Tankar kring romerska rikens nedgång och fall

”Kejsar Henrik VII skaffade sin son Böhmens krona, och hans sonson Karl IV föddes hos ett folk som till och med enligt tyskarnas åsikt var egendomligt och barbariskt […] I S:t Ambrosiakatedralen kröntes Karl med järnkronan som enligt traditionen härstammade från det lombardiska riket […] I Vatikanen kröntes han på nytt med kejsardömets gyllene krona, men i enlighet med ett fördrag drog sig den romerske kejsaren tillbaka utan att tillbringa en enda natt innanför Roms murar. […] Ett hundratal furstar bugade sig inför hans tron och framhöll sin egen värdighet genom de frivilliga ärebetygelser som de ägnade sin herre eller representant. Vid den kungliga taffeln utförde de sju ärftliga dignitärerna, kurfurstarna, som till rang och titel var konungars jämlikar, de högtidliga inre sysslorna i palatset. De tre kungarikenas sigill bars i högtidlig procession av ärkebiskoparna av Mainz, Köln och Trier, de ständiga ärkekanslärerna av Tyskland, Italien och Arelat. Stormarskalken, till häst, utövade sina funktioner med ett havremått av silver vars innehåll han tömde på marken, varpå han genast satt av för att ordna gästerna i rangordning. Rikshovmästaren, pfalzgreven av Rhen, placerade rätterna på bordet. Överkammarherren, markgreven av Brandenburg, bar efter måltiden fram den gyllene handkannan och handfatet i vilka man tvättade händerna. Kungen av Böhmen, ärkemunskänken, representerades av kejsarens broder, hertigen av Luxemburg och Brabant, och processionen avslutades av överjägmästarna som under hornstötar och hundskall kom in med ett vildsvin och en hjort.”

Osökt kom jag att tänka på detta stycke ur Gibbons monumentala ”Romerska Rikets nedgång och fall” när jag vandrade omkring bland de heraldiska symboler som numera lagrats i Habsburgarnas skattkammare i Wien. Min känsla är dock att Gibbon hade helt fel. Dessa symboler är på intet sätt tomma även om de idag är vare sig mer eller mindre relevanta än pyramiderna, sfinxen och bockstensmannen. Det intryck man får när man betraktar de tabarder som en gång burits av härolderna för Konungen av Böhmen, Ärkehertigen av Österrike, Konungen Italien, Konungen av Tyskland och alla de andra positioner som samtidigt innehades av en och samma representanter för huset Habsburg är knappast intrycket av en kopia av Rom. Vill man tänka sig historien som en berättelse om glans- och nedgångsperioder är jag snarare beredd att sälla mig till Spenglers bild av medeltiden som blomstringstiden i en helt egen kulturepok snarare än som en efterbildning av de romerska caesarernas tid. Medan Karl IV för Gibbon blir en blek kopia av Augustus – den förste kejsaren – blir Augustus för Spengler envåldshärskare vars makt byggde på ett ytligt kopierande av den romerska republikens former.

Ändå är Wien verkligen en mycket romersk stad, blev åtminstone under sjutton- och artonhundratalen. Liksom så många andra västerländska metropoler fylls staden av vit marmor. Det är emellertid mer än så: staden myllrar av latinska inskriptioner, dess kejsare hyllas som Caesar, Augustus och det romerska folkets rättmätiga härskare, de avbildas i lagerkrans och romersk rustning och omges av den klassiska mytologins alla väsenden. Att moderna arkeologer blottlagt resterna efter romersk bebyggelse mitt framför Hofburgs portar är en händelse som ser ut som en tanke.

Vad jag inte kan undgå att betrakta som en teatral kopia är emellertid 1800-talets Österrikiska kejsardöme, en stat vars hovceremoniel till och med konstruerades av en teaterman i ett valhänt försök att ersätta de ceremonier som så sent som under 1800-talets första år fortfarande levde kvar från medeltidens Heliga Romerska Rike av den Tyska Nationen. Att Frans II (sedermera Frans I) på sitt andra kröningsporträtt mest ser ut som en gammal man i maskeradkostym är inte att förvåna sig över – en dubbel kopia av caesarer och hohenstaufer som inte kunde leva upp till någondera förebilden. Österrikes kejsarkrona är en konstnärligt sätt mycket mera sofistikerad produkt än Otto den Stores krona ändå saknas något.

Trots detta var det i just detta österrikiska (sedermera österrikisk-ungerska) rikes högst civiliserade huvudstad som Wittgenstein, Trotskij, Lenin (åtminstone i viss utsträckning), Hitler, Mieses och Freud skulle formulera de tankar som i sin tur skulle forma 1900-talet.

Wien

Nyss åter ifrån en internationell konferens i Wien på temat kulturpolitikforskning. Ganska – men inte väldigt – bra. Utmärkt organisation. Bra diskussioner. Bra papers men inga som omkastat min världsbild. Irriterande nog fick vi emellertid inte tillgång till dem förrän under konferensen, vilket antagligen var långt ifrån bra för kvalitén på diskussioner och kommentarer. Dessutom var det ganska varmt och wienska universitetsbyggnader verkar inte ha byggt ut sin air-conditioning sedan förra seklets början. I över tretio graders värme känns det lite som svenska järnvägsföretag som inte fattar att deras installationer skall tåla snö.

