Litteraturpolitik

För den litteraturpolitiskt intresserade rekommenderas antologin Läsarnas marknad, marknadens läsare som handlar om litteraturpolitikens och litteraturmarknadens senaste utveckling. Antologin innehåller bland annat kapitel som producerats för den av regeringen tillsatta Litteraturutredningen, men också helt nya texter som går utöver utredningens uppdrag. Boken finns att beställa från forskningsinstitutet Nordicom vid Göteborgs Universitet och ges ut i samarbete med enheten SweCult vid Linköpings Universitet (där undertecknad har en del av sin tjänst) och Bibliotekshögskolan vid Högskolan i Borås.

Svavelvinter

Jag har länge hävdat att svensk fantasy och science fiction-litteratur mest är skräp. På senaste tiden har jag emellertid tvingats tänka om efter att ha läst författare som Erik Granström och Karin Tidbeck. Ser också fram emot Ola Wikanders kommande Serafers drömmar.

Den senaste tiden har jag läst först Svavelvinter och nu seriens andra del Slaktare små. Som en del av mina läsare säkert vet rör det sig om de två första böckerna i en serie baserad på en rollspelskampanj skriven för det svenska rollspelet Drakar och Demoner för ett par decennier sedan. De utspelar sig i öriket Trakorien, som precis som kampanjen skrevs av Erik Granström, som nu har arbetat om berättelsen till romanform. Svavelvinter följer vad jag kan förstå rollspelsäventyret med samma namn tämligen nära, medan Slaktare Små har betydligt större skillnader i jämförelse med motsvarande äventyr. Man vet alltså inte nödvändigtvis vad som ska hända bara för att man har spelat rollspelet.

I och med att såväl Trakorien som rollspelskampanjen har en och samma författare som romanerna verkar förutsättningarna vara mycket goda för en överföring som blir betydligt bättre än när författare kontrakteras för att göra bok av andras filmer eller rollspel. Skillnaderna mellan formen rollspel och formen roman är emellertid både stora och intressanta. I ett rollspelsäventyr av den här typen erbjuds spelarna en värld att röra sig i där det inträffar en relativt styrd serie händelser. Spelarnas rollpersoner får alltså följa en förutbestämd händelseutveckling, men var de befinner sig när denna äger rum, i vilken ordning vissa delar av den sätts igång och hur de påverkar den beror helt på deras egna val, och på hur spelledaren hanterar dem (i andra typer av rollspel kan händelseutvecklingen vara mer beroende av spelarna).

I en roman finns naturligtvis bara ett händelseförlopp och vi får möjlighet att följa den ur de centrala personernas perspektiv. Formen är alltså den i fantasysammanhang ganska vanliga flerperspektivsromanens. Det faktum att rollspelskampanjen redan hade en relativt given händelseutveckling underlättar rimligen överföringen till romanform, helt enkelt därför att det finns en given berättelse att skriva som roman. Det visar sig att den här berättelsen fungerar mycket väl som roman.

På ytan har Svavelvinter många av de egenskaper som är sedan länge etablerade i fantasygenren, och som fortfarande inte ens hade utmanats när den ursprungliga berättelsen skrevs. Precis som i Tolkiens Härskarringen handlar Svavelvinter i stor utsträckning om grupper av personer som reser genom olika länder, upplever olika händelser och träffar på olika slags varelser och samhällen. Världen rör sig dessutom, precis som Tolkiens Midgård, mot en fundamental omvälvning, som här kallas Den Femte Konfluxen.

Här upphör dock likheterna med Tolkien. När Tolkien är som bäst skrev han i allt väsentligt berättelser i moderniserad sagagenre, ungefär som Beowulf för 1900-talet, och i stort sett alla kulturer som förekommer är alltså i stort sett inspirerade av kelter, germaner eller möjligen idealiserad antik, eller helt enkelt onda. Trakorien är betydligt mera mångkulturellt. När Tolkiens Midgård i första hand tycks bestå av vildmark och färden ofta går genom mer eller mindre öde länder, tycks Trakorien betydligt mer välbefolkat, ibland nästan överbefolkat. Skillnaden mellan ont och gott är heller inte tydlig. Här finns en mångfald av religiösa kulter och olika synsätt. De flesta personer som beskrivs är på något plan begripliga och precis som i verkligheten beror motsättningar ofta på skillnader i synsätt eller helt enkelt på konkurrens och intressekonflikter. Detta är å andra sidan mer regel än undantag i fantasy för vuxna idag. Det gäller t.ex. också för TV-serien Gameof Thrones, med den skillnaden att religiösa och filosofiska perspektivskillnader spelar betydligt större roll i Trakorien. Även om rätt smutsiga politiska intriger fyller en funktion i romanerna så handlar det så här långt inte om att det cyniska maktspelet är homogent, istället tenderar de olika deltagarna här att ha olika ingångsvärden.

