Populärkulturens kanon tycks vimla av övermänniskor. Man kommer lätt att tänka på Stålmannen – the Superman – Spindelmannen och Neo. Andra figurer uppvisar övermänskliga egenskaper utan att ha några direkta superkrafter; James Bond, Beatrix Kiddo o.s.v. Alla dessa är emellertid bara övermänniskor i fysisk mening. De är övermänskligt starka, de kan flyga, eller har övermänsklig uppfattnings- eller reaktionsförmåga. Kort sagt: de har superkrafter. Detta blir nästan parodiskt tydligt i X Men: alla har varsin superkraft, en enda övermänsklig egenskap som definierar deras karaktär. Även i de mer komplexa exemplen är superkrafterna bara exempel på transhumanismens människoideal, en människa med förstärkta fysiska och mentala attribut.
Populärkulturen inkluderar även ett annat slags övermänniskor. Medan Läderlappen i den gamla TV-serien man såg när man var liten var en figur men massor av gadgets – ungefär som James Bond men utan att vara särskilt cool – uppvisar Batman i Batman Begins helt andra egenskaper. Han har inga superkrafter. Det är heller inte hans förmögenhet som definierar honom (även om den onekligen kommer väl till pass). Istället är det viljestyrkan som definierar honom: det faktum att han bestämt sig och gett sitt liv en mening, inte minst därför att alla de vanliga förlorat sin meningsfullhet. I Batman är det istället skurkarna som har superkrafter. Pingvinen, i och för sig en skurk som huvudsakligen använder sig av gadgets, hånar Batman för att han inte är någon riktig freak utan måste klä ut sig. I Batman Begins står det till klart vad det är som gör att även han står utanför samhället.
Detta uttrycks tydligare i V for Vendetta när V tvingat Evy genom en fängelsevistelse: ”you have no fear any more, you are completely free.” V for Vendetta utmärker sig för övrigt genom att huvudpersonen är en kvinna trots att hela filmen cirklar kring det typiskt manliga temat lärare och lärjunge. ”You said you wonted to live without fear. I wish there were an easier way, but there was not.” En liknande men långt ifrån identisk slutsats, mer manligt hårdkokt, och kanske något mindre melodramatiskt i presenteras i Fight Club: ”It is only when have hit rock bottom that you are truly free!”
Det enklaste vore kanske att avsluta med något citat från Ayn Rand. Det vore kanske också lämpligt med tanke på att det vilar någonting otroligt amerikanskt över allt detta. Istället väljer jag emellertid att peka på Ernst Jüngers anarkbegrepp. Anarken sägs förhålla sig till anarkismen som monarken förhåller sig till monarkisten. Anarken är en härskare utan behov att härska över någon annan än sig själv och står således i motsats till verkliga realpolitiska härskare. Bismark var ungefär så långt man kan komma från en anark. I dagens populärkultur finns föga sympati för en härskarmakt som inte ens kan anta rollen som antihjältar. I själva verket tycks antihjälterollen bygga på att var och en som gör motstånd per definition uppnår viss hjältestatus.
Inte ens i de berättelser som handlar om att göra revolution läggs emellertid fokus på de nya politiska ledarna. V är både anark och anarkist och dör mycket riktigt i direkt samband med sitt tyrannmord. Övermänniskan - för att inte säga frälsaren Neo – tar aldrig den ledarpossition man en gång hade väntat sig av en Messias. Bruce Wayne är visserligen företagsledare, men redan detta gör att han framstår som schizofren i förhållande till sitt alterego som Batman. Dessutom tycks hans verksamhet som företagsledare ändå främst handla om välgörenhet. Intressant nog framstår det däremot i flera filmer som att hans far kunde utnyttja sin ställning för att göra gott. Batman placerar sig därmed i den gotiska genren snarare än i Stålmannens futuristiska värld (en värld som intressant nog uttrycks lättare i femtiotalssceneri). Batmans värld är en värld där den goda kapitalismen, och i ännu högre grad den amerikanska drömmen, har förlagts till det förgångna. I samtiden har motsättningen mellan anarken och realpolitikern blivit fundamental.
Kanske beror detta på ett antiauktoritärt motstånd mot övermänniskotanken som politisk idé. Kanske handlar det snarare om en i kristna begrepp uttryckt fruktan för hybris. Denna ställs på sin spets i filmer som Gattaca, för att inte tala om filmvesionen av Aeon Flux där livets felbarhet i sig själv visar sig vara det som ger det mening. En av de få genrefilmer som spelar på övermänniskotemat men som samtidigt går vidare med att upphöja sin messias till kejsare är Dune regiserad av den egensinnige David Lynch efter Frank Herberts romaner. Här är det religiösa temat också fullt utblommat. Den gamla tidens härskare är tydliga realpolitiker, även hjältens far, även om han i det stora hela framställs som ett slags upplyst despot. Sedan han förlorat allt når Paul Attreides upplysningen och framstår som messias för en samling ökenkrigare som aldrig hade kunnat framställas på detta sätt efter 11 september (även om det är förvånande hur många glorifierade terrorister pulpgenren rymmer även idag). Filmen avslutas när han besegrat sina fiender och intar sin plats som övermänsklig interplanetär Padashah Emperor.
