Önskar er alla en god jul!

Tyst är skogen och nejden all, 
livet där ute är fruset, 
blott från fjärran av forsens fall 
höres helt sakta bruset. 
Tomten lyssnar och, halvt i dröm, 
tycker sig höra tidens ström, 
undrar, varthän den skall fara, 
undrar, var källan må vara.

(Viktor Rydberg)

Minnen från Ludvig XIV:s hov

Skriver i Tidningen Kulturen om hertigen av Saint-Simons Minnen från Ludvig XIV:s hov, av många ansedd som en av de bästa tidsskildringarna i den europeiska historien. Till dem som verkligen förmår skildra en politisk situation och ett sätt att se på världen på ett sätt som har fångat också mig skulle jag även räkna Plutarchos och Jünger, skilda av nära två tusen år, men ändå med i mitt tycke stora likheter. Kanske skulle jag också räkna Churchill. Andra uppnår kanske inte den litterära rangen, men förmår ändå fånga läsarens fantasi, som t.ex. Brownes A year amongst the Persians från 1893 som jag också har läst den senaste tiden.

Det är intressant att fundera på om någon just nu skildrar vår tid med en sådan skärpa. Jag känner inte till någon, men Saint-Simon publicerades först hundra år efter slutet på den period han skildrar. De politikermemoarer som publicerats de senaste åren har hur som helst inte några jämförbara litterära kvaliteter. Kanske är det dock lovande att världens kanske mäktigaste man just nu är en person som bevisligen har språket i sin hand; om inte annat så för framtidens historiker. 

Reflektioner kring utredningsverksamhet

En av många roller som forskaren ibland har i samhället är som utredare åt olika offentliga aktörer. Sådana uppdrag ger ofta betydande möjligheter att föra ut forskningsresultat i olika relaterade verksamheter, och kan alltså ses som en del av universitetets så kallade tredje uppgift. Myndighetsföreträdare ser det ibland som att universitetet ger någonting tillbaka till staten för de anslag de får. Samtidigt ger externa uppdrag ofta ockå fördelar för forskningen. Som forskare får man möjlighet att skaffa sig insikt och personlig erfarenhet av verksamheter som på olika sätt kan vara relevanta för forskningen. Den som forskar om politik eller om olika aktörer eller organisationer kan få en praktisk inblick som man annars knappast skulle kunna få. Man ställs ofta också inför nya problem som ibland kan generera intressanta forskningsfrågeställningar för framtiden. Man kan också få tillfälle att samla in material som senare kan visa sig användbart i forskningen. Samtidigt ställer sådana verksamheter också forskaren inför olika typer av svårigheter. En sådan är att upprätthålla vetenskaplig kvalitet och obereoende samtidigt som uppdragsgivaren också har andra krav. En annan är att de frågor som ställs ofta är sådana som kan vara svåra att besvara som samhällsvetare eller humanist, t.ex. frågor om vilka konsekvenser som kan vara att vänta efter olika typer av beslut, dvs. frågor som i någon mån förutsäga framtiden.

Flera av dessa frågor är sådana som jag det senate året har haft anledning att tänka på i samband med mitt arbete med att skriva en rapport till den av regeringen tillsatta Framtidskommissionen. Eftersom jag under åren har hunnit skriva en hel del om hur kultur- och folkbildningspolitik tillkommer är det intressant att få tillfälle att se också andra delar av regeringskansliet, om inte innifrån (eftersom rapportförfattarna är oberoende), så i alla fall på närmare håll. Möjligheterna att föra ut forskningsresultat – både egna och andras – var naturligtvis också betydande (åtminstone jag har inte tidigare blivit intervjuad av TT eller fått tillfälle att föreläsa i direktsänd TV). Man stöter också på intressanta fakta i kommissionens rapporter, t.ex. i deras arbete med demografi, eller i den nyss genomförda kartläggningen av svenska kommunala företrädares visioner av framtidens Sverige. Det visade sig till exempel, kanske föga överraskande, att ” Merparten av de kommuner som redovisat sina visioner har ambitioner om ökad inflyttning.” De metoder som föreställs leda till detta är också ofta påtagligt lika, t.ex. rikare nöjes- och kulturliv, modernt sjönära boende eller satsningar med fokus på miljö, något som säkert inte förvånar dem som forskar kring kommuners strategiska planering.