Kanske eftersom världen har sin bakgrund i ett rollspel är den full av mer eller mindre fantastiska inslag som jättar, vargmän, magi och jättevitmossa. På något sätt lyckas Granström emellertid sprida ut dessa inslag och väva in dem i en fungerande helhet. Berättelsen och personligheterna dominerar, och märkligheterna blir mera av en krydda. Som en recensent i DN konstaterade:

Gradvis öppnade sig berättelsen åt ett oväntat håll. Det dök upp vagt bekanta namn och skeenden, fraser och idéer. En häxa utbrast ”män är djur!”, någon annan sa ”Utrota varenda djävul”, Platons idévärld tycktes finnas på riktigt – eller var det magin från Ursula Le Guins Övärld? En trollkarl hade med nekromantisk kraft återuppväckt en känd filosof, Makulon Nihivelli. Det tog rätt många sidor innan jag såg kopplingen till Machiavelli, men sedan vecklade flera namn ut sig, med associationer åt olika håll.

Det är som om Granström har klippt sönder vår civilisation till en oändlig mängd fragment och vävt en ny, rik berättelse om en främmande värld som är märkligt bekant. Samtidigt håller han skickligt olika berättelsetrådar i gång och trappar upp spänningen.

Själv missade jag båda dessa samtidsreferenser. Även om det är lätt att tolka Trakoriska Rikets kult av rikedomsgudinnan Kastyke och hennes anhängares arbete för ”guldets förmerande” och handelns ökade flöde som en kommentar på samtiden är detta knappast det enda inslaget. Tvärtom lyckas Granström få ihop en värld som består av spridda inslag av magi, medeltid, sumeriska gudar, blandade fantasyklishéer, språkfilosofi, senantik hermetism och nyplatonism och referenser till samtiden. Resultatet är både underhållande och tankeväckande.

Simmel om individualitet

"The deepest problems of modern life flow from the attempt of the individual to maintain the independence and individuality of his existence against the sovereign powers of society, against the weight of the historical heritage and the external culture and technique of life. The antagonism represents the most modern form of the conflict which primitive man must carry on with nature for his own bodily existence. The eighteenth century may have called for liberation from all the ties which grew up historically in politics, in religion, in morality and in economics in order to permit the original natural virtue of man, which is equal in everyone, to develop without inhibition; the nineteenth century may have sought to promote, in addition to man's freedom, his individuality (which is connected with the division of labor) and his achievements which make him unique and indispensable but which at the same time make him so much the more dependent on the complementary activity of others; Nietzsche may have seen the relentless struggle of the individual as the prerequisite for his full development, while socialism found the same thing in the suppression of all competition – but in each of these the same fundamental motive was at work, namely the resistance of the individual to being levelled, swallowed up in the social-technological mechanism."

(Georg Simmel The Metropolis and Mental Life 1903)

Vem har makten i EU?

Gårdagens understreckare refererade en del intressant forskning om maktfördelningen i EU:

Beträffande lobbying har den amerikanska statsvetaren Christine Mahoney i sin studie av drygt 80 lobby-organisationers påtryckningar i Bryssel, ”Brussels vs the beltway: Advocacy in the United States and the European Union” (2008), visat hur ovanligt det är att lobbyister faktiskt får som de vill. Bara 17 procent av de EU-lobbyister som ingick i studien fick igenom sina positioner. Det är ett resultat som knappast stämmer med den vanliga mediebilden av allsmäktiga lobbyister. [---]  