Wednesday, August 23, 2006
Monday, August 14, 2006
Nyliberalismens ”seger”
Statsvetaren Stig-Björn Ljunggren beskriver moderaternas förändring i sin bok Högern att lita på. Hans tes är i korthet att nyliberalismen normaliserats och numera accepterats av alla partier. Reinfeldt har med andra ord inte alls retirerat. Visserligen har Moderaterna förändrats något, men framförallt är det samhället som har förändrats. I samma bok diskuterar han också moderaternas nyliberala flygel och beskriver de nätverk som utgörs av personer med bakgrund i Fria moderata studentförbundet (FMSF), Frihetsfronten och MUF.
Som jag ser det gör han flera allvarliga fel. De flesta av dessa illustreras av hans definition av ”nyliberalism”. Många ”nyliberaler” (i meningen libertarianer) blir typiskt sett upprörda över detta eftersom varken Reinfeldt eller särskilt många andra politiker är nyliberaler (i meningen libertarianer) . I den meningen kan ett samhälle med rådande skattetryck och en i hög grad skattefinansierad tjänstesektor givetvis inte heller kallas nyliberalt.
Problemet är emellertid allvarligare. Ljunggrens tes att nyliberalismen segrat är givetvis beroende av att nyliberal ideologi definieras på ett sätt som innebär att dess mål redan uppnåtts. Carl Bildt uppnådde antagligen flera av sina mål under den svenska delen av sin politiska karriär. Det är fullt möjligt att även Reinfeldt kommer att göra det (även om det är notoriskt svårt att veta vilka hans mål egentligen är). Libertarianer som Henrik Alexandersson har lika tydligt inte uppnått sina mål. De moderata politiker och partikanslister med bakgrund i FMSF som eventuellt kan komma att inta platser i regeringskansliet i händelse av en borgerlig valseger kommer heller inte att ha uppnått de mål de satte upp under första hälften av nittiotalet.
Om Moderaternas pågående förändring kan förklaras med att deras ledare är nöjda med det nuvarande samhället måste vi dra slutsatsen att de inte är nyliberaler i den här meningen. En rimlig beskrivning av i stort sett alla svenska politiker är istället att de är socialliberaler, d.v.s. de vill gärna se att stora delar av samhället finansieras offentligt men kan tänka sig att delar av denna sektor drivs av privata företag. Deras främsta prioritering är istället att individen har ett stort antal valmöjligheter till sitt förfogande. Det är därför som nästan alla argument för offentliga insatser formuleras i termer av ökat antal valmöjligheter. Detta är med andra ord en ideologi baserad på maximering av positiv frihet. Den skiljer sig därmed markant från libertarianismens och den klassiska liberalismens negativa frihet. Socialliberalerna formulerar friheten som en rättighet att argumentera sig till, klassiska liberaler ser den som en naturlig rättighet som skall respekteras. De klassiska liberalerna kommer närmare de konservativa än socialliberalerna eftersom de uppfattar friheten som något som skall förvaltas med ansvar.
Därmed inte sagt att det inte sagt att Ljungrens studieobjekt skulle vara illa valt. Flera av skribenterna i detta nummer av tidskriften Axess beskriver på ett intressant sätt hur partistrukturen inte längre återspeglar politikernas ideologiska bakgrund. Denna beskrivs istället bättre genom att studera ett antal olika politiska nätverk.
Jag kan tänka mig att nyliberalerna kring frihetsfronten och FMSF-veteranerna utgör ett sådant nätverk som uppnått visst inflytande över bland annat Moderaterna (även om ”Nya Moderaterna” antagligen måste ses som ett misslyckande för deras del). De konservativa grupper som håller på att växa fram ur de interna stridigheterna i MUF och KDU är ett annat exempel. Genom Konservativt forum, diverse andra organisationer och personliga nätverk med anknytning till studentföreningen Heimdal försöker de åstadkomma en liknande manöver. Hittills har detta inte varit till närmelsevis lika framgångsrikt. Som kuriosa kan man dock notera att Heimdal under 1900-talet återkommande fungerat som centrum för unga ideologiska och intellektuella strömningar inom den svenska politiska högern.
De i särklass framgångsrikaste politiska nätverken de senaste åren har emellertid varit de olika feministiska grupperna. Dessa har också producerat några av de mest framgångsrika politiska intellektuella Sverige sett på flera år. FI:s utveckling visar dock tydligt att grundandet av ett nytt parti framförallt leder till problem för den här typen av nätverk. Å andra sidan illustrerar det också skillnaden mellan att nå politiskt inflytande genom nätverkande och att förankra dessa nätverk i en väljarbas.