Wien är å andra sidan en stad som är lätt att uppskatta, även om det också är tämligen lätt att tröttna på vissa mer turistiska inslag, som till exempel att samma ungdomsporträtt av Mozart verkar kunna användas till att sälja i stort sett vad som helst. Hittills har jag dock mest intresserat mig för medeltida och äldre sevärdheter som de tysk-romerska kejsarregelierna och Heliga Lansen. 1800-talets österrikiska kejsarregialier ter sig onekligen som tämligen teatralt bleka kopior i jämförelsen med den symboltyngda heraldik som deras företrädare kunde omge sig med.

Dessutom har jag tillbringat många timmar i de kaffemiljöer som formade män som Trotskij, Freud, Jung, Lenin och Hitler. Dock hörde jag inga diskussioner som avslöjade nästa sekels utveckling. Man kan fråga sig om det även denna gång finns ETT ställe där de utspelar sig.

Sagt om kultur

“När jag hör ‘kultur’ osäkrar jag min Browning”, ofta attribuerat till Riksmarksalken och sinnessjukhuspatienten Herman Göring, gärna felöversatt till engelskan som ”When I hear of culture I reach for my gun”. Mer troligt är dock att citatet härstammar från pjäsförfattaren och presidenten i Tyska Rikets kulturkammare Hans Johst som i pjäsen Schlageter (akt 1, scen 1) låter en av sina hjältar yttra de bevingade orden ”Wenn ich Kultur höre […] entsichere ich meinen Browning,” Johst tycks vara en av de författare som varit mindre populära efter 1945, men han har i alla fall lyckats bli frekvent citerad.

IT-politik och akademiska väntetider

Ibland tar publicering oerhört lång tid i akademiska sammanhang. Det är nu runt sju månader sedan jag lämnade in min artikel om svenska kulturpolitikers inställning till IT under nittiotalet till Nordisk kulturpolitisk tidskrift. Det är över ett halvår sedan den granskades av lämpliga vederbörande och accepterades. Däremot har den ännu inte publicerats och kommer heller inte att publiceras förrän om några månader.


Det här är tämligen frustrerande. Inte därför att det rör sig om någon orimlig väntetid utan därför att artikeln är en lätt redigerad version av ett paper jag la fram på en konferens förra sommaren (tillgängligt här). Jag drar mig för att tänka på hur det skulle ha varit om jag hade försökt skriva om ett aktuellt ämne (vilket jag i och för sig lär göra i något annat sammanhang eftersom jag lägger fram ett paper om aktuella svenska språkkonflikter på en konferens i sommar). Nu har det inte bara hänt ett par saker man gärna skulle ha tagit hänsyn till. Jag har också lärt mig en hel del och skulle inte ha skrivit samma artikel om jag hade skrivit den idag. Jag börjar med andra ord inse att det kan finnas en poäng med att skriva tjugo texter om samma sak, vilket ju är just vad de flesta massproducerande akademiker brukar göra, även om man ofta misstänker att det snarare rör sig om utsikten om ökande publikationsstatistik o.d. än om verkligt nya tankar.

Arthur Engberg och Sven Hedin

En ännu något ovanlig bild av höger-väsnterskalans utformning och allmän politisk ideologi i mellankrigstidens Sverige får man i Håkan Blomqvists avhandling om Arthur Engberg. Denne var bland annat socialdemokratisk ecklesiastikminister under tretiotalet, dvs. i den första socialdemokratiska enpartiregeringen. Då hade han emellertid ett förflutet som socialistisk radikal och marxist. Hans marxism hade emellertid en hel del inslag som idag sällan uppfattas som just socialistiska. Till exempel tog han avstånd från Sovjetkommunismen redan 1921 – eftersom den utgjorde en asiatisk socialism och var lika judisk som kapitalismen. När socialdemokratin allt mer övergick från att vara ett rent arbetarparti till ett potentiellt statsbärande parti för hela svenska folket handlade detta för t.ex. Per Albin Hansson om en demokratisk patriotism där nationen utgjordes av hela svenska folket. För Engberg fanns det emellertid sanna och falska svenskar. Högerns nationalism var således falsk inte enbart därför att den (som för Hansson) var egoistisk utan därför att den företräddes av falska svenskar. I en minnesvärd formulering attackerar han högermannen och upptäcksresanden Sven Hedin i samband med ett av dennes anföranden på föreningen Heimdal: ”Ser du det medlidsamma löjet på den svenske almogemannens läppar när hovbugaren Sven von (sic!) Hedin presenterar sitt halvsemitiska väsen som äktsvenskhetens fullödigaste uttryck?” Från att ha varit ivrigt antiklerikal övergick Engberg sedan han blivit minister till att förorda statskyrkosystemet, för att kunna kontrollera kyrkan. Detta ägnade han sig sedan åt med liv och lust. Det berättas bland annat att han spelade igenom den nya psalmboken psalm för psalm och gjorde ändringar där han tyckte att det var lämpligt. Att Engberg utvecklades i riktning mot den politiska mitten torde vara uppenbart. Däremot framgår det att begreppen vänster och höger tolkades annorlunda på den tiden när man ser man ser närmare på de då uppenbara vänsterståndpunkter han intog i början av sin karriär

