Sekularisering och blomstertid

Förra veckans kanske mest tragiskt parodiska nyhet tycks vara att diskrimineringsombudsmannen uppmanar skolbarnen att inte sjunga Den blomstertid nu kommer, eftersom denna råkar vara en psalm och följaktligen ett olämpligt religiöst inslag i dagens religiöst neutrala skola. Tydligen föreställer man sig verkligen att det går att skilja på religion och kultur. Rent kulturell högtidlighet och värden som tolerans et cetera är positiva och skall nötas in i barnen. Religion är däremot klart avskilt från detta och måste hållas undan. Den blomstertid nu kommer är en psalm och följaktligen förkastlig. Du gamla du fria råkar vara nationalsången och kan därför sjungas (även om den för femton år sedan var olämpligt rasistisk av ungefär samma skäl). Sommartider hej hej är, får man förmoda, okay eftersom den bara är musik. Så oerhört simplistisk blir man förvånad att ens DO och skolverket kan klara av att vara. Inbillar man sig verkligen att vissa visor är värdeneutrala medan andra plötsligt blivit oacceptabla bara därför att någon prästman vid någon tidpunkt uppskattat dem nog mycket för att erkänna dem som psalmer? Hur kommer det sig föresten att muslimer har någonting emot att lovsjunga ”Guds godhets rikedom” sådan den framträder i naturen och hyllas i psalmen? Det torde kort sagt vara uppenbart att det för alla utom möjligen för en eller annan hårdnackad svensk ateist av den gamla skolan handlar om helt andra saker än Gud i detta högst politiska sammanhang! I grund och botten är detta kanske väldigt talande: gemensamma universella värden – sådana som traditionellt associeras med det övermänskligt gudomliga – är kanske just vad vi blundar för när vi fokuserar på skillnaderna mellan människor och kulturer. Denna gång är det en parodi vi ser. Nästa gång kan det handla om något allvarligare.