För min del handlade arbetet om att försöka beskriva samtida utvecklingslinjer i det civila samhället, och om att försöka se vilka dilemman denna utveckling kan komma att ställa såväl politiken som organisationerna inför; alltså om ett ganska brett uppdrag som gav goda tillfällen att vidareutveckla tankar som har väckts under de senaste årens forskning om ungdoms- och folkbildningsorganisationer, men också att bli ytterligare insats i för mig delvis nya delområden. Uttalanden om framtiden är något som det för den humanvetenskapliga forskningen typiskt sett ter sig enklare att studera än att arbeta med (det är till exempel mycket spännande att följa doktoranden Svante Landgrafs arbete med en avhandling om svenska framtidsbilder, främst i litteraturen). Samtidigt ter det sig heller inte omöjligt för den som utgår ifrån ett historiskt perspektiv att iaktta olika utvecklingstrender som har varit mer eller mindre tydliga i det nära förflutna. Ofta blir det då både lockande och snubblande nära att börja fundera på vart de kan leda i den nära framtiden.

Sådana spekulationer blir naturligtvis inte forskning i egentlig mening, utan snarare områden där forskaren genom sin kunskap och sina analysmetoder kan ha någonting att bidra med till den allmänna debatten i samhället, en nog så viktiga uppgift för en universitetsvärld som ibland anklagas för att bli alltför instängd, inte minst för den som tror att den humanvetenskapliga forskningen även här kan ha viktiga perspektiv att bidra med till en samhällsdebatt som annars kan riskera att bli allt för teknokratisk eller allt för kortsiktig. För mig som forskare är det samtidigt också viktigt att hålla isär rollerna, inte minst när det som i det här sammanhanget har handlat om ett ganska begränsat uppdrag som kombinerats både med andra forskningsförmedlingsuppdrag i SweCult och med mer traditionellt vetenskapligt skrivande i det pågående forskningsprojektet Demokratiska lärprocesser i folkbildande organisationer, där vi i början av 2013 ska komma ut med en ny bok. Nästa år kommer jag däremot att nära nog på heltid gå in för att leda ett mer omfattande utvärderingsuppdrag om folkbildningens betydelse i det lokala kulturlivet. Med lite tur kan det uppdraget senare generera både ytterligare forskningsmaterial och nya frågor, som det sedan förhoppningsvis ska gå att intressera någon forskningsfinansiär för. Den hermeneutiska cirkeln går vidare.

(Tidigare publicerad på Tema Kultur och Samhälles blogg Q-kontinuiteten. Bild: författaren presenterar rapport på Framtidskommissionen, författaren besöker Gotland tillsammans med Kulturutredningen)

En tankeväckande kurs

I Tidningen Kulturen idag skriver jag om nationell självbild i Sverige och Finland, baserat på diverse tankar som väcktes under doktorandkurs som jag läste vid Åbo Akademi för drygt fem år sedan. "När nationaldagen firas i Helsingfors är en av de traditionella höjdpunkterna studenternas marsch med fanborg till hjältegravarna. Ljus tänds i fönstren och på kyrkogårdarna. Därefter följer middag i presidentens palats med de ännu levande Mannerheimriddarna som självskrivna gäster. Middagens svenska motsvarighet är närmast Nobelfesten. 

Finland känns på en gång nära och märkligt avlägset, dess nationaldagsfirande närmast raka motsatsen till det svenska ibland lite tillkämpade firandet av en ofta solig 6 juni som det ofta upprepas att ingen riktigt tycks veta varför den firas. Varken Gustav Vasa eller 1809 års regeringsform är heller någon särskilt påtaglig del av de flesta svenskars vardag. Inga starka svåra eller glädjerika minnen hanteras av den föreställda gemenskapen när marskalken Bernadottes ättlingar presiderar över firandet på Skansen."

