Euro-stolthetsparad Stockholm

Stockholm är varmt och regnigt men ändå fullt av människor i vad som närmast måste beskrivas som karnevalsyra. Ingen som befinner sig i Stockholms innerstad kan riktigt undgå evenemanget. I likhet med en traditionell karneval är det emellertid inte bara om normbrott som det handlar. Det faktum att det är en sådan folkfest antyder att det också bekräftar identiteter, och inte bara deltagarnas, utan även åskådarnas och hela samhällets.

Den genuina feststämningen går inte att ta miste på. Inte heller är den svår att förstå i kontexten av att öppet kunna vara stolt över någonting man tidigare tvingats hålla inne med. Detta gäller inte minst i vår kultur. Vi moderna västerlänningar är, så vitt jag kan förstå, möjligen den första kultur någonsin som gör sexuella preferenser till en central faktor i individens identitet, eller till grund för gruppidentiteter som homosexuella eller transsexuella, för att inte tala om heterosexuella. På de flesta platser och tidpunkter har det uppfattats som någonting man gör. Normaavvikande beteenden har setts som mer eller mindre acceptabla, men vare sig i medeltidens Europa eller i antikens Grekland som någonting man är, och följaktligen inte som någonting man kan vara stolt över att vara. I den moderna världen är vi uppenbarligen annorlunda. Sannolikt har det aldrig funnits någon tidpunkt i historien då sexualiteten har varit så politiserad som idag; inte minst för högerkristna.

Å andra sidan kan man heller inte undgå att slås av hur mycket av den här paraden som marscherar (eller går eller dansar) under det officiella Sveriges paroller: facket, polisen, scouterna, Migrationsverket, Skansen, lärarna, folktandvården och Svenska kyrkan. Alla är med. Listan kan göras lång (och finns här).

Den homosexuelle mannen tycks fortfarande vara typexemplet av en deltagare, även om variationen finns där. Vissa av de officiella organisationerna anpassar sig, andra inte. T.ex. militären sticker ut med en stor grupp i grön fältuniform.

Naturligtvis är de politiska partierna med: från Rättvisepartiet Socialisterna till Nya Moderaterna. De förstnämnda marscherande under röda fanor och skrikandes slagord. De sistnämnda – glatt ljusblå – som en av de större grupperna. Noterar även Anders Borg (i helsvart) och Anna Kindberg Batra bland de ljusblå. Övriga partier – från SAP till Fi - ser alla mer eller mindre regnbågsfärgade ut. I flera fall är det hbt-nätverk (eller motsvarande) som är med snarare än själva partiet. På det planet är det fortfarande spontant: det finns tydligen inget enhetligt förhållningssätt till vem som skall skickas. Här och var syns demonstrationsplakat, men ingen säger något som kan tyckas kontroversiellt i sammanhanget.

Kanske rör det sig inte längre enbart om en identitetsrörelse för avvikare. Det tycks i alla fall inte så just nu. Istället får man en känsla av en öppenhet där alla kan vara med och möjligen känna sig en smula radikala. Trots – eller kanske just på grund av – den höga officiella närvaron, ter sig det hela som en svensk folkfest mer än som en protest mot någonting. Även om det bryter normer för vissa enskilda individer bryter det knappast samhällets normer, och verkligen inte politikens. Miljöpartiet uppmanar (enligt politikerbloggen) Sveriges skolor att arrangera egna Pridefestivaler.

Kanske är det också som nationell fest som det hela skall förstås. Under hela 1900-talet har svensk identitet förknippats med vad som upplevts som universell modernitet. Tolerans – i synnerhet symbolisk sådan – har ofta lyfts fram som ett avgörande drag. Till och med inramningen är den samma: centrala Stockholm och Skansen, detta symboliska mikro-Sverige. Spelar färggladheten här kanske samma roll som mångkulturen i dagens officiella svenska nationaldagsfiranden? Knappast för merparten av deltagarna, men för partier och åskådare?

Paraden ringlar iväg förbi slottet. Monarkin tycks vara en av de få nationella institutioner som inte deltar. Eller så har jag missat något.