inte på den textnära kritiska eller förståelsefördjupande tolkning som många humanister strävar efter, eller åtminstone säger sig sträva efter, utan istället på den likaledes vanliga form av tolkning då motivet till läsningen är illvilja mot författaren snarare än en vilja att förstå texten. Detta är bara ett utdrag ur essän i fråga, men notera också konstaterandet att också en allt för välvillig tolkning kan vara helt igenom okonstruktiv ur akademiskt hänseende.

Den illvillige hermeneutikern är inte beredd att lyssna till vad texten har att säga eller att göra den rättvisa. Givetvis har han eller hon inte heller någon som helst beredskap för att låta texten ifrågasätta den egna förförståelsen eller sätta sina egna fördomar på spel i förhållande till den. 

Den hermeneutiska illviljans ogästvänlighet gör den endimensionell: den tar så att säga fasta på det kritiska sinnelag förutan vilken varje tolkning av en text tenderar att bli ointressant eller platt, men överdriver det, utan beredskap att samtidigt se till textens förtjänster eller i någon mening försonas med den. Ett överdrivet eller överkänsligt kritiskt sinnelag, men som det kan vara nog så svårt att påtala som entydigt negativt eller bemöta på ett fruktbart sätt i olika situationer, hör följaktligen till illviljans specifika kännetecken när den manifesterar sig hermeneutiskt. Och i denna mening är den, inte minst i akademiska sammanhang, lika svår att påtala, bemöta eller komma till rätta med som dess motsats: välviljans hermeneutik

Inte minst finns det en poäng i att skilja på illvillig läsning och kritisk läsning. Kritik och illvilja är definitivt inte samma sak. En annan variant som berördes under seminariet var den betydligt äldre tolkningsmodell som går ut på att tillskriva en auktoritet sina egna idéer. Eftersom hermeneutiken ursprungligen har sin bakgrund bl.a. i bibeltolkningen kan man ana att detta är dels en av de ursprungliga användningarna och dels ett av de missbruk som diskussionen om hermeneutiken som metod ursprungligen formulerade för att bekämpa. Det är nämligen här som jag tror att mer diskussion kring hermeneutiken kan ha någonting att bidra med i dagens humaniora, och för den delen samhällsdebatt; insikten att tolkning är en process som sker i en kulturell och social kontext och utövas av ett tolkande subjekt, men också att detta inte innebär en fullständigt relativism utan ett möte mellan det tolkande subjektet och det som tolkas. Tolkningar kan vara mer eller mindre rimliga i förhållande till det som tolkas, och tolkningar kan vara mer eller mindre givande, öppna, kritiska eller intressanta. De kan också vara dåliga, tveksamma, fördomsfulla och för den delen illvilliga. Det sista en humanist bör tillåta sig att vara är fördomsfull; om man redan vet vilken tolkning man ska komma fram till - illvillig eller inte - så finns det inte mycket anledning att vare sig läsa eller tolka. Tycka kan man bevisligen göra ändå.

---
Kan också passa på att rekommendera en ny bok om det tidigmoderna Sverige som också togs upp under samma seminarium; Annika Sandéns och Erik Peterssons Mot undergången: Ärkebiskop Angermannus i apokalypsens tid, som bl.a. innehåller goda exempel på hur saker och ting kan tolkas som tecken på, eller orsaker till, den hastigt annalkande apokalypsen.

Vad händer med kulturpolitiken?

För ett par år sedan arbetade jag som en av sekreterarna i den statliga Kulturutredningen. Ett av mina bestående intryck skulle bli hur avlägsen från kulturlivet den statliga kulturpolitiken ofta känns. Detta var någonting som jag i och för sig hade funderat på redan tidigare, eftersom jag just hade skrivit en avhandling om svensk kulturpolitik, men på något sätt blev intrycket mer reellt när jag själv arbetade med politiken. Jag hade heller inget intryck av att det berodde på illvilja eller ovilja från de ansvarigas sida. Snarare tycktes det som att det låg i själva ansvarets natur.