Den här kursen får nog sägas ha gett upphov till ovanligt mycket skrivande. Jag har själv tidigare skrivit om språkets betydelse för framväxten av nationell självbild i Sverige och Finland (Ärans och hjältarnas språk?). Dessutom skrev professor Bengt Kristensson-Uggla om samma kurs i sitt kapitel i en vänbok som jag och professor Johan Fornäs gav ut som en födelsedagspresent till kursens andre lärare, professor Erling Bjurström. 

Om Nobelfirandets historia kan man för övrigt läsa i en ny avhandling från Tema Kultur och samhälle (Medaljens framsida). Det visar sig att det mesta som i pressen idag förknippas med Nobelpriset etablerades i mediebilden redan under prisets första år.

Om konsten och läsningen

”Bland monumenten i den drömda staden fick inte heller saknas ett monument, som den okände läsaren skulle ägna den okände författaren som ett tecken på tacksamhet för det geni som hjälpte honom till en annan och lättare existens. [...] Jag reste inte från Leibzig till Halle, utan från ett kapitel till ett annat. Däremellan låg den enahanda jämna takten med sitt svällande; skenor som deledas upp av telegrafstolparna. Så var det redan i skolan, och sedan hos soldaterna - ett liv i fortsättning. 

Läsarens palats är varaktigare än varje annat. Det överlever folken, kulturerna, ja själva språken. Jordbävningar och krig sätter det inte i gungning, inte heller biblioteksbränder som den i Alexandria. Marknader, byar [...], collosser, skyskrapor, länder och öar växer upp i det och försvinner, som om de spolades bort av regn. Verkligheten blir förtrollad och drömmen verklighet. Dörren står öppen till den magiska världen.” 

"Konstnären själv är ofta knappast medveten om den. Men det sprider sig att ’det är någonting visst’ med honom. Detta ’någonting’ kan förbrylla somliga och hänföra andra, det kan också gå från mun till mun som ett hemligt budskap. Var finns detta ’någonting’ som rör sig i djupet under alla söndringar och som kan få oss att till och med beundra fienden? I varje fall måste det vara starkare än tiden – för detta talar redan det faktum att det bestämmer konstverkets varaktighet, likt ett salt som inte mister sin sälta. Det har inte alltid – och här nalkas vi åter det obestmda och det ovissa – med verkets rang att skaffa. Det kan göra så att en enda bild, en enda dikt, och kanske inte ens den bästa, överlever. Det kan flamma upp i brottstycken, på fel ställen, som ett minne av de ögonblick då universum blev verklighet. Det kan även stanna kvar i det osynliga: i drömmarna, i vår längtan, i våra misslyckanden, och ändå göra verkan – just där. [...] 

Naturligtvis försvinner alla konstverk förr eller senare. Men oförgängligt är det som ljudlöst passerar genom ord och bild, som genom gravarna i Tarquinia. Det rör oss. Förgängligt är det som vi kallar odödligt, med det är ändå en avglans av det odödliga." 

”Detta berör den uppgift som konstnären [...] har i tider då hundarna kommit lösa. Konstverket tjänstgör inte bara som en ödesanvisng för framtiden – det antyder, försonar och pacificerar även det förgångna.”

(Ernst Jünger 1970)

Var går gränsen för det civila samhället?

