Nationaldagen i Stockholm

Till skillnad från förra året spenderade jag verkligen årets nationaldag med att titta på – om än inte delta i – det officiella firandet. Det hela framstår onekligen som en smula märkligt, ungefär som om vi inte riktigt viste vad vi firar eller varför. I Gamla Stan hölls en medeltidsfestival, ungefär som om allt som är gammalt också är svenskt. På Skansen pratades det en massa om naturen och sjöngs det alldeles för mycket. På Stadion var det ännu hurtigare när mångkulturalism och tolerans skulle hyllas. Det firande i Stockholm som kändes mest äkta var ironiskt nog festivalen Smaka på Stockholm i Kungsträdgården. Folket drällde planlöst runt, provsmakade restaurangmat, drack öl och lyssnade på musik. Eftersom det hela anordnades av Stockholms restauranger var det också tämligen multikulturellt, inte på något politiskt krystat eller falskt sätt, utan på det sätt som dagens Sverige verkligen är multikulturellt.

-------

När det gäller min egen inställning till nationalism så är den naturligtvis helt motsägelsefull. Ibland förefaller den genomironisk och ibland är jag direkt antinationalistisk. På många sätt gillar jag den klassiska nationalismens estetik och är till skillnad från de flesta andra akademiska experter på området inte på något sätt immun mot den. Å andra sidan köper jag helt enkelt inte konceptet ”My Country Right or Wrong!” i synnerhet inte som jag ofta upptäcker att jag avskyr mycket av det som befolkningsmajoriteten uppskattar med Sverige, vilket givetvis inte betyder att jag skulle vara ointresserad av landet eller att det inte skulle finnas något att uppskatta.