Thomsons metod för att visa detta är att testa den så kallade prediktions-förmågan (förmågan att förutse verkliga utfall) hos ett antal teoretiska förhandlingsmodeller utgående från olika maktfördelningar för att se vilka som kommer närmast verkligheten. I de modeller som bäst förklarar besluten efter 2004 har Europaparlamentet bara 11 procent av Ministerrådets makt. Detta gäller i det ordinarie lagstiftningsförfarandet där Europaparlamentet på pappret är likställt Ministerrådet. EU-kommissionen, som enligt Piratpartiets Christian Engström har den mesta makten, har ännu lägre siffror. Slutsatsen blir att juridiken inte räcker särskilt långt för att förstå lagstiftningsarbetet i EU. De informella processerna är betydligt viktigare, och där är det regeringarna i Ministerrådet som dominerar. [---] 

En slutsats för de europeiska medborgare som vill påverka lagstiftningen i EU är att det kan löna sig bättre att fokusera på huvudstäderna – där den verkliga makten finns i form av regeringarna – än på de överstatliga institutionerna i Bryssel. I Sverige har vi ovanligt goda möjligheter att bevaka vår regering genom riksdagens EU-nämnds öppna samråd med ministrarna angående deras positioner och agerande i förhandlingarna. Detta är en bortglömd politisk arena värd betydligt mer uppmärksamhet. 

En sådan granskning skulle kunna ge en delvis ny bild av Sveriges agerande i EU. Ytterligare en detalj i Thomsons studie är nämligen att den medlemsstat som under senare år ligger närmast EU-kommissionens position i förhandlingarna, ofta förespråkande mer harmonisering och starkare regleringar på EU-nivå, är Sverige, följt av Danmark. Det är svårt att få ihop det resultatet med den populära beskrivningen av Sverige och Danmark som skeptiska bromsklossar i EU-samarbetet.

EU, kulturpolitiken och nationen

Jag redan skrivit ett par gånger om min vän Peter Haldéns analys av EU som en compound republic, som han presenterade i Stabilty without Statehod:

"The way the sovereign state is taken for granted in political theory prevents an explanation of historical and contemporary organizations and phenomena different from this ideal type. Peter Haldén bypasses the state and the problems it causes by constructing an understanding of politics and a research model based on classical and early modern republican political theory. This enables historical analysis without anachronism and a new interpretation of the European Union. By comparing the EU with the Holy Roman Empire (1648-1763) and the antebellum United States (1776-1865), he explains that the EU's international weakness is a result of its strength as a security system that stabilizes Europe. The author argues that continued American support and embedding in NATO is necessary in order for the EU to act on the world stage and to stabilize Europe in the long run. Through these theoretical innovations, he explores alternatives to state-building in the Third World."

Jag har hela tiden uppfattat detta som en mycket spännande analys. Någonting han inte relaterar till är emellertid nationalstatens tendens att framställa sin inte bara som en stat utan också som en nation i meningen en politisk och kulturell föreställd gemenskap. Det är därför intressant att (som t.ex. i det här forskningsprojektet) notera att EU sedan flera år har börjat fokusera på kultur som en av sina verksamhetsgrenar, dels med förhoppningar på den kreativa ekonomin och dels därför att man hoppas på att därigenom kunna vinna EU-medborgarnas lojalitet med ett projekt som allt fler har börjat tvivla på under den pågående ekonomiska krisen. Forskare som tittar på detta är typiskt sett väldigt kritiska, och några kanske också tveksamma till att en modell som för att bygga lojalitet som skapades under 1800-talet skulle kunna fungera idag. Å andra sidan finns det andra som ser en växande nationalism i Europa och nu befarar att EU skulle börja bygga upp ett slags EU-nationalism.

Relaterar man istället detta till Haldéns tolkning av EU som någonting fundamentalt annorlunda och mer komplext sammansatt än en nationalstat, kan man emellertid börja fundera på om vi inte går in i en tid där relationerna mellan lojaliteter och medborgarskap byggs på ett annat sätt än under nationalstaternas storhetstid på arton- och nittonhundratalet. Detta är en spännande tanke, som verkar vara särskilt tillämplig just på det kulturpolitiska området, där nationella, lokala och regionala identiteter och kulturpolitiker nu möter alltmer transnationella flöden. Kan detta ge upphov till en ny typ av kulturell identitet och politisk lojalitet som inte innebär att nationella suveränitetsanspråk ersätts med europeiska, där det en känsla av politisk och kulturell hemmahörighet skulle vara möjlig på flera nivåer samtidigt utan att någon gjorde anspråk på att vara överordnad? Möjligen pekar EU:s betoning av både mångfald och europeiskering åt det hållet, om än givetvis med betoning på EU som den nivå som tar på sig att säkerställa detta, ungefär som tidigare compound republics säkerställde sina medlemmars rättigheter och privilegier.