Lagergren, Key, Kjellén och folkhemmet

Som en trevlig biprodukt av att jag skriver bakgrundskapitel har jag börjat läsa om Fredrika Lagergrens På andra sidan välfärdsstaten (Brutus Östling 1999), en synnerligen intressant skildring av folkhemmets ursprung. Stora delar av boken behandlar Rudolf Kjellén och Ellen Key som tidiga folkhemsteoretiker. Lagergren spårar hur för dem gemensamma drag senare återfinns i välfärdsstatens utveckling; drag som organismtänkande, korporativ representation och tanken om att var och en har sin plats i samhällets organiska enhet och skall representeras i systemet med detta som utgångspunkt. Man kan tänka sig att gamle Kjellén inte helt skulle ha uppskattat hur Sverige utvecklats. Demokratin trodde han inte på. Förmodligen hade han föredragit att ha rätt i att den inte fungerar framför att ha tvingats se den överleva och styra rikets utveckling. Ändå känner man verkligen igen vissa drag av det system han i positiva ordalag beskrev som ett slags ”nationalsocialism”, ett ord som han myntade flera år innan det började användas i Tyskland. Begreppet ”folkhem” lånade han däremot från den lantmannapartistiske riksdagsledamoten från Påboda, vilket dock inte hindrade att det för många torde ha varit Kjellén som det förknippades med.

Annan spännande läsning för den som intresserar rikspolitiken för ett sekel sedan är Nils Elvanders "Harald Hjärne och konservatismen" (Almqvist &Wiksell 1961), eller varför inte Kjelléns egna texter, som till exempel ”Rösträttfrågan 1869-1909” (1915), ”Politiska essayer” (1915) eller ”Staten som lifsform” (1916).

Immaterialrätt

Trots att jargongen kan låta överdriven torde Piratpartiet har en poäng i sin fixering på en ett enda frågekomplex. Skall man starta ett enfrågeparti i den här valrörelsen är de här frågorna inte helt fel. Vad vi n talar om är att reglera ett helt nytt ekonomiskt och juridiskt område. De lagar som stiftas nu kommer att bilda grunden för framtida regleringar. De beslut som tas nu kommer att få följder så länge Internet fortfarande används. Åtminstone.

Det betyder inte att vi har bråttom. Snarare innebär det att man måste låta debatten ta sin tid och förankra de nya tankarna både nationellt och internationellt. Är det något vi kan vara säkra på så är det att vi inte idag vet hur den här marknaden kommer att se ut om tio år. Lösningen på problemen är inte en lösning vi känner till idag.

Det betyder heller inte att vi måste ta till extremer. Immaterialrätten är en av de grundläggande drag som gör det möjligt för den moderna marknadsekonomin att fungera. Det är den som är den huvudsakliga institutionella förutsättningen för att teknisk och annan utveckling skall löna sig.

På kulturområdet får den biverkningen att artister som Madonna kan leva i otrolig lyx. Det är emellertid en biverkning. Ingen kan med bästa vilja i världen påstå att det är en rimlig politisk målsättning att Madonna skall få leva ett liv i lyx, eller för den delen att hennes arbetsinsats gör henne förtjänt av den. Hon arbetar säkert en hel del, men det finns alldeles tydligt folk som både arbetar hårdare och utför viktigare arbete. Det betyder inte att det är okay att stjäla hennes egendom, lika lite som Paris Hiltons livsstil är ett argument för att det skall bli en lagstadgad rättighet att bo gratis på hotell. Däremot är det en faktor mindre för lagstiftaren att ta hänsyn till.

Att smal musik med endast några få lyssnare i varje land plötsligt har fått global spridning via nätet måste därmed betraktas som en kulturell vinst.

Jag har inte lösningen. Däremot kan jag se vissa egenskaper jag skulle vilja se i det nya systemet:

1. Det kan inte vara nationellt. Det måste vara internationellt. Ingenting annat kan fungera. Problemet är globalt.

2. Immaterialrättsinnehavarnas rättigheter är inte tillräckliga skäl för att åsidosätta icke misstänkta privatpersoners rätt till egendom och privatliv.

3. Det måste vara möjligt (dvs. lönsamt) att bygga ett elektroniskt system för försäljning av film, musik etc. Detta är antagligen lösningen på problemet.

4. En ny fördelning av ersättningar bör inte följa skivförsäljningen.

5. En ny fördelning av ersättningar bör inte skötas av samma grupperingar och estetiska kriterier som den nuvarande nationella kulturpolitiken.

6. Det nya systemet måste följa på principer som är väl förankrade i det allmänna rättsmedvetandet. Detta är inte en obetydlig teknisk fråga utan något som kommer att påverka mycket stora delar av mänskligheten under mycket lång tid.

Detta är något av ett dilemma.