Väl tillbaka i akademin försökte jag ta mig an det hela ur ett mer vetenskapligt historiskt-institutionalistiskt perspektiv och skrev ihop ett papper till en konferens (pdf). Sammanfattningen såg då ut så här:

”Vad är kulturpolitik?”, om man med kulturpolitik menar svenska statens politik gentemot kulturområdet? Jag försöker också besvara frågan om vad som utmärker den statliga kulturpolitiken i den trängre meningen kulturdepartementets politik. Denna utgör nämligen, enligt de flesta rimliga sätt att räkna, inte huvuddelen av statens politik gentemot kulturområdet. Inte heller är den representativ för denna. Däremot har den andra utmärkande drag, som att den är nära knuten till kulturens fält och professioner, samt att den är inrättad efter armslängdsprincipen. Kulturens innehåll är alltså inte längre en politisk fråga – för de politiker som verkar på detta område. Ser man till hela statens politik gentemot kulturområdet blir det emellertid rimligt att också räkna med t.ex. upphovsrättsfrågorna, amatörkulturen, kulturnäringarna, skatteincitament och kulturens roll i skola och utbildning. Det vidare område som beskrivs här framstår som allt annat än smalt, okontroversiellt eller enbart en fråga för professionella. Tvärtom inkluderar det flera av samtidens mest omdebatterade frågor. Idag är dessa frågor emellertid i stor utsträckning främmande för kulturpolitiken i explicit mening. För den kulturpolitiska forskningens räkning bör dessa skillnader ses som ett viktigt område. De organisatoriska gränserna mellan olika delar av staten har också tydliga effekter på politikens innehåll.

Svaret på frågan om varför kulturpolitiken och kulturen är så åtskillda blir alltså att både de vardagliga och de intressanta kulturfrågorna antingen hanteras av institutions- och konstnärsföreträdare eller av politiker eller tjänstemän på andra områden än kulturpolitik, som t.ex. i upphovsrättsdiskussionen eller skattefrågorna.

Texten i fråga har jag senare utvecklat och kompletterat i olika sammanhang. Den har publicerats i Nordisk Kulturpolitisk Tidskrift och finns nu i utvecklad form med i den första svenska läroboken om att studera kulturpolitik. Att försöka beskriva hur olika politikområden närmar sig kulturlivet på olika sätt tycks ha varit en god idé, åtminstone i den meningen att den gav upphov till en text som behövdes i olika sammanhang.

I min avhandling hade jag skrivit att kulturpolitiken i trängre mening höll på att falla sönder i olika delar skötta av olika professioner och institutioner. Till detta kom att andra aktörer än staten - regioner, städer, EU etc. - formerar sin egen kulturpolitik, men också att andra statliga departement (och på kommunal nivå andra nämnder) går in i kulturpolitiken med egna mål. Detta är ingenting konstigt eller överraskande, kulturpolitiken är inget resursstarkt område och kan inte alltid hävda sig när ACTA-avtal och skatteregler står på dagordningen.

Just nu är mitt intryck snarast att trenden går mot att kulturpolitiken på sikt kan komma att försvinna som sammanhållet eget  fält, eller om man så vill att dess delar håller på att integreras i andra fält. Det var länge sen den präglades av en intern samsyn och konsensus. Kultursatsningar diskuteras allt oftare som delar av satsningar på regionutveckling i ekonomisk mening. Konstnärsföreträdare och institutioner tycks vara helt upptagna med motståndet mot vad de uppfattar som en ekonomistisk logik, och det är svårt att se att de skulle ha någon egen sammanhållande framtidsbild. Amatörkulturen är i statlig politik sedan länge innesluten i utbildningspolitik och folkrörelsepolitik. Kulturarvet diskuteras till skillnad från annan kulturpolitik i en vidare diskussion som handlar kulturell identitet, kanske är denna diskussion den som borde betraktas som statens egentliga kulturpolitik. Det är i så fall en radikal vändning i jämförelse med 1900-talets innåtvända fokus på konstens och vetenskapens fält.