Men det hindrar ju inte att EU-företrädare just nu tänker i banor som mer liknar de som man ibland föreställer sig att 1800-talets nationalister ägnade sig åt. Om de gör det så skulle jag dock säga att de i så fall grovt missuppfattar dagens situation, både för att de globala kulturflödena idag har en större graft att överrösta kulturpolitiska satsningar, och för att de nationella lojaliteterna ofta är betydligt starkare än vad man lätt tänker sig i Sverige, eller för den delen i Bryssel.

Perspektivförändring

"When I survey this work as a whole I find I have drawn a picture of a vanished age. The character of society, the foundations of politics, the methods of war, the outlook of youth, the scale of values, are all changed, and changed to an extent I should not have believed possible in so short a space without any violent domestic revolution. I cannot pretend to feel that they are in all respects changed for the better. I was a child of the Victorian era, when the structure of our country seemed firmly set, when its position in trade and on the seas was unrivalled, and when the realisation of the greatness of our Empire and of our duty to preserve it was ever growing stronger. In those days the dominant forces in Great Britain were very sure of them selves and of their doctrines. They thought they could teach the world the art of government,and the science of economics. They were sure they were supreme at sea and consequently safe at home. They rested therefore sedately under the convictions of power and security.Very different is the aspect of these anxious and dubious times. [...] I have thought that it might be of interest to the new generation to read a story of youthful endeavour, and I have set down candidly and with as much simplicity as possible my personal fortunes." 
(Winston Churchill 1930)

Fantasy som samtidens romantik

"Trollkarlar, varulvar, drakar och vampyrer har tagit ett allt starkare grepp om populärkulturen under 2000-talet" konstaterar Hanna Melin i DN apropå TV-serien "Game of Thrones", som i artikeln beskrivs som "stereotyp fantasy". Jag är själv ingen övertygad fan av "Game of Thrones". TV-serien är välgjord och det är roligt att se samtida fantasy i TV. Däremot fångas jag inte riktigt av vare sig karaktärerna eller världsbeskrivningen. Innerst inne är jag en smula besviken på att man valde "Game of Thrones" och inte någon mer genomtänkt värld, som t.ex. Prince of Nothing. Det var dock inte detta jag hade tänkt diskutera, utan den utveckling som helt tydligt pågår där fantasy och science fiction blir en allt mer etablerad del av populärkulturens huvudströmning.

I DN förklarar den intervjuade forskaren Malin Alkestrand (enligt DN) att " Sensmoralen mellan ont och gott är ofta tydlig och kan användas för att diskutera könsroller och jämställdhet i dag. Genom att ta del av en fantasivärld så ser vi både fördelar och nackdelar med vårt eget samhälle. Fantasy kanske inte har svaren men det väcker frågorna."

Jag har själv varit inne på att intresset för fantasy handlar om att fly - eller snarare tillfälligt lämna - samtiden till förmån för en fiktiv värld där gott och ont framstår som tydligare (bl.a. i min analys av Tolkien i den här antologin). Men faktum är att "Game of Thrones", liksom mycket annan modern fantasy  och science fiction, inte alls ger uttryck för en enkel åtskillnad mellan gott och ont. Snarare gör de en poäng av att framställa verkligheten i gråskalor. I "Game of Thrones" skildras en värld där makt är rätt och cynismen härskar. Poängen är snarare att det är en annan värld än vår egen. Alkestand är inne på detta och gör en god poäng i att alternativa världar kan användas för att ge perspektiv på vår egen. Ytterst handlar detta inte bara om pedagogi, utan om att den fiktiva berättelsen vidgar våra föreställningar om vad som är möjligt och därmed skapar kritisk distans till samtidens dominerande perspektiv.