Postkolonialister, multikulturalister och HBT-personer tycks nu försöka göra om feminismens väg till inflytande. I likhet med feministerna har de en viktig bas på universiteten och dessutom egna mer eller mindre starka organisationer (RFSL, invandrarföreningarna o.s.v.). Till skillnad från båda högernätverken misslyckas de emellertid med att framställa sig som mer än enfrågerörelser (vilket de gör anspråk på att vara). Regeringen kan därmed ge dem politiska områden som jämställdhetspolitiken eller mångkulturåret. Med Jens Orback som minister verkar de inte ens få det. En motsvarighet skulle ha varit om en borgerlig regering skulle ha gett de konservativa kulturarvspolitiken (i dess nuvarande omfattning). Vad man skulle kunna sticka åt nyliberalerna är svårt att ens tänka sig.
Även om de alla använder sig av Internet och annan ny teknik för att bygga sina nätverk tycks inga av dessa ideologiska grupper lyckas med att presentera några modeller för de samhällsförändringar som den nya tekniken och därtill kopplade trender kommer att leda till. Å andra sidan tycks den relevanta enfrågerörelsen ha gjort ett taktiskt misstag genom att grunda ett parti, Piratpartiet.
Avslutningsvis kan man påminna om Fredrika Lagergrens utmärkta avhandling På andra sidan välfärdsstaten där hon diskuterade hur uppbyggnaden av välfärdsstatens funktioner påverkades av de modeller man under decennierna innan använt för att diskutera statens funktion, däribland folkhemsmetaforen. Är det så att Västeuropas välfärdsstater kommer att genomgå omfattande förändringar de närmast decennierna spelar den nu rådande diskussionen antagligen en betydande roll. Förklaringarna till åttio- och nittiotalens förändringar borde sökas i debatten före Thatcher och Ragan närhet. Vi vet att Thatcher inspirerades av Hayek. Därmed inte sagt att Hayeks vision var avgörande utan snarare att de debatter han förekom i är en god utgångspunkt. Förklaringen till de specifika dragen i svensk utveckling torde stå att finna i diskussionen kring välfärdsstaten på åttiotalet. Vi bör dock hålla i minnet att välfärdsstatens ansvarsområden i stor utsträckning inte omförhandlades då utan redan var avgjorda sedan länge.
De nätverk som byggdes upp på nittiotalet och som påbörjas nu är alltså inte relevanta för dagens politik, i alla fall inte om man vill studera mer omfattande samhällsförändringar. Möjligen kan de bli relevanta för att förklara större samhällsförändringar som påbörjas de närmaste decennierna, givet att de faktiskt ägnar sig åt att diskutera samhällsförändringar av den omfattningen. Som kritik mot Ljunggren är detta kanske att skjuta över målet eftersom han rör sig på en helt annan nivå. Politiker och intellektuella i allmänhet får dock gärna ta det som en utmaning!
Som jag ser det gör han flera allvarliga fel. De flesta av dessa illustreras av hans definition av ”nyliberalism”. Många ”nyliberaler” (i meningen libertarianer) blir typiskt sett upprörda över detta eftersom varken Reinfeldt eller särskilt många andra politiker är nyliberaler (i meningen libertarianer) . I den meningen kan ett samhälle med rådande skattetryck och en i hög grad skattefinansierad tjänstesektor givetvis inte heller kallas nyliberalt.
Problemet är emellertid allvarligare. Ljunggrens tes att nyliberalismen segrat är givetvis beroende av att nyliberal ideologi definieras på ett sätt som innebär att dess mål redan uppnåtts. Carl Bildt uppnådde antagligen flera av sina mål under den svenska delen av sin politiska karriär. Det är fullt möjligt att även Reinfeldt kommer att göra det (även om det är notoriskt svårt att veta vilka hans mål egentligen är). Libertarianer som Henrik Alexandersson har lika tydligt inte uppnått sina mål. De moderata politiker och partikanslister med bakgrund i FMSF som eventuellt kan komma att inta platser i regeringskansliet i händelse av en borgerlig valseger kommer heller inte att ha uppnått de mål de satte upp under första hälften av nittiotalet.
Om Moderaternas pågående förändring kan förklaras med att deras ledare är nöjda med det nuvarande samhället måste vi dra slutsatsen att de inte är nyliberaler i den här meningen. En rimlig beskrivning av i stort sett alla svenska politiker är istället att de är socialliberaler, d.v.s. de vill gärna se att stora delar av samhället finansieras offentligt men kan tänka sig att delar av denna sektor drivs av privata företag. Deras främsta prioritering är istället att individen har ett stort antal valmöjligheter till sitt förfogande. Det är därför som nästan alla argument för offentliga insatser formuleras i termer av ökat antal valmöjligheter. Detta är med andra ord en ideologi baserad på maximering av positiv frihet. Den skiljer sig därmed markant från libertarianismens och den klassiska liberalismens negativa frihet. Socialliberalerna formulerar friheten som en rättighet att argumentera sig till, klassiska liberaler ser den som en naturlig rättighet som skall respekteras. De klassiska liberalerna kommer närmare de konservativa än socialliberalerna eftersom de uppfattar friheten som något som skall förvaltas med ansvar.
Därmed inte sagt att det inte sagt att Ljungrens studieobjekt skulle vara illa valt. Flera av skribenterna i detta nummer av tidskriften Axess beskriver på ett intressant sätt hur partistrukturen inte längre återspeglar politikernas ideologiska bakgrund. Denna beskrivs istället bättre genom att studera ett antal olika politiska nätverk.