Med en riktigt gammal avgränsning skulle man kunna säga att det civila samhället står i motsats till kriget, eller, med filosofen Thomas Hobbes ord, till allas krig mot alla. Det civila samhället bygger på frivilliga avtal och regleras i legitimt stiftade lagar - alltså inte av våld och tvång. Under en stor del av historien har det handlat om en idealbild snarare om en beskrivning av samtiden. Med tiden har ordet civilsamhälle kommit att användas som beteckning på en speciell sfär i samhället, skild från den i våldsmonopolet grundade statsmakten, och möjligen också från den vinstorienterade marknaden och den släktskapsbaserade familjegemenskapen. Utifrån ett sådant synsätt blir civilsamhället inte primärt ett idealtillstånd utan en sfär som har vuxit fram under ett visst skede i historien, och begreppet kan därför användas för att analysera vissa samhällen under vissa epoker, men långt ifrån alla.

Inte minst handlar det då om det borgerliga samhälle som växte fram under sjutton- och artonhundratalen. Ett av de viktigaste inslagen i den utvecklingen var att staten successivt särskildes från sina härskares familjesfär; från att ha varit en familjeangelägenhet för dynastier blev politiken och den statliga administrationen från senmedeltiden och framåt successivt offentliga angelägenheter för den del av befolkningen som lyckades tillkämpa sig medborgerliga rättigheter. Statsformer som konstitutionella monarkier och republiker framträdde i mer moderna former, ofta med inspiration från antikens republiker. Samtidigt öppnade sig i allt större utsträckning möjligheten för vanliga medborgare att leva sitt liv i enlighet med egna val, t.ex. av yrke och politisk ståndpunkt. Därmed skiljs den offentliga sfären från den privata också för dem, och privatlivet föreställs alltmer som vars och ens ensak.

Med utgångspunkt i Hegel kan man tala om civilsamhällen som den offentliga sfären mellan staten och familjen, och där räkna in både vinstdrivande företag och ideella organisationer, som alla verkar som självständiga aktörer som är fria att ingå avtal i ett samhälle reglerat av lagar stiftade i den politiska sfären. Inte minst viktig var det öppna politiska samtal som kunde växa fram i och med yttrandefrihetens införande. Här var tidigt det tryckta ordet och tidningarna av stor betydelse, men också de ideella organisationer som först växte fram som mer eller mindre slutna fora för denna diskussion, och som senare blev viktiga aktörer när diskussionen blev allt friare och mer offentlig.

En av de första som beskrev de frivilliga sammanslutningarnas betydelse i ett öppet samhälle var fransmannen Alexis de Tocqueville (som jag har skrivit om tidigare). För honom var den viktigaste funktionen att dessa självständiga organisationer kunde tjäna som motvikter till statsmakten i ett samhälle där privatpersoner var för svaga för att kunna ta den rollen ensamma. Civilsamhällets frihet hör alltså samman med maktdelningsprincipen. Ett samhälle där staten blir allt för dominant blir totalitärt eftersom det saknar utrymme för en opposition att organisera sig. Inte minst handlar det om att minoriteter och lokalsamhällen kan organisera sig för att både göra sin röst hörd och skapa  alternativ till staten och majoriteten. I och med att sammanslutningar också kom att företräda minoriteter så har relationen mellan dem och staten på många håll blivit ett viktigt forum för hanteringen av mångfalden i ett allt mer pluralistiskt samhälle, från 1800-talets motsättningar och misstro mellan protestanter och katoliker till dagens relation till mellan majoriteter och olika invandrargrupper. Det är här som vi flera av förklaringarna till det svenska civilsamhällets struktur; folkrörelserna växte fram som en alternativ organisering till den statliga, men efter att socialdemokraterna blivit det dominerande partiet kunde välfärdsstaten ta hand om många uppgifter som i många andra länder sköts av det civila samhället. Detta var möjligt bl.a. just eftersom Sverige föreställdes som så homogent. Det öppnar också för förändringar i relationen mellan stat och civilsamhälle i en tid då vi alltmer betonar samhällets pluralism.