Tema Kultur och Samhälle jubilerar + funderingar om Richard Florida

I dagarna firades tioårsjubileum för min arbetsplats, den tvärvetenskapliga forskningsmiljön Tema Kultur och Samhälle vid Linköpings universitet. Mer exakt räknar vi tillblivelsen från det att de tio första doktoranderna  - däribland undertecknad - antogs vid temat. Det är nu ungefär tio år sedan jag arbetade på ett forskningsinstitut i Stockholm där vi ägnade oss åt forskning om högre utbildning och snappade upp att det fanns doktorandplatser att söka i Norrköping. På den vägen är det.

Jubileet firades bl.a med en konferens som hålls 19-20 januari, men också med jubileumsboken Kulturaliseringens samhälle (som finns tillgänglig att ladda ned här). Där kan man bl.a. läsa Svante Beckmans på många sätt intressanta berättelse om alla de allianser både inom och utom universitetet som krävdes för att från början möjliggöra miljön, en spännande berättelse inte minst för den som intresserar sig för exempel på hur universitetspolitik och organisering av högre utbildning fungerar i praktiken.

Själv ägnar jag några sidor åt att reflektera kring Richard Floridas teori om den kreativa klassen, en teori som har florerat i den kulturpolitiska debatten under hela den period som jag har följt denna som forskare. I korta drag tänker sig Florida att alla vi som lever på intellektuellt arbete där vår största tillgång är vår kreativitet (hit räknar han allt från journalister till forskare och konstnärer) utgör den bärande gruppen i dagens ekonomi och drar därför slutsatsen att en regions framgång beror på dess förmåga att locka till sig den kreativa klassen, något som bl.a. kan göras med hjälp av kultur. Denna forskning har på många sätt bildat grunden för åtskilliga reformer i regional och lokal kulturpolitik. Det senaste året har jag emellertid allt oftare fått intrycket av att detta är ett mode på väg bort. Även om jag personligen ofta har varit kritisk både till delar av Floridas analys och till hur den tolkats när den översatts till politik kan jag också tycka att det är en smula olyckligt att teorier blir omoderna snarare än argumenteras emot. Nu pågår dock en allt mer kritisk debatt om de kreativa näringarnas och kreativitetens roll i samhällsekonomin (t.ex. i nordisk  forskning), som förhoppningsvis ska leda till ökad förståelse för vad som trots allt är ett ganska komplicerat samband.

SAP:s vägval

"En av de mest överraskande insikterna inom statsvetenskapen är med vilken snabbhet ett dominerande parti kan falla ihop och förpassas till marginalen." skrev professorn emiritus Leif Lewin i DN och jämförde socialdemokratins fall med tidigare hegemoniska riksdagspartiers. Det är verkligen slående hur fort det har gått. Före 2006 var SAP fortfarande ett maktparti nära sammanvuxet med staten. Samtidigt fanns sprickorna redan där. I opposition har partiet nu till synes fallit samman. Jag står i stort sett fast vid den analys jag gjorde under Mona Sahlins sista tid som partiledare (här), dvs. att partiets svagheter på många sätt är de som tidigare var dess styrkor; framgången byggde på ett nära förhållande till folkrörelserna och staten; men civilsamhället befinner sig idag i omvandling (se tidigare inlägg) och staten kontrolleras av Alliansen.

Organisation och demokrati hänger ihop. Kan det t.o.m. vara så att ett partis inre organisation ger en vink om den demokrati det ser för sig i samhället? Folkhemmets socialdemokrati var en del av en större arbetarrörelse. Makten var på vissa sätt mycket centraliserad, men den byggde också på en identifikation av folket, partiet och arbetarrörelsen som föreställda gemenskaper som kunde kräva livslång lojalitet. Man föddes och man dog som socialdemokrat. Detta ligger väl i linje med partiets dåvarande folkhemsvision, där demokrati handlar om en välfärdsstat legitimerad genom allmänna val, välfärd till medborgarna, förankring i folkrörelserna och konsensus mellan företrädare för olika grupper i samhället.