Jag kan tänka mig att nyliberalerna kring frihetsfronten och FMSF-veteranerna utgör ett sådant nätverk som uppnått visst inflytande över bland annat Moderaterna (även om ”Nya Moderaterna” antagligen måste ses som ett misslyckande för deras del). De konservativa grupper som håller på att växa fram ur de interna stridigheterna i MUF och KDU är ett annat exempel. Genom Konservativt forum, diverse andra organisationer och personliga nätverk med anknytning till studentföreningen Heimdal försöker de åstadkomma en liknande manöver. Hittills har detta inte varit till närmelsevis lika framgångsrikt. Som kuriosa kan man dock notera att Heimdal under 1900-talet återkommande fungerat som centrum för unga ideologiska och intellektuella strömningar inom den svenska politiska högern.
De i särklass framgångsrikaste politiska nätverken de senaste åren har emellertid varit de olika feministiska grupperna. Dessa har också producerat några av de mest framgångsrika politiska intellektuella Sverige sett på flera år. FI:s utveckling visar dock tydligt att grundandet av ett nytt parti framförallt leder till problem för den här typen av nätverk. Å andra sidan illustrerar det också skillnaden mellan att nå politiskt inflytande genom nätverkande och att förankra dessa nätverk i en väljarbas.
Postkolonialister, multikulturalister och HBT-personer tycks nu försöka göra om feminismens väg till inflytande. I likhet med feministerna har de en viktig bas på universiteten och dessutom egna mer eller mindre starka organisationer (RFSL, invandrarföreningarna o.s.v.). Till skillnad från båda högernätverken misslyckas de emellertid med att framställa sig som mer än enfrågerörelser (vilket de gör anspråk på att vara). Regeringen kan därmed ge dem politiska områden som jämställdhetspolitiken eller mångkulturåret. Med Jens Orback som minister verkar de inte ens få det. En motsvarighet skulle ha varit om en borgerlig regering skulle ha gett de konservativa kulturarvspolitiken (i dess nuvarande omfattning). Vad man skulle kunna sticka åt nyliberalerna är svårt att ens tänka sig.
Även om de alla använder sig av Internet och annan ny teknik för att bygga sina nätverk tycks inga av dessa ideologiska grupper lyckas med att presentera några modeller för de samhällsförändringar som den nya tekniken och därtill kopplade trender kommer att leda till. Å andra sidan tycks den relevanta enfrågerörelsen ha gjort ett taktiskt misstag genom att grunda ett parti, Piratpartiet.
Avslutningsvis kan man påminna om Fredrika Lagergrens utmärkta avhandling På andra sidan välfärdsstaten där hon diskuterade hur uppbyggnaden av välfärdsstatens funktioner påverkades av de modeller man under decennierna innan använt för att diskutera statens funktion, däribland folkhemsmetaforen. Är det så att Västeuropas välfärdsstater kommer att genomgå omfattande förändringar de närmast decennierna spelar den nu rådande diskussionen antagligen en betydande roll. Förklaringarna till åttio- och nittiotalens förändringar borde sökas i debatten före Thatcher och Ragan närhet. Vi vet att Thatcher inspirerades av Hayek. Därmed inte sagt att Hayeks vision var avgörande utan snarare att de debatter han förekom i är en god utgångspunkt. Förklaringen till de specifika dragen i svensk utveckling torde stå att finna i diskussionen kring välfärdsstaten på åttiotalet. Vi bör dock hålla i minnet att välfärdsstatens ansvarsområden i stor utsträckning inte omförhandlades då utan redan var avgjorda sedan länge.
De nätverk som byggdes upp på nittiotalet och som påbörjas nu är alltså inte relevanta för dagens politik, i alla fall inte om man vill studera mer omfattande samhällsförändringar. Möjligen kan de bli relevanta för att förklara större samhällsförändringar som påbörjas de närmaste decennierna, givet att de faktiskt ägnar sig åt att diskutera samhällsförändringar av den omfattningen. Som kritik mot Ljunggren är detta kanske att skjuta över målet eftersom han rör sig på en helt annan nivå. Politiker och intellektuella i allmänhet får dock gärna ta det som en utmaning!
Sunday, August 6, 2006
Litteraturkanon II
Viss debatt tycks ha utlösts när folkpartisten Cecilia Wikström föreslog att vi borde "skapa en svensk litteraturkanon". Vad hon uppenbarligen menade var att staten - möjligen via deligering till svenska akademin - skall sätta upp en lista med svenska böcker som alla svenska skolbarn skall läsa.
Av någon anledning verkar vissa tänka sig att litteraturläsning skulle göra människor till harmoniska samhällsmedborgare, eller rent av patrioter. Ironiskt nog gör kritikerna samma fel när de tillskriver "döda vita män" en enorm förmåga att styra sina läsares reaktioner. Är inte deras egna ståndpunkter resultatet just av hur de och andra (mestadels döda vita män) reagerat på sina föregångares åsikter genom att ta avstånd ifrån dem?
