Appiah

Har länge funderat på att skriva någonting om Appiahs kosmopolitiska etik, men aldrig hunnit. Istället passar jag på att länka till en text av honom i förra numret av tidskriften Axess. Som så ofta annars med texter som är på väg att bli klassiska ens inom tämligen smala fält så är ett väl valt utdrag oftast ett bättre inlägg i en dagsaktuell debatt än de flesta texter som skrivs för att vara det. Så också detta inlägg i den svenska kulturarvsdebatten. Det är definitivt tänkvärt. Appiahs slutsats tycks vara att den naturliga arvtagaren till äldre folkslag ofta är vi alla, mänskligheten. Jag kan inte komma ifrån att jag känner en större närhet till svenskt materiellt kulturarv än till exempelvis afrikanskt, men å andra sidan känner jag samma närhet till antiken. I mångt och mycket är det en fråga om identitet, men den konstruktiva lösningen är knappast att bygga en internationell diskussion om ägandet till materiellt kulturarv på att kunna lösa frågor som vem som verkligen är det antika Atens arvtagare. Det konstruktiva är att sträva efter att leva upp till våra föregångares föredöme och övervinna deras brister, inte att käbbla om deras kvarlevor.