Det är betecknande att såväl media som åtskilliga socialdemokrater ser den tid det tar att välja partiledare och ta fram ett program som ”förlorad tid”. Är det inte detta som skulle vara den interna demokratin?  Innre och yttre processer hänger emellertid samman i en så stor organisation. Problemet är bl.a. att en sluten process där man snabbt tar fram en ny partiledare och återgår till opinionsarbetet inte nödvändigtvis kommer att verka enande. En sådan person kommer sannolikt att komma som en överraskning och som en besvikelse för breda grupper i partiet, för att inte tala om väljarkåren, helt enkelt därför att han eller hon inte kommer att vara förankrad. Den lojalitet mot partiorganisationen och det automatiska förtroende för organ som valberedning och VU som gjorde det möjligt för t.ex. Erlander att ta över ledningen för SAP utan att vara särskilt känd dessförinnan finns helt enkelt inte längre. Medlemmarnas – för att inte tala om väljarnas – förtroende för SAP:s partiorganisation torde vara lägre än någonsin. Detta gäller dock inte bara SAP.

Öppna processer ter sig nu mer demokratiska för allmänheten när det gäller de flesta partier. Synen på demokrati har förändrats. SAP:s problem är att de förknippas med den gamla synen på demokrati. En väg om man vill förknippas med någonting nytt är kanske att öppna de interna processerna. Man befinner sig i medias blickfång. Väljarna kommer inte att missa hur det går till när socialdemokraterna utövar demokrati. Lars Enqvists demokratiuppfattning när det gäller programkommissionen är kanske den som är bäst anpassad till samtiden; diskussionen kan vara något som enar snarare än förlorad tid. Att göra programdiskussionen till en verkligt öppen diskussion om vad partiet och Sverige skulle kunna bli är kanske det smartaste man kan göra, om man vill öppna upp för nya grupper att känna sig delaktiga och identifiera sig med SAP, inte minst om man vill ha fram nya idéer, kanske t.o.m. ett program som skulle kunna se till Sverige som helhet.

Personligen tror jag inte att SAP någonsin kommer att kunna återta sin plats som dominerande parti. En ny partiledare utan bred förankring kommer sannolikt att precis som Juholt misslyckas med att ena partiet. Vi kommer helt enkelt att få se mer av det vi redan har sett. Ett brett arbete med att utforma och ta fram ett nytt program, och inte minst med att bygga en organisation som fungerar, kan ta mycket längre tid än ett par år. Min slutsats är alltså att SAP för att återigen bli en kraft att räkna med i svensk politik måste byggas upp igen från grunden. Det behöver dock inte innebära att oppositionen inte kan vinna nästa val. Valutgångar kan bero på många oförutsedda saker, men då måste man göra det som en del av en potentiell regeringskoalition och inte som ett enskilt parti. Miljöpartiet har idag ett mycket stabilt förtroende. Det är betecknande att de mest omtalade partierna på Internet för en tid sedan M, S och SD, men att s var på nedgång och mp är Sveriges tredje största parti, alldeles utan den uppmärksamheten. Mp och v kommer också att ta upp merparten av de väljare som s tappar. Den stora frågan om de ska kunna utmana Alliansen är emellertid vilka kandidater de skulle kunna ställa upp mot Reinfeldt och Borg. Liksom Göran Persson tidigare gjorde vinner Alliansen nu val på att vara det stabila men ändå rimligt progressiva alternativet i en riskfylld tid. Det kräver en del att utmana det.