Egentligen är detta ett fel i nästan all modern kulturpolitik: att man tänker sig att människors reaktioner på kulturyttringar går att styra så människor påverkas på specifika sätt. Det finns till och med rapporter om hur kulturen skall kunna förbättra medborgarnas mentala hälsa. I själva verket har de flesta stora författare varit allt annat än harmoniska. Vem blir harmonisk av att läsa Kafka, Strindberg eller Dostojevskij? Strindberg hatade för övrigt svensk patriotism, vilket antagligen är ett av skälet till att dagens svenska etablisemang gillar honom.
Vilken konstnär skulle vara nöjd om den enda konsekvensen av hans eller hennes verk vore att bekräfta betraktarens fördomar? I synnerhet när dessa fördommar hundra år efter hans död är helt andra än de han själv höll sig med. Det är svårt att se hur en sådan kausalitet skulle fungera. Det finns en obehaglig tendens till att reducera konsten till dess skapares nationella ursprung, kön, sexualitet, klasstillhörighet eller till och med ras. När reduktionen blir fullständig finns det inte längre några skäl att öppna sig för deras verk. Detta är motsatsen till att - med Husserls metafor - öppna sig för den andre, dvs i et här fallet för författaren.
Harold Bloom tänker sig (i How to Read and Why) att litteraturen i första hand är ett medel till sublim njutning. Själv tänker jag förvisso inte motsäga honom, men jag tillägger gärna att litteraturen också ger insikt. Det finns en gammal metafor som beskriver idé- och litteraturhistorien som ett samtal mellan döda mästare som sträcker sig över seklen. Ola Wikander talar i sin - för övrigt mycket trevliga - bok I döda språks sällskap om hur de döda språken ger tillgång till forna tiders idévärdldar. På ett liknande sätt skulle man kunna hävda att litteraturen - även då man läser den i översättning - ger en inblick i andra människors tänkande och känsloliv.
Det är naturligtvis sant att de klassiker som förekommer i exempelvis Blooms polemiska uppräkning främst är författade av just döda vita män. Å andra sidan är det svårt att se hur vi som trots allt lever i ett postkollonialt Europa skall kunna förstå vårt eget förflutna utan att läsa - och ta ställning till - vad våra föregångare tänkt. Därmed inte sagt att man inte också bör bekanta sig världshistorien betraktad som något att än just modern europeisk historia. Problemet är snarare att ett aldrig ifrågasatt fokus på samtiden sedd ur svenskt perspektiv skulle ge något annat än just en sådan bild. Det är där litteraturhistorien faktiskt har något att ge oss.
Av någon anledning verkar vissa tänka sig att litteraturläsning skulle göra människor till harmoniska samhällsmedborgare, eller rent av patrioter. Ironiskt nog gör kritikerna samma fel när de tillskriver "döda vita män" en enorm förmåga att styra sina läsares reaktioner. Är inte deras egna ståndpunkter resultatet just av hur de och andra (mestadels döda vita män) reagerat på sina föregångares åsikter genom att ta avstånd ifrån dem?
Egentligen är detta ett fel i nästan all modern kulturpolitik: att man tänker sig att människors reaktioner på kulturyttringar går att styra så människor påverkas på specifika sätt. Det finns till och med rapporter om hur kulturen skall kunna förbättra medborgarnas mentala hälsa. I själva verket har de flesta stora författare varit allt annat än harmoniska. Vem blir harmonisk av att läsa Kafka, Strindberg eller Dostojevskij? Strindberg hatade för övrigt svensk patriotism, vilket antagligen är ett av skälet till att dagens svenska etablisemang gillar honom.
Vilken konstnär skulle vara nöjd om den enda konsekvensen av hans eller hennes verk vore att bekräfta betraktarens fördomar? I synnerhet när dessa fördommar hundra år efter hans död är helt andra än de han själv höll sig med. Det är svårt att se hur en sådan kausalitet skulle fungera. Det finns en obehaglig tendens till att reducera konsten till dess skapares nationella ursprung, kön, sexualitet, klasstillhörighet eller till och med ras. När reduktionen blir fullständig finns det inte längre några skäl att öppna sig för deras verk. Detta är motsatsen till att - med Husserls metafor - öppna sig för den andre, dvs i et här fallet för författaren.
Harold Bloom tänker sig (i How to Read and Why) att litteraturen i första hand är ett medel till sublim njutning. Själv tänker jag förvisso inte motsäga honom, men jag tillägger gärna att litteraturen också ger insikt. Det finns en gammal metafor som beskriver idé- och litteraturhistorien som ett samtal mellan döda mästare som sträcker sig över seklen. Ola Wikander talar i sin - för övrigt mycket trevliga - bok I döda språks sällskap om hur de döda språken ger tillgång till forna tiders idévärdldar. På ett liknande sätt skulle man kunna hävda att litteraturen - även då man läser den i översättning - ger en inblick i andra människors tänkande och känsloliv.