Inte minst under 1900-talet har många kommit att se civilsamhället som ett alternativ också till tjänster producerade i näringslivet. Det har blivit vanligt att skilja civilsamhället från marknaden, delvis därför att företagen, i synnerhet aktiebolagen, under de senaste 150 åren har vuxit till starka självständiga samhällsaktörer som karaktäriseras av helt annan organisatorisk logik än de ideella organisationerna. Idag talar många forskare därför om fyra sfärer i samhället: staten, civilsamhället, marknaden och familjen. Andra använder sig av en tresfärsmodell. Vissa räknar in marknaden i civilsamhället. Betydligt fler räknar istället in familjen. I så fall föreställs civilsamhället gärna som bestående av småskaliga och nära gemenskaper. Ändå är många ideella organisationer i växtvärlden allt annat än småskaliga. Placeringen av familjen i det civila samhället kan också ses som en konsekvens av en utveckling där de familjekonstellationer som vuxna befinner sig i nu kan betraktas som en konsekvens av deras fria val snarare än av den familj som de föddes in i (däremot kan vi ju inte heller nu välja vilken familj vi vill födas in i).

I min rapport om det civila samhällets utveckling som jag presenterade för Framtidskommissionen i fredags valde jag att använda mig av en modell med fyra sfärer, något som väckte frågor och viss kritik från Maria Lundvigsson på SvD. Det viktigaste skälet till detta val var att det handlade om att beskriva civilsamhället i Sverige, hur det ser ut idag, och vart det är på väg. Även om jag valde att inte bara koncentrera mig på de etablerade folkrörelseorganisationerna (jag är själv mest nöjd med kapitlet "nätverkssamhället som organisationsform") valde jag - liksom många andra som forskar om svenskt civilsamhälle - en avgränsning som skiljer på familjesfären och civilsamhället. Civilsamhället används därmed som en benämning på en sfär som karaktäriseras av ideellt arbete och ideella organisationer som agerar i offentligheten, men oavsett om de är formella organisationer eller informella nätverk. Ett av skälen till detta är det rent praktiska att man måste avgränsa sig på något sätt. Ett annat är att staten Sverige under lång tid har tenderat att behandla företag, ideella organisationer och privatpersoner som skilda storheter i såväl lagstiftning och beskattning som i politiken i stort. Detta talar för att studera politikområdena vart och ett för sig, även om syftet skulle vara att sedan jämföra dem. Den statliga politiken blir central i rapporten inte minst eftersom denna underlagsrapport riktar sig just till staten, eller mer exakt till Framtidskommissionen.

Ett annat, och kanske viktigare, skäl är att mycket av den intressanta utvecklingen idag påverkar bland annat relationen mellan ideella organisationer och familj, och mellan offentligt liv och privatliv. De ideella organisationerna gör tillsammans med vinstdrivande aktörer sitt intåg i offentlig service, vilket öppnar en helt ny kontaktyta mot de privatpersoner som använder denna service. Samtidigt förändrar utvecklingen på Internet gränsen mellan privatliv och offentlighet, inte minst när det gäller förutsättningarna för den öppna diskussionen i samhället, en diskussion där nya aktörer nu kan göra sin röst hörd och där nya organisationsmöjligheter öppnar sig samtidigt som det också är en sfär där privatlivet ofta påtagligt bokstavligt kan offentliggöras. Ett annat aktuellt område är relationen mellan staten, minoritetsorganisationerna och familjen, t.ex. när det gäller religiösa friskolor. I alla dessa fall finns det goda skäl att skilja på kategorierna för att underlätta analysen av relationen mellan dem.

Det hindrar dock inte att Maria Lundvigsson öppnar för viktiga frågeställningar. Frågor som rör familjens relation till staten och offentliga kommer idag i debattens fokus på en rad olika områden; i relation till staten, såväl som till både ideella och vinstdrivande organisationer, men också i fråga om rätten till ett privatliv. Personligen tycker jag fortfarande att ideell organisering och familjeliv skiljer sig i fråga om sin inre logik, men det är onekligen både en empirisk fråga och en fråga om vilka egenskaper man vill prioritera i analysen. Sannolikt är jag här påverkad både av min bakgrund som statsvetare och av den som kulturforskare, men också av tänkare som de Tocqueville. Jag hör också till dem som också normativt gärna skiljer den offentliga sfären från den privata, kanske i synnerhet i en tid då denna linje ibland ter sig suddig. Jag tror dock att Ludvigsson delar den senare grundinställningen och att det snarare handlar om att poängtera familjens roll i samhället.