Moderaternas nuvarande organisation är som gjord för samtidens utmaningar (är till viss del gjord för dem). Partiet har enligt forskningen alltid varit mer centralstyrt än de flesta andra och partiledare har kunnat räkna med fortsatt förtroende så länge som de kan visa på konkreta framgångar. Idag är det en välsmord PR-maskin där medlemmar och ungdomsförbund deltar dels som kanaler utåt och dels som en av flera rekryteringsgrunder för framtida representanter och anställda. Socialdemokraterna skulle kunna välja en liknande organisationsmodell. I så fall behöver man dock göra sig av med bindningarna till LO och andra folkrörelser för att istället skapa sig ett lättrörligt professionellt parti. Det är dock inte självklart att detta är ett framgångsrecept. Skulle någon förmå omvandla SAP till ett sådant parti skulle det säkert ha alla förutsättningar att etablera sig som starkt mittenparti, men det finns ingen anledning att tro att de skulle kunna komma över 30%. Liksom SAP tidigare kunde kan Alliansregeringen dessutom använda statens opolitiska anställda för att ta fram förslag till praktisk politik. Så har det alltid varit; statens utredningsresurser har alltid varit större än enskilda partiers, och experternas inflytande har alltid varit stort i Sverige. Den mer ideologiska borgerliga idédebatten förs huvudsakligen i tankesmedjor, på ledarsidor, i tidskrifter och böcker, och inte minst på Internet.

De borgerliga partiernas utmaning om man verkligen vill vara idépartier är att kunna ta till sig den debatten och förhålla sig till den. Detta handlar heller inte bara om idealism utan också om att man för att kunna förhålla sig till framtiden också måste känna samtiden och det förgångna. Politik är inte bara att vilja. Den största utmaningen i långsiktigt politiskt arbete är kanske just att rusta för framtidens strider istället för gårdagens. Det innebär att man måste ha en aning om framtidens problem, men också en flexibilitet för att möta det oförutsedda, inte bara stå beredd inför att möta förra eller förrförra valets utmaningar. Här handlar det heller inte bara om att vara bättre rustade än konkurerande partier. Det handlar också om att den svenska demokratin måste ha företrädare som är bra nog för att kunna hantera dagens och morgondagens samhällsproblem och utmaningar.

American Empire

"There’s been very little public debate about this, and the news reports from the major news outlets yesterday mentioned these wide-sweeping powers only in passing. There’s more than a little hypocrisy in all of this, given the way the press responded to the rather heinous Patriot Act (remember how we were promised that would be a temporary measure) under Bush and the Republicans a decade ago. But, the NDAA is even worse than the Patriot Act, and it’s now clear that the Patriot Act was merely one step in the advance of this move toward extreme centralization.

As I wrote at CatholicVote yesterday, I believe it’s very possible that yesterday or the day (probably today) President Obama signs this into law will be remembered by future historians of western civilization as the “official” day the American republic became an empire, in the way historians now regard the murder of Cicero as the last day of the Roman Republic and the first day of the Roman Empire. I know many readers of TIC already believe we drifted fully into an empire, but we’ll all admit, I think, that we’ve been drifting for a very, very long time. As with Rome, we’ve kept the forms of the republic by destroying the essence of it." (Blog: The Imaginative Conservative)

Att beskriva USA som ett imperium har varit en återkommande metafor under lång tid. På 1800-talet var det vanligt som positiv metafor, i parallell med Brittiska Imperiet. Betydligt vanligare har dock varit parallellen med Romerska Imperiet, som i Väst på många sätt kan ses som det arketypiska urimperiet. Bl.a. Hardt och Negri har ocskå använt begreppet i mer abstrakt mening: Imperiet som postnationell globaliserad makt. Även idag ser man emellertid mer bokstavliga tolkningar av begreppet, kanske håller de till och med på att bli allt vanligare. USA:s baser världen över har beskrivits i imperiella termer (t.ex. här i New Statesman). Under och efter ockupasionen av Irak beskrevs ambasadören Paul Bremmer i flera sammanhang som en amerikansk proconcul. Att döma av den här recensionen i SvD anklagar Tariq Ali nu Obama för att ha misslyckats med att stoppa denna imperialism.


