Litteraturkanon II

Viss debatt tycks ha utlösts när folkpartisten Cecilia Wikström föreslog att vi borde "skapa en svensk litteraturkanon". Vad hon uppenbarligen menade var att staten - möjligen via deligering till svenska akademin - skall sätta upp en lista med svenska böcker som alla svenska skolbarn skall läsa.

Av någon anledning verkar vissa tänka sig att litteraturläsning skulle göra människor till harmoniska samhällsmedborgare, eller rent av patrioter. Ironiskt nog gör kritikerna samma fel när de tillskriver "döda vita män" en enorm förmåga att styra sina läsares reaktioner. Är inte deras egna ståndpunkter resultatet just av hur de och andra (mestadels döda vita män) reagerat på sina föregångares åsikter genom att ta avstånd ifrån dem?

Egentligen är detta ett fel i nästan all modern kulturpolitik: att man tänker sig att människors reaktioner på kulturyttringar går att styra så människor påverkas på specifika sätt. Det finns till och med rapporter om hur kulturen skall kunna förbättra medborgarnas mentala hälsa. I själva verket har de flesta stora författare varit allt annat än harmoniska. Vem blir harmonisk av att läsa Kafka, Strindberg eller Dostojevskij? Strindberg hatade för övrigt svensk patriotism, vilket antagligen är ett av skälet till att dagens svenska etablisemang gillar honom.

Vilken konstnär skulle vara nöjd om den enda konsekvensen av hans eller hennes verk vore att bekräfta betraktarens fördomar? I synnerhet när dessa fördommar hundra år efter hans död är helt andra än de han själv höll sig med. Det är svårt att se hur en sådan kausalitet skulle fungera. Det finns en obehaglig tendens till att reducera konsten till dess skapares nationella ursprung, kön, sexualitet, klasstillhörighet eller till och med ras. När reduktionen blir fullständig finns det inte längre några skäl att öppna sig för deras verk. Detta är motsatsen till att - med Husserls metafor - öppna sig för den andre, dvs i et här fallet för författaren.

Harold Bloom tänker sig (i How to Read and Why) att litteraturen i första hand är ett medel till sublim njutning. Själv tänker jag förvisso inte motsäga honom, men jag tillägger gärna att litteraturen också ger insikt. Det finns en gammal metafor som beskriver idé- och litteraturhistorien som ett samtal mellan döda mästare som sträcker sig över seklen. Ola Wikander talar i sin - för övrigt mycket trevliga - bok I döda språks sällskap om hur de döda språken ger tillgång till forna tiders idévärdldar. På ett liknande sätt skulle man kunna hävda att litteraturen - även då man läser den i översättning - ger en inblick i andra människors tänkande och känsloliv.

Det är naturligtvis sant att de klassiker som förekommer i exempelvis Blooms polemiska uppräkning främst är författade av just döda vita män. Å andra sidan är det svårt att se hur vi som trots allt lever i ett postkollonialt Europa skall kunna förstå vårt eget förflutna utan att läsa - och ta ställning till - vad våra föregångare tänkt. Därmed inte sagt att man inte också bör bekanta sig världshistorien betraktad som något att än just modern europeisk historia. Problemet är snarare att ett aldrig ifrågasatt fokus på samtiden sedd ur svenskt perspektiv skulle ge något annat än just en sådan bild. Det är där litteraturhistorien faktiskt har något att ge oss.