Det är naturligtvis sant att de klassiker som förekommer i exempelvis Blooms polemiska uppräkning främst är författade av just döda vita män. Å andra sidan är det svårt att se hur vi som trots allt lever i ett postkollonialt Europa skall kunna förstå vårt eget förflutna utan att läsa - och ta ställning till - vad våra föregångare tänkt. Därmed inte sagt att man inte också bör bekanta sig världshistorien betraktad som något att än just modern europeisk historia. Problemet är snarare att ett aldrig ifrågasatt fokus på samtiden sedd ur svenskt perspektiv skulle ge något annat än just en sådan bild. Det är där litteraturhistorien faktiskt har något att ge oss.
Tuesday, August 1, 2006
Litteraturkanon
Om vi ponerar att vi som somliga folkpartister förordar faktiskt skulle ”skapa en litteraturkanon” för Sverige skulle jag gärna förorda följande verk. Listan är som synes på intet sätt menad att vara fullständig utan enbart menad som ett minimum, en uppräkning av ett antal verk som det vore enbart pinsamt om någon enda svensk student skulle lämna gymnasiet utan att ha läst, och utan vilka det förefaller omöjligt att förstå samtidens svenska samhälle och kultur.
1. Aesopos: Fabler
2. Byron: dikter i lämpligt urval
3. Cervantes: Don Quijote
4. Cicero: åtminstone de catilinariska och philipiska talen.
5. Dante: Inferno
6. Dostojevskij: Bröderna Karamasov
7. Euripides: Backanterna
8. Evangelisten Johannes: Johannesevangeliet
9. Evangelisten Lukas: Lukasevangeliet
10. Evangelisten Markus: Markusevangeliet
11. Evangelisten Matteus: Matteusevangeliet
12. Geijer: dikter i lämpligt urval
13. Hesse: Steppvargen
14. Homeros: Iliaden
15. Ibsen: Ett dockhem
16. Ignatius av Loyola: Excersitia Spiritualis
17. Johannes: Uppenbarelseboken
18. Jünger: Im Stahlgewitter
19. Kafka: Processen
20. Lagerlöf: Nils Holgersson (som rimligen bör återinföras som läsebok för årskurs ett snarast möjligt eftersom ingen bättre skrivits sedan dess).
21. Milton: Paradise Lost
22. Nietzsche: Till moralens genealogi
23. Okänd: Första Mosebok
24. Okänd: Jesajas bok
25. Okänd: Koranen
26. Orwell: 1984
27. Platon: Staten
28. Plutarchos: biografier i lämpligt urval (som dock bör innehålla de viktigare, som t.ex. Caesar, Cicero, Perikles, Lykurgos och Alexander).
29. Runeberg: Fänrik Ståls sägner
30. Sapfo: Samlade verk (inte mer än att de kan läsas i sin helhet).
31. Shakespeare: Hamlet
32. Shelley: Frankenstein
33. Snorre: Edda
34. Strindberg: Röda rummet (utan tvekan en av de bättre skildringar av svensk byråkrati jag läst. Jag har hört att Strindberg även skrivit mer litterära verk och det kan ju vara att något sådant även bör infogas).
35. Söderberg: Dr. Glas
36. Tegnér: dikter i lämpligt urval
37. Tolkien: Silmarilion (om inte annat så därför att den utgör bryggan mellan nationalromantiken och våra dagars populärkultur)
38. Tolstoy: Anna Karenina
39. Wilde: Potrait of Dorian Gray
40. Voltaire: Candide (om inte annat så för att få en bild av hur poänglöst självgod upplysningen verkligen var).
Lämpligen bör alla i våra dagar kunna läsa åtminstone en tredjedel av dessa verk på originalspråket. Att nyutbildade svenskar skulle behöva läsa till exempel Shakespeare i översättning vore naturligtvis enbart löjligt. Däremot har vissa verk uteslutits eftersom de kan tyckas för svåra för ännu icke vuxna läsare.
Då undertecknad själv inte bara är okunnig i latin, grekiska och hebreiska utan även i fornpersiska, kinesiska, japanska, arabiska och de stora indiska språken har listan tyvärr behövt inskränkas till den närmaste kulturkretsen och kan därmed inte på långa vägar betraktas som fullständig.
Att man överhuvudtaget skulle kunna läsa svensk historia eller svensk litteratur och förstå den enbart på basis av svenskproducerade texter är naturligtvis helt orimligt.
1. Aesopos: Fabler
2. Byron: dikter i lämpligt urval
3. Cervantes: Don Quijote
4. Cicero: åtminstone de catilinariska och philipiska talen.
5. Dante: Inferno
6. Dostojevskij: Bröderna Karamasov
7. Euripides: Backanterna
8. Evangelisten Johannes: Johannesevangeliet
9. Evangelisten Lukas: Lukasevangeliet
10. Evangelisten Markus: Markusevangeliet
11. Evangelisten Matteus: Matteusevangeliet
12. Geijer: dikter i lämpligt urval
13. Hesse: Steppvargen
14. Homeros: Iliaden
15. Ibsen: Ett dockhem
16. Ignatius av Loyola: Excersitia Spiritualis
17. Johannes: Uppenbarelseboken
18. Jünger: Im Stahlgewitter
19. Kafka: Processen
20. Lagerlöf: Nils Holgersson (som rimligen bör återinföras som läsebok för årskurs ett snarast möjligt eftersom ingen bättre skrivits sedan dess).