Övrig press: SVT, DN, Dagen, etc.

Tidigare blogginlägg om liknande ämnen:
Civilsamhällets framtid
Civilsamhället
Ungdomsförbunden och det politiska spelet
Wijkström, Hells Angels och det civila samhället
Folkrörelserna skapar förtroende - är det bra?
Public Religions in the Modern World
Demokratin i Amerika

Civilsamhällets framtid

Idag presenterar jag min rapport om det civila samhället till regeringens framtidskommission. Här följer ett uttdrag ur sista kapitlet där jag gör ett försök att sammanfatta vilka utmaningar vi står inför under den närmaste framtiden. Delvis handlar det om nya utmaningar, men också om flera som alltid möter stater i deras relation till det civila samhället.

Hur kan man utforma en eller flera modeller för det offentliga stödet till civilsamhällets organisationer på ett sätt som samtidigt garanterar kvalitet och rättvis tillgång i offentlig­finansierad verksamhet och det oberoende som organisationerna kräver för att kunna utvecklas och bidra till samhället fullt ut? Hur kan demokratins förankring i civilsamhället bli en för­ankring i hela civilsamhället, inte bara i privili­gierade delar av det?  Hur kan civilsamhällets organisationer hållas öppna för alla utan att detta hotar organisationernas autonomi? Hur kan det offentliga stödja nya, demokratiska och innovativa lösningar i civil­samhället och samtidigt und­vika att stödja organisationer med brist­ande demokrati eller verksamheter med låg kvalitet, och är detta någon gång en risk värd att ta? 

Mer normativt och samhälls­filosofiskt kan man uttrycka det enligt följande: I vilken utsträckning och när har samhället eller staten rätt att kräva anpassning av grupper som väljer att organisera sig inom civilsamhället? När gör det mera skada ännytta för civil­samhällets förmåga att fylla sina funktioner? 

I grunden handlar detta både om praktiska problem och om samhällsfilosofiska och politiska frågeställningar. Civilsam­hället är en viktig bidragande kraft till samhällets samman­hållning och serviceproduktion men också ett forum för nya idéer och för diskussion och debatt om såväl samhällets grundläggande värden som mer vardagliga frågor med mer omedelbar betydelse för med­borgarna. Ytterst handlar ideell aktivitet om de verksamheter som människor är villiga att göra gratis eller frivilligt skänka pengar till utan tydlig motprestation, ofta så villiga att själva arbetet och glädjen att göra det tillsammans med andra blir en källa till energi och gemenskap. Det handlar om forum för den fria och öppna diskus­sionen om hur vi tillsammans kan göra samhället och den egna var­dagen – eller någon annans vardag – bättre. Det handlar om människor som av olika skäl väljer att bedriva verksamhet själva, utan ekonomisk vinst. i stället för att driva den på marknaden eller vänta sig att staten ska sköta den. Detta hindrar dock inte att ide­ella initiativ ofta leder till arbets­tillfällen, möjligheter till företag­ande eller nya idéer om politiska initiativ.

För statens del handlar det ytterst om utmaningen att stödja verksamheter och organisationer i civilsamhället på sätt som gör det möjligt för detta att fortsätta att utvecklas och att vara öppet för alla samhällsmedborgare utan att inverka negativt på den sär­art som gör det värdefullt. Det handlar om att skapa ett samhälle präglat av frivilliga och öppna gemenskaper, inte av tvingande. För statens del handlar det inte minst om att lyssna på de initia­tiv och tankar som väcks på olika håll i detta civila samhälle. Historien är full av exempel på samhällsförändringar som har börjat i ideell verksamhet.