Mindre kultiverade än Ayn Rand? En konstpolitisk reflektion.

Huruvida den här bloggen skall räknas till den liberala bloggosfären är kanske oklart, men jag är uppenbarligen tillräckligt nära för att bli besviken på dess kulturkritik, som i mänga fall inte tycks kunna sträcka sig längre än till att uppröras över vad deras skattepengar går till. Denna inställning tycks särskilt vanlig hos personer som beskriver sig själva som libertarianer och i vissa fall hänvisas det till och med till den rysk-amerikanska författarinnan Ayn Rand.

Vad det i grunden handlar om är att konst- och kulturföremål uppfattas som varor sålda en marknad i kombination med ett i och för sig lovvärt anspråk på respekt för andra människors val. I kombination leder detta till slutsatsen att andra kan få konsumera vilken konst de vill och att man själv inte har rätt att ha synpunkter på detta så länge man inte behöver betala för det, vilket alltså är vad man hänvisar till när man inte gillar något konstverk. Det är emellertid lätt att ana att det ofta är mer som ligger bakom upprördheten. Det är inte konsten på nationalmuseum eller de faktiskt rätt omfattande bidragen till populärkulturen som upprör. Istället är det den moderna avantgardistiska konsten som väcker vreda känslor.

På det hela taget förefaller det som om kulturdebatten stagnerat i en uppsättning lätt förutsägbara läger: dels har vi konstkritikerna som berömmer erkända verk för deras förmåga att provocera och dels har vi de kritiska som utan särskilt bärande argument förkastar modern konst och ofta menar sig företräda någon form av tyst majoritet. Ingen dera sidan använder argument som den andra sidan är beredd att erkänna som relevanta. Folkets stora majoritet verkar däremot ironiskt nog i stort sett oberörd. Att majoriteten av svenska folket sällan eller aldrig besöker utställningar med nyproducerad konst står bortom allt rimligt tvivel. Hur många som till exempel läser utställningsrecensioner i tidningarnas kultursidor har jag ingen tillgänglig statistik på, men jag tvivlar starkt på att de kommer ens i närheten av att vara i majoritet.

Nu anser jag som bekant att detta är ett problem. Kulturen berör viktiga aspekter av det mänskliga livet och är en vital del av ett gott samhälle. Att den inte för närvarande berör fler är ett problematiskt faktum. Man behöver emellertid inte vara konservativ eller kulturradikal för att ha synpunkter på detta. Till exempel är det anmärkningsvärt att alla de som roar sig med att hänvisa till Ayn Rand kan slå bort kulturen så enkelt. Hon var visserligen kraftigt emot statlig inblandning i kulturlivet, men inte därför att det var oväsentligt, utan just för att det var en så betydelsefull del av det mänskliga livet och därmed behövde skyddas från statens klåfingriga, och ofta smaklösa, ingrepp. Hennes egen smak var för övrigt rätt talande. Det är svårt att inte dra paralleller till exempelvis de italienska futuristerna, vilket heller inte är ointressant med tanke på den närmast övermänniskodyrkande inställning de hade gemensam. Hennes inställning till kreativt arbete som ett led i människans självförverkligande har också tydliga paralleller inte bara aristoteliskt utan också i senare traditionalistiskt och bildningsorienterat tänkande. Varje genomgripande syn på människan och samhället har alltid implikationer för det område vi idag uppfattar som estetiskt.

Att våra dagars socialliberala och ”nyliberala” politiska klimat håller sig borta från kulturdebatten betyder nog någonting annat, nämligen att det saknar övergripande implikationer för samhällets alla aspekter. Det offentliga samtalet har helt enkelt blivit allt för pragmatiskt för att ha sådana implikationer. Detta har både för och nackdelar. En fördel skulle kunna vara att både människors privatliv och konstens autonomi kan skyddas från politiken. Så har det i viss utsträckning fungerat hittills. Likgiltighet är emellertid ingen god grund för autonomi och är det verkligen så att utvecklingen går emot ökad respekt för de autonoma sektorerna i samhället?