Medan vänstern (i vid mening) fokuserar på amerikansk utrikespolitik finns till höger i det politiska spektrat en oro för imperialism i inrikespolitiken, som t.ex. framgår ovan i ett citat från en amerikansk konservativ  blogg. Här är den romerska parallellen än mer bokstavlig; nu handlar det om romerska republikens fall och övergång i imperium under Caesar och Augustus. Parallellen blir inte mindre påträngande av att den amerikanska republiken ofta liknats vid den romerska (se bara på arkitekturen i huvudstaden). Om en repblik är en stat byggd på sina medborgare med hjälp av en konstitution som strävar efter att väga upp olika delar av statsmakten mot varandre, så är ett imperium en stat där makten centreras till en enda person. Själva ordet imperium betecknade ursprungligen den diktatoriska makt som en romersk befälhavare utövade över sina trupper och över erövrat territorium. Det var i viss mening denna makt som under Caesar och Augustus utsträcktes till att gälla även republikens medborgare. Därmed upphörde republiken i praktiken att vara en republik även om Octavianus Augustus och hans efterträdare under lång tid fortsatte att upprätthålla de republikanska formerna. Nu drar man alltså paraller till den exekutiva maktens tillväxt på den lagstiftande och dömane maktens bekostnad i USA under de senaste decennierna, först genom statsmaktens tillväxt och nu genom antiterroristlagstiftning där de medborgerliga rättigheterna inskräks kraftigt; dvs. där medborgare behandlas som man tidigare behandlade motståndare i krig.


USA är inte det enda land där man har dragit paralleller till övergången från republik till kejsardöme i Rom. Ännu tydligare drogs parallellerna i Frankrike på 1800-talet; första gången som ett huvudsakligen positivt exempel i Napoleon Bonapartes propaganda när han omvandlade Franska Republiken till Franska Kejsardömet, med sig själv som kejsare. Samma sak hände återigen 1851 när hans brorson hade valts till Frankrikes president och lät återinföra kejsardömet efter en folkomröstning, och därmed blev Napoleon III. Parallellen användes emellertid också i motståndet mot denne, t.ex. av Maurice Joly (som jag skrivit om tidigare). Det råder alltså ingen tvekan om att den kan användas på flera olika sätt. Historiska paralleller är inte något helt ofarligt angreppssätt. De leder gärna till låsningar i tänkandet om vart utvecklingen är på väg. Föreställningen att historien upprepar sig är en del av föreställningen om dess förutbestämdhet. Den romerska parallellen har använts frekvent för att motivera såväl slutsatsen att en stat är på väg att gå under som att den är på väg mot lysande segrar, båda i likhet med Romerska Imperiet. Det hindrar dock inte att historiska paralleller också kan vara användbara, inte minst som grund för att diskutera de långsiktiga konsekvenserna av kortsiktigt handlande. Det finns trots allt inget annat sätt att förutse handlingars konsekvenser än att se till vilka konsekevenser liknande handlingar har haft tidigare, så länge som man tar hänsyn också till skillnaderna, inklusive den att vi skulle kunna ha lärt oss något.

Ring out, wild bells!

Ring out, wild bells, to the wild sky,

The flying cloud, the frosty light;

The year is dying in the night;

Ring out, wild bells, and let him die.

Ring out the old, ring in the new,

Ring, happy bells, across the snow:

The year is going, let him go;

Ring out the false, ring in the true.

Ring out the grief that saps the mind,

For those that here we see no more,

Ring out the feud of rich and poor,

Ring in redress to all mankind.

Ring out a slowly dying cause,

And ancient forms of party strife;

Ring in the nobler modes of life,

With sweeter manners, purer laws.

Ring out the want, the care the sin,

The faithless coldness of the times;

Ring out, ring out my mournful rhymes,

But ring the fuller minstrel in.

Ring out false pride in place and blood,

The civic slander and the spite;

Ring in the love of truth and right,

Ring in the common love of good.

Ring out old shapes of foul disease,

Ring out the narrowing lust of gold;

Ring out the thousand wars of old,

Ring in the thousand years of peace.

Ring in the valiant man and free,

The larger heart, the kindlier hand;

Ring out the darkenss of the land,

Ring in the Christ that is to be.

(Åtskilliga svenskar hör denna varje år i förkortad översättning, men här är alltså originalet av Alfred, Lord Tennyson, från 1850. Den tämligen fria svenska översättningen finns i fullständig form här).

Med detta ber jag att få önska er alla ett gott nytt år!