21. Milton: Paradise Lost
22. Nietzsche: Till moralens genealogi
23. Okänd: Första Mosebok
24. Okänd: Jesajas bok
25. Okänd: Koranen
26. Orwell: 1984
27. Platon: Staten
28. Plutarchos: biografier i lämpligt urval (som dock bör innehålla de viktigare, som t.ex. Caesar, Cicero, Perikles, Lykurgos och Alexander).
29. Runeberg: Fänrik Ståls sägner
30. Sapfo: Samlade verk (inte mer än att de kan läsas i sin helhet).
31. Shakespeare: Hamlet
32. Shelley: Frankenstein
33. Snorre: Edda
34. Strindberg: Röda rummet (utan tvekan en av de bättre skildringar av svensk byråkrati jag läst. Jag har hört att Strindberg även skrivit mer litterära verk och det kan ju vara att något sådant även bör infogas).
35. Söderberg: Dr. Glas
36. Tegnér: dikter i lämpligt urval
37. Tolkien: Silmarilion (om inte annat så därför att den utgör bryggan mellan nationalromantiken och våra dagars populärkultur)
38. Tolstoy: Anna Karenina
39. Wilde: Potrait of Dorian Gray
40. Voltaire: Candide (om inte annat så för att få en bild av hur poänglöst självgod upplysningen verkligen var).
Lämpligen bör alla i våra dagar kunna läsa åtminstone en tredjedel av dessa verk på originalspråket. Att nyutbildade svenskar skulle behöva läsa till exempel Shakespeare i översättning vore naturligtvis enbart löjligt. Däremot har vissa verk uteslutits eftersom de kan tyckas för svåra för ännu icke vuxna läsare.
Då undertecknad själv inte bara är okunnig i latin, grekiska och hebreiska utan även i fornpersiska, kinesiska, japanska, arabiska och de stora indiska språken har listan tyvärr behövt inskränkas till den närmaste kulturkretsen och kan därmed inte på långa vägar betraktas som fullständig.
Att man överhuvudtaget skulle kunna läsa svensk historia eller svensk litteratur och förstå den enbart på basis av svenskproducerade texter är naturligtvis helt orimligt.
Sunday, July 23, 2006
Tankar kring romerska rikens nedgång och fall
”Kejsar Henrik VII skaffade sin son Böhmens krona, och hans sonson Karl IV föddes hos ett folk som till och med enligt tyskarnas åsikt var egendomligt och barbariskt […] I S:t Ambrosiakatedralen kröntes Karl med järnkronan som enligt traditionen härstammade från det lombardiska riket […] I Vatikanen kröntes han på nytt med kejsardömets gyllene krona, men i enlighet med ett fördrag drog sig den romerske kejsaren tillbaka utan att tillbringa en enda natt innanför Roms murar. […] Ett hundratal furstar bugade sig inför hans tron och framhöll sin egen värdighet genom de frivilliga ärebetygelser som de ägnade sin herre eller representant. Vid den kungliga taffeln utförde de sju ärftliga dignitärerna, kurfurstarna, som till rang och titel var konungars jämlikar, de högtidliga inre sysslorna i palatset. De tre kungarikenas sigill bars i högtidlig procession av ärkebiskoparna av Mainz, Köln och Trier, de ständiga ärkekanslärerna av Tyskland, Italien och Arelat. Stormarskalken, till häst, utövade sina funktioner med ett havremått av silver vars innehåll han tömde på marken, varpå han genast satt av för att ordna gästerna i rangordning. Rikshovmästaren, pfalzgreven av Rhen, placerade rätterna på bordet. Överkammarherren, markgreven av Brandenburg, bar efter måltiden fram den gyllene handkannan och handfatet i vilka man tvättade händerna. Kungen av Böhmen, ärkemunskänken, representerades av kejsarens broder, hertigen av Luxemburg och Brabant, och processionen avslutades av överjägmästarna som under hornstötar och hundskall kom in med ett vildsvin och en hjort.”
Osökt kom jag att tänka på detta stycke ur Gibbons monumentala ”Romerska Rikets nedgång och fall” när jag vandrade omkring bland de heraldiska symboler som numera lagrats i Habsburgarnas skattkammare i Wien. Min känsla är dock att Gibbon hade helt fel. Dessa symboler är på intet sätt tomma även om de idag är vare sig mer eller mindre relevanta än pyramiderna, sfinxen och bockstensmannen. Det intryck man får när man betraktar de tabarder som en gång burits av härolderna för Konungen av Böhmen, Ärkehertigen av Österrike, Konungen Italien, Konungen av Tyskland och alla de andra positioner som samtidigt innehades av en och samma representanter för huset Habsburg är knappast intrycket av en kopia av Rom. Vill man tänka sig historien som en berättelse om glans- och nedgångsperioder är jag snarare beredd att sälla mig till Spenglers bild av medeltiden som blomstringstiden i en helt egen kulturepok snarare än som en efterbildning av de romerska caesarernas tid. Medan Karl IV för Gibbon blir en blek kopia av Augustus – den förste kejsaren – blir Augustus för Spengler envåldshärskare vars makt byggde på ett ytligt kopierande av den romerska republikens former.