När jag försökte diskutera detta i en antologi om lajv och rollspel för några år sedan (pdf här) drog jag slutsatsen att berättelsen där ofta har handlat om en icke-modern, eller icke-modernistisk, värld. Tolkien och C.S. Lewis var båda uttalade motståndare till framstegstanken. Det samma gäller H.P. Lovecraft, en av portalfigurerna i den för lajvandet som subkultur minst lika viktiga skräckgenren. Här står vi dock inför en betydligt mer uppgiven världsbild där det som ifrågasätts inte bara är att teknisk och vetenskaplig utveckling skulle innebära någonting gott, utan själva föreställningen om absolut godhet i en värld som tecknas i synnerligen mörka nyanser. Även Lovecraft kan dock sägas utgöra en fortsättning på 1800-talets romantik. Man skulle kunna säga att han moderniserar den gotiska skräckgenren medan Tolkien snarare följde i riddar- och naturromantikens spår, och att det som ibland kallas fantastik förhåller sig till samtidens dominerande tankegods på ett sätt som påminner om romantikens förhållande till 1800-talets europeiska framstegsideologi.

"Game of Thrones" skulle, med inspiration från denna artikel i tidskriften Foreign Affairs, kunna beskrivas som realpolitisk fantasy. Här handlar det om att skildra en värld utan åtskillnad mellan ont och gott, om än på ett sätt som får denna värld att framstå som obehaglig. Detta kan ses som en parallell till en mängd andra fantasy- och science fictionförfattare som arbetat beskrivit världen i gråskalor snarare än i svart-vitt. Samtidigt anar man att skildringen också utövar viss lockelse. Jag skulle säga att en stor del av denna lockelse inte har att göra med att försöka förstå vår egen värld, utan snarare om att för en stund få glömma den till förmån för någonting som rubriceras som ren underhållning, dvs. någonting som uttalat framställs som irrelevant för samtidens stora frågor. Det faktum att det som framställs framstår som en allt annat än idealiserad värld säger mer om vad vi i vår tid uppfattar som trovärdigt än om vad vi uppfattar som önskvärt. 

Medan "Game of Thrones" antagligen är det starkaste fantasyinslaget i den breda populärkulturen idag så skulle jag säga att det som vinner mark i genren sedan länge snarare är steampunk och urban fantasy, dvs. framställningar som blandar övernaturliga eller fantastiska inslag med en mer realistisk värld. Inom steampunk handlar det om en victoriansk tid med inslag av science-fictionartatad teknik och ibland övernaturliga inslag, gärna med inspiration från författare som Jules Verne, Kipling och Lovecraft. I den här typen av litteratur ifrågasätts knappast framstegstänkandet. 

Tvärtom handlar det närmast om en nostalgi över framtidstron. Inflytandet från 1800-talets romantik märks här i tron på individen snarare än i bilden av teknologiska framsteg som då uppfattades som hotande nya och som nu framstår i ett nostalgiskt skimmer (ingen hotas längre av en ångmaskin). Här är vi kanske inne i ett nytt skede; medan Tolkien och Lewis var i grunden konservativa författare som med utgångspunkt i en medeltidsinspirerad sagovärld vände sig mot framstegstanken som sådan  tycks steampunk och angränsande samtida genrer snarare ge uttryck för ett nostalgiskt förhållande till 1800-talets övertygade tro på framtiden, i kontrast mot en samtid som alltmer ifrågasätter denna tro.

Rimligen måste man konstatera att fantasy och science fiction har utvecklat sig till en så omfattande kulturströmning att det vore orimligt att tillskriva den en sammanhängande vision av vare sig samtiden, dåtiden eller framtiden. Vad de här genrerna har gemensamt är snarare att de tar ut svängarna mer än så kallade realistisk fiktion. Detta är de världar vi flyr till, de som vår fantasi förmår föreställa sig. De är med andra ord högintressanta för den som vill förstå samtidens kultur och idéströmningar, och då bör man fokusera både på de delar av dessa visioner som skiljer sig från samtiden, och de som verkar misstänkt lika och därmed exemplifierar tankar som tas än mer för givna.

---

Själv håller jag just nu på att läsa Erik Granströms Svavelvinter, en roman som utan anspråk på realism blandar en klassisk fantasyvärld med språkfilosofiska funderingar och mesopotamiska gudomligheter.