En bok som alla som intresserar sig för svensk politik verkligen borde läsa, eller åtminstone ha tillgänglig är Rune Premfors och Göran Sundströms Regeringskansliet (Liber 2007) – på många sätt den bästa översikt jag har sett över den organisation som producerar i stort sett all lagtext samt alla propositioner och förordningar i Sverige, som skriver regleringsbrev för myndigheter, som bereder frågor om tillsättning av myndighetschefer osv. osv.
Man får inte bara en genomgång av organisationen. Baserat på uppgifter från kansliet och på vetenskapligt försvarbara enkäter får man bl.a. reda på sådana saker som andelen politiskt tillsatta tjänstemän (4,4 % år 2005, långsamt ökande), att det 2007 fanns 81 politiskt sakkunniga i regeringskansliet (varav 34 på statsrådsberedningen), av totalt över 4500 anställda, att de politiskt sakkunniga 2005 var den kategori som hade lägst medelålder medan de opolitiska cheferna hade den högsta (högre än både statssekreterare och statsråd), de hade också den högsta andelen forskarutbildade och 22 % av dem ansåg att det bör ingå i deras egen roll som opolitiska tjänstemän att ”i stor utsträckning skriva tal och anföranden åt ministern”. 41 % av de opolitiska tjänstemännen uppgav sig redan år 2005 i viss utsträckning skriva partipolitiska tal och anföranden åt ministern.
Även såväl handläggare som politiska tjänstemän har dock en betydligt högre utbildningsnivå än statsråden. Å andra sidan tycks det vara statssekreterarna som (möjligen undantaget statsråden själva) har de bästa framtidsutsikterna: av 243 f.d. statssekreterare som ingår i undersökningen har 12 blivit statsråd, 12 landshövdingar, 5 ambassadörer, 48 generaldirektörer, osv. Givet att även statssekreterarna har en tämligen hög medelålder får detta sägas vara en rätt god siffra.
När det gäller statsråden själva noterar man att andelen statsråd med riksdagserfarenhet minskat under tämligen lång tid, men att Göran Perssons regeringar på intet sätt varit exceptionella på det området (däremot visade han en anmärkningsvärd tendens att sparka ministrar som han själv utnämnt). Andelen statsråd med kommunalpolitisk erfarenhet har förblivit tämligen konstant medan andelen utan politisk erfarenhet ökat. Under de socialdemokratiska regeringarna har dessa huvudsakligen varit politiska tjänstemän och opolitiska statstjänstemän.
I regeringen Reinfeldt har de senare varit mer ovanliga. Han har dock utsett 5 stycken ministrar utan erfarenhet som förtroendevalda i vare sig riksdagen eller kommunerna. 2 av dessa blev å andra sidan tämligen kortlivade. Båda var för övrigt journalister, en grupp som ökat tydligt över tid som andel av statsråden. Jag misstänker att förre politiske tjänstemannen statsrådet borg är den person utan riksdagsmannaerfarenhet som hittills har nått högst, i alla fall sedan demokratins införande 1923, men det har jag inte hunnit kolla upp.
Man får kort sagt en klart intressant bild av dem som styr Sverige.
0 comments:
Post a Comment