Ändå är Wien verkligen en mycket romersk stad, blev åtminstone under sjutton- och artonhundratalen. Liksom så många andra västerländska metropoler fylls staden av vit marmor. Det är emellertid mer än så: staden myllrar av latinska inskriptioner, dess kejsare hyllas som Caesar, Augustus och det romerska folkets rättmätiga härskare, de avbildas i lagerkrans och romersk rustning och omges av den klassiska mytologins alla väsenden. Att moderna arkeologer blottlagt resterna efter romersk bebyggelse mitt framför Hofburgs portar är en händelse som ser ut som en tanke.
Vad jag inte kan undgå att betrakta som en teatral kopia är emellertid 1800-talets Österrikiska kejsardöme, en stat vars hovceremoniel till och med konstruerades av en teaterman i ett valhänt försök att ersätta de ceremonier som så sent som under 1800-talets första år fortfarande levde kvar från medeltidens Heliga Romerska Rike av den Tyska Nationen. Att Frans II (sedermera Frans I) på sitt andra kröningsporträtt mest ser ut som en gammal man i maskeradkostym är inte att förvåna sig över – en dubbel kopia av caesarer och hohenstaufer som inte kunde leva upp till någondera förebilden. Österrikes kejsarkrona är en konstnärligt sätt mycket mera sofistikerad produkt än Otto den Stores krona ändå saknas något.
Trots detta var det i just detta österrikiska (sedermera österrikisk-ungerska) rikes högst civiliserade huvudstad som Wittgenstein, Trotskij, Lenin (åtminstone i viss utsträckning), Hitler, Mieses och Freud skulle formulera de tankar som i sin tur skulle forma 1900-talet.
Monday, July 17, 2006
Wien
Nyss åter ifrån en internationell konferens i Wien på temat kulturpolitikforskning. Ganska – men inte väldigt – bra. Utmärkt organisation. Bra diskussioner. Bra papers men inga som omkastat min världsbild. Irriterande nog fick vi emellertid inte tillgång till dem förrän under konferensen, vilket antagligen var långt ifrån bra för kvalitén på diskussioner och kommentarer. Dessutom var det ganska varmt och wienska universitetsbyggnader verkar inte ha byggt ut sin air-conditioning sedan förra seklets början. I över tretio graders värme känns det lite som svenska järnvägsföretag som inte fattar att deras installationer skall tåla snö.
Wien är å andra sidan en stad som är lätt att uppskatta, även om det också är tämligen lätt att tröttna på vissa mer turistiska inslag, som till exempel att samma ungdomsporträtt av Mozart verkar kunna användas till att sälja i stort sett vad som helst. Hittills har jag dock mest intresserat mig för medeltida och äldre sevärdheter som de tysk-romerska kejsarregelierna och Heliga Lansen. 1800-talets österrikiska kejsarregialier ter sig onekligen som tämligen teatralt bleka kopior i jämförelsen med den symboltyngda heraldik som deras företrädare kunde omge sig med.
Dessutom har jag tillbringat många timmar i de kaffemiljöer som formade män som Trotskij, Freud, Jung, Lenin och Hitler. Dock hörde jag inga diskussioner som avslöjade nästa sekels utveckling. Man kan fråga sig om det även denna gång finns ETT ställe där de utspelar sig.
Wien är å andra sidan en stad som är lätt att uppskatta, även om det också är tämligen lätt att tröttna på vissa mer turistiska inslag, som till exempel att samma ungdomsporträtt av Mozart verkar kunna användas till att sälja i stort sett vad som helst. Hittills har jag dock mest intresserat mig för medeltida och äldre sevärdheter som de tysk-romerska kejsarregelierna och Heliga Lansen. 1800-talets österrikiska kejsarregialier ter sig onekligen som tämligen teatralt bleka kopior i jämförelsen med den symboltyngda heraldik som deras företrädare kunde omge sig med.
Dessutom har jag tillbringat många timmar i de kaffemiljöer som formade män som Trotskij, Freud, Jung, Lenin och Hitler. Dock hörde jag inga diskussioner som avslöjade nästa sekels utveckling. Man kan fråga sig om det även denna gång finns ETT ställe där de utspelar sig.
Sagt om kultur
“När jag hör ‘kultur’ osäkrar jag min Browning”, ofta attribuerat till Riksmarksalken och sinnessjukhuspatienten Herman Göring, gärna felöversatt till engelskan som ”When I hear of culture I reach for my gun”. Mer troligt är dock att citatet härstammar från pjäsförfattaren och presidenten i Tyska Rikets kulturkammare Hans Johst som i pjäsen Schlageter (akt 1, scen 1) låter en av sina hjältar yttra de bevingade orden ”Wenn ich Kultur höre […] entsichere ich meinen Browning,” Johst tycks vara en av de författare som varit mindre populära efter 1945, men han har i alla fall lyckats bli frekvent citerad.
Subscribe to:
Posts (Atom)